Aaron Huey: USAs inhemska krigsfångar

Aaron Hueys arbete med att fotografera fattigdom i USA förde honom till Pine Ridge-reservatet där mötet med den kämpande indianstammen Lakota, som förfärad och i stort sett ignorerad, fick honom att tänka om. Fem års arbete senare är hans gripande fotografier en chockerande historielektion som här visas i ett kraftfullt och djärvt samtal från TEDxDU.

Jag är här idag för att visa mina fotografier av Lakota.

Många av er kanske har hört talas om Lakota,

eller i alla fall samlingsnamnet för de här indianstammarna

, Sioux.

Lakota är en av många stammar som tvingades ifrån sin mark

till krigsfångeläger

som nu kallas för reservat.

Pineridge-reservatet

som kommer att visas i dagens slideshow

ligger ungefär 120 km sydöst

om Black Hills i South Dakota.

Ibland benämnt

som Krigsfångeläger nummer 334

och det är där Lakota idag har sin hemvist.

Om nu någon har hört talas om AIM

den amerikanska indianrörelsen,

eller om Russell Means,

eller Leonard Peltier,

eller om Oglalakonfrontationen,

så vet ni att Pine Ridge är ground zero

för ursprungsbefolkningsfrågor i USA.

Jag har blivit ombedd att idag prata lite om

mitt förhållande med Lakotastammen

och det är ett väldigt svårt förhållande för mig.

Därför att, om du inte redan har märkt det på grund av min hudfärg.

Så är jag vit

och det är ett oerhört förhinder på ett indianreservat

Ni kommer att se många personer i mina fotografier idag

och jag har kommit de väldigt nära, de har välkomnat mig som om jag vore en del av deras familj.

De har kallat mig både bror och morbror

och bjudit in mig igen och igen under fem år.

Men i Pine Ridge

så kommer jag alltid vara det som heter wasichu

och wasichu är ett Lakotaord

som betyder icke-Indian

men en annan version av det här ordet

betyder "den som tar det bästa köttet för sig själv."

Och det är det jag vill fokusera på,

den som tar det bästa köttet för sig själv.

Det betyder girighet.

Så titta runt i föreläsningssalen idag.

Vi är i en privatskola i västra USA,

sittandes i röda sammetsstolar

med pengar i våra fickor.

Och om vi tittar på våra liv,

så har vi ju faktiskt tagit

det bästa köttet.

Så låt oss idag titta på en serie av fotografier

av människor som förlorade

så att vi kunde vinna.

Och kom också ihåg att när du ser de här människornas ansikten

att det här är inte bara bilder av Lakota,

de står för alla ursprungsbefolkningar.

På det här pappret

är historien, som jag lärde mig den

från mina vänner och min familj i Lakota.

Det följande är en tidslinje

av avtal som uppfördes, avtal som bröts

och massakrer förklädda till strider.

Jag börjar 1824.

"Det som är känt som Avdelningen för Indianfrågor

skapades under Krigsdepartementet

och satte tidigt en aggressiv ton

i relationen med ursprungsbefolkningen.

1851:

Det första Fort Laramie-avtalet slöts,

vilket tydligt markerade Lakotanationens gränser.

Enligt avtalet

är den marken en suverän nation.

Om avtalets gränser hade fortsatt gälla

och det finns en juridisk grund för att de skulle ha gjort det

så är det så här USA skulle se ut idag.

10 år senare,

skrevs Homestead-akten under av president Lincoln,

vilket utlöste en våg av vita bosättare till ursprungsbefolkningens mark.

1863:

Ett uppror av Santee Sioux i Minnesota

slutar med att 38 Siouxmän hängs,

den största massavrättningen i USAs historia.

Avrättningen var beordrad av president Lincoln

bara två dagar efter

han skrev under självständighetsförklaringen.

1866, begynnelsen av den transkontinentala järnvägen,

en ny era.

Vi tillskansade oss mark för spår och tåg

för att ta en genväg rakt igenom Lakotanationens marker.

Avtalet flög ut genom fönstren.

Till svars attackerade och besegrade tre stammar ledda av Lakotahövdingen Röda Molnet

den amerikanska arméen ett flertal gånger.

Jag vill upprepa det här.

Lakota besegrade den amerikanska arméen.

1868: Det andra Fort Laramie-avtalet

garanterar tydligt den stora Siouxnationens suveränitet

och Lakotas äganderätt av de heliga bergen Black Hills.

Regeringen lovar också mark och jakträttigheter

i närliggande stater.

Vi lovar att Power River-regionen

härefter kommer vara stängd för alla vita.

Avtalet verkade vara en fullständig seger

för Röda Molnet och Sioux.

I själva verket så är detta det en krig i amerikansk historia

där regeringen förhandlade ett fredsavtal

genom att bevilja alla fiendens krav.

1869:

Den transkontinentala järnvägen färdigställdes.

Den började frakta bland annat ett stort antal jägare

som började massdöda bisonoxar,

vilket slog ut en mat-, klädes- och skyddskälla för Sioux.

1871:

The Indian Appropriation Act

sätter alla indianer under förvaltarskap av den federala regeringen.

Dessutom gav militären order

som förbjöd indianer från de västra delarna att lämna reservaten.

Alla indianer från de västra delarna är från den här tidpunkten

krigsfångar.

Därutöver under 1871,

upphörde vi med att sluta avtal.

Problemet med avtal är att de tillåter stammarna att existera som suveräna nationer,

vilket vi inte kan tillåta,

vi hade planer.

1874:

Annonserade general George Custer upptäckten av guld i Lakotas marker,

speciellt i Black Hills.

Nyheten att det fanns guld resulterade i en enorm tillströmning av vita bosättare

till Lakotanationen.

Custer rekommenderade Kongressen att försöka hitta ett sätt

att upplösa avtalen med Lakota

så snart som möjligt.

1875: Lakotakriget börjar

på grund av Fort Laramie-avtalet hade brutits.

1876:

26:e juli

på sin väg för att attackera en Lakotaby

besegrades Custers 7:e Kavalleri

vid slaget vif Little Big Horn.

1877:

Kapitulerade den store Lakotakrigaren och hövdingen Crazy Horse

vid Fort Robinson.

Han dödades senare i fångenskap.

1877 är också året när vi hittade ett sätt

att gå runt Fort Laramie-avtalen.

Ett nytt avtal presenterades till Siouxhövdingarna och andra framstående män

via en kampanjen "sälj eller svält."

Skriv under avtalet eller så får ni ingen mat till er stam.

Bara 10 procent av de myndiga männen skrev under.

Fort Laramire-avtalet

krävde att åtminstone tre fjärdedelar av stammen

skrev under för att ge bort mark.

Den delen var uppenbarligen ignorerad.

1887: Dawes-lagen.

Gemensamt ägandeskap av reservatens marker upphör.

Reservaten delas upp i delar ungefär 64 hektar stora

och delas ut till enskilda indianer

och överskottet avskaffat.

Stammarna förlorade miljoner hektar.

Den amerikanska drömmen om enskilt markägande

visade sig vara ett väldigt smart sätt

att dela upp reservatet tills det inte fanns någonting kvar.

Utvecklingen bröt ner reservaten,

och gjorde det enklare att ytterligare dela upp och sälja

med varje efterföljande generation.

Det mesta av den överblivna marken

och mycket av den inuti reservatens gränser

ägs nu av vita ranchägare.

Återigen går den bördiga marken till wasichu.

1890, det datum som jag tycker

är det viktigaste i den här presentationen.

Det här är året där Wounded Knee-massakern tog plats.

Den 29:e december

omringade amerikanska trupper ett Siouxläger vid Wounded Knee Creek

och massakrerade hövdingen Big Foot

och 300 krigsfångar,

genom att använda ett nytt snabbelds-vapen

som sköt exploderande rundor,

ett så kallat Hotchkissgevär.

För den här så kallade striden

tilldelades 20 av kongressens hedersmedalj

till det 7:e kavalleriet.

Upp till idag,

är det fortfarande det största antalet hedersmedaljer

som delats ut för ett enskilt slag.

Fler hedersmedaljer delades ut

för den hänsynslösa slakten av kvinnor och barn

än för något slag under Första världskriget

Andra världskriget,

Korea, Vietnam,

Irak eller Afghanistan.

Wounded Knee-massakern

ses som slutet av Indiankrigen.

När jag besöker platsen

för massgraven vid Wounded Knee,

ser jag inte bara en grav

för Lakota eller för Sioux,

men en grav för alla ursprungsbefolkningar.

Den helige mannen, Black Elk, sa

"Jag visste inte då

hur mycket som tog slut.

När jag nu tittar tillbaka

från den höga kullen som är min gamla ålder,

kan jag fortfarande see de slaktade kvinnorna och barnen

liggandes i högar och kringspridda

längs med den sneda ravinen

lika tydligt som jag kunde se de

när mina ögon fortfarande var unga.

Och jag kan se att något annat dog där i den blodiga leran

och som blev begravt i snöstormen.

Ett folks dröm dog där,

och det var en vacker dröm."

Med det här slaget,

började en ny era i den amerikanska ursprungsbefolkningen historia.

Allting kan ses som antingen

före Wounded Knee eller efter.

För det var i och med detta,

med fingrarna på avtryckaren på Hotchkissgeväret,

som den amerikanska regeringen öppet visade sin positon på ursprungsbefolkningens rättigheter.

De var trötta på avtalen.

De var trötta på heliga berg.

De var trötta på spökdanser.

Och de var trötta på alla besvär orsakade av Sioux.

Så de tog fram sina kanoner.

"Vill du vara en indian nu" frågade de,

med fingret på avtryckaren.

1900:

den amerikanska indianbefolkningen når en ny bottennivå

på mindre än 250,000

jämfört med ungefär åtta miljoner

1492.

Snabbspola.

1980:

Det längst pågående rättsmålet i amerikansk historia

Siouxnationen mot USA

fick sitt utslag från den amerikanska högsta domstolen.

Domstolen slog fast att när Sioux blev omflyttade till reservaten

och nära tre miljoner hektar av deras mark

öppnades för markspekulanter och bosättare,

hade villkoren i det andra Fort Laramie-avtalet

brutits.

Domstolen slog fast

att anskaffningen av Black Hills var olaglig

och att ursprungspriset plus ränta

skulle betalas till Siouxnationen.

Som betalning för Black Hills,

erbjöd domstolen bara 106 miljoner dollar

till Siouxnationen.

Sioux vägrade att acceptera betalningen med mobiliserande rop,

"Black Hills är inte till salu."

2010:

Dagens statistik om ursprungsbefolkningen,

mer än ett sekel efter massakern vid Wounded Knee,

avslöjar kolonisationsarvet,

tvångsförflyttningarna

och avtalsbrotten.

Arbetslösheten i Pine Ridge-reservatet

växlar mellan 85 och 90 procent.

Byggnadsnämnden klarar inte av att bygga nya byggnader,

och de gamla håller på att falla sönder.

Många är hemlösa,

och de som har ett hem är ihopträngda i ruttnande byggningar

med upp till fem familjer i samma hus.

39 procent av husen i Pine Ridge

har ingen elektricitet.

Minst 60 procent av husen på reservatet

är drabbade av svart mögel.

Mer än 90 procent av befolkningen

lever under den federala fattigdomsgränsen.

Utspridningen av tuberkelos i Pine Ridge

är ungefär åtta gånger högre än det amerikanska genomsnittet.

Barnadödligheten

är den högsta på kontinenten

och är ungefär tre gånger högre än det amerikanska genomsnittet.

Nivån av livmoderhalscancer är fem gånger högre

än det amerikanska genomsnittet.

Andelen skolavhopp är upp till 70 procent.

Läraromsättningen

är åtta gånger högre än det amerikanska genomsnittet.

Morföräldrar uppfostrar ofta sina barnbarn

på grund av att deras föräldrar, på grund av alkoholism,

hemmavåld och allmän apati,

kan inte uppfostra dem.

50 procent av befolkningen över 40

har diabetes.

Den förväntade livslängden för män

är mellan 46

och 48 år,

ungefär lika lång

som i Afghanistan och Somalia.

Det sista kapitlet i alla framgångsrika folkmord

är det när förtryckaren

kan lyfta sina händer och säga,

"Herregud, vad är det de här människorna gör mot sig själva?

De dödar varandra.

De dödar sig själva

medan vi ser de dö."

Det är så här vi kom till att äga dessa förenta stater.

Det här är arvet

av "det manifesta ödet".

Fångar föds fortfarande

in i krigsfångeläger

långt efter att vakterna har försvunnit.

Det är benen som är kvar

efter att det bästa köttet har blivit taget.

För länge sedan,

sattes en serie av händelser i rörelse

av människor som ser ut som jag, av wasichu,

ivriga att ta marken och vattnet

och allt guld i bergen.

De händelserna ledde till en dominoeffekt

som fortfarande inte har slutat.

Som avskärmat som vi, vårt dominanta samhälle, är

från en massaker i 1890,

eller en serie av brutna avtal 150 år sedan,

måste jag fortfarande ställa er frågan,

hur skulle du känna dig om du såg statistiken idag?

Vad är kopplingen

mellan de här bilderna av lidande

och historien jag just läste för dig?

Och hur mycket historia

behöver du ens äga?

Är ens något av det här ditt ansvar idag?

Jag har blivit tillsagd att det måste finnas någonting vi kan göra.

Det måste finnas något kall till handling.

För att så länge som jag har stått vid sidan

nöjd med att vara ett vittne,

och bara ta fotografier.

För att lösningen verkar vara så långt tillbaka i tiden,

behövde jag inget annat än en tidsmaskin

för att komma åt den.

Ursprungsbefolkningars lidande

är ingen enkel fråga att lösa.

Det är inte något som alla kan ställa sig bakom

såsom människor sluter upp bakom Haiti,

att stoppa AIDS eller bekämpa hunger.

Lösningen, som den kallas,

är kanske mycket svårare för det dominanta samhället

än till exempel att ge en check på 50 dollar

eller att gå till kyrkan,

eller att måla över lite graffiti,

eller för en förortsfamilj

att donera en låda med kläder de inte längre vill ha.

Så vart leder det oss?

Ryckandes på axlarna i skymundan?

USA

fortsätter på en daglig basis

att bryta villkoren

av avtalen från 1851 och 1868

som skrevs med Lakota vid Fort Laramie.

Det upprop för handling jag erbjuder idag

min TED önskan är detta:

hedra avtalen,

ge tillbaka Black Hills.

Det är inte upp till er vad de gör med dem.

(Applåder)