Nyckeln till åtrå i långsiktiga relationer

I en långsiktig relation förutsätter vi ofta att vår partner ska vara både vår bästa vän och vår sexpartner. Men Esther Perel menar att hängivet sex bygger på två motstridiga behov: vårt behov av säkerhet och vårt behov av överraskning. Så, hur håller man lusten uppe? Med kvickhet och elegans berättar Perel om mysteriet med erotiskens intelligens.

Så, hur kommer det sig
att bra sex ofta bleknar,

till och med för par som fortsätter
att älska varandra?

Och hur kommer det sig att stadig närhet
inte garanterar bra sex,

tvärtemot vad många tror?

Eller, följdfrågan blir,

kan vi åtrå det vi redan har?

Det är frågan värd en miljon, eller hur?

Och varför är det förbjuda så erotiskt?

Vad gör det förbjudna så potent?

Och varför

blir det barn av sex
när barn är katastrof för erotiken?

Som en dödsstöt för erotiken, inte sant?

Och när du älskar, hur känns det?

Och när du åtrår, hur skiljer sig det?

Dessa frågor

är centrala i mitt utforskande

av den naturliga erotiska längtan

och dess åtföljande dilemman för nutida kärlek.

Jag har rest världen över

och jag har lagt märke till att

där det uppstår romantik

blir det också en åtråhetskris.

En Åtråhetskris, som i att
vilja äga det man begär,

begäret som ett uttryck för vår individualitet,

för vår fria vilja, vår smak, vår identitet.

Åtrå har blivit till en viktig del

av den moderna kärleken
i individualistiska samhällen.

Som ni vet är det första gången
i mänsklighetens historia

som vi försöker bibehålla långsiktig sexualitet.

Men inte för att vi vill ha 14 barn,

och ännu fler eftersom alla
inte skulle klarar sig,

och inte heller för att det är
en kvinnas äktenskapliga skyldighet.

Detta är första gången som
vi vill ha sex på lång sikt

med njutning och kontakt baserat på åtrå.

Så vad håller åtrån vid liv
och varför är det så svårt?

Nyckel till att bevara åtrån
i en fast relation, tror jag,

är att förena två grundläggande
mänskliga behov.

Å ena sidan ett behov av
trygghet, förutsägbarhet,

säkerhet, pålitlighet,
tillförlitlighet, varaktighet,

alla förtöjande, grundläggande vanor

som vi kallar för hem.

Men vi har även ett lika starkt behov,
kvinnor som män,

av äventyr, nyskapande, mystik,
risktagande, faror,

det okända, det oväntade, överraskningar,

ni förstår poängen, att utforska, att resa.

Att förena vårt behov av trygghet

med vårt behov av äventyr
i en och samma relation,

eller vad vi idag vill kalla
ett passionerat äktenskap,

brukade utgöra ett motsatsförhållande.

Äktenskapet var en ekonomisk uppgörelse

där ett livslångt partnerskap ingick

när det gällde barn, klasstillhörighet,

arv och gemenskap.

Nu för tiden vill vi fortfarande
att vår partner ska ge oss allt detta

men dessutom vill jag att du är min bästa vän

min mest förtrogna,
min passionerade älskare, inte minst,

och så

lever vi dubbelt så länge!
(skratt)

Vi träffar någon,
och i princip ber vi hen

att ge oss vad en hel by
försåg oss med förr:

ge mig tillhörighet,
ge mig identitet,
ge mig tillförlitlighet

men ge mig lockelser, mystik och förundran
- allt i ett!

Ge mig tröst,
ge mig spänning.

Ge mig nyskapande,
ge mig förtrogenhet.

Ge mig förutsägbarhet,
ge mig överraskning.

Vi tar det för givet, och tror
att leksaker och underkläder ska rädda oss.

(applåder)

Och nu kommer vi till den existentiella sidan
av saken, eller hur?

Eftersom, jag tror, på något sätt
och jag ska återkomma till det,

en åtråhetskris är ofta en kris för fantasin.

Så, hur kommer det sig att
bra sex ofta bleknar?

Vad är sambandet mellan kärlek och åtrå?

Hur hör de ihop och
hur skiljer de sig?

Här är erotikens mysterium.

Om det finns ett verb som hör ihop med kärlek
så är det "att äga"

Och om det finns ett verb som hör ihop med
att åtrå, så är det "att begära"

I kärlek vill vi "äga",
vi vill vara säkra på den vi älskar.

Vi vill minimera avståndet.
Vi vill krympa avståndet.

Vi vill avvärja spänningar.
Vi vill ha närhet.

Men i åtrå tenderar vi att inte vilja
återbesöka gamla platser.

Gamla upptäckter håller oss inte intresserade.

Med åtrå längtar vi efter något främmande,
någon på andra sidan att besöka,

som vi kan fördriva lite tid tillsammans med,

och se efter vad som händer
i deras rödlysande kvarter.

Du vet ...
Med åtrå vill vi ha lite spänning.

Eller med andra ord, som jag brukar säga,
eld måste syresättas.

Åtrå kräver utrymme.

Och när man säger på det viset,
blir det ofta ganska abstrakt.

Men jag bar med mig en fråga

och jag har rest till över tjugo länder
de senaste åren

med "Parning i Fångenskap"
och jag har frågat människor:

"när känner du dig som mest
attraherad av din partner?"

Inte enbart sexuellt attraherad,
men som mest intresserad.

Och mellan kulturer, religioner
samt oberoende av kön,

med ett undantag,
finns det några ständigt återkommande svar.

Den första gruppen är:
Jag är som mest attraherad av min partner

när hon är bortrest,
när vi är ifrån varandra,
när vi återförenas.

Helt enkelt;
när jag återfår

min förmåga att se mig själv
tillsammans med min partner.

När min fantasi kommer in i bilden

och när jag kan befästa fantasin genom
frånvaro och längtan,

vilket är en stor del av vår åtrå.

Den andra gruppen är ännu mer intressant:

Jag dras som mest till min partner

när jag ser honom i studion,
när hon står på scen,

när han är i sitt rätta element,
när hon gör något hon brinner för,

när jag ser honom på en fest och
andra människor dras till honom,

när jag ser henne hålla hov.

Saken är den - att se min partner
strålande och säker,

är troligen mer tändande än något annat.

Strålande, som i självständig.

Jag ser den här personen.
Och förresten,

folk pratar sällan om det här;
när vi förenas,

fem centimeter ifrån varandra.
Hur många tum vet jag inte...

men inte när den andre
är så långt bort

att du inte ser hen,

utan det är när jag betraktar
min partner från ett så tryggt avstånd

att den personen, som redan
är så bekant, så välkänd

för stunden, på nytt blir
något mystiskt, något flyktig.

Och i detta tomrum, mellan mig och den andre,
uppstår erotikens drivkraft (élan),

dragningskraften till den andre.

Eftersom, som Proust sa:

mystiken ligger inte i att
resa till nya platser

utan i att se med nya ögon.

Så, när jag ser min partner,
på egen hand,

göra något som hen brinner för,

så för en stund ser jag hen
på ett annat sätt,

och jag fortsätter vara öppen för mysteriet
som lever alldeles intill mig.

Och ännu viktigare,
i beskrivningen av den andre,

eller mig själv, det är samma sak.
Intressantast är att

åtrå saknar beroende.

Ingen är bunden till någon.

Det finns ingen omvårdnad i åtrå.

Omvårdnad är väldigt kärleksfullt.
Och mycket avtändande.

Jag vet ingen som tänder på

att någon är beroende av dem.

Att åtrå är en sak.
Beroende är avtändande

och det har kvinnor alltid vetat

eftersom allt som triggar moderskänslor

oftast sänker den erotiska laddningen.

Av goda skäl, inte sant?

Och vidare,
den tredje gruppen brukar svara

när jag blir överraskad,
när vi skrattar tillsammans.

Som någon sa på kontoret idag:

"när han bär sin smoking"

och jag svarade; antingen
smoking eller cowboy-stövlar.

I huvudsak är det fråga om nyskapande.

Men nyskapande handlar inte om nya ställningar,
inte en repertoar med tekniker.

Nyskapande är;
vilken del av dig själv tar du fram?

Vilken del av dig blir sedd?

Eftersom man kan säga att

sex är inte något man gör, va?

Sex är en plats du besöker.
En plats inom dig

att besöka med en eller flera andra.

Så, var reser du genom sex?

Vilken del inom dig tar du kontakt med?

Vad ger du utlopp för?

Är det en plats där ni smälter samman
i andlig förening?

Är det en plats för olydighet
och harmlös framfusighet?

Är det en plats där du äntligen kan släppa loss

utan att behöva känna dig ansvarig?

En plats där du kan ge utlopp för
din barnslighet?

Vad blir det då?
Ett språk.

Inte bara ett beteende.

Och det är poesin i språket
som jag är intresserad av

och det är därför jag började utforska
konceptet erotisk intelligens.

Du vet, djur har sex.

Det är kärnan - biologi -
den naturliga instinkten.

Vi är den enda arten som har ett erotiskt liv

som innebär att själva sexualiteten formas
av den mänskliga fantasin.

Vi är de enda som kan älska i timtals,

ha en salig stund, få multipla orgasmer,

utan att röra vid någon, helt enkelt därför att
vi kan se det framför oss.

Vi kan antyda.
Vi behöver inte ens agera på det.

Vi kan känna kraften av det
som kallas förväntan,

vilket är lustens murbruk,

förmågan att fantisera,
som om det händer.

Att uppleva något
som om det var på riktigt,

medan ingenting och allting
sker på samma gång.

När jag började tänka på erotik

så började jag fundera över den sexuella poesin.

Och ser jag det som intelligens

så är det någonting du kan odla fram.

Vilka är ingredienserna?
Fantasi, lekfullhet,

nyskapande, nyfikenhet, mystik.

Men den centrala beståndsdelen
är helt klart fantasin.

Men ännu viktigare,
för att jag skulle börja förstå

vilka par som har en erotisk gnista,

vad som håller åtrån vid liv,

var jag tvungen att vända mig till
den ursprungliga definitionen,

den mystiska definitionen.
Jag gick till botten av det

via ett sidospår,
faktiskt genom att undersöka trauma,

vilket är motsatsen,
och jag begrundade

samhället som jag vuxit upp i

ett samhälle i Belgien,
fyllt av överlevare från förintelsen,

och i mitt samhälle fanns två grupper:

de som inte dött
och de som återvänt till livet.

De som inte dött levde ofta fastvuxna i marken,

de kunde inte uppleva njutning,
inte lita på någon

eftersom, när du är på din vakt,
orolig, ängslig

och osäker,
så kan du inte lyfta blicken

och ge dig ut i alltet
och vara lekfull, trygg, och fantasifull.

De som hade återvänt till livet var de

som såg erotiken som
ett motgift till döden.

De förstod hur de skulle
hålla sig själva vid liv.

Och när jag hörde hur sexuellt frånvarande
paren var som jag arbetade var

så kunde jag ibland höra folk säga:
"Jag vill ha mer sex".

Men oftast vill folk ha bättre sex

och "bättre" är att återta
kontakten med livet,

med närvaro, förnyelse, livskraft,
kärlek och energi

som sex brukade ge, eller som

de hoppades att sex skulle ge.

Så jag började ställa en annan fråga.

"Jag stänger av mig själv när ..."
inleddes frågan,

"Jag stänger av mina begär när ...",
I motsats till:

"Det är avtändande när ...",
"Du är avtändande när ..."

Och folk började säga;
"Jag tänder inte ...

när jag känner mig tom inuti,
när jag inte trivs med min kropp,

när jag känner mig gammal,
när jag inte fått tid för mig själv,

när jag inte kunnat stämma av med dig,

när det går dåligt på jobbet,

när min självkänsla är låg,
när jag inte känner mig värdefull,

när jag inte känner att jag
kan unna mig, ta för mig,

eller ta emot njutning.

Och sedan vände jag på frågan:

"Jag tänder på ...".
Eftersom folk ofta

vill säga:
"du tänder mig ...",

"det tänder mig ..."
och utesluter sig själva, då ju?

Är du tom inuti kan den andre ordna
vad som helst inför Alla hjärtans dag...

Det kommer inte spela någon roll!
Ingen bemannar receptionen.

(Skratt)

Så; "jag går igång på...",

"Jag tänder...",
"Jag vaknar till av...".

I denna paradox mellan kärlek och åtrå

tycks det kluriga vara
att samma ingredienser

som livnär kärleken, samhörighet, ömsesidighet,

beskydd, omtanke, ansvar om varandra

är ibland samma ingredienser
som hämmar åtrå.

Därför att åtrå kommer med många känslor

som inte alltid är bra för kärleken:

avundsjuka, kontrollbehov,
aggressivitet, makt, dominans

elakheter och ofog.

Kort och gott;
på kvällen tänder de flesta av oss

på samma saker som vi
demonstrerar mot på dagarna.

Du förstår, det erotiska sinnet
är inte särskilt politiskt korrekt.

Om alla fantiserade på en bädd av rosor

skulle vi inte ha så intressanta
samtal om det här.

Men nej,
i våra sinnen där uppe,

pågår saker som vi inte alltid vet

hur vi ska förmedla till den vi älskar,

eftersom vi tänker att kärlek
bygger på osjälviskhet.

Men faktum är att åtrå
bygger på själviskhet,

i ordets bästa bemärkelse:

förmågan att vara i kontakt med sig själv

i någon annans närvaro.

Så, jag vill måla upp bilden

av denna längtan, att förena behoven,

som vi föddes med.

Våra behov av
anknytning och andrum,

eller våra behov av
trygghet och äventyr,

eller våra behov av
samhörighet och självständighet.

Tänk dig det lilla barnet
som sitter i ditt knä

och är mysigt tillfreds
och är väldigt trygg och säker,

men förr eller senare måste vi alla
ge oss ut i världen

för att upptäcka och utforska.

Där formas åtrån.

Utforskandet kräver
nyfikenhet och upptäckande.

Och så, förr eller senare,
vänder de sig om och tittar efter dig

och om du säger åt dem:

"Världen är ett fantastiskt ställe.
Kasta dig ut!"

"Det finns så mycket roligt där ute",

så kan de vända sig om och känna

samvaro och självständighet på samma gång.

De kan låta fantasin löpa
och de kan ge sig iväg

i sin lekfullhet och samtidigt veta

att någon väntar när de kommer tillbaka.

Men om de får höra:

"Jag är bekymrad.
Jag är oroad.
Jag är nedstämd."

"Min partner har inte tagit hand om mig
på evigheter."

"Vad är bättre där ute?
Har vi inte

allt du behöver, du och jag?"

Då uppstår ett par reaktioner

som alla kan känna igen.

Några av oss kommer vända tillbaka,
återvände för länge sedan,

och det lilla barnet som återvände

blir barnet som glömt en del av sig själv

för att inte förlora den andre.

Jag ska ge upp min frihet
för att inte förlora kontakten.

Och jag lär mig kärlek på ett sätt

som tyngs ner av extra oro

och extra ansvarstagande
och extra beskydd

och jag kommer inte vara förmögen att lämna dig

för att leka
och uppleva njutning

för att utforska
och upptäcka mig själv.

Översätt det här till vuxenspråk.

Det börjar mycket tidigt.
Det följer med till våra sexliv

hela vägen till slutet.

Det andra barnet återvänder

men ser sig om, såhär,
hela tiden.

"Kommer du finnas där?

Kommer du banna och skälla på mig?

Kommer du vara arg på mig?"

Och de må vara iväg,
men aldrig helt frånvarande

och de kommer säga

att det var superhett i början.

Eftersom, från början,
var den växande intimiteten

inte så stark

att den faktiskt ledde till fallande åtrå.

Ju mer bunden jag blev,
ju mer ansvarig och

mindre fri blev jag i din närvaro.

Det tredje barnet återvänder aldrig helt.

Vad som händer, när du vill bevara åtrån,

är den stora frågan här.

Å ena sidan vill du ha trygghet
för att kunna ge dig iväg.

Å andra sidan; kan du inte ge dig av
så kan du inte njuta,

du kommer inte till klimax,
du får inte orgasm,

du blir inte upphetsad
eftersom all tid

går till den andre
och inte till dig själv.

I dilemmat att förena dessa

två fundamentala behov;

finns det några saker som jag har insett
att erotiska par gör.

För det första, de har stor sexuell integritet.

De förstår att det finns ett erotiskt utrymme

som hör till var och en av dem.

De förstår också att förspel

inte börjar fem minuter före.

Förspelet börjar i stort sett redan
efter den senaste orgasmen.

De förstår också att erotiskt distans

inte handlar om att smeka varandra.

Det är att skapa utrymme
där du lämnar vårdinrättningen,

lägger undan vighetsövningarna...

(Skratt)

Där du på riktigt besöker platsen

där du slutar vara en god medborgare

som tar hand om och
tar ansvar för saker och ting.

Ansvar och åtrå går bara inte ihop.

De gör sig inte bra tillsammans.

Erotiska par förstår också
att passionen kommer och går.

Det påminner en del om månen.
Den har återkommande förmörkelser.

Men de vet hur man blåser liv igen,

de vet hur man tänder på nytt.

Och de vet eftersom

de har avslöjat den stora myten

om spontanitet.

Som om det plötsligt skulle pirra till
medan du viker tvätten.

Som sänt från ovan.
Och de förstod

att vad som händer spontant

i en stadig relation redan har hänt.

Hängivet sex är överlagt sex.

Med vilja och avsikt.

Fokus och närvaro.

Trevlig alla hjärtans dag!

(applåder)