Att förvandla klimatångest till handling

Det är normalt att känna sig orolig eller överväldigad av klimatförändringarna, säger psykologen Renée Lertzman. Kan vi förvandla de känslorna till något produktivt? I ett bejakande föredrag diskuterar Lertzman de känslomässiga effekterna av klimatförändringar och erbjuder insikter i hur psykologi kan hjälpa oss att upptäcka både den kreativitet och motståndskraft som behövs för att agera när det gäller miljöfrågor.

Det är djupt smärtsamt

att se vad som händer
på vår planet just nu.

Från brinnande skogar,

plast i haven,

arter som försvinner varje dag,

tvångsförflyttningar.

Det är lätt att känna sig
fullkomligt överväldigad.

Kanske en aning hjälplös.

Maktlös.

Arg.

Eldig.

Avdomnad.

Bortkopplad.

Kanske alltihop.

Dessa oordnade och komplicerade känslor,

de är helt och hållet vettiga.

Jag önskar att någon hade sagt det här
till mig för 30 år sedan.

Jag var förstaårselev på college,
läste miljöstudier

vilket i princip är en termin
full av riktigt dåliga nyheter

om alla sätt som människan
fullständigt har skadat

vår vackra jord.

Och det kändes som att jag hade
släppts ned i en mörk tunnel,

utan några verktyg att ta mig ut med

men att jag ändå förväntades
fortsätta med mitt vardagliga liv

som om allting var normalt.

Men när du väl fått ta del av
den sortens information,

är ingenting längre normalt.

Och jag var orolig, jag var vettskrämd,

ingen talade om detta

och jag hoppade nästan av skolan,
på riktigt.

Men istället anmälde jag mig
till en fältstudie i Kalifornien,

och vi backpackade tillsammans
i en liten grupp i två månader,

vilket jag vet låter väldigt intensivt.

Och det var det, men vad jag upptäckte
var att vi pratade mycket.

Vi pratade om hur vi kände

om världen,

öppet och ärligt,

och ingen sa nånsin åt mig
att vara mer positiv

eller mer hoppfull.

Inte en enda gång.

Och överraskande nog,
så märkte jag att det kändes bättre.

Det kändes faktiskt
som att jag kunde möta dessa frågor

som hade verkat så oöverstigliga

mer direkt.

Och jag fick en uppenbarelse

Tänk om vi, genom att förstå oss själva

och varandra,

kan hitta vår väg genom denna kris

på ett nytt och annorlunda sätt?

Tänk om psykologi faktiskt är

en nyckel till att få igång handling

när det kommer till de största
utmaningar vår planet står inför just nu?

Så när jag kom tillbaks från fältstudien,

fokuserade jag på klinisk psykologi,

och jag utforskade relationen

mellan trauma och sorg och kreativitet

Och paradoxen i hjärtat av allt detta

är hur vi håller oss närvarande

i det som verkligen är smärtsamt

hur håller vi kontakten

inför det som är hotfullt
och överväldigande och skrämmande?

Och det visar sig att psykologin
vet mycket om dessa saker.

Verkligen, mycket.

Men jag hörde det inte
refereras till det här

på mina miljölektioner,

eller på klimataktionmötena
jag började gå på,

eller på de internationella konferenserna,

där alla frågar:

Varför agerar vi inte snabbare,
och vad kommer krävas?

Så det här har blivit
mitt uppdrag på sätt och vis,

att jag tar insikter från psykologin

och översätter dem
till resurser och verktyg

för att stötta de
som arbetar på frontlinjen

för att ändra på saker och ting

Och det gäller alla, förresten.

Vi är alla på frontlinjen just nu.

Och det är min övertygelse,
efter år av att vara i bägge världar

mellan miljö och klimat och psykologi,

att det här faktiskt är
en saknad ingrediens i vårt arbete

som exponentiellt kan accelerera
vår kapacitet att vara kreativa

och uthålliga och kapabla
och skickliga och modiga

och alla de saker som världen
behöver av oss just nu.

Så jag ska dela tre koncept med er

som jag funnit särskilt omvälvande

och hur jag försöker förstå den här tiden

för oss som människor.

Och det första är något
som kallas för vårt toleransfönster.

Dr Dan Siegel har beskrivit det
som att vi alla har ett fönster.

Hur mycket stress kan vi ta

och samtidigt hålla kontakten

och vara vad kliniker
skulle kalla "enhetliga."

Enhetliga, när vi faktiskt kan

ha kontakt med våra tankar och känslor

och inte bara bli, typ, invalda.

Och vi har alla en tröskel.

Och vad händer när vi upplever stress

bortom vad vi kan tolerera?

Vi tenderar att gå ut i kanterna
av vårt fönster.

Och på ena sidan,

kanske vi hamnar i en sorts kollaps,

vad som kallas kaotisk respons,

vilket liknar depression, förtvivlan,

som att man stänger av.

Och på andra sidan av fönstret
finns en hårdare respons:

förnekelse,

ilska,

hårt.

Och när det händer,

förlorar vi faktiskt vår kapacitet
att vara enhetliga,

uthålliga, anpassningsbara,

alla de saker som vi vill vara.

Och det här är helt normalt,

men det händer runtom
i hela världen just nu, eller hur?

Vi svänger alla mellan
dessa olika känslor.

Så med något som klimatförändringar,

med varje ny vetenskaplig rapport,

dokumentär,

som kopplar ihop vad vi gör

med den påverkan det har,

kan det kollektivt knuffa oss
ut ur vårt toleransfönster.

Och vi förlorar den kapaciteten,
eller hur?

Så, genom åren
har jag intervjuat hundratals människor

från alla bakgrunder
och politiska anknytningar,

från amerikanska mellanvästern till Kina,

och jag talade med människor
om hur vi känner

angående det som händer.

Inte vilka åsikter eller övertygelser.

Vad känner vi

för vad som pågår med din lokala miljö,

med ditt vatten, din jord, helheten.

Och vad jag hör från människor

nästan överallt, jag säger det,

är oroande.

Någon gång under samtalet
säger folk till mig,

"Jag bryr mig väldigt mycket
om vad som händer,

jag är otroligt skärrad.

Jag är rädd,

jag älskar de här markerna,
jag älskar fåglarna"

Vad det nu kan vara,

"Men det känns som att
mina handlingar är obetydliga.

Och jag vet inte var jag ska börja."

Och jag hör mellan raderna

av vad personerna säger -

"Jag är verkligen rädd för att förändras.

Verkligen rädd för förändring, det är så -

Jag kan inte ens tänka på det,
det är, typ, otänkbart."

Och det här är det andra konceptet,

som kallas dubbelbindning.

En dubbelbindning är när vi känner

att det går åt fanders hur vi än gör,

och du sitter som fast där.

Det är en outhärdlig mänsklig upplevelse.

Och vi kommer göra allt vi kan
för att bli av med det och trycka bort det

Men all den där omsorgen och oron,

den finns där, den går bara ned,
den går under jord.

Men vad som händer är,

det ser ut som att folk inte bryr sig,
det ser ut som apati.

Så många människor som ser
hur akut situationen är

säger: "Vi måste motivera dig.

Vi måste göra dig peppad."

Vi blir hejaklacksledare för lösningar.

Eller som, "Här är faktan,
det här händer, vakna."

Och de här sakerna
är faktiskt inte i grunden dåliga,

för vi behöver lösningar
och vi måste inse fakta.

Men det här kan, oavsiktligt, slå tillbka

och leda till mer avtrubbning
och passivitet,

vilket är väldigt förbryllande för många.

Det är som, vad tusan är det som händer,
eller hur?

Så, det här är på grund av, du vet.

det nuddar inte riktigt
det som pågår inunder.

Så tänk dig att du går till en terapeut,

och du har en dubbelbindning.

Det känns som att du verkligen
sitter fast,

du vet att du måste ändra dig

och terapeuten börjar skrika på dig

och säger: "Ser du inte vad som händer?

Om du inte agerar nu,

kommer du att möta
fasansfulla konsekvenser.

Bryr du dig inte?

Vad är det för fel på dig?

Vad kommer det krävas?"

Eller så går du till en terapeut
och du känner dig riktigt ledsen

och sorgsen.

Och den här terapeuten säger:

"Vet du vad, tänk inte för mycket på det.

Här är några enkla saker du kan göra.

Enkla positiva saker."

Och skickar iväg dig.

Så om det vore jag,

så skulle jag avskeda den här
terapeuten omedelbart,

för en bra terapeut praktiserar
något som kallas instämning.

Jag älskar det här konceptet så mycket.

Instämning, ordet "att stämma."

Och instämning är
när vi känner oss synkade,

när vi känner oss förstådda

och vi känner oss accepterade
för precis var vi är.

Och vi känner det som, du vet,

att vi har en relation med världen
på ett sätt som vi förstår,

ingen försöker förändra oss

eller skamma oss eller döma oss.

Eller hur?

Och instämning kräver skicklighet.

När mycket står på spel,
låt mig tala om för er,

är det riktigt svårt att vilja
stämma in med något alls,

när vi står inför inför såna akuta hot.

Men paradoxen i situationen vi är i

är att när vi är mer instämda
i vårt toleransfönster,

så är vi så mycket mer kapabla
att lösa problem,

vara kreativa, vara anpassningsbara,

vara flexibla,

att vara briljanta som oss själva,
eller hur?

Så tänk om vårt klimat- och miljöarbete

var underbyggt av de här koncepten,

av toleransfönster,

många dubbelbindningar

och instämning?

Det kan verka som en hel massa saker.

Folk frågar mig hela tiden,

"Okej, Renee, det här låter grymt bra
i en klinisk kontext,

vi har inte tid med det här."

Och det är absolut inte sant.

För vi kan föra in instämning

i varje aspekt av vårt arbete
med den här frågan.

Och det börjar med oss själva.

Du kan inte syssla med instämning
om du inte är i kontakt med dig själv,

jag är ledsen att behöva säga det.

Det finns ingen omväg.

Det är inifrån och ut.

Så det börjar med att faktiskt
stämma in till "hur känner jag mig?"

Och att vara medkännande.

Det är lätt att säga

men att verkligen vara medkännande,

det här är svåra frågor.

Det här är en svår tid att vara människa,

vi vaknar upp.

Jag är ingen dålig person.

Vad är det som händer,

föra in nyfikenhet i vår egen upplevelse,

som sen låter oss stämma in socialt,

det är nästa sätt
vi kan applicera det här på,

att stämma in, oavsett om det är
i små grupper

eller på tu man hand,

i kampanjer, strategi,
klassrum, biosalonger,

parker.

Där vi kan ge varandra tillåtelse
att bara vara de vi är,

och igen, det här låter oss kliva upp till

en funktion på högre nivå

Den exekutiva funktionen,
prefrontala hjärnbarken,

när vi känner att vårt nervsystem
kan lugna ned sig

och att vi blir förstådd av den andre.

Och det tredje sättet
är att leda med instämning.

Som ledare och influencers,

komma som människa, äkta,

säga: "Vet du vad?

Jag är verkligen rädd.

Jag har inte alla svaren."

Kan du föreställa dig ledare som säger så?

"Jag vet inte.

Men här är vi, och vi alla behövs.

Och vi är i detta tillsammans.

Och vi kan göra det här."

Det är ett väldigt annorlunda budskap
än bara: "Vi kan göra det här,"

Det är som: "Här är vi.

Jag är rädd men det här händer."

Så här är grejen,

allt det här arbetet existerar,

vi har verktygen
för att skapa dessa förhållanden

som kan tillåta oss att komma

som de briljanta människor vi är.

Och jag vet, utan tvekan, 100 procent,

att varenda en av oss har kapaciteten

att möta dessa utmaningar
med den påhittighet

och briljans och mod
som vi som människor har.

Vi måste bara bearbeta
förutsättningarna tillsammans.

Vi behöver varandra.

Att stötta varandra

och tillåta oss själva
att verkligen möta detta.

Det är vad vi behöver, så...

Låt oss ta ett djupt andetag.

Ha medkänsla för oss själva

och varandra i detta ögonblick,
denna tid i historien,

Så att vi kollektivt bearbetar
dessa smärtsamma sanningar,

den här svåra verkligheten.

Låt oss göra det här tillsammans.

Världen är redo för att vi gör det här.

Och vi kan göra det.

Tack.

(Applåder)