Led som de stora dirigenterna

En orkesterdirigent står inför ledarskapets ultimata utmaning: att skapa perfekt harmoni utan att säga ett ord. I detta charmerande föredrag demonstrerar Itay Talgam de unika stilarna hos sex av 1900-talets främsta dirigenter, och belyser viktiga lärdomar för alla sorts ledare.

Dirigeringens magiska ögonblick.

När man äntrar scenen,
orkestern sitter där.

De sitter och värmer upp.

Jag går till podiet.

Ni vet, dirigentens kontor.

Snarare ett bås, ett öppet bås,

med mycket utrymme.

Det är oväsen, och man gör en liten gest.

Så där, inget speciellt,
inget sofistikerat, så.

Och plötsligt, ur kaoset uppstår ordning.

Oväsen blir musik.

Det är fantastiskt.

Det är så frestande att tro
att det var tack vare mig.

(Skratt)

Alla dessa människor, virtuoser,

de för ett oväsen, väntar på
att jag ska göra så där.

Inte riktigt, om det var sant

skulle jag bespara er föredraget
och lära er gesten.

Sen skulle ni kunna gå ut i världen,

göra så där med varje grupp ni umgås med,

och skapa perfekt harmoni.

Det fungerar inte så.

Låt oss titta på den första videon.

Jag hoppas att ni tycker det
är ett bra exempel på harmoni.

Sen ska jag tala lite om hur det uppstår.

(Musik)

Visst var det trevligt?

Det var en succé.

Vem tackar vi för succén?

Självklart orkestern
som spelar så vackert,

Wienerfilharmonikerna.

Oftast tittar de inte ens åt dirigenten.

Sen har vi den klappande publiken,

som deltar i att skapa musiken.

Ni förstår, wienare
brukar inte störa i musiken.

Det här är så nära
en orientalisk magdansarfest

du kan komma i Wien.
(Skratt)

Jämfört med exempelvis Israel,
där publiken hostar hela tiden.

Arthur Rubinstein, pianisten, brukade säga

"Vanligtvis söker folk upp
en läkare när de har influensan.

I Tel Aviv så kommer de
till mina konserter."

(Skratt)

Det är en slags tradition.

Men publiken i Wien brukar inte göra så.

Här anstränger de sig för att delta,

att bli en del av orkestern,
det är utmärkt.

Det är publiken, ni, som gör evenemanget.

Men dirigenten då?

Vad gjorde dirigenten egentligen?

Han var glad. (Skratt)

Jag brukar visa detta
till företagsledningar.

Folk blir irriterade.

"Du är på jobbet, varför är du så glad?"

Något måste vara fel, eller hur?

Han sprider glädje.

Jag tror att glädjen,
det viktiga är att glädjen

inte kommer från

hans historia och hans glädje för musiken.

Glädjen är att öppna upp
för andras historier

så att de kan höras samtidigt.

Vi har historien bakom
den professionella orkestern,

och publiken som ett samhälle.

Vi har individerna,

både i orkestern och i publiken.

Sedan har vi de andra, de osynliga.

De som byggde denna vackra konserthall.

Tillverkarna av de vackra instrumenten,

Stradivarius, Amati.

Alla dessa historier hörs samtidigt.

Det är den sanna upplevelsen
i en livekonsert.

Det är en anledning att lämna huset.

Alla dirigenter gör inte så.

Vi ska se någon annan,
en fantastisk dirigent.

Riccardo Muti, var så goda.

(Musik)

Den var kort, men ni kunde se

att det var en helt annan hållning.

Han är storslagen, och så befallande.

Tydlig, kanske lite övertydlig.

Ska vi ha en demonstration?

Kan ni vara min orkester en stund?

Kan ni sjunga den första tonen
ur Don Giovanni?

Sjung "Aaaah" och så stoppar jag er.

Okej, redo?

Publiken: ♫ Aaaaaah... ♫

Itay Talgam: Kom igen, med mig.

Om ni gör det utan mig

så känner jag mig mer överflödig
än jag redan gör.

Snälla, vänta på dirigenten.

Se på mig, "Aaaaah", jag stoppar er.

Publiken: ♫ Aaaaaah... ♫

(Skratt)

Itay Talgam: Vi talas vid senare.

(Skratt)

Men... Vi har en plats ledig...

Men... (Skratt)

Ni såg att man kan stoppa
en orkester med ett finger.

Men vad gör Riccardo Muti?

Han gör så här...

(Skratt)

Och sen så här... (Skratt)

Det är inte bara instruktionen

som är tydlig,

utan straffet också,
vad som händer om du inte lyder.

(Skratt)

Fungerar det?

Ja, det fungerar

till en viss grad.

När Muti får frågan:
"Varför dirigerar du så där?"

så svarar han: "Jag är ansvarig.

Ansvarig inför Honom."

Han menar inte Gud, han menar Mozart,

som är ungefär tre stolar från mitten.

(Skratt)

Han säger: "Om jag --

(Applåder)

om jag står ansvarig inför Mozart,

då är det här den
enda historien som berättas.

Det är Mozart som jag,
Riccardo Muti, förstår det."

Vet ni vad som hände Muti?

För tre år sedan
fick han ett brev signerat av

alla 700 anställda på La Scala, musikerna.

"Du är en utmärkt dirigent.

Vi vill inte arbeta med dig.

Snälla, avgå."

(Skratt)

"Varför? Du låter oss inte utvecklas.

Du använder oss som instrument,
inte som partners.

Vår kärlek till musiken, etc. etc. ..."

Så han fick avgå.

Trevligt, va?

(Skratt)

Han är trevlig, en mycket snäll person.

Fungerar det med mindre kontroll?

Eller med en annan slags kontroll?

Vi ska nu se nästa dirigent,
Richard Strauss.

(Musik)

Tro inte att jag hackar på honom
för att han är gammal.

Inte alls.

När han var ung, 30 år,

skrev han "Dirigentens tio budord."

Det första var:
om du svettas efter konserten

betyder det att du har gjort något fel.

Det var det första, det fjärde är bättre.

Det säger: se aldrig åt trombonerna --

du uppmuntrar dem bara.

(Skratt)

Idén är att låta saker
hända av sig själva.

Att inte ingripa.

Men hur går det till?

Såg ni hur han vände blad på noterna?

Antingen är han senil,

och minns inte sin egen musik,
för han skrev den,

eller så sänder han
en tydlig signal som säger

"Kom igen, följ instruktionerna.

Det handlar inte om mig, eller om dig.

Det handlar om att spela
den skrivna musiken.

Ingen tolkning."

Tolkning är artistens historia.

Och, nej, det vill han inte ha.

Det är en annan slags kontroll.

Här är en annan superdirigent,

den tyske superdirigenten
Herbert von Karajan:

(Musik)

Vad var annorlunda?
Såg ni ögonen? Stängda.

Såg ni händerna?

Såg ni den där rörelsen?
Låt mig dirigera er.

Två gånger.

En gång som Muti, klappa en gång.

Sen som Karajan,
vi ser vad som händer.

Som Muti, redo? Och ni vet Muti...

Okej, redo? Nu kör vi.

Hmm... igen.

Bra.

Nu som Karajan, ni har redan övat,

låt mig koncentrera mig,
stängda ögon.

Så där.

Publiken: (Klappar)

(Skratt)

Varför klappar ni inte tillsammans?

För ni visste inte när ni skulle spela.

Oroa er inte,
inte ens Berlinfilharmonikerna

vet när de ska spela. (Skratt)

Jag ska berätta vad de gör, ingen cynism.

Det är en tysk orkester.

De ser på Karajan, sen ser de på varandra.

(Skratt)

"Fattar du vad han vill?"

Och efter detta så ser de på varandra

och de första musikerna i orkestern

leder hela ensemblen
i att spela tillsammans.

När Karajan frågades om det så sa han

"Ja, det värsta jag kan göra
mot min orkester

är att ge dem en tydlig instruktion.

För det skulle

hindra ensemblen
från att lyssna till varandra

vilket behövs i en orkester."

Det är bra, men ögonen då?

Varför är ögonen stängda?

En gång när Karajan hade
en konsert i London

så dirigerade han en flöjtspelare så här.

Han hade ingen aning
om vad han skulle göra.

"Maestro, med all respekt,
när ska jag börja?"

Vad tror ni Karajan svarade?

När ska jag börja?

Han sa: "Du börjar
när du inte står ut längre."

(Skratt)

Vilket betyder att du inte
har makten att ändra på något.

Det är min musik.

Den riktiga musiken hörs i Karajans huvud.

Du måste gissa,
så du är under enorm press.

Jag ger dig inga instruktioner,

men du måste göra som jag tänker.

Det är en annorlunda, spirituell,

men ändå väldigt stark kontroll.

Går det att göra
på andra sätt? Självklart.

Tillbaka till den första dirigenten,

Carlos Kleiber är hans namn.

Nästa video, tack.

(Musik)

(Skratt) (Applåder)

Ja. Det är annorlunda.

Men är det inte samma slags kontroll?

Nej, för han säger inte åt dem
vad de ska göra.

När han gör så, betyder det inte

"Ta din Stradivarius och som Jimi Hendrix,

slå den mot golvet."

Inte alls.

Han säger, "Det här är musikens rörelse.

Jag banar väg för er

att lägga ett lager av tolkning ovanpå."

Det är något helt annat.

Men hur fungerar det

om de inte får instruktioner?

Det är som en berg- och dalbana.

Du får inga instruktioner,

men krafterna i själva processen
håller dig på plats.

Det är vad han gör.

Det intressanta är att banan
inte finns på riktigt.

Den är inte fysisk,
den finns i spelarnas huvuden.

Det är så han gör dem till partners.

Planen finns i huvudet.

Du vet vad du ska göra
även om Kleiber inte dirigerar dig,

han är här och där.

Du vet vad du ska göra,

och du blir en partner i att bygga banan

med ljud, samtidigt som ni åker.

Det är väldigt spännande för musikerna.

De hamnar visserligen på hälsohem
i två veckor efteråt.

(Skratt)

Det är väldigt utmattande.

Men den bästa musiken skapas så här.

Det handlar inte bara
om motivation och en fysisk energi.

Du måste vara väldigt professionell.

Titta på Kleiber igen,
kan vi få nästa video?

Ni ska få se vad som händer
om något går fel.

Ni ser det vackra kroppsspråket.

(Musik)

Och snart är det en trumpetspelare

som inte gör vad han borde göra.

Fortsätt titta.

Ser ni? Andra gången för samma spelare.

Och en tredje gång för samma spelare.

(Skratt)

"Sök upp mig efter konserten,
vi ska talas vid."

När det behövs så finns kontrollen där,
det är mycket viktigt.

Men auktoritet räcker inte
för att göra folk till partners.

Nästa video, tack.

Se vad som händer här.

Det kanske förvånar eftersom Kleiber var

så hyperaktiv tidigare.

Här dirigerar han Mozart.

(Musik)

Hela orkestern spelar.

(Musik)

Nu händer något annat.

(Musik)

Ser ni, 100 procent närvaro,

men inte befallande eller beordrande.

Han njuter av vad solisten gör.

(Musik)

Ett solo till. Se vad ni
kan tolka av situationen.

(Musik)

Se på ögonen.

Okej, såg ni det?

För det första är det
en komplimang alla skulle vilja få.

Det är inte feedback,
det är ett "Mmm..." från djupet.

Det är bra.

Det andra har att göra med kontroll,

men på ett mycket speciellt sätt.

När Kleiber gör så här, notera ögonen,

när de går så här.

Vet ni vad som händer? Tyngdlöshet.

Kleiber skapar inte bara processen,

men också villkoren för världen

där processen tar plats.

Oboespelaren är helt självgående

och därför nöjd och stolt
med sin prestation,

att vara kreativ och allt det där.

Kleiber har kontroll
på en helt annan nivå.

Kontrollen är inte längre
ett nollsummespel.

Du har den här kontrollen,
men också den här.

Samarbete, partnerskap,
skapar den bästa musiken.

Kleiber fokuserar
på processen och villkoren.

Men du måste ha process
och innehåll för att skapa innebörd.

Lenny Bernstein, min personliga maestro.

Han var min store lärare.

Lenny Bernstein utgick alltid
från innebörden, se nästa video.

(Musik)

Minns ni Mutis ansikte i början?

Han hade ett fantastiskt
uttryck, men bara ett.

(Skratt)

Såg ni Lennys ansikte?

Vet ni varför?
Musikens innebörd är smärta.

Du spelar ett smärtsamt ljud.

Sen ser du Lenny, att han lider.

Men inte på ett sätt
som får dig att sluta.

Det är en njutsam lidelse,
på ett judiskt sätt, så att säga.

(Skratt)

Du kan se musiken i hans ansikte.

Taktpinnen är inte längre i hans hand.

Nu är det du, spelaren,

som berättar historien.

Det är en omkastning,
du berättar och du berättar.

För en kort stund är du berättaren

som samhället,
hela samhället lyssnar till.

Bernstein möjliggjorde detta,
är det inte underbart?

Om man gör allt som vi talat om,

tillsammans, och kanske lite annat också,

så är det möjligt att göra
utan att göra någonting.

För den sista videon
har jag en passande titel.

Min vän Peter brukar säga,

"Om du älskar något, ge bort det."

Varsågoda.

(Musik)

(Applåder)