Det är djupt smärtsamt att se vad som händer på vår planet just nu. Från brinnande skogar, plast i haven, arter som försvinner varje dag, tvångsförflyttningar. Det är lätt att känna sig fullkomligt överväldigad. Kanske en aning hjälplös. Maktlös. Arg. Eldig. Avdomnad. Bortkopplad. Kanske alltihop. Dessa oordnade och komplicerade känslor, de är helt och hållet vettiga. Jag önskar att någon hade sagt det här till mig för 30 år sedan. Jag var förstaårselev på college, läste miljöstudier vilket i princip är en termin full av riktigt dåliga nyheter om alla sätt som människan fullständigt har skadat vår vackra jord. Och det kändes som att jag hade släppts ned i en mörk tunnel, utan några verktyg att ta mig ut med men att jag ändå förväntades fortsätta med mitt vardagliga liv som om allting var normalt. Men när du väl fått ta del av den sortens information, är ingenting längre normalt. Och jag var orolig, jag var vettskrämd, ingen talade om detta och jag hoppade nästan av skolan, på riktigt. Men istället anmälde jag mig till en fältstudie i Kalifornien, och vi backpackade tillsammans i en liten grupp i två månader, vilket jag vet låter väldigt intensivt. Och det var det, men vad jag upptäckte var att vi pratade mycket. Vi pratade om hur vi kände om världen, öppet och ärligt, och ingen sa nånsin åt mig att vara mer positiv eller mer hoppfull. Inte en enda gång. Och överraskande nog, så märkte jag att det kändes bättre. Det kändes faktiskt som att jag kunde möta dessa frågor som hade verkat så oöverstigliga mer direkt. Och jag fick en uppenbarelse Tänk om vi, genom att förstå oss själva och varandra, kan hitta vår väg genom denna kris på ett nytt och annorlunda sätt? Tänk om psykologi faktiskt är en nyckel till att få igång handling när det kommer till de största utmaningar vår planet står inför just nu? Så när jag kom tillbaks från fältstudien, fokuserade jag på klinisk psykologi, och jag utforskade relationen mellan trauma och sorg och kreativitet Och paradoxen i hjärtat av allt detta är hur vi håller oss närvarande i det som verkligen är smärtsamt hur håller vi kontakten inför det som är hotfullt och överväldigande och skrämmande? Och det visar sig att psykologin vet mycket om dessa saker. Verkligen, mycket. Men jag hörde det inte refereras till det här på mina miljölektioner, eller på klimataktionmötena jag började gå på, eller på de internationella konferenserna, där alla frågar: Varför agerar vi inte snabbare, och vad kommer krävas? Så det här har blivit mitt uppdrag på sätt och vis, att jag tar insikter från psykologin och översätter dem till resurser och verktyg för att stötta de som arbetar på frontlinjen för att ändra på saker och ting Och det gäller alla, förresten. Vi är alla på frontlinjen just nu. Och det är min övertygelse, efter år av att vara i bägge världar mellan miljö och klimat och psykologi, att det här faktiskt är en saknad ingrediens i vårt arbete som exponentiellt kan accelerera vår kapacitet att vara kreativa och uthålliga och kapabla och skickliga och modiga och alla de saker som världen behöver av oss just nu. Så jag ska dela tre koncept med er som jag funnit särskilt omvälvande och hur jag försöker förstå den här tiden för oss som människor. Och det första är något som kallas för vårt toleransfönster. Dr Dan Siegel har beskrivit det som att vi alla har ett fönster. Hur mycket stress kan vi ta och samtidigt hålla kontakten och vara vad kliniker skulle kalla "enhetliga." Enhetliga, när vi faktiskt kan ha kontakt med våra tankar och känslor och inte bara bli, typ, invalda. Och vi har alla en tröskel. Och vad händer när vi upplever stress bortom vad vi kan tolerera? Vi tenderar att gå ut i kanterna av vårt fönster. Och på ena sidan, kanske vi hamnar i en sorts kollaps, vad som kallas kaotisk respons, vilket liknar depression, förtvivlan, som att man stänger av. Och på andra sidan av fönstret finns en hårdare respons: förnekelse, ilska, hårt. Och när det händer, förlorar vi faktiskt vår kapacitet att vara enhetliga, uthålliga, anpassningsbara, alla de saker som vi vill vara. Och det här är helt normalt, men det händer runtom i hela världen just nu, eller hur? Vi svänger alla mellan dessa olika känslor. Så med något som klimatförändringar, med varje ny vetenskaplig rapport, dokumentär, som kopplar ihop vad vi gör med den påverkan det har, kan det kollektivt knuffa oss ut ur vårt toleransfönster. Och vi förlorar den kapaciteten, eller hur? Så, genom åren har jag intervjuat hundratals människor från alla bakgrunder och politiska anknytningar, från amerikanska mellanvästern till Kina, och jag talade med människor om hur vi känner angående det som händer. Inte vilka åsikter eller övertygelser. Vad känner vi för vad som pågår med din lokala miljö, med ditt vatten, din jord, helheten. Och vad jag hör från människor nästan överallt, jag säger det, är oroande. Någon gång under samtalet säger folk till mig, "Jag bryr mig väldigt mycket om vad som händer, jag är otroligt skärrad. Jag är rädd, jag älskar de här markerna, jag älskar fåglarna" Vad det nu kan vara, "Men det känns som att mina handlingar är obetydliga. Och jag vet inte var jag ska börja." Och jag hör mellan raderna av vad personerna säger - "Jag är verkligen rädd för att förändras. Verkligen rädd för förändring, det är så - Jag kan inte ens tänka på det, det är, typ, otänkbart." Och det här är det andra konceptet, som kallas dubbelbindning. En dubbelbindning är när vi känner att det går åt fanders hur vi än gör, och du sitter som fast där. Det är en outhärdlig mänsklig upplevelse. Och vi kommer göra allt vi kan för att bli av med det och trycka bort det Men all den där omsorgen och oron, den finns där, den går bara ned, den går under jord. Men vad som händer är, det ser ut som att folk inte bryr sig, det ser ut som apati. Så många människor som ser hur akut situationen är säger: "Vi måste motivera dig. Vi måste göra dig peppad." Vi blir hejaklacksledare för lösningar. Eller som, "Här är faktan, det här händer, vakna." Och de här sakerna är faktiskt inte i grunden dåliga, för vi behöver lösningar och vi måste inse fakta. Men det här kan, oavsiktligt, slå tillbka och leda till mer avtrubbning och passivitet, vilket är väldigt förbryllande för många. Det är som, vad tusan är det som händer, eller hur? Så, det här är på grund av, du vet. det nuddar inte riktigt det som pågår inunder. Så tänk dig att du går till en terapeut, och du har en dubbelbindning. Det känns som att du verkligen sitter fast, du vet att du måste ändra dig och terapeuten börjar skrika på dig och säger: "Ser du inte vad som händer? Om du inte agerar nu, kommer du att möta fasansfulla konsekvenser. Bryr du dig inte? Vad är det för fel på dig? Vad kommer det krävas?" Eller så går du till en terapeut och du känner dig riktigt ledsen och sorgsen. Och den här terapeuten säger: "Vet du vad, tänk inte för mycket på det. Här är några enkla saker du kan göra. Enkla positiva saker." Och skickar iväg dig. Så om det vore jag, så skulle jag avskeda den här terapeuten omedelbart, för en bra terapeut praktiserar något som kallas instämning. Jag älskar det här konceptet så mycket. Instämning, ordet "att stämma." Och instämning är när vi känner oss synkade, när vi känner oss förstådda och vi känner oss accepterade för precis var vi är. Och vi känner det som, du vet, att vi har en relation med världen på ett sätt som vi förstår, ingen försöker förändra oss eller skamma oss eller döma oss. Eller hur? Och instämning kräver skicklighet. När mycket står på spel, låt mig tala om för er, är det riktigt svårt att vilja stämma in med något alls, när vi står inför inför såna akuta hot. Men paradoxen i situationen vi är i är att när vi är mer instämda i vårt toleransfönster, så är vi så mycket mer kapabla att lösa problem, vara kreativa, vara anpassningsbara, vara flexibla, att vara briljanta som oss själva, eller hur? Så tänk om vårt klimat- och miljöarbete var underbyggt av de här koncepten, av toleransfönster, många dubbelbindningar och instämning? Det kan verka som en hel massa saker. Folk frågar mig hela tiden, "Okej, Renee, det här låter grymt bra i en klinisk kontext, vi har inte tid med det här." Och det är absolut inte sant. För vi kan föra in instämning i varje aspekt av vårt arbete med den här frågan. Och det börjar med oss själva. Du kan inte syssla med instämning om du inte är i kontakt med dig själv, jag är ledsen att behöva säga det. Det finns ingen omväg. Det är inifrån och ut. Så det börjar med att faktiskt stämma in till "hur känner jag mig?" Och att vara medkännande. Det är lätt att säga men att verkligen vara medkännande, det här är svåra frågor. Det här är en svår tid att vara människa, vi vaknar upp. Jag är ingen dålig person. Vad är det som händer, föra in nyfikenhet i vår egen upplevelse, som sen låter oss stämma in socialt, det är nästa sätt vi kan applicera det här på, att stämma in, oavsett om det är i små grupper eller på tu man hand, i kampanjer, strategi, klassrum, biosalonger, parker. Där vi kan ge varandra tillåtelse att bara vara de vi är, och igen, det här låter oss kliva upp till en funktion på högre nivå Den exekutiva funktionen, prefrontala hjärnbarken, när vi känner att vårt nervsystem kan lugna ned sig och att vi blir förstådd av den andre. Och det tredje sättet är att leda med instämning. Som ledare och influencers, komma som människa, äkta, säga: "Vet du vad? Jag är verkligen rädd. Jag har inte alla svaren." Kan du föreställa dig ledare som säger så? "Jag vet inte. Men här är vi, och vi alla behövs. Och vi är i detta tillsammans. Och vi kan göra det här." Det är ett väldigt annorlunda budskap än bara: "Vi kan göra det här," Det är som: "Här är vi. Jag är rädd men det här händer." Så här är grejen, allt det här arbetet existerar, vi har verktygen för att skapa dessa förhållanden som kan tillåta oss att komma som de briljanta människor vi är. Och jag vet, utan tvekan, 100 procent, att varenda en av oss har kapaciteten att möta dessa utmaningar med den påhittighet och briljans och mod som vi som människor har. Vi måste bara bearbeta förutsättningarna tillsammans. Vi behöver varandra. Att stötta varandra och tillåta oss själva att verkligen möta detta. Det är vad vi behöver, så... Låt oss ta ett djupt andetag. Ha medkänsla för oss själva och varandra i detta ögonblick, denna tid i historien, Så att vi kollektivt bearbetar dessa smärtsamma sanningar, den här svåra verkligheten. Låt oss göra det här tillsammans. Världen är redo för att vi gör det här. Och vi kan göra det. Tack. (Applåder)