Varför du ska bli klimataktivist

"Jag drömmer om en värld där geografilektionerna handlar om hur klimatkrisen var den stora utmaning som vanns av personer som du och jag", säger klimataktivisten Luisa Neubauer.

Tillsammans med Greta Thunberg startade Neubauer "Fridays For Future", den enorma internationella skolstrejken mot bristen på åtgärder mot klimatkrisen.

Hon delar med sig av fyra steg som alla, oavsett ålder, kan ta för att bli klimataktivist. "Detta är ingen uppgift för en enda generation. Det är en uppgift för mänskligheten", säger hon.

Jag planerade aldrig
att bli klimataktivist.

Men saker och ting
har förändrats

och nu när jag står här
som klimataktivist

ber jag er alla
att också bli klimataktivister.

Jag ska berätta varför

och ännu viktigare hur.

För tio år sedan,
när jag var 13 år,

hörde jag för första gången
talas om växthuseffekten.

Vi ägnade den gången
90 minuter åt ämnet

och jag tyckte
att det var irriterande

att något så viktigt

skulle pressas in
på en enda geografilektion.

Lite av irritationen fastnade,
så när jag tog studenten

bestämde jag mig
för att läsa geografi.

Jag ville bli säker på

att jag förstått grejen
med klimatförändringarna.

Det var då allt ändrades.

Det var första gången
jag tittade på fakta

och vetenskap bakom klimatkrisen

och jag hade svårt att tro
vad jag läste.

Precis som många av er

trodde jag att vår planet
kanske inte mådde perfekt

men jag hade ingen aning om
att vi närmade oss en katastrof

i hög hastighet.

Det var också första gången
jag förstod vilken skillnad det gör

när man ser helheten.

Titta till exempel på halten
av koldioxid i atmosfären,

det största bidraget
till global uppvärmning.

Ja, det ser illa ut.

Vi verkar vara ute
på riktigt svag is.

Men när man inte bara tittar
på de senaste 60 åren

utan de senaste 10 000 åren,

då förstår man hur förfärligt illa
det faktiskt är.

Och det är ändå bara en aspekt
av den kris vi ser.

Jag ska inte gå in på alla detaljer,
men låt mig säga:

Vi har kommit
till en tidpunkt i historien

där det mest destruktiva
på planeten är människan.

Vi har kommit
till en tidpunkt i historien

där ingen vetenskapsman
kan lova att du överlever.

Vi har kommit
till en tidpunkt i historien

där mänskligheten skapar en miljö

som inte längre är säker för människor.

Jaha, där stod jag
med ett års geografistudier

och jag kände mig förkrossad.

Men ...

det fanns bättre nyheter.

Samma år
som jag lärt mig allt detta

träffades världens ledare i Paris

för att bestämma om en gräns
för uppvärmning på två grader.

Foton därifrån
sändes över världen

och man sade
att det var en historisk dag.

Det var befriande, eller hur?

Fast ...

något gick fel.

När avtalet skrivits under

blev det inte bättre.

Det blev faktiskt mycket värre.

Beslutsfattare och industrier,
ledare och politiker

fortsatte som förut,

utnyttjade våra resurser
som om morgondagen inte fanns.

De byggde det ena kolkraftverket
efter det andra

fast de visste att de måste sluta

enligt Parisavtalet.

Så även om det så klart pågår
bra utveckling,

sol- och vindkraftverk
över hela jordklotet, ja -

men dessa positiva förändringar
är långsamma - alltför långsamma.

Sedan Parisavtalet undertecknades

har kurvorna i klimatdiagrammet rusat
i höjden, med nya rekord varje år.

De fem varmaste åren
som någonsin uppmätts

är de fem senaste åren

och aldrig har de globala utsläppen
varit högre än idag.

Så där stod jag

och såg och förstod vetenskapen

men jag såg inga svar,
jag såg inga åtgärder.

Då kände jag
att det fick vara nog.

Jag ville själv resa
till FN:s klimatkonferens

just den plats som skulle
föra samman de människor

som ska fixa klimatet ...

fast ändå inte, tydligen.

Detta var förra året.

Jag reste till klimatkonferensen

för att förstå hur det verkligen är,
vad det faktiskt handlar om.

För politiska realister
är det kanske ingen överraskning,

men för mig var det svårt att inse:

att fossilindustrin
och de politiska ledarna

verkligen gör allt för
att förhindra riktiga förändringar.

De vill inte sätta upp mål
som är tillräckligt ambitiösa

för att vi ska klara oss
under två graders höjning.

De är ju de enda som tjänar
på klimatkrisen eller hur?

Fossilindustrin skapar vinster

och politikerna, tja,
de siktar på nästa val

och vad som gör dem populära.

Jag gissar att det är
att inte ställa jobbiga frågor.

De har ingen tanke
på att förändra världen.

Det finns inget land i världen
där företag eller politiska krafter

har rätt att förstöra klimatet.

Bland allt konstigt
och sorgligt med denna konferens

fanns det en person
som var annorlunda,

en person som verkade riktigt orolig,

och det var Greta Thunberg.

Jag bestämde mig för
att allt verkade hopplöst

och inte verkade betyda något

så jag gick direkt med
i hennes klimatstrejk.

Det var min första klimatstrejk någonsin

och en otroligt märklig syn,

bara hon och jag
som satt där i konferenshallen

omgivna av upptagna
konferensgäster i kostym

som inte visste
vad de skulle göra med oss.

Men detta kändes mer effektfullt

än något annat jag tänkt
på väldigt lång tid.

Och det var då jag kom på
att det kanske var dags

att börja strejka i Tyskland.

Jag blev nu säker på
att ingen skulle fixa detta åt oss.

Om det fanns en liten chans
att det kunde göra skillnad

verkade det dumt att låta bli.

Så jag ...

(Applåder)

Så jag reste tillbaka till Berlin.

Jag hittade vänner
som hade samma tankar som jag

och tillsammans gav vi oss in
i "Fridays For Future".

Vi visste så klart inte
vad vi gav oss in i.

Många av oss, jag till exempel,
hade innan vår första strejk

aldrig organiserat
en demonstration förut.

Vi hade inga pengar, inga resurser

och absolut ingen aning om
vad en klimatstrejk innebär.

Vi började med det vi var bra på:

att skicka sms och meddelanden.

Vi skrev massor, dag och natt,
till alla vi kände.

Vår första klimatstrejk
organiserades på WhatsApp.

Kvällen före den första strejken
var jag väldigt nervös.

Jag visste inte vad som väntade,
jag antog det värsta.

Kanske för att vi inte
var de enda

som hade längtat efter
att få höras i politiken

som uppenbarligen hade glömt
de ungas perspektiv

i beslutsfattandet. Kanske.

På något sätt fungerade det.

Och från en dag till nästa

fanns vi överallt.

Och jag blev från en dag till nästa

en klimataktivist.

Vanligen,

i denna typ av TED Talks

borde jag nu förklara
hur allt ser hoppfullt ut

hur vi unga
ska få ordning på detta,

hur vi ska rädda planeten
och framtiden och allt annat,

hur vi unga som klimatstrejkar

ska fixa allt detta.

Vanligen.

Men det är inte så det fungerar.

Det är inte så
den här krisen fungerar.

Här är grejen:

idag, tre och ett halvt år
efter att Parisavtalet skrevs under

kan vi, när vi ser på vetenskapen,

se att det ännu går att hålla
den globala uppvärmningen

under två grader ...

tekniskt sett.

Vi ser också att det går att stoppa
annan förfärlig utveckling

som massutrotning och markförstöring ...

Ja rent tekniskt sett,

Det är bara väldigt, väldigt osannolikt.

I vilket fall som helst

innebär det förändringar i världen

som vi aldrig förut upplevt.

Vi måste kolsanera
vår ekonomi före 2050

och ändra den maktstruktur

som låter fossiljättar
och politiker styra världen.

Vi pratar om den största omstruktureringen

sedan industrialiseringen.

Vi pratar, om man vill uttrycka det så,

om en klimatrevolution

på minimal tid.

Vi har inte ett enda år att förlora.

Och för att det ska kunna hända

måste världen sluta förlita sig på

att en, två eller tre miljoner
skolstrejkare ska lösa problemen.

Ja, vi är duktiga,
vi kommer att fortsätta

och vi kommer att finnas på platser
man aldrig trodde.

Men vi är inte gränsen;

Vi är början.

Detta är inte ett jobb
för en enda generation.

Det är ett jobb för mänskligheten.

Du har ögonen på dig.

För att förändringen ska ske

måste vi få ordning på en miljon saker.

Det är trots allt
ett oerhört komplicerat problem.

Men ...

det finns några saker
alla kan börja med.

Dåliga nyheter först: Om du tror
att jag ska be dig cykla mer

eller äta mindre kött, flyga mindre
eller handla på secondhand,

tyvärr, det är inte så lätt.

Men är kommer de goda nyheterna:

Ni är mer än konsumenter,

även om industrin gärna vill
att man begränsar sig själv så.

Nej, du och jag - vi är
alla politiska medborgare,

och vi kan alla bli en del av svaret.

Vi kan alla bli vad många
kallar klimataktivister.

Jippi?

(Skratt)

Vilka är de första stegen?

Fyra första steg
som krävs för att få allt gjort,

fyra första steg
som alla kan börja med,

fyra första steg som avgör
allt som händer sedan.

Så vilka är de?

Nummer ett:

Vi måste ändra vår förståelse
av vad en klimataktivist är,

vår förståelse av vem
som kan vara svaret.

En klimataktivist är inte en person
som har läst alla studier

och som varje dag
delar ut lappar på köpcentrum

om att vara vegetarian.

Nej.

En klimataktivist
kan vara vem som helst

som vill vara med i en rörelse
för dem som vill bli gamla

på en planet
som prioriterar naturskydd

och lycka och hälsa för många

framför att förstöra
vårt klimat och vår planet

för att några få tjänar på det.

Eftersom klimatkrisen påverkar
varje del av vårt sociala,

vårt politiska och vårt privata liv

behöver vi klimataktivister
överallt, i varje hörn,

inte bara i varje rum,

utan i varje stad, land och kontinent.

Nummer två:

Du måste lämna din komfortzon.

lämna business-as-usual
som inte har någon framtid.

Alla ni här, ni är en vän,
en familjemedlem,

en arbetare, en kollega,
en student, en lärare

eller i många fall en väljare.

Med allt detta följer ett ansvar

som krisen kräver att du tar.

Ta företaget du jobbar på

eller som sponsrar dig.

Lever det upp till Parisavtalet?

Vet din lokala riksdagsledamot
att du bryr dig om detta,

att du vill att det får
högsta prioritet i varje val?

Känner din bästa vän till det?

Läser du en dagstidning
eller skriver i en? Bra.

Låt dem veta att du vill
att de rapporterar allt om frågan

och att du vill
att de utmanar makthavare

i varje intervju.

Om du är sångare, sjung om det.
Om du är lärare, undervisa om det.

Om du har ett bankkonto,
säg till din bank att du lämnar dem

om de investerar i fossila bränslen.

Och så klart: Du vet vad du
ska göra på fredagarna.

Nummer tre:

Att lämna komfortzonen
är lättast tillsammans.

En person som ber om
obekväma förändringar

är mest jobbig.

Flera hundra personer
som ber om jobbiga förändringar

är svåra att förbise.

Ju fler man är, desto svårare
blir det för andra att försvara

ett system utan framtid.

Makt är inte något
man har eller inte har,

Makt är något
man tar eller ger till andra,

och den växer när du delar den.

Vi unga på gatorna,
vi skolstrejkare,

vi visar hur detta kan gå till.

En ensam skolstrejkare är
alltid bara en skolstrejkare ...

eller tja... Greta Thunberg.

Två, fem, tusen skolstrejkare

är en rörelse

och det är vad vi behöver överallt.

Känn ingen press.

(Skratt)

Nummer fyra:

Detta är nog den
viktigaste aspekten ...

Ni måste ta er själva på större allvar.

Om jag lärt mig en enda sak

under sju månader med klimataktioner

så är det att om inte du satsar

är risken stor att ingen annan gör det.

De mäktigaste institutionerna i världen

har ingen avsikt att ändra det
de tjänar mest pengar på.

Det tjänar inget till att lita på dem.

Det är skrämmande, jag vet.

Ansvaret och bördan
på våra axlar är enorm, ja.

Men det betyder också

att vi om vi vill

kan göra vår röst hörd.

Vi kan bli en del av
förändringen och av svaret.

Visst är det vackert!

Så låt oss försöka, låt oss sätta igång,

låt oss fylla världen
med klimataktivister.

Låt oss lämna vår komfortzon

och gå samman
och ta oss själva på allvar.

Föreställ dig hur världen ser ut,

när barn växer upp

och vet att framtiden är
ett äventyr att se fram emot

och inget att vara rädd för.

Hur världen ser ut
när nästa klimatkonferens

är en stor happening
där människor träffas

för att de har hört folkets röst

och de kavlar upp ärmarna,
för att jobba för förändringar.

Vet ni,

jag drömmer om den världen

där geografilektionerna
handlar om klimatkrisen

som en av de största utmaningar

som folket vann

eftersom de agerade i tid

eftersom de förstod
att det fanns inget att förlora

men allt att vinna.

Så varför inte försöka?

Ingen annan räddar framtiden åt oss.

Detta är mer än en inbjudan.
Sprid budskapet.

Tack.

(Applåder)