Dödspatrullen

- Får jag berätta?

Alltså, jag gick omkring som ett djur i bur där jag var förut.

Det var inte roligt att gå fram och tillbaka,
fram och tillbaka på det där viset.

Men så en dag klädde jag på mig och gick ut

för jag tänkte att jag måste få lite frisk luft.

Och när jag gick där på gatan så böjde jag mig ner
och tog upp en så här stor sten

och så slog jag den i huvudet på den första
personen som jag mötte.

Hårt alltså! Så där.

Då kom polisen och burade in mig.

Jag fick sitta i fängelse.
Men det var ju bra tänkte jag,

för då får man kaffe.
Och så vet man var man är.

- Men det var ju förskräckligt.
- Nu är mamma här.

-Jag ville bara berätta om hur jag har haft det.

Det var förskräckligt där borta.
Man kände sig ju aldrig trygg.

Jag var inlåst, hade ingenstans att ta vägen.

-Men här finns mycket som du kan göra.

-Vi skall bara träffa handläggaren först.

Så skall vi gå igenom planeringen med
henne. Allt kommer bli bra.

- Jag har inte varit ute på över två år.
Jag har fått gå fram till mitt fönster

och sticka ut näsan för att känna vilken
årstid det är. Det är hemskt!

Och jag som varit van att röra mig ute...
Det är inte roligt att sitta inlåst

på det där viset.
Det var därför som jag bestämde mig

för att gå ut och slå ner någon.

Då är det i alla fall någon som
bryr sig om en. Så tänkte jag.

- Här bryr vi oss om alla.
Det är mycket roligt som händer här,

som du kommer att kunna delta i.
- Mamma har börjat ett nytt liv!

- Ja...
- Det kommer att bli roligt här!

- Ja...
- Mamma kommer kanske att bli alldeles

vild så småningom.

- Det är dans här en gång i veckan i höst.

- Då skall mamma vara med.

- Jag kanske kommer att dansa den döende svanen.

- Hej.

- Hej.
- Hej.

- Det här är min mamma.
Hon är ny här.

- Git.
- Hursa?

- Jag heter Git.
- Pritt?

- Nej. Jag heter Git!

- Britt?
- Git!

- Git?! Jaså.

Git... Jaha. Git. Ja, ja...
Jag heter Märta.

- Hej. Det här är min mamma. Hon är ny här.

- Jaha. Vad trevligt.

Välkommen hit!

- Åh, tack. Tack, så mycket.

- Det är fester här ibland!

- Det skall mamma vara med på!

- Man kan vara med och arrangera dom
ifall man vill. Baka och duka...

- Jaha.
- Det har jag gjort många gånger.

Jag tror att det är en fest här om en vecka.

- Det låter väl trevligt?

- Nej, det vet jag inte om jag vill
vara med om.

Jag vill ha det lugnt och skönt och inte
en massa spring.

Man vet aldrig vad det dyker upp för folk på sådana

där tillställningar.

- Men det är väl bara för dom som bor här?

- Nähä. Man får ha med sig gäster om man vill.
Men det har aldrig jag.

Jag nöjer med mig med dom som är här.

-Det förstår jag. Om man inte har några vänner
så får man ta det som finns.

- Nu ska jag gå och röka.
Det får man nämligen inte göra någonstans.

Inte ens i sina egna lägenheter.
Det är det dåliga med det här stället.

Man måste tjuvröka. Om nätterna!

- Ska det där vara mitt nya umgänge alltså?

- Nej, men vad bra där är ni.
Jag glömde att ni skulle skriva på ett papper.

- Vad säger hon?

- Vi skall skriva på ett papper, mamma.

- Nu har jag fått reda på vilka tider som
handläggaren är här. Hon kommer att

gå igenom den nya bemanningsplanen med er mamma.
Hur mycket hjälp hon

egentligen behöver.
Meningen är att man skall klara sig

själv så mycket som möjligt.
Men vi har andra avdelningar också

dit man kan söka sig. Sedan.
Om det skulle bli aktuellt.

- Tack.
Vi får hålla kontakten om det.

- Vad säger ni? Talar ni över mitt huvud nu?
Är det något som jag inte

skall veta helt plötsligt?

- Föreståndaren berättade att det finns
olika avdelningar här. Om man blir sjuk.

- Jag är inte sjuk. Det är ni som försöker
få mig att bli det.

- Vi får hålla kontakten helt enkelt.

-Ja. Det är så vi gör på det här stället.

- Jag förstår inte att alla ska sänka
rösten på det där viset

när jag är i närheten.
- Vi gör inte det.

Mamma, du hör dåligt!

Var trevlig nu...

- Jag skall vara trevlig.
Djävligt trevlig!

- Ja men hej! Det här är min mamma.
Det är hon som är ny här.

- Hejsan... Jag heter Kurt!

Och jag bor här.
I lägenheten där.

- Jag heter Märta.

- Välkommen hit.

- Tackar. Tack så mycket. Tack.

Vi kommer att ordna en liten fest för alla
nya som har kommit hit i höst.

- Men så trevligt!

- Det kommer att bli kaffe och dopp!

- Åh, vad det låter trevligt. Tack så mycket!
Tack, tack.

- Det var länge sedan mamma gick omkring så här mycket.

Och vilka trevliga människor det är här.

- Ja, verkligen.
Bara de inte lurar en.

- Hur skulle de lura en då?

- Det vet man inte.
Folk är så underliga.

De kommer fram till en och hälsar så
där vänligt

och sedan när de gått runt hörnan
säger de något skit om en.

- Sluta nu mamma.
- Jag är misstänksam.

-Var inte det!

- Man vet ju aldrig vad de tänker!

Och när man inte ser dom så vet man
inte vad de gör.

-Det vet man väl aldrig?

-Nej. Det är därför som jag säger:
Lita aldrig på en annan människa.

Den kan vara hur trevlig och rar som
helst när den står framför dig.

Men sedan. När du inte är med längre.
Då byter den ansikte. Sanna mina ord.

- Sluta nu.
Det är inte så här.

Jag säger bara...
- Nej, säger jag. Nej!

- Men de försöker bara lura en!
- Nej, nu är det slut! Stopp!

Jag orkar inte höra det där längre!
Mamma, du låter knäpp!

- Knäpp?
- Ja, knäpp.

- Låter jag knäpp?
- Var inte det längre.

- Ojsan... Jo, jag bor där.

Och det står Svalsjö på dörren.

- Valdöd?

- Nej, Svalsjö.

- Skaldöd?

- Nej, nej. Svalsjö! Sjö. Som i vatten.

- Jaså. Men då är vi grannar.

Det var ju trevligt.
- Just det.

- Tack så mycket.

Förlåt, men jag undrar stör jag er förresten
när jag har på radion?

- Nej. Stör jag er med min tv?
Jag har den nämligen på ganska högt.

- Det var det jag menade också, tv:n.
Har jag den på för högt? Stör jag?

- Nej, absolut inte.

- Det var ju trevligt att träffa en
som bor bredvid en

så man vet att man inte är alldeles
ensam här uppe.

- Ja, nu vet ni var jag finns om det skulle vara något.

Jag har bott här i ett år nu.

- I fem år?

- Nej. I ett år.

Och jag heter Kurt Svalsjö

och har alltså bott här i ett år.

- Hur länge har jag varit här då?

- Mamma har varit här i en vecka nu.
- I en vecka alltså.

- Nej, i ett år!

Jag bodde vid Gullmarsplan tidigare.

- Och jag bodde...
- Mamma bodde på Drottninggatan.

- Just det ja, på Drottninggatan.

- Ja, det tar litet tid innan man vänjer sig
vid nya ställen.

- Det förstår jag.
- Men det är bra här.

- Mycket.
Jag tycker att det är mycket bra.

- De har god mat
och gott om aktiviteter!

- Tack så mycket!

- Mamma har inte börjat delta i något
ännu. Men hon ska.

- Så ni bor häruppe då?

- Där. Jag skall dit nu.

Åh, vad trevligt det här var.
Det var verkligen trevligt.

- Ni ses nog igen.
- Ja, det gör vi.

- Tack, tack, tack...

- Men det där var väl en trevlig man?

- Den lilla saken.
- Och damen där var ju trevlig också.

- Mycket.
Men de kanske tycker att jag tränger

mig på. "Nu kommer hon", det
säger de till varandra.

"En till som kommer hit och skall ta

en massa plats." Jag tycker inte om det.

Då är jag hellre för mig själv.
- Men mamma vet inte om de säger så.

- Bara misstanken om att de tittar på
en på det där viset

gör att jag tappar geisten.
Jag har aldrig trängt mig på.

Jag har aldrig gjort så att någon annan

människa fått besvär för min skull.

- Förlåt mig.
Men ni kanske vill se hur det ser ut

inne i min lägenhet. Så vet ni hur jag har det. Ifall jag stör…

- Ni stör inte. Det är kanske jag som stör. Med min tv.

- Jag har precis fått allt i ordning.
Det är inte stort.

Men det är precis så mycket som man
behöver tycker jag.

- Jag tycker att det är mycket trevligt här.

Vad sa ni att ni hette?

- Kurt.
- Jaha, Kurt.

Märta heter jag.
- Märta.

- Så det är här ni bor.

- Det är bara att stiga på.

- Tack så mycket.
- Varsågoda!

- Så här har jag det.

- Jaaa... Men den var trevlig!

- Ni kanske vill sitta ner ett litet tag?

- Ja, en liten stund bara.

Jag har gått omkring så länge nu.
Jag är inte van vid det.

- Nej, mamma har blivit en annan människa
sedan hon kom hit.

Innan gick ju mamma inte omkring så här.

- Nej det är riktigt. Jag satt mest stilla. Hemma.

Och väntade på döden kan man säga.

- Det behöver man inte göra här.
Det finns så mycket att göra.

Även om jag bara varit här i snart ett år så tycker jag att det verkar

som om det är mycket som försiggår på det här stället.

- Ja, det har jag nog hört talas om.

- Mamma kommer att trivas.
- Ja.

- Ja, det hoppas jag!

- Mamma. Nu har jag ett viktigt möte, jag måste gå.
Sitt kvar!

- Ja! För jag tänkte precis bjuda på något.

- Mamma bor ju precis intill.
- Men kan jag verkligen göra det?

- Vi är ju grannar.
- Ja, det kan man ju säga.

- Mamma. Ni är det.
Sitt kvar nu.

Så kan väl du följa mamma hem sedan?
- Jag vill inte ställa till med något

besvär. Nej, det gör jag inte.

- Nej, jag är så glad så länge som ni stannar.

Jag har inte haft någon gäst tidigare.

- Nehej.

- Jag följer er till dörren sen

för jag har ändå tänkt att ta en liten
promenad innan middagen.

Det är så bra för kroppen och tankarna.

- Ja. De hänger ju ihop.

Det förstår jag.
Jag har alltid rört på mig.

I hela mitt liv har jag gjort det.
Utom de här två sista åren.

Och de har varit förfärliga.
Förfärliga!

Som att sitta inspärrad.
Som en kriminell.

- Jag går nu. Jag kommer tillbaka i morgon. Hej då.

- Du behöver inte göra det om du inte vill.
- Nej, det behöver du inte göra!

Hon har så mycket att göra.
Hon skriver på en pjäs. Och målar.

- Jag har en dotter till också.
- Jaha. Jag har en son.

Men han bor i Amerika.
- Där har jag varit.

- Jag träffar honom inte så ofta.
Han bor i norra delarna.

- Jaha.
Så ni har er tv där helt enkelt.

- Ja. Får jag lov att bjuda på något?
Ett litet glas, skulle det passa?

- Ja, det beror alldeles på vad det är.

- Dricker ni sprit?
- Oh ja. Whisky. Vodka.

Men jag blandar alltid ut det med något.
Campari dricker jag gärna.

Eller bara ett glas vin.
Helst vitt då.

- Jag har både vin och annat.

Åh, tänk om vi skulle ta en
liten whisky ihop?

- Ja, men då får det nog vara lite vatten i.
Annars kanske jag ramlar omkull.

Och då blir man väl utslängd på en gång.

Innan man ens hunnit lära känna alla här.

Jodå, det vet man. Det finns alltid dom som
vill ge en ett dåligt rykte.

- Ja, det har man ju hört talas om.

- Och de kan ju finnas även här…
Eller hur?

- Ja då. Men jag har inte
träffat på några här ännu.

- Du…
Jag får väl säga du?

-Ja, gör det.
Men jag heter Kurt!

- Och jag heter Märta.
Vad var det jag skulle säga…

- Ja, vad var det du skulle säga?

Du skulle väl säga något om alla
människor på det här stället?

- Och…
- Ja, sedan vet jag inte vad du skulle säga...

(Nynnar)

- Välkommen hem till mig då, Märta!
- Tack så mycket, Kurt!

- Skål och välkommen!
- Skål!

- Å herre jävlar...

Inte visste man att det fanns sådana här ställen.
Det skulle man ha vetat förr. Innan...

- Ja…
Innan?

- Kan jag säga vad som helst här?
- Ja. Gör det.

- Du är ingen angivare av något slag
som gör att jag kommer att bli

utkastad här
om jag säger fel saker?

Man vet inte.
Det finns ju ett angivarsystem.

- Men inte här.
- De syns inte. Ifall de finns.

- Jag har aldrig hört talas om något
sådant här.

- Det kan vara därför att du är så ny.
Du sa ju det själv.

Att du nyss flyttat hit.
- Sedan ett år.

- De visar väl inte allt på en gång.
Har du varit överallt här i huset?

- Inte precis överallt.
De har slutna avdelningar också.

- Du ser.
Där de låser in folk kanske…

- Det är för dom som inte klarar
sig själva.

- Och hur vet man det?

Nej, alltså jag litar inte på någon.

Jag är van vid att klara mig själv.
Man skall aldrig låta någon annan ta

hand om sig.

Vad var det där som du bjöd på förresten?
Titta. Det är ju slut redan.

Inte så mycket nu du.

Nej, nej, det var väl snålt. Ta lite till.

Häll på lite du. Tack, tack, tack.

Skål igen då!
- Ja, skål igen då!

Och så får vi väl hoppas att vi inte
blir inspärrade som alla andra här till slut.

- Jag tror att man måste ha anhörigas tillstånd
för att bli inlåst på ett sånt här ställe.

Det är inget som man gör utan tillstånd.

- Var det Kurt du hette?

- Ja. Kurt!

- Jag heter Märta.
Och kallades för Muggi ibland.

- Muggi.
Muggi.

- Ja. Muggi. Det var mina vänner som kallade mig för det. Eller min man.

Det var han som sa det första gången.

Jag tror att det var en drink som hette Muggi.

Och på Lejamagasinet där jag arbetade,
jag gjorde det direkt efter skolan,

vi var några stycken som gick dit upp
och talade med madame…

Vad hette hon nu igen…

- Lejamagasinet kommer jag
mycket väl ihåg.

- Det var en mycket trevlig arbetsplats.

Madame var hård. Men rättvis.
Hon tittade på våra naglar varje dag.

Om hon inte tyckte att man såg ut på

ett sådant sätt som välkomnade kunderna, då fick man gå.

Bara de som skötte sig fick vara kvar.

Och en gång, jag kommer så väl ihåg det…

Det var bröllopsklänningen som skulle
visas upp.

Vi gick där som mannekänger också
och jag valdes ut att visa den sista

kreationen.
Det var bröllopsklänningen.

- Jag arbetade med att skriva.

- Det gjorde jag mina första fyrtio år.
- Jaha...

Då skrev jag små notiser i olika

tidningar. Det var så jag lärde känna folk.

Sedan kom den där sjukdomen...
- Det var ju så mycket folk man lärde

känna då.
Jag kommer ihåg många från den tiden,

hur de kom hem till oss
och festade.

Min man var i nöjesbranschen,
så det var folk hemma hos oss nästan

varje natt.
- Det är kanske någon man har träffat?

- Han träffade alla.

Han hette Herman Schmidt.
- Herman Schmidt...

Det namnet känner jag igen.
- Han kände alla.

Han är död nu
men när han levde så höll han på med

allting.
- Jag måste ha träffat honom.

Min fru arbetade nämligen på en firma
som gjorde trycksaker.

- Ni har varit gift alltså?

- Jag tror att hon nämnde er mans namn.

Han var väl i min längd ungefär?
- Vadå?

- Jag sa att han var väl lika lång
som jag ungefär?

- Det var så länge sedan som jag såg honom
så det kommer jag inte ihåg.

Men han var inte lång.
- Det är ju inte jag heller.

- Och så rökte han.
I början i alla fall.

- Min fru rökte också.
- Det blir man ful av.

- Hon försökte att sluta många gånger.

- Jag sa aldrig till min man att göra
något. Det gick inte.

Han hade ett sådant yrke.
Antingen så kom han hem

och då var han trevlig
eller också fick jag hitta på något annat.

- Bodde ni i Stockholm då?

- Så er fru rökte alltså?

- Ja, men det gjorde jag också.

- Usch. Jag har bara rökt några cigaretter.

Någon gång, vid festliga tillfällen.

- Har ni något emot att jag röker här
just nu?

- Inte alls.

- Jaså. Ni röker på det viset.
- Hur då menar ni?

- Jo, ni håller cigaretten på ett lustigt sätt.

Får jag se… Så här tyckte jag att ni höll i alla fall.

- Men då tappar jag ju den om jag höll den som ni visar.

- Jag brukar hålla så här.

- Så där gjorde ni inte alldeles nyss.
- Nu tyckte jag ni sa Kurt alldeles nyss.

- Vadå. Stött?
- Kurt!

- Blött?
- Nej, Kurt! Mitt namn är Kurt.

- Ja, det kommer jag ju ihåg.
Jag heter ju Märta.

Och så har jag fött två döttrar.
Vi hade tänkt att ha tre barn

min man och jag.
Men det blev bara två.

- Jaha.
- Har ni några barn?

- Jag har en son.
Han bor i Amerika.

- Jaha. Det var långt bort.

Kommer han hit någon gång
och hälsar på er?

Eller får ni sitta här bara?
Alldeles ensam.

- Han kommer så ofta han kan, säger han.

- Mina barn kommer ofta. I alla fall den ena.

Och hon har väldigt mycket att göra.
- Jag har sett henne här.

- Hon har ett mycket viktigt jobb.
- Det ser man på henne.

- Jag har alltid behandlat mina barn lika. Även om de ibland har sagt att

jag tycker mer om den ena.
Som deras far gjorde.

- Jaså, det säger dom.

- Det är den yngsta som säger det.
Vad heter hon nu igen?

- Kanske något som börjar med b…

- B är det inte.
Det kan vara L kanske.

- Lotten?

- Nej! Det skulle väl jag komma ihåg isåfall.

Det är ju ett lätt namn.
Vi ville ha fina namn på våra barn.

Det var jag som bestämde det. Jag ville ha två döttrar.

De skulle heta Mirjam och Mildred.

Men min man ville ha tre
och den tredje skulle heta...

- Då hette ju hon Mirjam
eller Mildred.

- Vadå?

- Er yngsta dotter. Skulle...

- Det vet jag väl!
Jag kommer väl ihåg mina barns namn!

Det är bara det att det är så svårt
att veta i vilken ordning de kommer.

Först kommer alltså…
Först kommer…

Nej…
Först så kommer...

Jag kommer inte ihåg…

- Ni talade om det tredje barnet också.

- Det blev ju aldrig fött!

Men de skulle ha hetat Margarella.

- Min son heter Bert.
Egentligen heter han Bertil.

Men där borta vill de bara säga Bert.
Han har skrivit till mig om det.

- Sött?

- Nej, Bert.

Men egentligen heter han Bertil.

- Jag förstår inte. Ta det en gång till.

Långsamt. Ni talar så fort.
Har ni talfel?

- Nej.
Jag säger bara att han bor i Amerika.

- Ja. Det hörde jag. Men ni sa något om vad han hette också.

- Får jag göra så här?
Så att du hör bättre…

- Jag hör egentligen bra,
det var just det där ordet som var

svårt för mig att höra.
- Jag vill inte verka påträngande.

- Jag är så van vid folk som inte vet
vad man vill.

Dödspatrullen kallade jag dom.
- Vadå?

- Dom som kom hem till mig hela tiden
där jag bodde förut.

Alla sa till mig:
”Vad bra du har det”

”Tänk att få så mycket hjälp”

De skulle ha sovit över en natt hos mig då
och sett vad som verkligen hände.

Tappade jag en liten papperslapp på
golvet... Vad tror du hände då?

- Ingenting. Jag har varit med om det också.

- Eller om jag bad dom att gå ner och
handla något.

"Nej, det är inte den dagen idag."

Så jag skall vänta till torsdag i nästa vecka
om jag vill ha en bulle

till kaffet i dag.
Det är förskräckligt.

Och det sa jag till dom:

"Kom inte hit och låtsas att ni arbetar."

"Jag har sett hur människor ser ut som
gör det."

"Jag har också arbetat."

"Och inte såg det ut som det ni gör just nu."

"Försvinn härifrån!"

Djävla spioner som kommer hit och bara skall ta reda på hur man bor,

var man har sina saker,
så att de skall kunna lura en sedan.

- Gjorde de det?

- Det är klart att de gjorde.
Hela tiden.

Gång på gång.
Men det sa jag till dom:

Försök inte att komma hit och trycka
ner mig

som ni gör med alla andra
så fort man är pensionär.

Då har man inget värde längre.

De talar till en med tillgjorda röster.
Som om man är dum i huvudet.

De skriker som om man är med i ett
krig av något slag.

”Var är kriget någonstans?” brukade jag säga till henne.

Hitlerjäntan.
Den där värsta som brukade komma.

- Hitlerjäntan?

- Ja. Du vet en sådan där som ler
hela tiden. Och låtsas städa

eller plocka upp något.
I själva verket går hon omkring och

kontrollerar. Som en spion.
Och sedan rapporterar hon det.

Så kommer man på deras svarta lista.
- Gjorde du det?

- Där var jag hela tiden.
Därför att ingen annan än jag

som vågade sätta sig upp mot dom.
- Det var vågat.

- Men jag fick betala mitt pris
och det var högt.

Ingen stannade hemma hos mig i mer än
en, högst två minuter.

En och annan kunde stanna och bädda
en säng.

Men då hade jag kissat ner allt isåfall

och inte orkat att torka upp allt
efter mig mitt i natten.

- Det skall man ju inte behöva göra.
Skål förresten!

Skål, Märta. Välkommen hem till mig.
- Tack, Kurt.

- Jag är så glad att du är här, Märta.
- Tack.

- Jag tänkte att vi kanske skulle kunna
äta en bit mat?

- Nej. Vadå?
Start?

- Mat.

Jag har en liten ostfilé...

Nej... Ostsufflé som jag fick.
Och jag tänkte...

- Talar du om mat nu? Ostfilé?

- Nej, sufflé!

Och jag tänkte att vi kanske kunde äta
den ihop.

- Är den gammal?

- Inte äldre än vad vi är.
Nej, jag bara skojade.

Den är alldeles färsk.
Jag beställde den i går

och fick den idag.

- Kan man göra så?
Vad sa du att det hette?

- Sufflé.
Jag har aldrig ätit det.

Tänkte att jag skulle pröva något nytt.

- Säg det en gång till. Vad hette det sa du?

- Sufflé.
- Aaaah. En buffé!

- Ja, det kan man ju också säga. Men det här
är en sufflé.

- Du får visa mig.

- Här har vi den.

Och så ställer man den bara i mikron.
- En sådan har jag ätit många gånger

i Frankrike när jag var där med min man.

Får jag peta på den?

Nämen! Den var ju mjuk.
Skall den vara så där?

De jag åt förr i världen var hårda
i skalet.

- Jag har annat också.
- Nej. Ta den där,

nu när du håller i den och allting.

- Skall jag ställa in den i mikron
också tycker du?

- Inte för min skull.
Men den kanske blir godare?

- Då gör vi det.
Och så tar vi fram ett vin.

Det här var bara drinken.

- Åh, vad jag tycker att du har det trevligt härinne.
Satt gardinerna där när du kom?

- Nä, de hade jag med mig hemifrån.
- Och stolarna?

- Allt har jag tag it med.

- Men du hade inga barn som hjälpte dig?

- Jag har en son, men han bor i USA.

- Underligt, med så mycket barn

och inga som hjälper en
när man verkligen behöver.

- Jag har bara en son.

- Jag talade inte om dig nu.
Jag tänkte på alla som har barn

och hur svårt det är att få dom att
hjälpa till.

Man har i alla fall fött dom,
eller hur? Ja. Inte du,

men vi kvinnor. Vi har sett till så att det finns
människor här i världen.

Det kan man väl i alla fall säga.
- Jag är mycket tacksam mot kvinnorna.

- Du är väl inte en sådan där snuskhummer
som skall hoppa i säng med varje

kvinna du ser?
För då har du bjudit in fel person,

det kan jag bara tala om.
- Jag har aldrig varit sådan.

- Du kanske tycker om pojkar.

- Nej... nej...

- Kan jag få lite vänlighet nu

på min ålders höst,
så är jag tacksam.

Så tänkte jag när jag såg dig.
Lite vänlighet bara.

- Hemma hos dig.
- Och på andra ställen.

- Ja. Vi kan vara hemma hos mig nästa gång.
Jag är ny här. Så varför inte?

- Vi är ju grannar.

- Dricker man så här mycket
på det här stället?

Får man det?
- Ja. Vi är ju hemma hos oss.

- Det stämmer. Jag tänkte inte på det först.

Är så van vid att vara förtryckt...
Dödspatrullen kanske kommer snart -

så tänker jag hela tiden.
Schh... Nu kommer den.

- Det är kanske vi som är dödspatrullen.

- Vad sa du?

- Det kanske är vi som är den där dödspatrullen

som du talar om.

- Men vad säger du? Skjuter dom här?

- Döds… Du sa dödspatrullen?
- Ja, jag sa dödspatrullen!

Och det är ingen annan än jag som
vågar använda det namnet på dom.

- Jag bara skojade.
- Skojade du?

- Jag menar att vi kanske är det,
för dom unga,

så menade jag.
- Nu får du ta det där en gång till.

Finns det unga här också?
- Nej, jag försökte bara att se det ur

andras perspektiv.
De kan ju tycka att vi är besvärliga.

- Ja, det tycker dom. Hela tiden.

Men skall man inte ha några rättigheter när man blivit
gammal? Det frågar jag bara.

- Jo, det skall man. Det är därför vi är här.

- Bor er fru här också?

- Hon är död.
sedan många år tillbaka.

- Så ni flyttade hit efter hennes död.
Visste hon det?

- Vadå?
- Att ni hade sådana planer.

- Vadå menar ni?

Visste hon att ni planerade att flytta
så fort hon var död?

Visste hon att ni planerade att ha det
så här så fort hon inte fanns längre?

Jag menar bara en del människor kan vara misstänksamma.

- Min fru var inte det.

- Hon hade kanske ingen anledning att
vara det.

En del män sköter sig.

- Jag har alltid försökt att göra det
som man skall.

- En del kan säga det.
Men göra något annat.

- Min hustru hon klagade aldrig.

- Hon kanske var sjuk?
Sa ni inte att hon var det?

Hon dog väl…

- Hon var ju inte sjuk i början.
Vi hade många lyckliga år.

- Så säger alla.
Vad hette hon?

Gunbritt?
Eller Gullan?

- Nej, hon hette…
- Nej, nej. Du får vara tyst. Låt mig få gissa!

Hon hette... Vanja!
- Nej.

- Stellan då?! Nej…
Det är ju ett mansnamn.

Vad hette hon då?
Hade hon inget efternamn?

- Hon hade samma efternamn som jag.

- Säg en bokstav som det börjar på.

- P. Förnamnet alltså.

- Nu menade jag efternamnet.
Men vill ni ta förnamnet först så gör det då...

Jaha. P... P...
Ja, Petronella!

- Får jag säga det…
- Men säg det tyst då.

Så jag inte hör.
- Pia... (Knappt hörbart)

- Jag vill gissa.

Jag tränar mitt minne på det här vi-
set. Gör inte ni det?

- Nej, inte så här.

- Hur gör ni då?
Sitter och stavar bara?

- Jag löser korsord.

- Det är alldeles för små bokstäver för mig.

Dom gör ju dom där sakerna i tidningarna
därför att vi gamla skall

känna oss ännu sämre.
Dödspatrullen säger jag bara.

Skicka ut den till oss…
Har de försökt att komma hit till dig?

- Nej.
- De ringer på nätterna ibland

och säger att de bara vill komma in
och hjälpa en.

Det skall man se upp med.

- Jag öppnar aldrig efter det att jag
gått och lagt mig.

Då får man ringa på telefon först
eller också står jag innanför dörren

och frågar. Det kan ju vara någon som behöver hjälp.

- Mitt i natten?
- Någon kan ha svimmat.

- Och ringer på dörren?

- Det kan vara en anhörig.

- Som är på besök
när de har barn hemma

och kanske en man som sitter och vän-
tar. De kan till och med ha gäster.

Det hade vi hela tiden när barnen
var små.

- Jag tycker nog att man alltid måste
vara beredd att hjälpa till.

- Ingen har någonsin hjälpt mig
när jag verkligen behövt det.

Man har kanske ringt till mig när jag
ändå suttit bredvid telefon

och tänkt svara
ifall det skulle ringa.

Men att någon skulle dyka upp mitt i
natten och fråga om jag var ensam…

Det har aldrig förekommit i mitt liv .
Jag har alltid fått klara mig själv.

Det är därför jag är så rädd för mörker.

Man vet ju aldrig vad som kan
hända då.

- Nu vet du i alla fall att jag bor här

på andra sidan väggen. Vi är grannar.

- Och din fru är död sa du.
- Hon är död... Hon är död...

- Man måste fråga.

Så man vet om det finns någon som
skulle kunna ta illa upp någonstans.

- Jag har ingen som tar illa upp om
du ringer på här mitt i natten.

Vänta där Märta så ska jag hjälpa dig...

- Ååh, det är mina ben. De har stelnat.

Det blir så när man sitter så här
länge som jag har gjort nu.

Det är nackdelen med att ha trevligt.
Man kan inte gå sedan.

- Jag kan bädda på golvet åt dig här.
- Vadå?? På golvet? Som en hund?

Behandlade du din fru på det viset
också? Lät henne sova på golvet.

-Jag skojade. Det var ett skämt bara.

- Tyckte hon det också?
- Vadå?

- Vad är det för en underlig humor ni
har? Bädda på golvet.

- Jag skojade ju bara.

- Jag förstår mig inte på er humor.
Om inte er fru hade tyckt om att sova

på golvet varför skulle jag vilja göra det då?

Är jag en hund helt plötsligt?
Eller en orm

som man har släppt ut ur ett…
Vad heter det nu igen…

- Terrarium.
Ormar bor i ett terrarium.

- Det vet jag väl. Jag hittade inte ordet bara.
Försök inte att byta ämne.

Jag kommer ihåg vad du sa
alldeles nyss.

- Jag är mycket ledsen .

- Jag ser på dig att du inte är det.
Du säger så bara därför att du vill

göra något med mig.
Som den där dödspatrullen.

Lurar du mig nu?
Stå inte och lipa...

Så där har jag gjort många gånger.
Det kommer ingen och hjälper en för det.

Ska du tafsa på mig nu också?!

Så jag har kommit hem till en snuskhummer.

Sa din fru det till dig också?
- Vadå?

- Tänk att man inte kan gå någonstans
utan att det skall finnas karlar

som vill ta på en.
Rör mig inte sa jag!

Sätt dig i soffan och rör dig inte! Sätt dig!

- Det här vill jag klara själv.

- Kan du det då?

- Inte tala till mig på det där viset.
Jag är inte din fru. Glöm inte det!

- Jag kan ringa efter hjälp.
De har det här.

- Sätt dig ner! Du rör dig inte.

Jag vill se om jag klarar mig upp själv.

Får man inte försöka på det här stället?

- Jo, det får man.
Jag tänkte bara…

- Jag vet nog vad du tänker. Sådana som dig
kastrerade man förr i tiden.

Så du skall vara djävligt glad över
att jag bara ligger här

och inte säger något…

Därför att om du hade levat i ett annat land. I en annan tid.

Då hade du varit död för länge sedan.

- Jag vet inte vad jag skall göra nu...

- Det är lätt att säga.

Så har karlar sagt i alla tider.
Men en dag kommer sanningens minut.

Och den kanske har kommit just nu.
Du kanske inte kan ljuga längre.

Vad var det din fru sa?
- Vadå?

- Din fru.

Som levde så väldigt länge.
Vad sa hon innan hon dog?

Var hon glad kanske?
Skrattade hon?

Eller var hon ledsen över att behöva
lämna dig?

- Hon dog i en bilolycka.
- Så du fick inte veta det innan?

Nej, det hände i Amerika.
När hon var och besökte vår son där.

Så han fick ta hand om...

- Och du? Var du inte med då?
Vad gjorde du istället?

Var du hemma här med älskarinnor?
- Njae.

- Det fanns väl en orsak till att hon fick åka iväg på det
där viset. Ensam.

- Vi hade inte bott ihop på ett tag.

- Nu kommer det fram. Du var otrogen.
Du som sa att du aldrig ljög.

Du ljög hela tiden alltså.
- Det var en gemensam sak.

- Vadå? Har du något som är gemensamt?
Sitter det mellan benen då?

Hjälp mig upp här.
Försök inte att tafsa på mig under tiden.

Jag vet hur man gör med sådana karlar.

Ja! Så går det.

(Högljutt stön)

Vad gör vi nu då?

Har du någon klocka att ringa på?

- Jag hade ett alarm på armen,
men jag vet inte var det är.

- Då får vi leta efter det.

- Var har du det nånstans då?

Då får vi känna här...

Åh, herregud vad mager du är.

Men du, du kan ju få känna efter på mig också
om du vill.

Jag tror att jag har glömt mitt larm
där hemma.

- Får jag…
- Vadå?

- Jag menar bara… Får jag?

- Har du aldrig tagit på en kvinna förut?
Det är ju bara ett larm vi letar efter.

Tycker du inte om kvinnor?
- Jo.

- Är jag äcklig på något vis?

- Nej, jag är bara så rädd för att störa.

- Men vi måste väl komma härifrån. Eller vill du ligga på golvet hela natten?

- Det blir nog kallt.

- Det har jag gjort många gånger

när de inte kommit
eller när de lurat mig

och sagt att jag varit hemma fastän
de byggt upp allting på ett annat ställe.

Det har man ju varit med om. Det kan ni vara glad
för om ni har sluppit.

- Gudskelov har ingen försökt att lura
mig på det viset.

- Oj.
- Har du en extralampa här?

- Nej. Det har jag inte.
- Det skulle du ha tänkt på tidigare.

Nu stannar ni hos mig. Skall du lämna mig
ensam här hela natten? Alldeles ensam.

- Jag tänkte bara resa mig upp och se efter om det fanns en ny lampa.

- Tror du att jag litar på er
efter allt detta som har hänt?

- Aj.
- Så hårt håller jag väl ändå inte?

- Du kan väl hålla så här bara.
- Så du vill ha ömhet också.

- Jag kanske har br utit benet.
Jag har sköra lårben.

- Som en gammal kärring.
Jag trodde att man hamnade hemma hos

en man. Dom kanske tror att man är
lesbisk också.

Är du en man egentligen?
Vad är du för något? Visa!

- Va?
- Fågel eller fisk?

Jag tror inte på något förrän jag har
tittat efter själv.

- Men du kanske bara blir förbannad?
- Så intressant ser du väl inte ut?

Visa mig allt. Jag har sett så mycket så det kan du inte ana.

Jag blir aldrig chockad.
- Nej Märta, så här kan vi inte ha det!

- Nu vill jag se hur du ser ut naken.
- Va?!

- Res på dig! Fortare kan det gå.
- Nej, nej... (Nästan gråter.)

- Vi har väl inte hela natten på oss.
Res på dig Kurt!

- Nej... Jag kan inte... Märta...

- Res på dig sa jag!

Så! Och så drar vi ner.

Nej, usch, usch, usch...

Var det så du såg ut.
Näää.

Är du en korsning mellan man och kvinna?

- Nej, det är jag inte.

- Varför står du så där då? Driver du med mig?

- Du sa ju att det att du inte visste vad du var
innan jag kom in hit och du ville visa mig det.

- Så har jag väl inte sagt?

- Ja, alltså du sa att du inte hade något organ.

- Jag har väl inte sagt att jag tänkt visa
det organet här och nu, va?

- Då måste man ju fråga sig varför.

Hur kommer det sig att du inte vill
visa det nu? När alla ber dig.

Var din fru likadan?
- Vadå?

- Ville hon aldrig titta på dig?

- Ibland. Vi hade inte så mycket samliv efter ett tag.

- Jag vill inte höra några detaljer.
Erat snusk får ni ha för er själva.

Jag frågar bara vad hon tänkte.

När hon såg dig naken. Var hon glad då?

- Det vet jag inte.
- Men du märkte väl om hon skrattade?

- Hon skrattade inte så ofta.
- Hon var kanske besviken.

Du kanske inte gjorde så mycket.
Vad gjorde du då? Visa.

- Vadå?
Här?

- Ja, inte på golvet. Du får väl visa på mig.
Hjälp mig upp.

Jaha du. Du kanske vill ha hit en till?
Vill du ha en orgie?

- Jag vet inte.
- Det går jag inte med på i alla fall.

Det får räcka att jag är här.
Dina orgier får du ha för dig själv när du är ensam.

Nu fryser jag. Nu vill jag sitta...

Nu får du ta dina ben över mig...

Så! Nu tar vi andra benet... Hjälp till här nu.
- Nej, men...

- Så ja. Så ja.

- Och så tar vi lilla handen, får jag låna den,
så lägger vi den där.

Jag är inte ju gammal överallt

även om det ser ut så.

Du kan väl försöka? Man kanske får ta litet hårdare.

Eller mjukare. Vi får se.
Har du aldrig gjort så här förut?

- Nej.
- Åh herregud.

Man verkar ju spetälsk i ditt sällskap.
Det förstår man om en sådan

som du varit ensam i hela
sitt liv. Du kan ju inte ta i folk.

Vad är det där? Tar man så i en levande människa?

Du får väl ha lite fantasi.

Blunda om du tycker att jag är så äcklig…

- Du är inte äcklig.
- Nehej. Vad är jag då?

Vill du säga det själv?
Eller skall jag gissa?

- Jag är bara ovan vid andra människor.

- Ha. Det tror jag inte på.

Du bor ju här sa du.
- Ja. Sedan snart ett år.

- Tror du jag är dum?
- Nej.

- Varför tjatar du om allt på det
där viset? Hör jag inte?

- Jo.

- Är det så svårt att ta i mig så att
du måste hålla på och

hitta på andra saker hela tiden?

Säg som det är.
Du tycker inte om folk.

Speciellt inte kvinnor.

- Men det är inte sant.

- Men skall jag ligga här då
som en död fisk? Titta!

Tänk på vad de kommer att säga som

kommer hit in. De tror att vi är galna som ligger nakna på det här viset.

Som om vi tillhörde en sekt av
något slag.

- Sekt?
- Hör du illa också?

- Jag tyckte att du sa en sekt.
- Ja. Sådana där som ligger

på golvet kanske. Och gör olika saker.
Har du inte läst om dom?

- Jag får ont i magen av det här.

- Det där är inte magen. Det är bröstet.

Men det sitter väldigt långt ner på
dig. Får jag titta…

Lägg dig bara över mig så här.
Så blir det lättare. Känner du det?

Du kan väl röra lite på dig så går det över...

Känner du att värken går över?
Har du någon värk kvar?

Men vad är det du gör hela tiden?

- Jag känner efter.

- Det är väl inte på dig du skall känna.

- Förlåt.

- Och flåsa mig inte så där i örat.
Det påminner bara om en massa saker

som jag vill glömma.
Män som flåsar en i nacken skall man

bara sparka till.
Såhär!

- Aj! Du sparkar mig på benet.

- Åh, herregud. Här kommer man hem till en som
klagar hela tiden.

Är det inte jag som är gammal av oss två?
Hur gammal är du egentligen?

- Jag är åttiofyra.
- Och ser ut som mer. Jag är åttio.

Tror jag. Eller åttioett. Jag vet inte.
Lägg dig ner här igen.

Jamen du, har du aldrig hållit på så här förut?

Man ger väl inte upp efter första försöket?

Vad sa din fru om du gjorde det?
Hon gick väl hemifrån.

Eller dog som du sa. Rör lite på benen!

- Nu sparkar du mig på benet om igen.
Så hela benet har domnat.

Aaaj! Hela benet har domnat av på mig.

Se hur jag ser ut.
Inget fungerar längre.

- Då kommer jag!
För jag är inte rädd för folk.

Om du nu bara håller i mig så här…
- Vad gör jag nu?

- Så drar du mig ovanpå dig. Så här…

Det har du väl sett i tidningarna
hur dom gör.

- Det var så länge sedan.

- Du tror väl inte att jag sitter därinne och läser sådant heller?

Jag har nyss flyttat in
men jag kommer ihåg vissa saker.

Allt har man inte glömt. Du kom ihåg din fru till exempel.
Vad gjorde hon när du låg så här?

Tittade hon bara på dig och tänkte på bak då?

- Bak?

- Ja. Bak. Man bakar. Fram och tillbaka.

Har du aldrig gjort det? Så här.
Men med händerna alltså.

Man har något i dom.
Jag kommer inte ihåg vad det heter.

- Åh.
- Ja! Så sa min man också. I början. När vi var nygifta.

Sedan sprang han till en massa andra kvinnor.

Men jag kommer ihåg det där ordet snart...

- Ah! Ah!

- Gör det ont på något vis?
- Ah! Ah!

- Men säg det då, fort!

Säg det då!
- Jag...

Tror att...

Att jag...

(Suckar)

- Nej. Jag förstod nog inte riktigt.
Vad sa du egentligen?

Din fru sa du. Och sen då?

Underligt att stanna mitt i en mening
på det där viset.

Såvida inte…

Åh, herregud…
Och när jag är här och allting.

Han kunde väl ha väntat åtminstone
tills jag hade hunnit hem.

Och han som verkade så trevlig
i början.

Så skall det sluta på det här viset.
Man vet aldrig var man hamnar.

Det sa alltid min mamma till mig när
jag var liten:

Lita aldrig på en annan människa.

Man kan aldrig veta vad de får för
sig när man väl kommer hem till dom.

Det var därför som jag ville hålla

mig för mig själv också. Jag sa ju det.

Men han ville inte lyssna.

Ja. Då går det så här.

- Vi har träffats här idag för att meddela att vår käre Kurt Svalsjö har avlidit.

- Har Kurt avlidit?

- Kurt hittades i sitt hem av vår nyinflyttade…

- Vad säger hon?

- Hon säger att Kurt har avlidit i sitt hem.

- Vad säger hon?

- Vi får alla hjälpas åt och se till
att Märta kommer över detta.

Det var hon som fann honom liggande
på golvet. Var det inte så?

- Han hade inte en tråd på kroppen.

- Så brukade han inte göra.
- Vad säger hon?

- Märta kanske själv vill berätta för
oss. På vilket sätt du hittade honom.

- Får man säga vad som helst här?

- Ja, det får man.
- Man vet ju aldrig vilka regler som gäller.

- Du kallade på oss tidigt i morse.

- Tänk det kommer jag inte ihåg.
Vad sa jag då?

- Du berättade hur det hade gått till.
- Med dansen och allt.

- Nu drömmer du nog litet. Man kan blanda ihop allt på det där viset.

- Tänk att ingen tror på en när man berättar något.

Det är det som är så sorgligt med att
bli gammal. Ingen tror på en.

- Men vad hände då?
- Jag har redan sagt allt.

- Dansade ni sa du?

- Det är ingen idé att jag säger något.

- Men han dansade ju inte.

- Kurt var känd för att gå för sig själv.

- Jag säger ju det. Jag blev chockad.

- Jag förstår att det här kan göra att
du får en tråkig start här.

- Dödspatrullen säger jag.
De har säkert kontakter hit också.

- Dödspatrullen?

- Jag kallar dom så.
De som kom hem till mig och hjälpte mig.

Men helst av allt vill de ta livet av…

- Varför det?

- Jag vet inte. Det finns så många underliga
människor här i livet. Det räcker för

att jag skall vara rädd och inte vilja
träffa andra.

- Nu finns det i alla fall en man som
står här och väntar på dig. Nisse.

- Jag ser inte. Han får komma närmare om han vill något.

- Det är Nisse.
Vår klubbmästare på det här stället.

- Vad säger du. Stisse?
- Han är klubbmästare.

- Nubbfästare?
- Han vill tala med dig. Efter mig.

- Det har jag inte tid med.

- Försök. Han är trevlig.
Han tänker beskriva vad dom gör.

- Jaha.
- Nisse. Du kan komma nu.

Vi är färdiga här. Och så skall du försöka att glömma det

tråkiga som har hänt med Kurt.
Det händer oss alla.

Varsågod Nisse!

- Det var ett underligt namn.

- Tycker du det?
Vad heter du själv?

- Jag tyckte nämligen att hon sa något
annat. Men det säger jag inte.

- Jo. Säg!
- Nej. Det gör jag inte.

- Jag heter Nils.

- Det låter bättre än det andra i alla
fall.

- Jag vet inte vad dom kallade mig
förr.

Man får smeknamn på sådana här ställen.

- Skall det vara trevligt
att bli kallad för något

som har med toaletter att göra?

- Toaletter? Nu förstår jag inte riktigt.

- Nej. Men jag förstår. Det räcker.

- Vad sa du att du hette?

- Jag har också smeknamn. Men det var många år sedan det användes.

- Använd det här då.
- Vågar man det?

- Det finns ingen som anfaller en här.
- Det vet man aldrig. Jag heter Muggi.

- Muggi.

- Och om man får säga vad man vill på
det här stället…

- Ja. Det får man.

- Då skulle jag vilja röra litet på mig.

- Trevligt förslag.

- Jag har suttit stilla så länge.
Man måste röra på skelettet ibland.

- Verkligen. Vart vill du gå?

- Jag vet inte. Bara man får röra på sig
så är jag nöjd.

- Vi kan gå in i lunchrummet. Men det är stängt ser jag.

Och. Ja. Vi kan gå hem till mig. Där är det i alla fall lugnt.

Jag bor på fem trappor.

- Lustigt. Där bor jag också.

- Jag bor till höger.
Från hissen räknat.

- Jag bor rakt fram.
- Jag vet. Vi har träffats där en gång.

- Tänk det kommer jag inte ihåg.

- Vi sa hej till varandra.
Din dotter var med.

- Att min dotter var med
det kommer jag ihåg.

- Hon är ofta här på besök.
Det är trevligt när barnen ser till

en på det där viset.
Jag har fyra stycken.

Och här bor jag!
- Här bor jag!

- Ska vi gå in till mig en stund då?

- Bara om jag inte tränger mig på.

- Jag är glad att få visa hur jag har det.

Har just skaffat en del nya blommor.

- Håll i mig här. Jag tror att jag håller på att tappa balansen.

- Jag har en stol precis innanför.
Kom in.

- Tack. Jag måste sitta ner och vila ett tag. Innan vi fortsätter.

- Jag sätter på någon lugnande musik.

Känns det bättre så?

- Tack. Tack.
Jag är snart på benen igen.

- Dödspatrullen sa du förut.
Vad menade du med det förresten?

(Man hör musik)
Dödspatrullen sa du. Vad betyder det?

- Vänta... Så skall du få höra.