Berättelsen om två politiska system

Det vanliga antagandet i västerlandet är att när ett samhälle utvecklas, blir det till slut ett demokratiskt, kapitalistiskt flerpartisystem. Eller? Eric X. Li, en kinesisk riskkapitalist och politisk forskare, vill hävda motsatsen. I denna provokativa och gränsöverskridande presentation ber han publiken att överväga om det finns mer än ett sätt att styra en framgångsrik modern nation.

God morgon.

Mitt namn är Eric Li, och jag föddes här.

Eller nej, jag föddes inte där.

Det var här jag föddes:

Shanghai, på kulmen av kulturrevolutionen.

Min mormor har sagt att hon hörde

ljudet av gevärseld samtidigt
som mina första babyskrik.

Medan jag växte upp fick jag
återberättat för mig en historia

som förklarade allt jag behövde
veta om mänskligheten.

Historien gick så här:

Alla mänskliga samhällen utvecklas
enligt en linjär progression,

med början i det primitiva samhället,
sedan slavsamhället,

feodala samhället, kapitalism, socialism,

och till slut, gissa var vi hamnar?

Kommunism!

(Skratt)

Förr eller senare hamnar
hela mänskligheten,

oavsett kultur, språk, nationalitet,

i detta slutgiltiga steg

av politisk och social utveckling.

Hela världens folk kommer att enas

i detta paradis på jorden

och leva lyckliga för all framtid.

Men innan vi kommer dit,
måste vi hänge oss

åt en kamp mellan det goda och det onda,

den goda socialismen
mot den onda kapitalismen,

och det goda ska alltid segra.

Det var förstås metaberättelsen

som sammanfattats av Karl Marx teorier.

Och kineserna gick på det!

Vi blev matade med den här
grandiosa berättelsen

dagarna i ända.

Den blev en del av oss,
och vi trodde på den.

Berättelsen var en storsäljare.

Omkring en tredjedel av jordens befolkning

levde i denna metaberättelse.

Sen ändrades världen, över en natt.

Desillusionerad av den misslyckade religion
som jag trott på som ung,

åkte jag till Amerika
och blev en hippie vid Berkeley.

(Skratt)

Senare, när jag blev mer mogen,
hände något annat.

Som om en stor berättelse inte var nog,

fick jag en till berättad för mig.

Den här var precis lika grandios.

Den hävdade att alla mänskliga samhällen

utvecklas i en linjär progression
mot ett endaste mål.

Den här berättelsen löd istället:

Alla samhällen, oavsett kultur,

vare sig den är kristen,
muslimsk, konfuciansk,

måste utvecklas
från traditionella samhällen

i vilka gruppen är den basala enheten

till ett modernt samhälle
i vilket atomiserade individer

är den förhärskande enheten,

och alla dessa individer är,
per definition, rationella,

och de vill alla en sak:

att rösta.

Eftersom alla är rationella,
kommer de när de väl fått rösträtt

att välja bra regeringar

och leva lyckliga för all framtid.

Paradis på jorden, återigen.

Förr eller senare
kommer representativ demokrati

att vara det enda politiska systemet
för alla länder och alla folk,

med en fri marknad som kommer
göra dem alla rika.

Men innan vi kommer dit,
dras vi in i en kamp

mellan gott och ont.

(Skratt)

Det goda hör till de som är demokratier

och ålagda ett uppdrag att sprida den

runt jordklotet, ibland med våld,

mot ondskan hos dem som inte håller val.

(Video) George W Bush:
"en ny världsordning ..."

"... som förgör
tyranniet i vår värld..."

(Video) Barack Obama:
"... ett enhetligt mått på alla"

"...som kommer att ha makt".

Eric X. Li: Men -

(Skratt) (Applåder)

[Uppdrag utfört]

Den här berättelsen
blev också en bästsäljare.

Enligt Freedom House,

gick antalet demokratier upp
från 45 stycken år 1970

till 115 stycken år 2010.

De senaste 20 åren har Västs elitskikt
outtröttligt vandrat runt klotet

för att sälja in ett prospekt:

Flera grupperingar slåss om politisk makt

och att alla röstar på dem

är den enda räddningen

för de utvecklingsländer som lidit länge.

De som köper budskapet i prospektet
har framgången utstakad.

De som inte gör det
är dömda att misslyckas.

Men den här gången
gick kineserna inte på det.

Försök inte lura mig gosse...

(Skratt)

Resten är historia.

På bara 30 år gick Kina från att vara

ett av världens fattigaste jordbruksländer

till dess andra största ekonomi.

650 miljoner människor

lyftes upp ur fattigdom och svält.

80 procent av hela världens fattigdom

lättades under den eran i Kina.

Med andra ord, alla nya
eller gamla demokratier

uppnådde sammanlagt en knapp bråkdel

av vad en enda enpartistat gjorde,

utan att rösta.

Jag växte upp på sådana här:
ransoneringskuponger.

Kött ransonerades till några få

hundra gram per person
och månad vid ett tillfälle.

Det säger sig självt, jag åt alla
min farmors portioner.

Så jag frågade mig själv,
vad är fel med den här bilden?

Här är jag i min hemstad,

mitt företag växer så det knakar.

Entreprenörer startar
nya företag varje dag.

Medelklassen utvidgas
i en hastighet och omfattning

som är oöverträffad i människans historia.

Trots detta, enligt den
grandiosa berättelsen,

borde inget av detta hända.

Så jag gjorde det enda jag kunde göra.
Jag studerade fenomenet.

Ja, Kina är en enpartistat som drivs

av det kinesiska kommunistiska partiet.

Partiet.

Och de håller inte val.

Tre antaganden görs

i nutidens dominerande politiska teorier.

Ett sådant system är svårarbetat,

politiskt tillstängt,
och moraliskt orättfärdigt.

Tja, antagandena är felaktiga.

Motsatserna är sanna.

Anpassningsbarhet, meritokrati
och legitimitet

är de tre definierande karaktärsdragen

hos Kinas enpartisystem.

De flesta statsvetare säger

att ett enpartisystem inte klarar av

att korrigera missförhållanden
inom det egna systemet.

Det varar inte,
för det kan inte anpassa sig.

Men här är fakta.

Under de 64 år som det varit
världens största land,

har Partiets politik breddats mer

än något annat land i modern historia,

från radikal landkollektivisering
till Det Stora Språnget,

sedan privatiseringen av åkermarken,

sedan Kulturrevolutionen,

följt av Deng Xiaopings marknadsreform,

följt av hans efterföljare Jiang Zemin
som tog det enorma steget

att tillåta medlemskap i Partiet
för företagare i privat sektor,

något som var otänkbart under Maos styre.

Så Partiet självkorrigerar
på ett rätt dramatiskt vis.

Man statuerar nya institutionella regler

för att korrigera
tidigare missförhållanden.

Till exempel, mandatperioders längd.

Politiska ledare brukade ha
sina ämbeten på livstid,

och det användes
för att ackumulera makt

och driva igenom sina regler.

Mao var fadern till det moderna Kina,

men hans utdragna styre
ledde till förödande misstag.

Så Partiet begränsade mandatperioderna

med en tvingande pensionsålder
på 68 till 70 år.

En sak vi ofta hör är:

"Politiska reformer har släpat långt
efter ekonomiska reformer",

och "Kina är i trängande behov
av politiska reformer".

Men dessa påståenden är en retorisk fälla

gömd bakom politiska fördomar.

Ni förstår, en del personer
har bestämt sig a priori

för vilka förändringar de vill se,

och endast de förändringarna
kan då kallas politiska reformer.

Sanningen är att politiska reformer
aldrig har slutat införas.

Jämfört med för 30 år sedan, 20 år sedan,
till och med 10 år sedan,

har varje aspekt
av det kinesiska samhället,

hur landet styrs,

från det lokala till den absoluta toppen,

blivit helt oigenkännliga idag.

Sådana förändringar är
helt enkelt inte möjliga

utan de mest fundamentala
politiska reformerna.

Jag skulle vilja drista mig
att påstå att Partiet

är världens ledande expert
på politiska reformer.

Det andra antagandet är att
inom en enpartistat

blir makt koncentrerad
till några få personer,

och det som följer
är dåligt styre och korruption.

Korruption är verkligen ett stort problem,

men låt oss först se hela bilden.

Det här kan kännas kontraintuitivt för er.

Partiet råkar vara
en av de mest meritokratiska

politiska institutioner
som finns i världen idag.

Kinas högsta styrande organ,
Politbyrån, har 25 medlemmar.

I den senaste har endast fem av dem

en privilegierad bakgrund,
så kallade kronprinsar.

Övriga 20, inklusive president
och premiärminister,

hade helt vanliga bakgrunder.

I den större Centralkommittén
med 300 eller fler,

är andelen som är födda till makt

och välstånd ännu mindre.

Den stora majoriteten
av seniora kinesiska ledare

har arbetat och konkurrerat
på sin väg till toppen.

Jämför det med dagens härskande elitskikt

i både i-länder och u-länder,

så tror jag att ni ser att Partiet

är nära toppen i rörelsefrihet uppåt.

Frågan blir då, hur kan det vara möjligt

i ett system som styrs av ett parti?

Här har vi kommit

till en kraftfull politisk institution,

som få från väst känner till:

Partiets Organisationsdepartement.

Departementets funktion är som ett gigantiskt

HR-maskineri som lätt skulle väcka avund

hos de mest framgångsrika storföretag.

Det fungerar som en roterande pyramid

uppbyggd av tre komponenter:

samhällstjänster, statsägda bolag,

och sociala organisationer
såsom universitet

eller samhällsprogram.

De bildar separata
men integrerade karriärvägar

för kinesiska tjänstemän.

De rekryterar högskolestudenter
till ingångspositioner

inom alla tre spåren,
och de börjar från botten,

och kallas "keyuan".

Sedan kan de bli befordrade

genom fyra allt mer exklusiva nivåer:

"fuke", "ke", "fuchu" och "chu".

Det här är inte "Karate Kid"-tekniker...

Det här är allvar.

(Skratt)

Bredden av positioner är stor,

från ansvar för sjukvård i en by,

till utländska investeringar
i ett stadsområde,

till att bli chef i ett företag.

Departementet utvärderar dem varje år.

De intervjuar deras överordnade,
deras jämlikar, deras underordnade,

och undersöker personligt uppträdande.

De genomför opinionsundersökningar.

Sedan befordrar de vinnarna.

Genom hela karriären

kan de förflytta sig genom
och ut ur alla tre spår.

Över tid rör sig de duktiga
bortom de fyra grundnivåerna

till "fuju"- och "ju"-nivån.

Där når de höga tjänstemannabefattningar.

Då kan ett typiskt uppdrag vara

att leda ett område med en
befolkning på flera miljoner,

eller ett företag med hundratals
miljoner dollar i omsättning.

Bara för att visa hur hård
konkurrensen i systemet är:

Under 2012 fanns det 900 000 anställda
på fuke- och ke-nivåerna,

600 000 anställda på fuchu-
och chu-nivåerna,

och endast 40 000 anställda
på fuju- och ju-nivåerna.

Efter ju-nivåerna

kan de bästa här flytta
ytterligare flera nivåer upp,

och till slut ta sig
till Centralkommittén.

Processen tar två till tre årtionden.

Spelar kontakter någon roll?

Ja, naturligtvis.

Men meriter är fortfarande
den fundamentala drivkraften.

Organisationsdepartementet driver

en moderniserad version
av Kinas sekelgamla mentorssystem.

Kinas nye president, Xi Jinping,

är son till en tidigare ledare.

Mycket ovanligt.

Den förste av sitt slag
att nå en topposition.

Även för honom tog karriären 30 år.

Han började som by-föreståndare,

och när han väl nått till Politbyrån,

hade han lett områden
med en total befolkning

på 150 miljoner människor

och en sammanlagd BNP
på ca 10 biljoner SEK.

Tolka mig inte på fel sätt, okej?

Det här är inte en förolämpning mot någon.
Det är bara fakta.

George W. Bush, minns ni honom?

Det här är inte menat som en förolämpning.

(Skratt)

Innan han blev guvernör för Texas,

eller Barack Obama,
innan presidentkampanjen,

skulle inte ens nått nivån kommunchef

i Kinas system.

Winston Churchill sa att

"Demokrati är ett dåligt system,
bortsett från alla andra."

Uppenbarligen hade han inte hört talas
om Organisationsdepartementet.

Västerlänningar förutsätter alltid

att flerpartival med allmän rösträtt

är den enda källan
till politisk legitimitet.

Jag fick en gång frågan,
"Partiet röstades inte in genom val.

Vari ligger deras
källa till legitimitet?"

Jag svarade, "Vad sägs om kompetens?"

Vi känner alla till faktauppgifterna.

1949, när Partiet tog makten,

var Kina nedtyngt av inbördeskrig,
uppstyckat av utländsk aggression.

Den förväntade livslängden
vid den tidpunkten var 41 år.

Idag är det den näst största
ekonomin i världen,

en industriell kraft, och dess folk lever

i allt mer ökande välstånd.

Pew Research undersöker
Kinas folks attityder,

och här är siffrorna från de senaste åren.

Tillfredsställelse med landets ledning:

85 procent.

De som anser sig fått det bättre

de senaste fem åren: 70 procent.

De som förväntar sig en bättre framtid:

hela 82 procent.

Financial Times mäter attityder
hos världens unga,

och dessa siffror, helt färska,
lades fram i förra veckan.

93 procent av Kinas generation Y

är optimistiska om sitt lands framtid.

Om det här inte räknas som legitimitet,
då vet jag inte vad som gör det.

I kontrast till detta lider de flesta
valda demokratier världen runt

av undermåliga resultat.

Jag behöver inte utveckla
resonemanget för er

om hur dysfunktionellt det är,

från Washington
till europeiska huvudstäder.

Med ett fåtal undantag
lider de flesta utvecklingsländer

som har antagit valda regimer

fortfarande av fattigdom
och inbördes strider.

Regeringar blir valda, sen faller de

under 50 procents acceptans
inom ett fåtal månader

och stannar där och blir bara värre
fram till nästa val.

Demokrati börjar bli en evighetscykel

av val och ånger.

I den här takten är jag rädd
att det är demokratin,

inte Kinas enpartisystem, som riskerar

att förlora sin legitimitet.

Jag vill inte skapa missuppfattningen

att allt i Kina är rosenrött, på väg

mot att bli en form av supermakt.

Landet står inför enorma utmaningar.

De sociala och ekonomiska problemen

som kommer av att tvinga fram
denna förändring är ofattbara.

Föroreningar är en, matsäkerhet en annan.
Befolkningsmängden ett tredje.

När det kommer till politik, är det
värsta problemet korruption.

Korruptionen är utspridd
och underminerar systemet

och dess moraliska legitimitet.

Men de flesta analytiker
feldiagnostiserar sjukdomen.

De säger att korruption
är resultatet av ett enpartisystem,

och därför måste man

göra sig av med hela systemet
för att bota det.

Men en mer noggrann undersökning
skulle tala om något annat.

Transparency International rankar Kina

på plats 70 till 80 de senaste
åren bland 170 länder,

och Kina har rört sig uppåt.

Indien, den största demokratin i världen,

plats 94 och faller.

Av de ca 100 länder som
rankas lägre än Kina

är mer än hälften valda demokratier.

Så om val är en patentlösning
mot korruption,

hur kommer det sig
att dessa länder inte klarar det?

Jag är ju riskkapitalist. Jag slår vad.

I rättvisans namn kan jag inte
avsluta detta talk

utan att blotta mig
genom att göra några förutsägelser.

Så här kommer de:

De kommande 10 åren
kommer Kina passera USA

och bli världens största ekonomi.

Inkomst per capita
kommer vara nära toppen

av alla utvecklingsländer.

Korruptionen kommer kuvas,
men inte elimineras,

och Kina kommer röra sig
upp 10 till 20 steg

till över 60 i TI:s rankning.

Ekonomiska reformer ökar,
politiska reformer fortsätter,

och enpartisystemet kommer stå fast.

Vi lever i en dunkel era.

Metaberättelser med universella anspråk

svek oss i det tjugonde århundradet.

Och det sviker oss i det tjugoförsta.

Metaberättelser är cancern

som dödar demokrati inifrån.

Men, låt mig klargöra någonting.

Jag är inte här för att väcka åtal

mot demokratin.

Tvärtom, jag tror demokratin har bidragit

till Västs uppgång och skapandet
av den moderna världen.

Det är det universella påståendet
som många västerländska elitskikt

gör om sitt politiska system, hybrisen,

som är kärnan i Västs nuvarande sjukdom.

Om de bara hade ägnat lite mindre tid

åt att försöka tvinga sig på andra,

och lite mer tid

åt politiskt reformarbete hemmavid,

hade de kanske givit demokratin
en bättre chans.

Kinas politiska modell
kommer aldrig ersätta

representativ demokrati eftersom

den inte försöker vara universell.

Den kan inte exporteras.
Men det är precis det som är poängen.

Betydelsen av Kinas exempel

är inte att det erbjuder ett alternativ,

utan att det visar att alternativ finns.

Låt oss sammanfatta
denna era av metaberättelser.

Kommunism och demokrati må båda
vara berömvärda ideal,

men eran då de var dogmatiska
och universella alternativ är över.

Låt oss sluta säga åt folk och våra barn

att det bara finns ett sätt att styra oss

och en enda framtid framför oss som

alla samhällen måste utvecklas mot.

Det är fel. Det är ansvarslöst.

Och värst av allt, det är tråkigt.

(Skratt)

Låt universalitet lämna väg
för pluralitet.

En mer intressant tidsålder
kanske närmar sig.

Är vi modiga nog att välkomna den?

Tack så mycket.

(Applåder)

Tack så mycket. Tack.
Tack så mycket. Tack.

Bruno Giussani: Eric, stanna kvar lite,

för jag skulle vilja
ställa några frågor till dig.

Jag tror många av oss här,
och i västerländska länder i allmänhet,

skulle hålla med i ditt påstående

om att analysen

av demokratiska system
har blivit dysfunktionell,

men på samma gång anser nog många

att det är en oroväckande tanke
att det finns en icke-vald auktoritet

som utan någon form
av översyn eller konsultation,

bestämmer vad det nationella intresset är.

Vilka är mekanismerna
i den kinesiska modellen

som tillåter människor att säga, faktiskt,

att det nationella intresset,
som ni definierar det, är fel?

EXL: Frank Fukuyama, som är statsvetare,

kallade det kinesiska systemet
"lyhörd auktoritet".

Det är inte riktigt rätt, men det
kommer nära verkligheten.

Jag känner till det största företaget
för opinionsundersökningar i Kina.

Vet ni vilka som är deras största kund?

Den kinesiska regeringen.

Inte bara den centrala regeringen;

kommunstyrelsen, provinsstyrelsen,

ner till de mest lokala
grannskapsområdena.

De genomför undersökningar hela tiden.

Är du nöjd med sophanteringen?

Är du nöjd med landets
allmänna inriktning?

Det finns en annan typ av mekanism i Kina

som anpassar sig efter de önskemål
och tankar som folket hyser.

Min poäng är att vi borde ta oss loss

från idén om ett enda politiskt system -

val, val, val -

som kunde göra det anpassningsbart.

Jag är inte helt säker att val producerar

anpassningsbara regeringar längre
runt om i världen.

(Applåder)

BG: Många verkar hålla med.

En av egenskaperna
hos ett demokratiskt system

är ett utrymme för civilsamhället
att uttrycka sig själv.

Och du har visat siffror
som visar på det stöd som regeringen

och myndigheterna i Kina har.

Men du nämnde nyss även andra aspekter,

stora utmaningar, och det finns

en hel del annan data
som visar på andra trender:

tiotusentals oroshärdar och protester

och miljöprotester etcetera.

Så det verkar som att du säger
att den kinesiska modellen

inte har utrymme för civilsamhället

att uttrycka sig utanför Partiet.

EXL: Det finns ett levande civilsamhälle

i Kina, för miljöfrågor eller vad-du-vill.

Men det är annorlunda.
Svårt att känna igen,

eftersom ett civilsamhälle,
med västerländska definitioner,

måste vara separat från
eller till och med i opposition

mot det politiska systemet.

Men det konceptet
är främmande för kinesisk kultur.

I tusentals år har man haft
ett civilsamhälle,

ändå har det varit konsekvent
och sammanhållet

och del av en politisk ordning,

och jag tror att det finns
en stor kulturell skillnad.

Eric, tack för att du
delade detta på TED.

Tack.