Varför framtidens byggnader kommer att skapas av ... dig

Idag tänker jag berätta om

de senaste 30 åren av arkitekturhistoria.

Det är en hel del
att klämma in på 18 minuter.

Det är ett komplext ämne,

så vi dyker i på ett komplext ställe:

New Jersey.

För att för 30 år sen, jag är från Jersey,

och jag var sex år, och jag bodde där
i mina föräldrars hus

i en stad som heter Livingston,

och det här var mitt sovrum
under barndomen.

Runt hörnet från mitt sovrum

fanns badrummet
som jag delade med min syster.

Och mellan mitt sovrum och badrummet

fanns en avsats med utsikt
över vardagsrummet.

Det var där alla brukade vara
och titta på TV,

så varje gång jag gick
från sovrummet till badrummet

såg alla mig

och varje gång jag tog en dusch
och kom ut iklädd handduk

såg alla mig.

Och jag såg ut så här.

Jag kände mig pinsam,

jag var osäker, och jag hatade det.

Jag hatade den sträckan,
och jag hatade den avsatsen,

jag hatade det rummet
och jag hatade det huset.

Och det är arkitektur.

(Skratt)

Klart.

Den känslan, vad jag kände då,

det är arkitekturens makt,

för arkitektur handlar inte om matematik
och det handlar inte om detaljplaner,

det handlar om de där kroppsliga
och känslomässiga kopplingarna

som vi har till de platser
som vi befinner oss på.

Och det är ingen överraskning
och vi känner så,

för enligt EPA tillbringar amerikaner xx

90 procent av sin tid inomhus.

Det är 90 procent av vår tid
då vi är omgivna av arkitektur.

Det är enormt mycket.

Det betyder att arkitektur formar oss
på sätt som vi inte hade förstått. xx

Det gör oss lite lättlurade
och väldigt förutsägbara.

Det betyder att när jag visar er
en byggnad som den här,

vet jag att ni tänker:

Ni tänker på "makt"
och "stabilitet" och "demokrati".

Och jag vet att ni tänker så
för att den är baserad på en byggnad

som byggdes för 2 500 år sen av grekerna.

Det är ett trick.

Det här är en signal
som arkitekter använder

för att få dig att skapa
ett känslomässigt band

till de former xx
som vi bygger våra byggnader på.

Det är en förutsägbar
känslomässig koppling,

och vi har använt det här tricket
väldigt väldigt länge.

Vi använde det för [200] år sen
för att bygga banker.

Vi använde det på 1800-talet
för att bygga konstmuséer.

Och på 1900-talet i USA

använde vi det för att bygga hus.

Och titta på de här stabila små soldaterna

som vänder sig mot havet
och håller elementen borta.

Det är väldigt användbart,

för det är skrämmande
att bygga de här sakerna.

Det är dyrt, det tar lång tid,
och det är väldigt komplicerat.

Och de människor som bygger saker -

byggföretag och statliga myndigheter -

de är naturligt rädda för innovation,

och de vill hellre använda någon form
som de vet hur du kommer reagera på.

Det är därför vi får sådana här byggnader.

Det här är en vacker byggnad.

Det här är Livingstones stadsbibliotek

som färdigställdes i min hemstad 2004,

och som du ser har det en kupol

och det har en rund grej,
och pelare, rött tegel,

och man kan nästan gissa vad Livingston
försöker säga med byggnaden:

barn, fastighetsvärden och historia.

Men det har inte mycket att göra med
vad ett bibliotek faktiskt gör idag.

Samma år, 2004, på andra sidan landet,
byggdes ett annat bibliotek,

--

och det ser ut så här.

Det ligger i Seattle.

Det här biblioteket visar
hur vi konsumerar media
i den digitala tidsåldern. xx

Det handlar om en ny typ
av allmän xx för staden,

en plats att samlas och läsa
och dela med sig.

Så hur är det möjligt

att det under samma år, i samma land

byggs två byggnader som kallas bibliotek

men ser så totalt olika ut?

Svaret är att arkitektur fungerar
enligt pendelns princip.

Å ena sidan finns innovation,

och arkitekter trycker hela tiden på
för att testa nya tekniker,

nya typologier, nya lösningar
som passar dagens sätt att leva.

Och vi trycker på och trycker på

tills vi distanserat oss från alla.

Vi klär oss i svart, vi blir deprimerade,

ni tycker att vi är gulliga,

vi är döda inombords
för att vi inte har något val.

Vi måste gå till den andra sidan

och återuppta de där symbolerna
som vi vet att ni älskar.

Så vi gör det, och ni blir glada,

vi känner oss som svikare,

så vi börjar experimentera igen,

och vi låter pendeln svänga
fram och tillbaka, fram och tillbaka,

som vi gjort de senaste 300 åren,

och i synnerhet de senaste 30 åren.

Okej, för 30 år sen
var vi på väg ut ur 70-talet.

Arkitekter hade experimenterat
med något som kallas brutalism.

Det handlar om betong.

(Skratt)

Ni kan gissa er till det.

Små fönster, omänsklig skala.

Det är riktiga tunga grejor.

När vi kommer in på 80-talet

börjar vi ta tillbaka symbolerna.

Vi trycker tillbaka pendeln åt andra hållet.

Vi tar de former som vi vet att ni älskar

och uppdaterar dem.

Vi lägger till neon

och pasteller

och vi använder nya material.

Och ni älskar det.

Vi kan inte ge er nog av det.

Vi tar Chippendale-byråer

och förvandlar dem till skyskrapor,

och skyskrapor kan vara
medeltidsslott gjorda av glas.

Formerna blev stora,

djärva och färgrika.

Dvärgar blev pelare.

(Skratt)

Svanar växte till byggnaders storlek.

Det var galet.

Men det är 80-tal, det är OK.

(Skratt)

Vi håller alla till i köpcentrum

och vi flyttar till förorten,

och där ute i förorten

kan vi skapa våra egna
arkitekturella fantasier.

Och dessa fantasier

kan vara från Medelhavet

eller franska

eller italienska.

(Skratt)

Kanske finns det
obegränsat många brödpinnar.

Det är var postmodernism handlar om.

Det är var symboler handlar om.

De är enkla, de är billiga,

för att istället för att bygga ställen

bygger vi minnen av ställen.

För jag vet att ni alla vet

att det här inte är Toscana.

Det är Ohio.

(Skratt)

Så arkitekterna blir frustrerade

och vi börjar xx pendeln tillbaka
i den andra riktningen.

Under det sena 80-talet
och början av 90-talet

börjar vi experimentera med något
som kallas dekonstruktivism.

Vi kastar ut historiska symboler,

vi litar på nya,
datorstödda designtekniker,

och vi skapar nya kompositioner,

former som slår sönder former.

Det är akademiskt och svårt,

det är inte alls populärt,

och vi skapar en stor distans till er.

I vanliga fall skulle pendeln bara
svänga tillbaka åt andra hållet.

Men något fantastiskt hände.

1997 öppnade den här byggnaden.

Det är Guggenheim Bilbao,
av Frank Gehry.

Och den här byggnaden

ändrar världens relation till arkitektur
på ett grundläggande sätt.

Paul Goldberger sa att Bilbao
var en av de sällsynta ögonblicken

då kritiker, akademiker och allmänheten

var fullständigt överens om en byggnad.

New York Times sa att det var ett mirakel.

Turismen i Bilbao ökade med 2 500 procent

efter att byggnaden blev klar.

Så plötsligt ville alla
ha en sådan här byggnad:

Los Angeles,

Seattle,

Chicago,

New York,

Cleveland,

Springfield.

(Skratt)

Alla vill ha en, och Gehry finns överallt.

Han är vår först stjärnarkitekt.

Men hur var det möjligt
att det här formerna -

de är vilda och radikala -

hur är det möjligt att de blir
så spridda över världen?

Och det hände för att media
så snabbt skapade hype runt dem

att de snabbt lärde oss
att de här formerna
betyder kultur och turism. xx

Vi fick en känslomässig reaktion
av de här formerna.

Det fick också alla borgmästare i världen.

Så varje borgmästare visste
att om de hade sådana här former

då hade de kultur och turism.

Detta fenomen vid början av årtusendet

hände också några andra stjärnarkitekter.

Det hände Zaha

och det hände Libeskind,

och vad som hände med
de här fåtaliga elitarkitekterna

i början av det nya årtusendet

skulle kunna börja hända
med hela arkitekturområdet,

nu när digitala medier börjar öka farten

som vi konsumerar information på.