TV kontakt med Andra Sidan del 1

Vi tror på de dödas uppståndelse och ett evigt liv, läser prästen i trosbekännelsen.

Tror ni på det? har vi ett evigt liv eller är graven slutstation?

Sommaren 1991 besökte vi gränsforskare som på fullt allvar menar att de har kontakt med döda över elektronisk utrustning.

Skulle detta kunna bevisas vara sant,
står vi inför ett stort paradigmskifte.

I den här videodokumentären visar vi en del av deras och andras gränsforskares kontakter med andra sidan.

Vi beskriver också den tekniska utrustningen och hur det går till vid kontaktförsök.

Vi gör inget anspråk på att bevisa att detta är sant, men vi har ingen anledning att de ljuger.

Vi börjar videon TV-kontakt med Andra Sidan
med att visa autentiska bilder mottagna av paret Harsch-Fishbach i Luxemburg.

Filosofie doktor Konstantine Raudive hade varit död i nästan 15 år, när han den 1 juli 1988 framträdde i den här
TV-sändningen

som togs emot av makarna och gränsforskarna Harsh-Fishbach i Luxemburg.

De är helt övertygade om att TV-sändningen kom från Andra Sidan.

De forskar i elektronisk transkommunikation, dvs kontakt med andra livsdimensioner via elektronisk utrustning.

Även Konstantine Raudive forskade i transkommunikation
när han levde.

Han skrev ett flertal böcker i ämnet t.ex.
Break Through 1971.

Nu arbetar han vidare på Andra Sidan och har tillsammans med andra forskare där,

byggt upp en kommunikationscentral för kontakt med oss här på Jorden.

Om gränsforskarna skulle ha rätt, så skulle vi överleva vår kroppsliga död

och via elektronisk apparatur kunna kommunicera med med Andra Sidan.

Det här låter som Science Fiction, men gränsforskarna hävdar att det är verklighet.

Vi följer historien bakåt till en man i Sverige som för 30 år sedan fick in röster från de döda på sin bandspelare och startade ett grundläggande forskningsarbete.

Han redovisar sina första resultat 1964 i boken Rösterna från rymden.

Nu när vi närmar oss år 2000 har gränsforskare i Tyskland och Luxemburg vidareutvecklat tekniken

till direkt tvåvägskommunikation med Andra Sidan.

Dels genom radio och TV, men även dator, telefon och telefonsvarare.

Den man som startade all denna otroliga, näsan helt ofattbara Jules Verne-betonade forskning var Freidrich Jürgenson.

Jag träffade Jürgenson 1978 och frågade honom hur han kunde komma på tanken att börja forska i det här.

"Det började nämligen så att jag hade ett intresse redan när jag var liten, att förstå livet och döden och att förstå sig själv och verkligheten."

"Det var omkring år 1957, som det började krångla på mina bandinspelningar."

"Då var jag sångare. Jag sjöng, förstår du och jag hade mina lektioner på mina band."

"Ljudet försvann, som om någon skruvade rytmiskt på volymen."

"Det var något mycket underligt."

"Och när jag ville ta upp en bofinkssång - jag älskar fågelsång - kom faktiskt något mycket märkvärdigt in."

"Samtidigt som bofinkens sång försvann kommer ett brus i mikrofonen, alltså på bandet

och man hörde en röst tala på norska om olika fåglar, nattfåglar, som plaskade i vattnet och så vidare."

"Det var mycket märkligt. Jag vill ha en dagsfågelröst och jag fick nattfåglar förstår du."

Jürgenson förstod att bandspelaren vid tekniska fel kan ta upp radiosändningar.

Han ringer upp Norges radio och fick då veta att programmet sänts för en vecka sedan och hade aldrig gått i repris.

"Jag säger, men jag fick den idag. Omöjligt, säger de, det gick för en vecka sedan."

"Då började min uppmärksamhet vakna, förstår du, att här händer något."

"Först dessa konstiga rytmiska rörelser av volymen och senare en sak som har gått för en vecka sedan, om fåglar."

"Jag ställde upp min bandspelare igen och då fick jag en röst, som kallade mig vid namn."

"Och det var min mammas röst. Hon hade dött för fem år sedan. Hon sade:
- Friedel! Lilla Friedel, hör du mig! Det är mamma!

"Så började det."

Efter den upplevelsen flyttade Jürgenson från staden till landet för att få vara ostörd och bara bandade röster.

Han lämnade konst och allt han hade omkring sig.

1963 höll han sin första internationella presskonferens.

"Den var i stort sett positiv, trots allt motstånd."

"Journalisterna - det var också radio - kom klockan halv två och de åkte efter midnatt."

"Jag har aldrig haft en så lång presskonferens."

"Och dom kom för att avslöja en bluff och åkte och bad om ursäkt."

"Så började det och det gick som en lavin över hela världen."

"Nu är det accepterat som fenomen, paranormalt, rent vetenskapligt och det forskas faktiskt i hela världen."

Hur ställer sig då kyrkan till detta?

Ja, det vet vi inte, men Jürgenson var känd i Vatikankretsarna.

Här ses han tillsammans med påven Paul VI,

när han 1969 dekorerades med kommendörskorset av St Gregory den stores orden.

Dock har Vatikanen, vad vi vet, aldrig uttryckt någon officiell åsikt om rösterna.

Jürgenson dog den 15 oktober 1987, 84 år gammal.

Hans huvudsakliga livsmål hade varit att bygga en bro mellan de två världarna.

De levandes värld och de dödas värld,
som tycks vara så nära, men ändå så långt borta.

Jürgenson gav inte upp sitt livsmål bara för att han dött. Han arbetar vidare på Andra Sidan med transkommunikation.

"Det är vår absoluta plikt, att om vi vet om verkligheten, inte hålla undan dessa informationer som kan ge människor trygghet psykologiskt."

"Därför att verkligheten är den enda, som kan befria dem från ångest, rädsla och ovisshet."

"Det anser jag, är det viktigaste av allt."

Makarna Claude och Ellen Thorlin i Eskilstunav är gamla vänner till Jürgenson och de har spelat in tusentals röster på band sedan 60-talet.

Thorlin publicerade 1972 en bok om rösterna, "De döda talar på band".

På Jürgensons begravningsdag hörde Ellen Thorlin, som är medial, en inre röst säga "kanal 4".

Ellen fick en känsla av att detta hade något att göra med Jürgensons begravning.

Klockan ett, då begravningen skulle börja, står makarna Thorlin framför TVn med nyinsatt film i sin polaroidkamera.

På kanal 4 finns bara brus, men plötsligt händer något underligt.

De tror först att TVn gått sönder.

Bruset upphör. Men så framträder en ljuspunkt på TV-skärmen. Då trycker Thorlin av kameran.

"- O, gode Gud, det är Friedel", utbrister Ellen när hon ser bilden.

Här övertonar vi med ett foto av Freidrich Jürgenson som han såg ut när han levde.