Vad gör vi när antibiotikan inte fungerar längre?

Penicillin förändrade allt. Infektioner som tidigare hade dödat blev plötsligt snabbt botade. Men, som Maryn McKenna berättar i detta allvarliga tal, har vi slösat bort de fördelar som vi fick av detta och senare antibiotikum. Läkemedelsresistenta bakterier innebär att vi går in i en postantibiotisk värld - och det är ingen vacker syn. Det finns, trots allt, saker som vi kan göra... om vi börjar på en gång.

Detta är min gammelfarbror,

min farfars lillebror.

Han hette Joe McKenna.

Han var en ung make
och halvprofessionell basketspelare

och brandman i New York.

Enligt historien älskade han
att vara brandman,

och så år 1938, på en ledig dag,

valde han att vara på brandstationen.

För att göra nytta den dagen,
började han polera mässing,

Räckena på brandbilen,
beslagen på väggarna,

och ett munstycke
till en av brandslangarna,

en stor tung metallbit,

välte ner från hyllan och träffade honom.

Några dagar senare
började hans axel värka.

Två dagar senare fick han feber.

Febern steg och steg.

Hans fru tog hand om honom,

men inget hon gjorde hade verkan,
och när läkaren kom,

verkade ingenting han gjorde heller.

De tillkallade en taxi
och tog honom till sjukhuset.

Sjuksköterskorna såg på en gång
att han hade en infektion,

som man på den tiden
kallade "blodförgiftning,"

och även om de troligtvis inte sa det,

så borde de vetat på en gång

att det inte fanns någonting att göra.

Det fanns inget de kunde göra
eftersom det som vi använder idag

att bota infektioner med
inte existerade än.

Det första försöket med penicillin,
den första antibiotikan,

låg tre år framåt i tiden.

Människor som fick infektioner
blev antingen bra, om de hade tur,

eller så dog de.

Min gammelfarbror hade inte tur.

Han låg på sjukhuset i en vecka,
skakande av frossa,

uttorkad och yrande,

han sjönk in i en koma
när hans organ sviktade.

Hans tillstånd blev så desperat

att människorna från brandstationen
stod i kö för att ge honom transfusioner

i hopp om att kunna späda ut infektioner
som härjade i hans blod.

Inget fungerade. Han dog.

Han var 30 år gammal.

Om ni ser tillbaka genom historien,

så dog de flesta på samma sätt
som min gammelfarbror dog.

De flesta dog inte av cancer
eller hjärtsjukdomar,

de livsstilssjukdomar som drabbar oss
i västvärlden idag.

De dog inte av dessa sjukdomar
eftersom de inte levde länge nog

att utveckla dem.

De dog av skador -

blev stångad av en tjur,

skjuten på slagfältet,

krossad i en av den industriella
revolutionens nya fabriker -

och i de flesta fall av infektioner,

som slutförde vad dessa skador påbörjat.

Allt detta ändrades när antibiotikan kom.

Plötsligt blev infektioner
som hade varit dödsdomar

något som man återhämtade sig från
på bara några dagar.

Det var som ett mirakel,

och sedan dess har vi levt
i mirakelmedicinernas gyllene epok.

Och nu har vi kommit till slutet av den.

Min gammelfarbror dog under de
sista dagarna i den förantibiotiska eran.

Vi står idag på tröskeln
inför den postantibiotiska eran,

i de första dagarna av en tid
då enkla infektioner

likt den Joe hade
kommer att döda människor igen.

Faktum är, att de redan gör det.

Människor dör av infektioner igen
på grund av ett fenomen

som kallas antibiotikaresistens.

I korthet fungerar det så här.

Bakterier konkurrerar med varandra
om resurser, om mat,

genom att tillverka dödliga ämnen
som de riktar mot varandra.

Andra bakterier skyddar sig själva,

utvecklar försvar
mot den kemiska attacken.

När vi först tillverkade antibiotika,

tog vi dessa föreningar till labbet
och gjorde våra egna versioner av dem,

och bakterierna svarade på vår attack
på det sättet de alltid gjort.

Detta är vad som sedan händer:

Penicillin distribuerades 1943,

och utbredd penicillinresistans
anlände 1945.

Vancomycin kom 1972,

vancomycinresistans 1988.

Imipenem år 1985,

och resistensen för det 1998.

Daptomycin, en av de senaste läkemedlen,

år 2003, och resistensen mot det
endast ett år senare, år 2004.

I 70 år har vi lekt hoppa bock -

våra läkemedel och deras resistens,

och sedan ett nytt läkemedel
och sedan resistens igen -

och nu börjar leken ta slut.

Bakterier utvecklar resistens så snabbt
att läkemedelsindustrin

har beslutat att tillverkning
av antibiotika inte är lönsamt,

så det finns infektioner
som förflyttar sig över världen

där det av våra
över 100 antibiotikasorter

som finns tillgängliga på marknaden

finns två som kan fungera,
med biverkningar,

eller ett läkemedel,

eller inget.

Det är så här det ser ut.

Center for Disease Control and
Prevention, CDC, kunde år 2000,

identifiera ett enda fall

på ett sjukhus i North Carolina

av en infektion som var resistent
mot alla förutom två läkemedel.

Idag, är den infektionen, känd som KPC,

spridd i alla stater förutom tre,

och till Sydamerika, Europa

och till Mellanöstern.

År 2008 kunde svenska läkare

diagnostisera en man från Indien
med en annan infektion

som då var resistent
mot alla läkemedel förutom ett.

Genen som ger den resistensen,

känd som NDM, har nu spritt sig
från Indien till Kina, Asien, Afrika,

Europa och Kanada och USA.

Det skulle vara naturligt att hoppas

att dessa infektioner är unika fall,

men faktum är

att i USA och Europa

finns det 50 000 människor varje år

som dör av infektioner
som inga läkemedel kan klara.

Ett projekt auktoriserat
av den brittiska regeringen

som kallas Review on
Antimicrobial Resistance

beräknar att just nu är världens förluster

700 000 dödsfall om året.

Det är en massa dödsfall,

men ändå är chansen stor
att ni inte känner er utsatta,

att ni tänker er att dessa människor
var sjukhuspatienter

på intensivvårdsavdelningar

eller på vårdhem i slutskedet av livet,

människor vars infektioner
är långt borta från oss,

i situationer som vi inte
identifierar oss med.

Det ni inte tänker på,
ingen av oss gör det,

är att antibiotika används
i nästan alla delar av det moderna livet.

Om vi förlorar antibiotikan,

skulle vi också förlora det här:

För det första, allt skydd för människor
med nedsatt immunförsvar -

cancerpatienter, AIDS-patienter,

transplantationsmottagare,
prematura barn.

Därefter, all behandling där man sätter in
främmande objekt i kroppen:

stentar för stroke, pumpar för diabetes,

dialys, ledproteser.

Hur många vältränade 50- och 60-åringar
behöver nya höfter och knän?

I en studie beräknades det nyligen
att utan antibiotika,

så skulle en av sex dö.

Därefter skulle vi troligtvis
förlora kirurgin.

Många operationer föregås

av profylaktiska doser av antibiotika.

Utan det skyddet

skulle vi förlora förmågan att öppna
de dolda vrårna i kroppen.

Så inga hjärtoperationer,

inga prostatabiopsier,

inga kejsarsnitt.

Vi måste lära oss att vara rädda
för infektioner som nu verkar små.

Halsfluss kunde orsaka hjärtsvikt.

Hudinfektioner ledde till amputationer.

Att föda barn dödade,
på de renaste sjukhusen,

nästan en kvinna av hundra.

Lunginflammation tog tre barn av tio.

Framför allt,

vi skulle förlora den trygghet
vi har i våra vardagliga liv.

Om du visste att vilken skada som helst
skulle kunna döda dig,

skulle du köra motorcykel,

kasta dig utför en skidbacke,

klättra i stegen för att hänga upp
din julbelysning,

låta ditt barn kasta sig
i glidningar i baseboll?

Trots allt var den första personen
som fick penicillin,

en brittisk polisman
som hette Albert Alexander,

som var så härjad av infektionen
att det sipprade ut var ur hårbottnen

och läkarna var tvungna att ta ut ett öga,

blev infekterad av att göra
något väldigt simpelt.

Han gick i sin trädgård
och rispade sitt ansikte på en tagg.

Det brittiska projektet som beräknar
att världens förluster

just nu är 700 000 dödsfall per år

förutspår också att om vi inte
får detta under kontroll före 2050,

kommer inom kort världens förluster bli
10 miljoner dödsfall per år.

Hur hamnade vi i den här situationen

där det vi måste förvänta oss

är dessa skrämmande antal?

Det jobbiga svaret är att vi själva
har försatt oss i den situationen.

Resistens är en oundviklig
biologisk process,

men vi är ansvariga för
att ha accelererat den.

Vi har gjort detta genom
att slösa med antibiotika

med en tanklöshet
som nu känns chockerande.

Penicillin såldes över disk
fram till 50-talet.

I många utvecklingsländer säljs merparten
av antibiotikan så fortfarande.

I USA är 50 procent

av den antibiotika som ges ut
på sjukhus onödig.

45 procent av recepten
som skrivs ut på läkarmottagningar

är för åkommor där antibiotika
inte kan hjälpa.

Och detta är endast inom sjukvården.

I stora delar av världen
får köttdjuren antibiotika varje dag

hela livet, inte för att bota sjukdomar,

utan för att göra dem tjockare
och för att skydda dem mot

miljön i de köttfabriker
som de föds upp i.

I USA går upp till 80 procent
av antibiotikan som säljs varje år

till lantbrukets djur,
inte till människor,

vilket skapar resistenta bakterier
som sprider sig från gårdarna

med vatten, med damm,

i köttet som djuren blir till.

Vattenbruk är också
beroende av antibiotika,

speciellt i Asien,

och fruktodling
förlitar sig på antibiotika

för att skydda äpplen, päron,
och citrusfrukter mot sjukdomar.

Och eftersom bakterier
kan föra över sitt DNA till varandra

på samma sätt som en resande
lämnar av sin resväska på en flygplats,

så har vi väl fått resistensen att uppstå

kan vi inte veta vart
den kommer att spridas.

Detta var förutsägbart.

Faktum är att det förutspåddes

av Alexander Fleming,
mannen som upptäckte penicillin.

Han fick Nobelpriset år 1945
som ett erkännande,

och i en intervju kort därefter,
sa han så här:

"Den tanklöse personen
som leker med penicillinbehandling

är moraliskt ansvarig för en persons död

som dukar under av infektion

med en penicillinresistent organism."

Han tillade, "Jag hoppas
att denna ondska kan förhindras."

Kan vi förhindra det?

Det finns företag som arbetar
med nya antibiotika,

saker som superbakterierna
aldrig har stött på förut.

Vi behöver verkligen de nya läkemedlen,

och vi behöver stimulansåtgärder:

forskningspremier, utökade patent,

priser, för att locka företagen till
att göra antibiotika igen.

Men det kommer troligtvis inte att räcka.

Det beror på följande:
Evolutionen vinner alltid.

Bakterier föder en ny generation

var 20:e minut.

Det tar läkemedelskemisterna
10 år att framställa ett nytt läkemedel.

Varje gång vi använder antibiotika

vi ger bakterierna miljarder chanser

att knäcka koderna

till de försvarsmetoder
som vi har konstruerat.

Det har hittills
aldrig funnits ett läkemedel

som de inte har kunnat besegra.

Detta är en ojämn krigsföring,

men vi kan förändra utgången.

Vi kan skapa system som samlar data
som automatiskt och specifikt avslöjar

hur antibiotika används.

Vi kan bygga in kontroller
i medicinska datasystem

så att varje recept
får en andra bedömning.

Vi skulle kunna kräva
att jordbruket slutar med antibiotika.

Vi skulle kunna bygga övervakningssystem

för att informera oss om var resistansen
kommer att framträda nästa gång.

Detta är de tekniska lösningarna.

De räcker troligtvis inte heller,

om vi inte hjälper till.

Antibiotikaresistens är en vana.

Vi vet alla hur svårt det är
förändra en vana.

Men vi har förändrat samhället tidigare.

Människor brukade kasta skräp på gatorna,

brukade inte använda säkerhetsbälte,

bruka röka i offentliga byggnader.

Vi gör inte dessa saker längre.

Vi förstör inte miljön

eller orsakar ödesdigra olyckor

eller utsätter andra för möjligheten
att utveckla cancer,

eftersom vi bestämde oss för
att det var dyrt,

destruktivt, inte till vår fördel.

Vi ändrade de sociala normerna.

Vi skulle kunna ändra normerna
kring användandet av antibiotika också.

Jag vet att graden av antibiotikaresistens

kan verka övermäktig,

men om du någon gång
köpt en lågenergilampa

på grund av att du är oroad
över klimatförändringar,

eller läst innehållsförteckningen

på ett kexpaket

eftersom du tänker på skogsskövling
på grund av palmoljan,

då vet du redan hur det känns
att ta ett litet steg

för att ta itu med
ett överväldigande problem.

Vi skulle kunna ta denna sortens steg
för användandet av antibiotika också.

Vi kan avstå att ge antibiotika

om vi inte är säkra på
att det är rätt sort.

Vi kan sluta insistera på ett recept
för våra barns öroninflammation

före vi säkert vet vad som orsakar den.

Vi skulle kunna fråga varje restaurang,

varje stormarknad,

var deras kött kommer ifrån.

Vi skulle kunna lova varandra

att aldrig mer köpa kyckling
eller skaldjur eller frukt som framställts

med rutinmässigt användande
av antibiotika,

och om vi gjorde dessa saker,

skulle vi sakta ner ankomsten
av den postantibiotiska världen.

Men vi måste göra det snart.

Penicillin startade
den antibiotiska eran 1943.

På endast 70 år har vi tagit oss
till katastrofens brant.

Vi kommer inte att få 70 år

att finna en väg tillbaka.

Tack så mycket.

(Applåder)