Fördelarna med att vara pirat

I denna djupt charmiga och skämtsamma föreläsning, berättar Tom Nash, DJ och självutnämnd pirat om hur han genom att möta motgångar till följd av en funktionsnedsättning bjöd in tålmodighet, ambition och pragmatism i hans liv i ett upplysande och oförväntad sätt. "Vi har alla våra unika svagheter," säger han. "Om vi är ärliga med vilka de är, så kan vi lära oss hur vi kan använda oss utav dem."

Ofta när jag är ute bland folk,

kan ett barn stirra på mig.

Och om barnet är modigt,
kommer det upp till mig och frågar:

"Är du en pirat?"

(Skratt)

Varpå jag sen behöver svara,

åter igen,

"Ja."

(Skratt)

Låt oss vara ärliga;

Jag har två krokar, benproteser
och en böjelse för starksprit.

(Skratt)

Allt jag behöver är en ögonlapp
och en papegoja så är det ju jag.

(Skratt)

Jag tycker om att vara en pirat.

Jag ser många fördelar
med att ha en funktionsnedsättning,

och jag pratar inte bara om
pengarna jag sparar på att

slippa köpa handskar...
(Skratt)

eller den fantastiskt berättigade ursäkten
att inte behöva bemästra ätpinnar.

(Skratt)

Jag menar riktiga fördelar
som jag har vunnit,

då jag behövt uppleva fysiska motgångar.

När jag var 19, fick jag en sjukdom

som resulterade i att jag förlorade
båda mina armar från armbågen,

båda mina ben från knäna,

och fick ärr i mitt ansikte som
hade gjort Freddy Krueger avundsjuk.

(Skratt)

Nu kommer jag kanske aldrig
kunna kommunicera genom teckenspråk,

men min ökade resiliens
och min förmåga att lösa problem

har förbättrats då jag tvingats
hitta nya sätt

att lösa problem som de flesta
inte behöver ställas inför.

En av mina första lärdomar fick jag

efter den smärtsamma och
mödosamma uppgiften

att lära mig att gå igen,

men det skulle visa sig att det lönade
sig resten av mitt liv.

Det hände när jag försökte
gå upp för en trottoarkant.

Hur basal denna handling
än låter för de flesta av er,

att gå upp för en trottoarkant
är en utmaning

för oss som inte kan röra våra fotleder.

Så jag försökte gå upp för trottoarkanten

på samma sätt jag alltid gjort,

dagarna i ända,

utan framgång,

när det blev uppenbart för mig att den tid

som jag lade på detta
var tydligt oproportionerlig

i förhållande till vinsten.

(Skratt)

Så jag bestämde mig för att se
problemet från en annan vinkel.

Om jag inte kunde använda en fotled

för den rörelse som behövdes
för att bestiga trottoarkanten,

behövde jag använda en annan led,

som min höft.

Jag vände min kropp mot trottoarkanten

och placerade min fot sidledes,

och kunde då gå upp direkt.

Inom fem minuter,

var ingen trappa säker
från mina närmanden.

(Skratt)

Samma dag gick jag uppför tre våningar,

vilket jag var ganska imponerad av,

förutom att jag insåg att jag inte
visste hur jag skulle ta mig ner.

(Skratt)

Det var en lång helg.

(Skratt)

I mitt förra liv kunde jag
använda min kropp till mycket,

jag var gitarrist.

Jag var en helt ok musiker,

men jag tog det aldrig vidare.

Jag hade aldrig startat ett band
eller spelat så mycket live.

Ändå var musik en stor passion,

och när armarna försvann,

förändrade tanken att det inte längre
skulle vara mitt liv

kritiskt min vilja att fortsätta leva.

Tanken som däremot uppstod

direkt efter jag blev utsläppt
från sjukhuset var:

"Om Ray Charles kan spela piano
när han är blind som en fladdermus,

låt oss hitta en lösning
på det här gitarrproblemet."

Efter att ha rådfrågat en ingenjör,

designade jag en glidmekanism
som jag kunde fästa på min vänstra krok

och jag kom på en konstruktion som kunde
hålla plektrumet i min högra krok.

Om detta kunde fungera

skulle jag kunna spela med öppen stämning,
med gitarren i knät.

Efter att ha testat och ändrat
i flera veckor,

hade jag äntligen fått tillbaka
redskapen för att spela gitarr igen,

och var tillbaka där jag var
före jag förlorade mina händer

då jag fick klagomål från mina grannar,
uppenbarligen.

(Skratt)

Men denna gången tog jag det längre.

Jag startade ett band med mina vänner.

Vi skrev och spelade in låtar.

Vi hade även spelningar för
riktiga människor.

Inte så många hitlåtar.

(Skratt)

Men även om det bara var små steg,

var det ett större steg än vad jag hade
åtstadkommit när jag var oskadad.

Även om att behöva lära om
varje handling du lärt dig

verkar som ett stort åtagande,

och tro mig, det var det, kortsiktigt,

så hade det ändå en positiv effekt

på hur jag tog mig an allt annat i livet.

Det förändrade
min problemlösningsförmåga,

men jag kände också att jag blev
mer pragmatisk,

mindre känslig för hinder,

i vissa fall, mer tålmodig,

och magiskt omvandlade
människors förmåga

att ge mig deras sittplats
i kollektivtrafiken.

(Skratt)

Obetydliga bakslag började
blekna i jämförelse

med utmaningar som jag övervunnit förut,

och detta tillät mig att ta mig an
utmaningarna lugnt och uträknat,

genom att se hela bilden

och ofta hitta nya och förbättrade
sätt att övervinna dem.

Fördelen med att inte gräva ner sig
i det negativa

och bara fokusera på uppgiften

blev självklar.

Det uppmuntrade även mig att sträva efter
en mer givande yrkesväg

som annars hade varit olämplig.

Och vem kunde tro att ett passande
jobb för mig

skulle involvera noggrannt användande
av elektronisk utrustning

för att förse musik till människor
på oåtkomliga platser

som är påverkade av alkohol.

(Skratt)

Inte jag.

Så i en tävlingsinriktad bransch där DJ:s
obarmhärtigt slipat på sitt hantverk,

desperata att få spelningar,
skickar demos till klubbar,

tog jag och min vän en annan väg,

vi startade vår egen klubbkväll,

och anställde oss själva som DJ:s.

(Skratt)

Plötsligt var vi huvudakten.

(Skratt)

När vi startade klubben visste jag inte
hur man gjorde som DJ.

Första gången jag ställde mig på scen
var premiärkvällen,

framför hundratals människor.

Jag hade precis lärt mig var "Spela"-
knappen var.

(Skratt)

Men eftersom jag hade ställts
inför så många ultimatum,

har jag tvingats lära mig
att anpassa mig till nya situationer.

Den klubben blev till slut

den längst återkommande klubbkvällen
i Sydney,

och som DJ:s spelade vi
på Australiens största musikfestivaler.

Så jag måste ha lärt mig snabbt

eller så har standarden på klubbarna
gått utför.

(Skratt)

Att vara nära döden
kan vara en lärande upplevlse.

Det är verkligen sant att ens
prioriteringar omvärderas

direkt efteråt.

Det är också sant
att vissa av de prioriteringarna

möts av en ökad känsla av angelägenhet.

Men en annan, mer framträdande insikt
som blir tydlig

är det triviala i vår självtillräcklighet
och självmedvetenhet.

För att till fullo förstå
hur din självmedvetenhet

förhindrar dig från att
ta del av möjligheter

borde leda alla att ta risker
som de annars inte hade gjort.

Vi är endast en ljusfläck i universums
tidslinje, eller hur?

Handla därefter.

Idéerna som jag berättar om idag
genomsyrar mig

på grund av olyckliga omständigheter

men de ligger slumrande hos alla
som är villiga att använda sig utav dem.

Om vi alla förstår att vi har
unika svagheter

och om vi är ärliga om vad de är,

så kan vi lära hur vi
kan använda oss utav dem,

oavsett om det är att bestiga en
trottoar kant eller presentera rapporter

eller oförmågan att kunna hantera
sin privatekonomi...

tittar på den killen...

(Skratt)

där ligger förmågan att lära,
att anpassa,

och även förmågan att lära om
sin instinktiva respons till motångar.

Motgångar är bra,

de har potential att göra dig starkare.

Och, till sist,

du kan skrämma livet ur små barn
när du ser ut som en pirat.

Tack.

(Applåder och jubel)