Återupprättande av mänsklig värdighet vid USA:s södra gräns

Efter att ha sett förhållandena i en interneringsanläggning för barn på gränsen mellan USA och Mexiko, inrättade syster Norma Pimentel ett humanitärt respitcenter i Texas där folk kan få rena kläder, en varm dusch och en varm måltid. I detta kraftfulla föredrag diskuterar syster Pimentel sitt livslånga arbete med att återupprätta mänsklig värdighet vid gränsen -- och uppmanar oss alla att lägga undan fördomar och leda med medkänsla.

Jag är här för att ära livets helighet

som jag ser vid gränsen i södra Texas.

År 2014

besökte jag en interneringsanläggning

där hundratals små barn, invandrarbarn,

var fängslade i flera veckor

under omständigheter som
var hjärtekrossande.

De var smutsiga och leriga och grät.

Deras ansikten var fyllda av tårar.

Jag hade chansen att komma in
och vara med dem.

Och de var överallt runt mig.

De var små,

några av dem inte äldre än fem år gamla.

Och de sade till mig:

(Spanska) "Sácame de aquí."

"Ta mig härifrån."

(Spanska) "Por favor, ayúdame."

"Snälla hjälp mig."

Det var så svårt att vara där med dem.

Jag började gråta med dem,
och jag sa till dem:

"Låt oss be."

(Spanska) "Vamos a rezar."

Och de repeterade efter mig:

(Spanska) "Diosito, ayúdanos.

"Gud, snälla hjälp oss."

När vi bad kunde jag se
officerarna vid gränskontrollen

titta på oss genom ett glasfönster.

De var på gränsen till tårar

när de hörde barnen be och vittna.

En liten pojke kom närmare mig,

för det var fullt överallt,
vi kunde knappt få plats i cellen.

Och denna lilla pojke säger till mig

(Spanska) "Ayúdame.
Quiero irme con mi mamá."

"Snälla hjälp mig.
Jag vill vara med min mamma.

Hon är här,
jag blev separerad från henne."

Jag sa till honom:
"Mijo, om din mamma är här

är jag säker på att ni kommer
att bli återförenade."

När jag gick ut ur cellen

kom en vakt närmare och sade till mig:

"Syster, tack.

Du har hjälpt oss inse

att de är människor."

Du vet, ibland, vilket yrke vi än har,

får vi aldrig glömma att känna igen

mänskligheten i andra.

Annars förlorar vi våran egen mänsklighet.

Låt mig berätta lite om
vad jag ser och vad jag gör

vid den södra gränsen av USA

där jag bor och där jag arbetar.

Hundratals familjer kommer in i USA
genom att korsa floden Rio Grande.

Och när de är i USA
får många av dem tillstånd

att fortsätta sin immigrationsprocess

någon annanstans i USA.

Det som har förbluffat mig i alla dessa år

är hur underbar den mänskliga responsen

från samhället är här i södra Texas.

Tusentals volontärer
har så generöst skänkt sin tid.

Enligt mig är de alla
fantastiska människor.

Och hela samhället, stadsregeringen,

från lokala företagsledare

till medborgarorganisationer,
alla trossamfund,

gränspatrullen och ICE.

Vi har alla gått ihop
i ett försök att hjälpa

150 000 eller fler invandrare
sedan dagen vi började.

Då, de första dagarna,

när vi först blev inblandade
i att hjälpa invandrarna,

var vi i vårat respitcenter
och en stadstjänsteman kommer in

och säger till mig:
"Syster, vad gör du här?"

Jag vände mig för att se vad som hände
vid respitcentret.

Jag var förbluffad över vad jag såg.

Där var hundratals volontärer

som hjälpte så många familjer
som behövde hjälp där.

Erbjöd dem sätt att tvätta sig,

att få rena kläder, mat, hygienartiklar.

Endast kärlek och förståelse
syntes överallt.

Så jag vände mig tillbaka
och svarade honom och jag sa:

"Återställer mänsklig värdighet.
Det är vad vi håller på med."

Jag tror inte att han förväntade sig
det svaret från mig,

för han tog ett steg tillbaka
och kom sedan närmare mig igen och sa:

"Syster, om jag hade en trollstav,

vad skulle den trollstaven göra för dig?"

"Duschar?"

Visst, den kvällen hade vi
en mobil enhet med åtta duschar.

Underbart.

Och efter det

hade vi support till 100 procent
från stadsregeringen.

Vi var där för att vi ville vara säkra
på att vi hjälpte

och vara framgångsrika med våran respons
till så många familjer som vi såg

varenda dag.

Jag tror att vi måste hjälpa andra
att se vad vi ser.

Jag tror att det är viktigt
att vi kan dela det med andra.

Du har förmodligen hör denna idé förut --

att vi alltid måste se
Guds barn som jämlika.

Men för att göra det tror jag
att det är viktigt att vi kan se dem

som människor.

Att ha möjlighet att ha
ett personligt möte

där vi kan känna vad de känner,
förstå hur de lider.

Att faktiskt träffa dem.

Det är då vi är närvarande för dem

och vi kan göra deras mänsklighet

en del av våran egna mänsklighet.

Och vi skulle inse att vi alla är del av
samma mänskliga familj.

Under den tiden

kom det fram en kvinna till mig och sa:

"Syster, jag är emot vad du
håller på med till 100 procent,

att hjälpa dessa olagliga utlänningar."

Och jag sa till henne:

"Låt mig berätta för dig
vad jag gör och varför."

Så jag delade det med henne och
introducerade familjerna och barnen,

delade berättelserna som de lever.

När jag hade pratat färdigt med henne

vände hon sig om och sa:

"Syster, jag är för det du gör
till 100 procent."

(Skratt och applåder)

Den kvällen ringde hennes man mig och sa:

"Syster, jag vet inte vad du
gjorde med min fru.

Men i kväll kom hon hem och hon sa:

'Om syster Norma någonsin ringer dig,

ser du till att göra
det hon säger till dig.'

Så jag rapporterar bara för att säga att
jag kan hjälpa till med vad som helst."

Ja, du vet...

Jag tänker att --

var det ett personligt möte som hon hade?

Jag tycker att det är en bra idé,
ett bra budskap,

men jag tror inte
att det är hela berättelsen.

Under det mötet måste vi lägga undan
de fördomar vi har mot andra,

som separerar oss
och inte tillåter oss att se dem,

väggarna vi har satt upp
djupt inne i våra egna hjärtan

som separerar oss från andra.

När vi kan göra det

har vi möjligheten att nå ut till dem.

Du vet, jag tror att det
som gör det omöjligt är rädsla --

att vi är rädda.

Och att vi är rädda --

troligtvis beror det på
att vi i media har sett

all denna negativa retorik
man hör om invandrare,

att de är som demoner,
de är inte som människor,

vi kan överge dem,
vi kan göra oss av med dem

och inte ens må dåligt
över att vi gör det.

Invandrarfamiljer är inte kriminella.

Invandrarfamiljer är som våra familjer,

som våra grannar.

De är goda människor

som kommer in i vårat land
och kommer till USA

bara för att de flyr bort från våld
och vill vara säkra.

Vad vi tyvärr ser vid gränsen är hemskt.

Människor far illa och lider.

Tusentals av dem gör det.

Och jag känner att det är

mestadels på grund av de väggar
i har satt upp,

som vi har i våra hjärtan,
som får oss att inte bry oss.

Så vi har policyer
för att få folk att återvända till Mexiko

så att de kan vänta.

Och de väntar där i månader.

Under hemska omständigheter
där folk far illa och lider.

Övergrepp.

Och utan förutsättningar
för att vara drägligt.

Jag tror att det är sant

att vi måste hålla vårat land säkert,

att vi måste ha koll på
vem som kommer in i vårat land,

att kriminella borde bli fängslade.

Men det är även sant

att vi inte får förlora vår
mänsklighet när vi gör detta.

Att vi måste ha policyer och procedurer

som inte bidrar till mänskligt lidande

som folk redan upplever.

Och att vi kan hitta lösningar
som respekterar allt mänskligt liv.

Vi kan göra detta om vi släpper fram
det bästa i oss.

För vad jag ser vid gränsen

är familjer, män som tar ett barn

och försöker trösta det gråtande barnet

för att barnet gråter
efter sin egen pappa.

Och dessa män gråter med det barnet.

Jag ser män och kvinnor falla på knä,

bedjande,

då de ber i tacksägelse.

Jag ser barn som har varit separerade
från sina föräldrar i månader.

Och när de återförenas
är de rädda för att skiljas från dem

för de är rädda att de kommer
att förlora sin mamma igen.

En gång tittade ett barn upp på mig
efter att hon hade blivit återförenad,

och hon sade till mig:

(Spanska) "Hoy no voy a llorar."

"Idag kommer jag inte att gråta."

Och jag sade:
(Spanska) "Por qué, mi hija?"

Hon sade "För att jag har gråtit
hela den senaste månaden

eftersom jag inte visste
var min mamma var.

Men idag kommer jag att vara med henne."

Dagen då jag besökte
interneringsanläggningen år 2014,

var där en liten pojke som
närmade sig mig och frågade mig

om jag kunde hjälpa honom
att hitta sin mamma.

Den kvällen, när jag var
vid det humanitära respitcentret

kom den lilla pojken in med sin mamma.

Och så snart han såg mig

sprang han mot mig,
jag gick ned för att hälsa på honom

och han bara kastar sig för att krama mig.

Det var så vackert, det var verkligen
ett vackert mänskligt möte.

Jag tror att det är
mänskligheten när den är som bäst.

Det är vad vi alla är kallade att göra.

Tänk på det.

Vi behöver bara låta oss själva
komma nära nog att se

och då kommer vi att bry oss.

Tack så mycket.

(Applåder)