Ofta när jag är ute bland folk, kan ett barn stirra på mig. Och om barnet är modigt, kommer det upp till mig och frågar: "Är du en pirat?" (Skratt) Varpå jag sen behöver svara, åter igen, "Ja." (Skratt) Låt oss vara ärliga; Jag har två krokar, benproteser och en böjelse för starksprit. (Skratt) Allt jag behöver är en ögonlapp och en papegoja så är det ju jag. (Skratt) Jag tycker om att vara en pirat. Jag ser många fördelar med att ha en funktionsnedsättning, och jag pratar inte bara om pengarna jag sparar på att slippa köpa handskar... (Skratt) eller den fantastiskt berättigade ursäkten att inte behöva bemästra ätpinnar. (Skratt) Jag menar riktiga fördelar som jag har vunnit, då jag behövt uppleva fysiska motgångar. När jag var 19, fick jag en sjukdom som resulterade i att jag förlorade båda mina armar från armbågen, båda mina ben från knäna, och fick ärr i mitt ansikte som hade gjort Freddy Krueger avundsjuk. (Skratt) Nu kommer jag kanske aldrig kunna kommunicera genom teckenspråk, men min ökade resiliens och min förmåga att lösa problem har förbättrats då jag tvingats hitta nya sätt att lösa problem som de flesta inte behöver ställas inför. En av mina första lärdomar fick jag efter den smärtsamma och mödosamma uppgiften att lära mig att gå igen, men det skulle visa sig att det lönade sig resten av mitt liv. Det hände när jag försökte gå upp för en trottoarkant. Hur basal denna handling än låter för de flesta av er, att gå upp för en trottoarkant är en utmaning för oss som inte kan röra våra fotleder. Så jag försökte gå upp för trottoarkanten på samma sätt jag alltid gjort, dagarna i ända, utan framgång, när det blev uppenbart för mig att den tid som jag lade på detta var tydligt oproportionerlig i förhållande till vinsten. (Skratt) Så jag bestämde mig för att se problemet från en annan vinkel. Om jag inte kunde använda en fotled för den rörelse som behövdes för att bestiga trottoarkanten, behövde jag använda en annan led, som min höft. Jag vände min kropp mot trottoarkanten och placerade min fot sidledes, och kunde då gå upp direkt. Inom fem minuter, var ingen trappa säker från mina närmanden. (Skratt) Samma dag gick jag uppför tre våningar, vilket jag var ganska imponerad av, förutom att jag insåg att jag inte visste hur jag skulle ta mig ner. (Skratt) Det var en lång helg. (Skratt) I mitt förra liv kunde jag använda min kropp till mycket, jag var gitarrist. Jag var en helt ok musiker, men jag tog det aldrig vidare. Jag hade aldrig startat ett band eller spelat så mycket live. Ändå var musik en stor passion, och när armarna försvann, förändrade tanken att det inte längre skulle vara mitt liv kritiskt min vilja att fortsätta leva. Tanken som däremot uppstod direkt efter jag blev utsläppt från sjukhuset var: "Om Ray Charles kan spela piano när han är blind som en fladdermus, låt oss hitta en lösning på det här gitarrproblemet." Efter att ha rådfrågat en ingenjör, designade jag en glidmekanism som jag kunde fästa på min vänstra krok och jag kom på en konstruktion som kunde hålla plektrumet i min högra krok. Om detta kunde fungera skulle jag kunna spela med öppen stämning, med gitarren i knät. Efter att ha testat och ändrat i flera veckor, hade jag äntligen fått tillbaka redskapen för att spela gitarr igen, och var tillbaka där jag var före jag förlorade mina händer då jag fick klagomål från mina grannar, uppenbarligen. (Skratt) Men denna gången tog jag det längre. Jag startade ett band med mina vänner. Vi skrev och spelade in låtar. Vi hade även spelningar för riktiga människor. Inte så många hitlåtar. (Skratt) Men även om det bara var små steg, var det ett större steg än vad jag hade åtstadkommit när jag var oskadad. Även om att behöva lära om varje handling du lärt dig verkar som ett stort åtagande, och tro mig, det var det, kortsiktigt, så hade det ändå en positiv effekt på hur jag tog mig an allt annat i livet. Det förändrade min problemlösningsförmåga, men jag kände också att jag blev mer pragmatisk, mindre känslig för hinder, i vissa fall, mer tålmodig, och magiskt omvandlade människors förmåga att ge mig deras sittplats i kollektivtrafiken. (Skratt) Obetydliga bakslag började blekna i jämförelse med utmaningar som jag övervunnit förut, och detta tillät mig att ta mig an utmaningarna lugnt och uträknat, genom att se hela bilden och ofta hitta nya och förbättrade sätt att övervinna dem. Fördelen med att inte gräva ner sig i det negativa och bara fokusera på uppgiften blev självklar. Det uppmuntrade även mig att sträva efter en mer givande yrkesväg som annars hade varit olämplig. Och vem kunde tro att ett passande jobb för mig skulle involvera noggrannt användande av elektronisk utrustning för att förse musik till människor på oåtkomliga platser som är påverkade av alkohol. (Skratt) Inte jag. Så i en tävlingsinriktad bransch där DJ:s obarmhärtigt slipat på sitt hantverk, desperata att få spelningar, skickar demos till klubbar, tog jag och min vän en annan väg, vi startade vår egen klubbkväll, och anställde oss själva som DJ:s. (Skratt) Plötsligt var vi huvudakten. (Skratt) När vi startade klubben visste jag inte hur man gjorde som DJ. Första gången jag ställde mig på scen var premiärkvällen, framför hundratals människor. Jag hade precis lärt mig var "Spela"- knappen var. (Skratt) Men eftersom jag hade ställts inför så många ultimatum, har jag tvingats lära mig att anpassa mig till nya situationer. Den klubben blev till slut den längst återkommande klubbkvällen i Sydney, och som DJ:s spelade vi på Australiens största musikfestivaler. Så jag måste ha lärt mig snabbt eller så har standarden på klubbarna gått utför. (Skratt) Att vara nära döden kan vara en lärande upplevlse. Det är verkligen sant att ens prioriteringar omvärderas direkt efteråt. Det är också sant att vissa av de prioriteringarna möts av en ökad känsla av angelägenhet. Men en annan, mer framträdande insikt som blir tydlig är det triviala i vår självtillräcklighet och självmedvetenhet. För att till fullo förstå hur din självmedvetenhet förhindrar dig från att ta del av möjligheter borde leda alla att ta risker som de annars inte hade gjort. Vi är endast en ljusfläck i universums tidslinje, eller hur? Handla därefter. Idéerna som jag berättar om idag genomsyrar mig på grund av olyckliga omständigheter men de ligger slumrande hos alla som är villiga att använda sig utav dem. Om vi alla förstår att vi har unika svagheter och om vi är ärliga om vad de är, så kan vi lära hur vi kan använda oss utav dem, oavsett om det är att bestiga en trottoar kant eller presentera rapporter eller oförmågan att kunna hantera sin privatekonomi... tittar på den killen... (Skratt) där ligger förmågan att lära, att anpassa, och även förmågan att lära om sin instinktiva respons till motångar. Motgångar är bra, de har potential att göra dig starkare. Och, till sist, du kan skrämma livet ur små barn när du ser ut som en pirat. Tack. (Applåder och jubel)