Hur vi räddar en av jordens sista vilda platser

Mitt bland territoriella flodhästar och aktiva minfält har TED-stipendiaten Steve Boyes och ett lag forskare rest genom Okavangodeltat, Afrikas största kvarvarande vilda våtmarksområde, för att utforska och skydda denna nästan orörda miljö mot det växande hotet från mänsklig utveckling. I detta imponerande bildrika tal berättar han om sitt arbete med detaljerade vetenskapliga undersökningar, i hopp om att kunna skydda denna enorma, sköra vildmark.

Okavangodeltat är synligt
från rymden och är

Afrikas största kvarvarande intakta
vilda våtmarksområde.

Det här lysande deltat
i Botswanas inland är Kalaharis juvel,

mer värdefull än diamanter
för världens största diamantproducent

och sedan 2014 känt

som vår planets 1000:e UNESCO-världsarv.

Det här är de två stora bifloderna,

Cuito och Cubango,

som försvinner norrut mot det
föga kända Angoliska höglandet.

Det här är den största outvecklade
flodbassängen på jorden,

och täcker en yta större än Kalifornien.

De här vidsträckta, outvecklade
angoliska flodområdena

har stannat i tiden

av 27 års inbördeskrig.

Afrikas största tankstrid
sedan andra världskriget

utkämpades faktiskt på en bro
över Cuitofloden i Okavango.

Där till höger,

försvinner den upp i det okända,

in i "Terra do fim do mundo",

landet vid jordens slut,

som de första portugisiska
utforskarna kallade det.

2001, när jag var 22 år gammal

började jag jobba som hushållspersonal

i Vundumtikilägret i Okavangodeltat,

ett lapptäcke av kanaler, floder, laguner

och tusentals öar att utforska.

Här bor den största kvarstående
populationen av elefanter på jorden.

Noshörningar flygs hit i C130-plan
för att få en fristad i vildmarken.

Lejon,

leopard,

hyena,

vildhund,

gepard,

uråldriga baobabträd
som som står likt katedraler

under Vintergatan.

Här upptäckte jag något uppenbart,

vildmarken är vår
naturliga livsmiljö också.

Vi behöver dessa sista vilda platser
för att återfinna våra sanna jag.

Vi,

alla sju miljarder av oss,

får aldrig glömma
att vi är en biologisk art

för evigt bundna till just
denna biologiska värld.

Som vågorna hör samman med havet,

kan vi inte existera utan den,

ett konstant flöde av atomer
och energi mellan individer och arter

runtom i världen var dag

och ute i kosmos.

Våra öden hör för evigt samman
med de miljoner arter

som vi är beroende av direkt
och indirekt varje dag.

För fyra år sedan förkunnades det

att 50 procent av alla vilda djur
och växter i världen

hade försvunnit
bara under de sista 40 åren.

Det här är en massdränkning
av 15 000 gnuer

som jag bevittnade i Maasai Mara
för två år sedan.

Det här är definitivt vårt fel.

År 2020 förväntas vilddjurspopulationer

ha fallit globalt
med svindlande två tredjedelar.

Vi är den sjätte utrotningen

eftersom vi inte lämnat
något säkert utrymme för miljontals arter

att leva hållbart i symbios.

Sedan 2010 har jag stakat mig fram
på båt åtta gånger över Okavangodeltat

för att föra detaljerade
vetenskapliga undersökningar

längs ett forskningsområde
som var 30 mil och 18 dagar långt.

Varför gör jag det här?

Varför riskerar jag livet varje år?

Jag gör det eftersom
vi behöver informationen

som en riktlinje i den här
nästan orörda vildmarken

innan utvecklingen tar fart.

Det här är Wayeyiflodens bushmän,
människorna från Okavangodeltat.

De har lärt mig allt jag vet
om Moder Okavango,

om tillvaron i det vilda.

Våra årliga pilgrimsfärder
tillsammans över Okavangodeltat

i våra olika stockbåtar

påminner oss om årtusenden
av liv i vildmarken.

För tio tusen år sedan,

var hela vår värld vildmark.

Idag är vildmarken det enda som påminner
om den försvunna världen.

För tio tusen år sedan
var vi som vi är idag;

en modern, drömmande intelligens
olikt något som tidigare skådats.

Livet i vildmarken var
vad som lärde oss att tala,

att söka upp tekniker
som eld och sten, båge och pil,

medicin och gift,

att tämja växter och djur

och bero på varandra
och allt levande runt omkring oss.

Vi är den här sista vildmarken,

var och en av oss.

Över 80 procent av vår planets landyta

upplever just nu mätbar mänsklig påverkan;

förstörelse av livsmiljöer

och illegal handel med vilda djur
som minskar vilda populationer globalt.

Vi måste akut skapa trygga platser
för de här vilda djuren.

Så i slutet av 2014

startade vi ett ambitiöst projekt
att göra just det,

utforska och skydda.

I mitten av maj 2015,

hade vi band väg genom aktiva minfält

till Cuitoflodens odokumenterade källsjö,

en andlig plats,

en uråldrig, orörd vildmark.

Den 21:a maj

lanserade vi Okavangos megatransekt,

i sju träkanoter,

2 500 kilometer och 121 dagar senare,

hade stakande, paddlande
och intensivt forskande

tagit oss över hela flodområdet
till Xau-sjön i Kalahariöknen,

480 kilometer förbi Okavangodeltat.

Vattnet blev hela min värld,

varje krusning, virvel,
näckrosblad och ström,

varje tecken på fara,

varje tecken på liv.

Föreställ er miljontals svettbin
som kväver luften omkring dig,

köttätande bakterier,

det konstanta hotet från landminor

eller en gömd flodhäst
som välter din kanot.

Det här är precis efter
att en flodhäst gjort just det,

trängt in sina tänder
genom skrovet i min kanot.

Ni kan se de två hålen,

punkteringar genom skrovet,

helt fasansfullt

och helt och hållet mitt eget fel.

(Skratt)

Många, många landpassager,

nedfallna träd och kantringar
i steniga forsar.

Man lever på ris och bönor,

badar i en hink kallvatten

och paddlar ett sex till åtta timmars
maraton varje dag.

Efter 121 dagar av detta

hade jag glömt pinkoden
till mina bankkonton

och lösenord till sociala medier,
en omstart av systemet.

Ni undrar kanske om jag saknar det,

och jag kan berätta
att jag fortfarande är där.

Men varför måste vi rädda platser
som vi knappt ens besöker?

Varför måste vi rädda platser

som vi måste riskera livet för att besöka?

Jag är inte en religiös
eller särskilt andlig person,

men i vildmarken,

tror jag att jag upplevt
religionens födelseplats.

Att stå mittemot en elefant
långt ifrån något annat,

är det närmsta jag någonsin kommer gud.

Moses, Buddha, Muhammed, Jesus,

hinduiska lärare, profeter och mystiker,

de gick alla ut i vildmarken,

upp i bergen och in i öknen,

för att tysta lyssna efter hemligheterna

som skulle vägleda
deras samhällen i årtusenden.

Jag åker träkanot i Okavango.

Ni borde följa med mig någon gång.

Över 50 procent
av den kvarvarande vildmarken

är oskyddad.

En enorm möjlighet,

en chans för oss alla.

Vi måste agera mycket snabbt.

Sedan megatransekten från 2015

har vi utforskat alla större floder
i Okavango-området,

som täcker livsförändrande 6 500 kilometer
av detaljerad forskningstransekt

i våra träkanoter

och på våra mountainbikes.

Nu har vi 57 fantastiska forskare

som återupptäcker vad vi kallar
Okavango-Zambezis vattentorn,

en vidsträckt efterkrigsvildmark
med odokumenterade källsjöar,

namnlösa vattenfall i vad som är
Afrikas största kvarvarande miomboskog.

Vi har upptäckt 24
för vetenskapen nya arter

och hundratals arter
man inte visste fanns där.

I år påbörjar vi processen
med den Angoliska regeringen

för att etablera ett av de största
skyddade områdena i världen

för att bevara
Okavango-Zambezis vattentorn

som vi utforskat.

Nedströms representerar detta
säkert vatten för miljontals människor

och mer än hälften av de elefanter
som finns kvar på jorden.

Det finns ingen tvekan om

att detta är den största
miljöskyddsmöjligheten

i Afrika på årtionden.

Under de kommande 10 till 15 åren

behöver vi göra
en investering utan motstycke

i bevarandet av vildmark i världen.

För mig

är bevarandet av vildmarken
långt mer än att bara skydda ekosystem,

att rena vårt dricksvatten
och skapa luften vi andas.

Bevarandet av vildmark

skyddar vår grundläggande
mänskliga rättighet att vara vild,

vår grundläggande
mänskliga rättighet att utforska.

Tack.

(Applåder)