Alla runtom dig har en historia som världen behöver höra

Dave Isay öppnade det första StoryCorps-båset på New Yorks Grand Central Terminal 2003, med syftet att skapa en lugn plats där en person skulle kunna hedra någon betydelsefull för dem genom att lyssna till deras historia. Sedan dess har StoryCorps utvecklats till den enskilt största samlingen av mänskliga röster som någonsin spelats in.
Hans TED Prize-önskan är att detta digitala arkiv av kollektiv mänsklig visdom ska växa. Hör hans vision om att göra StoryCorps globalt -- och hur du kan bli en del av det genom att intervjua någon med hjälp av StoryCorps-appen.

Ikväll hävdar jag

att när du bjuder in någon närstående,
en vän eller till och med en främling

till att spela in en
meningsfull intervju med dig

kan det visa sig vara
ett av de viktigaste ögonblicken

i den människans liv, och i ditt.

När jag var 22 hade jag turen
att upptäcka mitt kall

när jag började göra radioreportage.

Nästan exakt samtidigt
fick jag reda på att min pappa,

som jag stod väldigt nära,
var homosexuell.

Jag hade ingen aning.

Vi var en väldigt tajt familj,

och jag var förkrossad.

En gång, i en av våra
spända konversationer,

nämnde min pappa Stonewallupproret.

Han berättade att en natt 1969

gjorde en grupp unga svarta
och latinamerikanska dragqueens

motstånd mot polisen
i en gaybar på Manhattan,

den hette Stonewall Inn,

och detta var starten
för den moderna HBTQ-rörelsen.

Det var en fantastisk historia
och den väckte mitt intresse.

Så jag tog fram min bandspelare
och bestämde mig för att ta reda på mer.

Med hjälp av en ung arkivarie
som hette Michael Shirker,

letade vi upp alla vi kunde hitta

som hade varit
på Stonewall Inn den kvällen.

När jag spelade in dessa intervjuer,

såg jag hur mikrofonen
gav mig tillstånd att

gå till platser jag annars aldrig
skulle ha gått till

och tala med personer som
jag nog aldrig annars skulle ha talat med.

Jag hade förmånen att få lära känna

några av de mest fantastiska,
häftiga och modiga människor

jag nånsin hade träffat.

Det var första gången
som Stonewall-historien

hade berättats för en nationell publik.

Jag tillägnade programmet till min far,

det förändrade min relation till honom,
och det förändrade mitt liv.

Under de följande 15 åren
gjorde jag många fler radiodokumentärer,

för att rikta ljuset mot människor
man sällan hör från i media.

Om och om igen

såg jag hur en enkel intervju

kunde betyda så mycket för människor,

särskilt de som fått höra
att deras historier inte betydde något.

Jag kunde bokstavligen
se dem sträcka på ryggen

när de började tala in i mikrofonen.

1998 gjorde jag en dokumentär
om de sista ungkarlshotellen

i Bowery-kvarteret på Manhattan.

Män bodde på dessa
billiga hotell i decennier.

De bodde i bås stora som fängelseceller

täckta med hönsnät

så att det inte gick att hoppa över
från ett rum till nästa.

Senare skrev jag en bok om dessa män,
tillsammans med fotografen Harvey Wang.

Jag minns hur jag gick in
på ett ungkarlshotell

med en tidig version av boken
och visade en av killarna hans sida.

Han stirrade på den, helt tyst,

sedan tog han boken ur min hand

och sprang genom
den långa, smala korridoren

medan han höll den över huvudet

och skrek, "Jag finns! Jag finns."

(Applåder)

På sätt och vis blev "Jag finns"
stridssignalen för StoryCorps,

en galen idé som jag fått
dussintalet år tidigare.

Tanken var att ta dokumentärt arbete

och vända det upp och ner.

Traditionellt sett har dokumentärer

handlat om att spela in intervjuer
för att skapa konst eller underhållning

eller utbildning som ses eller hörs
av väldigt många människor,

men jag ville testa en grej

där intervjun är
själva syftet med arbetet,

och se om vi kunde ge många,
många fler människor chansen

att bli hörda på det viset.

Så på Grand Central Terminal,
för 11 år sedan,

byggde vi ett bås där vem som helst
kan hedra någon annan

genom att intervjua dem om deras liv.

Du kommer till båset, möts av
en hjälpreda som tar med dig in.

Du sitter mitt emot, låt säga, din morfar

i närmare en timme och lyssnar och pratar.

Många tänker på det som att
om detta skulle vara vårt sista samtal,

vad skulle jag vilja fråga
och säga till den här personen

som betyder så mycket för mig?

När sessionen är slut går du därifrån
med en kopia av intervjun

och en annan kopia hamnar hos
American Folklife Center

i kongressbiblioteket

så att dina barnbarnsbarn en dag
kan lära känna din morfar

genom hans röst och berättelse.

Så vi öppnar det här båset
på ett av de rörigaste ställena i världen

och bjuder in folk till att ha
dessa förtroliga konversationer

med en annan människa.

Jag visste inte om det skulle funka,
men det gjorde det, direkt från start.

Folk behandlade upplevelsen
med otrolig respekt,

och fantastiska samtal ägde rum i båset.

Jag vill spela upp ett animerat utdrag

ur en intervju inspelad i det där
ursprungliga båset på Grand Central.

Detta är 12-åriga Joshua Littman
som intervjuar sin mamma, Sarah.

Josh har Aspergers syndrom.

Som ni kanske vet är barn
med Aspergers otroligt smarta

men har svårt med det sociala.

De är oftast besatta av saker.

För Josh är det djur,

så det här är Josh som pratar
med sin mamma Sarah

på Grand Central för nio år sedan.

(Video) Josh Littman:
På en skala från 1 till 10,

tror du ditt liv skulle vara
annorlunda utan djur?

Sarah Littman: Jag tror
det skulle vara en åtta utan djur,

för de ger så mycket glädje till livet.

JL: Skulle livet vara annorlunda
på nåt annat sätt?

SL: Jag skulle klara mig utan
kackerlackor och ormar.

JL: Jag har inget emot ormar
så länge de inte är giftiga

eller stryper en eller sånt.

SL: Jag är ingen ormmänniska --

JL: Men kackerlackan är ju
insekten vi älskar att hata.

SL: Ja, verkligen.

JL: Har du nån gång tänkt
att du inte skulle klara av att ha barn?

SL: Jag minns när du var bebis,
du hade riktigt svår kolik,

så du bara grät och grät.

JL: Vad är kolik?
SL: Det är när man har magknip

och allt man gör är att skrika
i typ fyra timmar.

JL: Till och med högre än Amy?

SL: Du var ganska högljudd,
men Amys skrik var gällare.

JL: Jag tycker det känns
som att alla tycker bättre om Amy,

som att hon är en perfekt liten ängel.

SL: Jag kan förstå varför du tror
att folk tycker bättre om Amy,

och jag säger inte att det är
på grund av din Aspergers,

men för Amy är det enkelt att vara vänlig,

medan jag tror det är svårare för dig,

men de som tar sig tid att lära känna dig,
älskar dig så mycket.

JL: Som Ben eller Eric eller Carlos?
SL: Ja --

JL: Så jag har typ bättre vänkvalitet
men mindre kvantitet? (Skratt)

SL: Jag bedömer inte kvaliteten,
men jag tror --

JL: Jag menar, först älskade Amy Claudia,
sedan hatade hon Claudia,

hon älskade Claudia,
sedan hatade hon Claudia.

SL: Det är en tjejgrej, älskling.

Det viktiga för dig är att du har
några riktigt goda vänner,

och det är egentligen allt man behöver.

JL: Var jag den son du ville ha
när jag föddes?

Uppfyllde jag dina förväntningar?

SL: Du har överträffat
mina förväntningar, raring,

för visst, man fantiserar om
hur ens barn ska bli,

men du har fått mig att växa
så mycket som förälder, för du tänker --

JL: Jag gjorde ju dig till förälder.

SL: Du gjorde mig till förälder,
bra poäng. (Skratt)

Men också för att du tänker annorlunda

än vad de säger i föräldraböckerna,

jag fick verkligen lära mig
att tänka utanför boxen med dig,

och det har gjort mig mycket mer kreativ
som förälder och som människa,

och jag är evigt tacksam för det.

JL: Hjälpte det när Amy föddes?

SL: Det hjälpte när Amy föddes,
men du är så otroligt speciell för mig

och jag har sån tur
som har dig som min son.

(Applåder)

David Isay: Efter att detta sändes i radio

fick Josh hundratals brev

som sa vilken otrolig unge han var.

Hans mamma band in dem i en bok,

och när Josh blev retad i skolan,
läste de breven tillsammans.

Jag vill uppmärksamma
att två av mina hjältar

är med oss här ikväll.

Sarah Littman och hennes son Josh,
som nu är kursetta på college.

(Applåder)

Många berättar att de gråter
när de hör StoryCorps-historier,

och det är inte för att de är ledsna.

De flesta är inte ledsna.

Jag tror det är för att man hör
något som är äkta och rent

i dessa tider då det
ibland är svårt att avgöra

vad som är äkta och vad som är reklam.

Det är som anti-reality-TV.

Ingen kommer till StoryCorps
för att bli rik.

Ingen kommer för att bli berömd.

Det handlar om generositet och kärlek.

Många av dessa är bara vanligt folk

som pratar om liv levda med vänlighet,
mod, anständighet och värdighet,

och när man hör såna historier,

kan det ibland kännas
som att man går på helig mark.

Experimentet på Grand Central fungerade,

och vi expanderade ut i landet.

Idag har fler än 100 000 personer
i alla 50 stater,

i tusentals städer och samhällen
runtom i Amerika

spelat in StoryCorps-intervjuer.

Det är nu den enskilt största samlingen
av mänskliga röster som nånsin spelats in.

(Applåder)

Vi har anställt och utbildat
hundratals hjälpredor

som hjälper och guidar
folk genom upplevelsen.

De flesta jobbar ett år
eller två hos StoryCorps,

reser runt i landet
och samlar ihop mänsklig visdom.

De kallar det för vittnesbörd,

och om du frågar dem,

kommer alla hjälpredorna säga
att det absolut viktigaste

de lärt sig genom att närvara
vid dessa intervjuer

är att människor i grunden är goda.

Under StoryCorps första år
kunde man hävda

att urvalet var vinklat,

men efter tiotusentals intervjuer
med alla sorters människor

i alla delar av landet -

rika, fattiga, från fem år till 105,

på 80 olika språk, från alla delar
av det politiska spektrat -

måste man anta att de faktiskt
är något på spåret.

Jag har också lärt mig så mycket
från dessa intervjuer.

Jag har lärt mig om poesin,
visdomen och elegansen

man kan hitta i orden
hos alla människor runtom oss

bara vi tar oss tiden att lyssna,

som den här intervjun

mellan Danny Perasa från Brooklyn,
som jobbar i en spelbutik

och tog sin fru Annie till StoryCorps
för att prata om hans kärlek till henne.

(Ljud) Danny Perasa: Grejen är,

att jag känner mig skyldig
när jag säger "Jag älskar dig".

Jag säger det så ofta,
för att påminna dig

om att hur klumpig jag än är
så kommer det från mig.

Det är som att höra en vacker sång
från en trasig radio,

och det är snällt av dig
att behålla den radion i huset.

Annie Perasa: Är det ingen lapp
på köksbordet tror jag att nåt är fel,

du skriver kärleksbrev
till mig varje morgon.

DP: Det enda felet skulle vara
att jag inte hittat en penna.

AP: Till min prinsessa:

Det är extremt regnigt idag.

Jag ringer dig 11:20 på förmiddagen.

DP: Det är en romantisk väderrapport.

AP: Och jag älskar dig.
jag älskar dig, jag älskar dig.

DP: Är man lyckligt gift är det oviktigt
vad som händer på jobbet

eller vad som händer
under resten av dagen,

för man är skyddad när man kommer hem,

man vet att man kan krama någon

utan att de slänger ut en
och säger "Bort med tassarna."

Att vara gift är som att ha en färg-TV.

Man vill inte gå tillbaka till svartvitt.

(Skratt)

DI: Danny var ungefär 1,50 lång,

skelögd och med en enda tandstump,

men Danny Perasa hade
mer romantik i sitt lillfinger

än alla Hollywoods
manliga filmhjältar tillsammans.

Vad mer har jag lärt mig?

Jag har lärt mig om den nästan
obegripliga förmågan

människan har att förlåta.

Jag har lärt mig om återhämtningsförmåga
och jag har lärt mig om styrka.

Som en intervju med Oshea Israel
och Mary Johnson.

När Oshea var tonåring
mördade han Marys enda son,

Laramiun Byrd, i ett gängbråk.

12 år senare besökte Mary fängelset

för att träffa Oshea och ta reda på
vem denna person var,

som hade tagit hennes sons liv.

Långsamt och förunderligt blev de vänner,

och när han till slut
släpptes ut ur fängelset,

flyttade Oshea faktiskt in
i huset bredvid Mary.

Det här är bara ett kort utdrag
ur en konversation de hade

kort efter Osheas frigivning.

(Video) Mary Johnson:
Min biologiska son är inte här längre.

Jag fick aldrig se honom ta examen,
och nu ska du börja på college.

Jag kommer få möjligheten
att se dig ta examen.

Jag fick inte se honom gifta sig.

Men förhoppningsvis kommer jag
att få uppleva det med dig en dag.

Oshea Israel: Bara att höra dig
säga sånt och att vara

i mitt liv på det sätt du är,
är min motivation.

Det motiverar mig att göra allt
för att hålla mig på banan.

Du tror fortfarande på mig,

och att du kan göra det
trots all smärta jag åsamkat dig,

det är otroligt.

MJ: Jag vet att det inte är enkelt
att dela vår historia tillsammans,

till och med när vi sitter här
och tittar på varandra nu.

Jag vet att det inte är enkelt,
så jag beundrar att du kan göra det.

OI: Jag älskar dig, damen.
MJ: Jag älskar dig också, min son.

(Applåder)

DI: Jag har påmints, otaliga gånger,
om modet och godheten hos människor,

och hur den historiska horisonten
verkligen böjer sig åt rättvisans håll.

Ta bara historien om Alexis Martinez,
som föddes som Arthur Martinez

i bostadsområdet Harold Ickes i Chicago.

I intervjun pratar hon med
sin dotter Lesley

om att som ung man gå med i ett gäng,

och senare i livet bli den kvinna
hon alltid var ämnad att bli.

Detta är Alexis och hennes dotter Lesley.

(Ljud) Alexis Martinez: En av de
svåraste sakerna för mig var

att jag alltid var rädd för att inte få

vara en del av mina barnbarns liv,

och ni omkullkastade det helt,

du och din man.

Frukten av detta är min relation
med mina barnbarn.

De bråkar ibland om huruvida
jag är han eller hon.

Lesley Martinez: Men de är
fria att prata om det.

AM: De är fria att prata om det,
men för mig är det ett mirakel.

LM: Du behöver inte be om ursäkt,
du behöver inte smyga.

Vi kommer inte att bryta med dig,
och det är något jag alltid har

velat att du ska veta, att du är älskad.

AM: Jag lever ju i detta varje dag nu.

Jag går längs gatan som kvinna
och känner mig tillfreds med mig själv.

Jag önskar kanske
att jag hade en mjukare röst,

men nu går jag i kärlek
och försöker leva så varje dag.

DI: Nu går jag i kärlek.

Jag ska berätta en hemlighet
om StoryCorps.

Det kräver en del mod att ha dessa samtal.

StoryCorps talar till vår dödlighet.

Deltagarna vet att inspelningen
hörs länge efter deras bortgång.

Det finns en hospice-läkare, Ira Byock,

som har jobbat nära oss
med att spela in intervjuer

med döende människor.

Han skrev en bok,
"The Four Things That Matter Most"

om de fyra saker man vill säga
till de viktigaste personerna i ens liv

innan de eller du dör:

tack, jag älskar dig,

förlåt mig, jag förlåter dig.

De är de mest kraftfulla ord
vi kan säga till varandra,

och det är ofta det som händer
i ett StoryCorps-bås.

Det är en möjlighet att få känslan
av avslut med någon man bryr sig om,

ingen ånger, inget lämnat osagt.

Det är svårt och det kräver mod,

men det är därför vi lever, eller hur?

Så, TED Prize.

När TED och Chris först hörde av sig
för några månader sedan

om möjligheten att få priset,
blev jag helt golvad.

De bad mig tänka ut en
väldigt kort önskan för mänskligheten,

inte mer än 50 ord.

Jag funderade på det,
jag skrev mina 50 ord,

och några veckor senare
ringde Chris och sa "Kör."

Så här är min önskan:

Att ni vill hjälpa oss

ta allt vi lärt av StoryCorps

och ge det till världen

så att vem som helst, var som helst
kan spela in en meningsfull intervju

med en annan människa,
som sedan arkiveras för historien.

Hur ska vi göra det? Med denna.

Vi rör oss fort in i en framtid
där alla i världen

kommer att ha tillgång till en sån här,

och den har krafter jag aldrig hade
kunnat föreställa mig för 11 år sedan

när jag startade StoryCorps.

Den har en mikrofon,

den kan ge instruktioner,

och den kan skicka ljudfiler.

Det är nyckelingredienserna.

Den första delen av min önskan
är alltså redan på gång.

Under de senaste månaderna,

har StoryCorps-teamet arbetat frenetiskt

med att skapa en app
som tar StoryCorps ut ur våra bås

så att det kan upplevas av vem som helst,
var som helst, när som helst.

Kom ihåg att StoryCorps alltid har varit
två personer och en hjälpreda

som hjälper dem spela in samtalet
som bevaras för evigt,

men i denna stund,

släpper vi en betaversion
av StoryCorps-appen.

Appen är en digital hjälpreda
som hjälper dig genom

StoryCorps intervjuprocess,

hjälper dig välja ut frågor,

och ger dig alla tips du behöver

för att spela in en meningsfull
StoryCorps-intervju,

och sedan med ett klick ladda upp den
till vårt arkiv i kongressbiblioteket.

Det är den enkla biten, tekniken.

Den riktiga utmaningen är upp till dig:

att ta verktyget och lista ut
hur vi kan använda det

över hela Amerika och hela världen,

så att vi istället för att spela in
tusentals intervjuer på ett år,

kan spela in tiotusentals

eller hundratusentals

eller kanske till och med mer.

Föreställ er till exempel
en nationell hemläxa

där alla gymnasieelever i USA
som läser amerikansk historia,

spelar in en intervju
med en äldre person under Thanksgiving,

så att man under en enda helg

kan fånga en hel generation amerikaners
liv och upplevelser.

(Applåder)

Eller föreställ er mammor på olika sidor
av en konflikt nånstans i världen

som sitter ner, inte för
att prata om konflikten

utan för att ta reda på
vilka personer de är,

och med det börja bygga upp
tillit mellan varandra;

eller att det en dag blir
tradition i hela världen

att människor hedras
med en StoryCorps-intervju

på sin 75-årsdag;

eller att människor i ditt samhälle

besöker äldreboenden eller sjukhus
eller härbärgen eller fängelser

beväpnade med den här appen för att hedra
de som hörs minst i samhället,

och frågar dem vilka de är,
vad de lärt sig i livet

och hur de vill bli ihågkomna.

(Applåder)

För tio år sedan spelade jag in
en StoryCorps-intervju med min far

som var psykiatriker och även
blev en välkänd HBTQ-aktivist.

Det här är bilden av oss
under den intervjun.

Jag tänkte aldrig på den inspelningen
förrän för ett par år sedan,

då min far, som verkade vara
frisk som en nötkärna

och fortfarande tog emot patienter
40 timmar i veckan,

diagnostiserades med cancer.

Han gick bort väldigt plötsligt
några dagar senare.

Det var den 28 juni 2012,

på årsdagen av Stonewallupproret.

Jag lyssnade på intervjun
för första gången klockan tre på morgonen

den dag han dog.

Jag har ett par barn hemma,

och jag visste att deras enda sätt
att få lära känna den här personen

som var en sån klippa i mitt liv,
var genom den intervjun.

Jag trodde inte att jag kunde tro mer
på StoryCorps än jag redan gjorde,

men i det ögonblicket

förstod jag, djupt och innerligt,
vikten av att göra dessa inspelningar.

Folk kommer fram till mig varje dag

och säger, "Jag önskar att jag hade
intervjuat min far, mormor eller min bror,

men jag väntade för länge."

Nu behöver ingen vänta längre.

I denna tid,

när så mycket av vår kommunikation
är flyktig och oviktig,

hjälp oss skapa detta digitala arkiv

av samtal som är bestående och viktiga.

Hjälp oss skapa denna gåva till våra barn,

detta testamente
över hur vi är som människor.

Jag hoppas att ni vill hjälpa oss
så att denna önskan kan slå in.

Intervjua en familjemedlem, en vän
eller till och med en främling.

Tillsammans kan vi skapa
ett arkiv av mänsklig visdom,

och när vi gör det

kanske vi lär oss att lyssna lite mer
och skrika lite mindre.

Dessa samtal kan kanske påminna oss
om vad som verkligen är viktigt.

Och kanske, kanske

hjälper det oss att inse
den enkla sanningen

att varje liv, varje enskilt liv,

är oändligt betydelsefullt.

Tack så mycket.

(Applåder)

Tack. Tack.

(Applåder)

Tack.

(Applåder)