John Hunter och Världsfredsspelet

John Hunter har lagt alla världens problem på ett 4’x4’x4' spelbräde – och låter sina fjärdeklassare lösa dem. På TED2011 förklarar han hur hans "Världsfredsspel" engagerar skolbarn, och varför de komplicerade lärdomar som de får från det – spontant och överraskande – åstadkommer mer än vad alldagliga lektioner gör.

Jag är lyckosam som får vara här.

Jag känner mig så lyckosam.

Jag har blivit så imponerad av godheten riktad mot mig.

Jag ringde min fru, Leslie,

och jag sade, ”Det finns så många goda människor

som försöker göra så mycket gott.

Det känns som jag har landat i en koloni av änglar.”

Det är en sann känsla.

Men låt mig att börja med föredraget – jag ser att tiden går.

Jag är en skollärare,

och jag vill dela med mig av en historia om min skolföreståndare.

Hennes namn är Pam Moran

från Albemarle County, Virginia,

vid foten av Blue Ridge Mountains.

Och hon är en väldigt high-tech skolföreståndare.

Hon använder smart boards, hon bloggar,

hon Twittrar och använder Facebook,

hon gör alla dessa high-tech saker.

Hon är en ledare inom både teknologi och undervisning.

Men på hennes kontor

så står det ett gammalt och slitet köksbord i trä

som skalar av grön färg och står lite ostadigt.

Och jag sade, "Pam, du är ju en så modern och nytänkande person.

Varför står detta gamla bord på ditt kontor?”

Och hon sade till mig,

”Jag växte upp i sydvästra Virginia,

bland kolgruvorna och åkrarna i enkla Virginia,

och detta bord stod i min far-/morfars kök.

Och vi kom in från lekandet, och han kom in från plogandet och arbetet,

och vi satt omkring detta bord varenda kväll.

Jag växte upp och hörde så mycket kunskap

så mycket insikt och så mycket visdom

omkring det bordet,

att jag började kalla det för visdomsbordet.

När han gick bort så tog jag bordet med mig och ställde det i mitt kontor

och det påminner mig om honom.

Det påminner mig om vad som ibland försiggår omkring tomma ytor.”

Projektet som jag ska berätta om

kallas för World Peace Game (Världsfredsspelet),

och i grunden handlar det också om en tom yta.

Jag skulle vilja beskriva det som

ett 2000-talets visdomsbord.

Allt började år 1977.

Jag var en ung man

och jag hade hoppat på och av college.

Och mina föräldrar var väldigt tålmodiga,

jag hade gjort upprepade vistelser i Indien

på en vallfärd.

Och jag minns den senaste gången som jag kom tillbaka från Indien,

i mina långa, vita, böljande kläder,

och mitt stora skägg och mina John Lennon-brillor,

och jag sade till min far,

”Pappa, jag tror jag har funnit andlig upplysning.”

Han sade, ”Då är det en sak till som du måste hitta.”

Jag sade, ”Vad är det, pappa?” ”Ett jobb.”

(Skratt)

De bad mig att skaffa en examen i något.

Så jag skaffade mig en examen

som visade sig vara inom utbildning.

Det var ett experimentellt utbildningsprogram.

Det kunde ha varit tandvård, men nu stod det ”experimentellt”,

så det är vad jag siktade in på.

Jag gick till en jobbintervju

för Richmond Public Schools i Virginia, huvudstaden,

jag köpte en kostym – min underkastelse till tradition,

men behöll mitt skägg och mitt afro

och mina platåskor – det var ju ändå 70-talet –

och jag gick in, satte mig ner och hade en intervju.

Och jag antar att de hade brist på lärare,

eftersom handledaren, hennes namn var Anna Aro,

sade att jag hade fått jobbet att utbilda begåvade barn.

Och jag var chockerad, lamslagen,

jag ställde mig upp och sade, ”Tack, men vad är det jag ska göra?”

(Skratt)

Utbildning för begåvade hade inte slagit rot ännu.

Det fanns inte mycket material att använda sig av.

Och jag sade, ”Vad ska jag göra?”

Och hennes svar chockerade mig, lamslog mig.

Hennes svar blev mallen

för den karriär jag skulle ha därefter.

Hon sade, "Vad är det du vill göra?"

Och den frågan rensade hela ytan.

Det fanns inget program eller läroplan, ingen manual att följa,

inga normer inom utbildning för begåvade

på sätt och vis.

Och hon rensade en sådan yta

att jag strävade därefter

att rensa en yta för mina elever, en tom yta

där de kan skapa och bilda uppfattning

efter deras egen förståelse.

Det här hände år 1978,

och jag var en lärare i många år,

då en vän till mig introducerade mig till en ung filmare.

Hans namn är Chris Farina.

Chris Farina tog sig hit idag på egen bekostnad.

Chris, kan du ställa dig upp så att de kan se dig --

en ung, framtidstänkande filmskapare som gjorde en film --

(Applåder)

Filmen heter ”World Peace and Other 4th Grade Achievements.”

Han föreslog filmen till mig -- det är en fantastisk titel.

Han föreslog filmen till mig,

och jag sade, "Visst, den kanske dyker upp på lokal-TV

så vi kan säga hej till våra vänner."

Men filmen har nått väldigt långt.

Den är fortfarande skuldsatt, men Chris har lyckats, genom sitt eget uppoffrande,

att få ut filmen.

Så vi gjorde en film

som visade sig handla mer än om bara mig,

mer än om bara en lärare.

Det är en berättelse som är en skildring av lärande och lärare.

Och det är ett vackert ting.

Och det som är underligt, är att när jag tittar på filmen --

så får jag den kusliga upplevelsen när jag ser den –

jag såg mig själv försvinna.

Vad jag såg

var mina lärare skina igenom mig.

Jag såg min geometrilärare i högstadiet, Mr. Rucells

kluriga leende under sin snurrade mustasch.

Det är samma leende som jag har – det är hans leende.

Jag såg Jan Polos brinnande ögon.

Men de brann inte med ilska,

de brann med passion, en intensiv passion för hennes elever.

Och jag har den sortens eld ibland.

Och jag såg fröken Ethel J. Banks

som bar pärlor och högklackat till grundskolan varje dag.

Och ni vet, hon hade den där traditionella lärarblicken.

Ni känner till den.

(Skratt)

"Och jag talar inte ens om dig bakom mig,

för jag har ögon i nacken.”

(Skratt)

Ni känner till den sortens lärare?

Jag använder inte den blicken särskilt ofta,

men jag har den till mitt förfogande.

Och fröken Banks var en utmärkt mentor till mig.

Och sedan såg jag

mina föräldrar, mina första lärare.

Min far, väldigt uppfinningsrik och utvidgad tänkare.

Det där är min bror, Malcolm, till höger.

Och min mor,

som var min lärare i fjärde klass

i den segregerade skolan i Virginia,

hon var min inspiration.

Och sannerligen, jag känner som om,

när jag ser filmen --

jag har en gest som hon använde, den här --

och jag känner som om jag är en fortsättning av hennes gest.

Jag är en av hennes lärargester.

Och det fina var att

jag fick lära min dotter i grundskolan, Madeleine.

Och så den gesten som min mor startade

fortsätter genom generationerna.

Det är en otrolig känsla

att ha en sådan slags härkomst.

Och så står jag här på axlarna hos många människor.

Jag är inte här ensam.

Det är många som står på den här scenen just nu.

Och så var det Världsfredspelet som jag skulle vilja tala om.

Det började så här:

en enkel 4x5 fot plywoodskiva

i en innerstadsskola, 1978.

Jag utformade en lektion för elever om Afrika.

Vi placerade alla världens problem där,

och jag tänkte, låt dem lösa det.

Jag ville inte hålla ett föredrag eller en bokläsning.

Jag ville få dem inblandade

och erfara känslan att lära sig genom sina kroppar.

Så jag tänkte att de tycker om lekar och spel.

Jag gör någonting – jag sade inte ”interaktivt”,

vi hade inte det uttrycket 1978,

men någonting interaktivt.

Så vi skapade spelet,

och det har sedan dess utvecklats

till en 4x4x4 fot stor

plexiglasstruktur.

Och den har fyra lager av plexiglas.

Det finns ett lager för yttre rymden

med svarta hål och satelliter

och forskningssatelliter och asteroidgruvor.

Ett lager för rymden och luftrummet,

med moln som är stora bomullstussar som vi skjuter omkring

och territoriella luftrum och flygvapen,

och mark- och havslagret med tusentals spelpjäser på det –

till och med en undervattensnivå

med u-båtar och undervattensgruvor.

Det finns fyra länder på brädet.

Barnen hittar på namn till länderna – vissa är rika och andra är fattiga.

De har olika resurser, kommersiella och militära.

Varje land har en regering.

Det finns en premiärminister, utrikesminister, försvarsminister

och en CFO, eller finansminister.

Jag väljer premiärminister utifrån min relation till dem.

Jag erbjuder dem jobbet och de kan tacka nej,

och de väljer sedan sin egen regering.

Det finns en världsbank, vapenhandlare och Förenta Nationerna.

De finns också en vädergudinna

som kontrollerar börsmarknaden och vädret.

(Skratt)

Det är inte allt.

Det finns också ett 13 sidor långt krisdokument

med 50 sammankopplade problem,

så att ifall någonting förändras så påverkar det allt annat.

Jag kastar in dem i denna komplicerade matris,

och de litar på mig för att vi har en djup och rik relation till varandra.

På tal om alla dessa kriser,

vi har -- låt se -- etnicitets- och minoritetskonflikter;

vi har kemiska och radioaktiva spill

spridning och produktion av kärnvapen.

Det finns oljespill, miljökatastrofer,

vattenrättstvister, utbrytarregioner,

svält, utrotningshotade arter och global uppvärmning.

Om Al Gore är här,

jag skickar mina fjärdeklassare från Agnor-Hurt och Venable till dig

för de löste global uppvärmning på en vecka.

(Skratt)

(Applåder)

Och de har gjort det flera gånger också.

(Skratt)

Det finns också en sabotör i spelet --

något barn -- det är i stort sett en bråkmakare --

och bråkmakaren gör som så

att den, på ytan,

ser ut att försöka rädda världen och deras plats i spelet,

samtidigt som de försöker att sabotera allting.

Och de gör det i hemlighet, via felaktig information

tvetydigheter och irrelevans,

och försöker få alla att tänka mer djupsinnigt.

Vi har sabotören,

och vi läser dessutom Sun Tzu's "Krigskonsten"

Fjärdeklassare förstår den -- nio år gamla --

och de hanterar det och utnyttjar det

för att förstå, inte följa --

till en början gör de det --

vägen till makt och förstörelse,

vägen till krig.

De lär sig att ignorera kortsiktiga reaktioner

och impulsivt tänkande,

för att istället tänka långsiktigt och mer konsekvent.

Stewart Brand är här, och en av idéerna för spelet kom från honom

från en artikel i Coevolution Quarterly

om fredsstyrkor.

Det händer att eleverna bildar fredsstyrkor i spelet ibland.

Jag håller bara tiden.

Jag förklarar, jag assisterar.

Eleverna styr spelet.

Jag har ingen chans att göra politiska beslut

när de väl börjar spela.

Jag delar med mig till er...

(Video) Pojke: Världsfredsspelet är på allvar.

Du lär dig faktiskt någonting om hur man tar hand om världen.

Mr. Hunter gör det

för han säger att hans generation har krånglat till en massa,

och han försöker säga till oss

hur man ska lösa det problemet.

John Hunter: Jag erbjöd dem en --

(Applåder)

Faktum är att jag inte kan säga dem någonting, för jag kan inte svaren.

Och jag erkänner det till dem från början: Jag vet inte.

Och eftersom att jag inte vet, så måste de hitta svaren.

Och jag ber dem också om ursäkt.

Jag säger, "Jag är ledsen, pojkar och flickor,

men sanningen är den

att vi har lämnat världen i ett så fruktansvärt dåligt skick,

och vi hoppas att ni kan fixa den åt oss,

och kanske kan det här spelet lära er hur ni ska göra."

Det är en uppriktig ursäkt

som de tar på största allvar.

Ni kanske undrar hur allt det här komplicerade ser ut.

När spelet väl börjar så ser det ut så här.

(Video) JH: All right, vi sätter igång med förhandlingarna nu. Börja.

(Prat)

JH: Min fråga till er är, vem styr det där klassrummet?

Det är en uppriktig fråga: vem är det som styr?

Jag har lärt mig att överlämna kontrollen av klassrummet

till eleverna, med tiden.

Det finns en tillit och förståelse

och en målmedvetenhet gentemot ett ideal

att jag helt enkelt inte behöver göra

det som jag trodde jag behövde göra som en nyutexaminerad lärare:

kontrollera varenda konversation och svar i klassrummet.

Det är omöjligt. Deras gemensamma visdom

överstiger min egen,

och jag erkänner det till dem.

Så jag delar med mig av några skildringar lite snabb,

av några fängslande saker som har hänt.

Det var ett spel där vi hade en liten flicka,

och hon var försvarsminister för det fattigaste landet.

Som försvarsminister hade hon tillgång till stridsvagnar och flygvapnet och annat.

Hon var granne till ett väldigt framgångsrikt och oljerikt land.

Utan provokation

så attackerade hon plötsligen, emot hennes premiärministers order,

grannens oljefält.

Hon marscherade in i oljefältet

omringade det, utan att avfyra ett enda skott,

säkrade och höll det.

Och grannen kunde inte utföra några militära operationer

för deras bränsleförråd var otillgängligt.

Vi var alla upprörda med henne, "Vad håller du på med?

Det här är världsfredsspelet. Vad är det för fel på dig?"

(Skratt)

Det var en liten flicka, nio år gammal,

hon höll sina spelpjäser och sade, "Jag vet vad jag gör."

Hon sade det till sina tjejkompisar.

Det var en spricka där.

Vi lärde oss av detta, att du inte vill söka bråk

med en nioårig flicka med stridsvagnar.

(Skratt)

De är de hårdaste av motståndare.

Och vi var väldigt upprörda.

Jag trodde att jag hade misslyckats som lärare. Varför gjorde hon det?

Men jag fick sedan veta, ett par speldagar senare --

det är omgångar då vi tar förhandlingar från ett lag --

det är faktiskt förhandlingsperioder med alla lag,

och varje lag får sin egen runda,

sedan går vi tillbaka till förhandling, runt och runt,

så att varje runda är en speldag.

Så ett par speldagar senare visade det sig

att det här stora landet

planerade en militär offensiv

för att ta över hela världen.

Hade de haft sitt bränsle så hade de lyckats.

Hon kunde se vektorerna och trendlinjerna och avsikterna

långt innan resten av oss

och förstod vad som skulle hända

och gjorde ett filosofiskt beslut

att attackera i spel som handlar om fred.

Hon startade ett mindre krig för att stoppa ett större,

vi stannade upp där och hade en bra filosofisk diskussion

huruvida det var rätt

villkorligt rätt, eller om det var fel.

Det var den sortens tänkande vi placerade dem i, situationerna.

Jag hade inte kunna utforma något sådant inom lärande.

Det kom spontant genom deras kollektiva visdom.

(Applåder)

Ett annat exempel, en vacker händelse.

Vi har ett brev i spelet.

Om du är en befälhavare och använder soldater --

de små pjäserna i plast på brädet -- och om du förlorar dem,

så introducerade jag ett brev.

Du måste skriva ett brev till deras föräldrar --

låtsasföräldrarna till dina låtsassoldater --

som förklarar vad som hände och sända dina kondoleanser.

Så du ägnar lite mer tid åt dina tankar

innan du börjar med krigsföring.

En sådan situation dök upp en gång --

förra sommaren faktiskt,

på Agnor-Hurt skolan i Albemarle County --

och en av våra befälhavare ställde sig upp för att läsa brevet

då ett av barnen sade, "Mr. Hunter,

låt oss fråga -- det är en förälder där borta."

Det var en förälder som besökte oss den dagen, som satt längst bak i rummet.

"Låt oss fråga den där mamman att läsa brevet.

Det blir riktigare om hon läser det."

Så vi gjorde det, vi frågade henne, och hon tog brevet.

"Visst." Hon började läsa. Hon läste en mening.

Hon läste två meningar.

Vid den tredje meningen så grät hon.

Jag grät.

Alla förstod

att när vi förlorar någon så är vinnarna inte skadeglada.

Alla förlorar.

Och det var en otrolig händelse och en otrolig insikt.

Jag visar er vad min vän David säger om saken.

Han har vart i många strider.

(Video) David: Vi har verkligen fått nog av att folk attackerar

jag menar, vi har haft tur för det mesta.

Men nu så känner jag mig väldigt konstig,

för jag lever ut vad Sun Tzu sade en vecka.

En vecka sade han,

"De som kämpar och segrar

vill fortsätta kämpa,

och de som kämpar och förlorar

vill tillbaka för att segra."

Och jag har vunnit strider,

så jag går in i strider, fler strider.

Och jag tycker det är konstigt att leva det

som Sun Tzu sa.

JH: Jag för rysningar varje gång jag ser det.

Det är den sortens inlevelse som du vill ska inträffa.

Och jag kan inte designa det, jag kan inte planera det,

jag kan inte ens testa det.

Men det är en självbevisande bedömning.

Vi vet att det är en autentisk bedömning av utbildning.

Vi har massor av data, men jag tror att vi ibland måste gå bortom data

med sanningen om vad som försiggår.

Jag delar med mig av en tredje händelse.

Det handlar om min vän Brennan.

Vi hade spelat en omgång efter skolan

i många veckor, ungefär sju veckor,

och vi hade i stort sett löst alla 50 av de sammankopplade kriserna.

Det är så spelet är vunnet, när alla 50 problem är lösta

och varje lands resursvärde

måste vara över sitt ursprungsvärde.

Några är fattiga, andra är rika. Det finns miljarder.

Världsbanken leddes en gång av en tredjeklassare.

Han sade, "Hur många nollor är det i en biljon? Jag måste beräkna det på en gång."

Men han gjorde skattebeslut i det spelet

för högstadiespelare som spelade med honom.

Laget som var det fattigaste

hade blivit ännu fattigare.

Det fanns inget sätt för dem att vinna.

Och vi närmade oss kl. 4, vår avslutningstid --

det var ungefär en minut kvar --

och förtvivlan hängde över rummet.

Jag tänkte, jag har misslyckats som lärare.

Jag borde ha ordnat så att de kunde vinna.

De ska inte behöva misslyckas så här.

Jag har svikit dem.

Och jag kände mig så ledsen och nedslagen.

Plötsligt så gick Brennan över till min stol

och tog klockan, klockan som jag ringer

för att signalera en ändring eller ett möte bland regeringarna,

och sprang tillbaka till sin plats och ringde i klockan.

Alla sprang till över till hans plats, de skrek,

de ropade och viftade med sina mappar.

De har dessa mappar fulla med hemliga dokument.

De gestikulerade, de sprang omkring.

Jag förstod inte vad de höll på med, jag hade förlorat kontrollen över mitt klassrum.

Rektorn går in och jag har mist jobbet.

Föräldrarna tittar in genom fönstret.

Och Brennan springer tillbaka till sin plats. Alla springer till sina platser.

Han ringer i klockan igen. Han säger, "Vi har..."

och det är 12 sekunder kvar på klockan --

"vi samtliga nationer har samlat ihop våra resurser.

Vi har 600 miljarder dollar.

Vi erbjuder det som en donation till det här fattiga landet.

Om det tar emot det så höjer det deras värde och vi kan vinna spelet.

Tar ni emot det?"

Och det var tre sekunder kvar på klockan.

Alla ser till premiärministern till det landet,

och han säger, "Ja."

Och spelet var vunnet.

Spontan medkänsla

som inte kan planeras för,

som var oväntad och oförutsägbar.

Varje omgång av spelet är annorlunda.

Vissa spel handlar mer om samhällsfrågor,

andra handlar mer om ekonomi.

Vissa spel handlar mer om krigsföring.

Men jag försöker inte neka dem den verkligheten av att vara människa.

Jag låter dem gå dit

och, genom deras egna erfarenheter lära sig, utan blodspillo,

hur man undviker att göra det som de anser är fel.

Och de listar ut vad som är rätt

på deras eget sätt, på egen hand.

I detta spel,

jag har lärt mig så mycket från det,

men jag skulle säga

att om de endast

fick ett verktyg för kritiskt tänkande

eller för kreativt tänkande

från det här spelet

och åstadkomma någonting gott i världen,

så kan de rädda oss alla.

Om endast.

Och å mina lärares vägnar,

vilkas axlar jag står på,

Tack. Tack. Tack.

(Applåder)