Aimee Mullins om löpning

I det här arkivklippet från 1998, talar handikappOS-sprintern Aimee Mullins om sin rekordkarriär som löpare, och om de fantastiska kolfiberproteser som hjälpte henne korsa mållinjen.

Cheryl: Aimee och jag tänkte-- Hej Aimee. Aimee Mullins: Hej

Cheryl: Aimee och jag tänkte att vi skulle prata lite,

och jag ville att hon skulle berätta för er vad som gör henne till en säregen idrottskvinna.

AM: För de av er som sett bilden i den lilla presentationen,

är det kanske redan avslöjat.

Jag är dubbelt amputerad och jag föddes utan vadben i båda benen.

Jag amputerades vid ett års ålder,

och jag sprungit för fullt sedan dess, överallt.

Cheryl: Kan du inte berätta för dem hur du kom till Georgetown?

Vi kan väl börja där?

AM: Jag går sista året i Georgetown, på ett utrikestjänsprogram.

Jag fick ett fullt stipendium efter high school.

De väljer ut tre elever i landet varje år,

för att börja engagera sig i internationella frågor,

så fick jag hela resan till Georgetown

och jag har varit där i fyra år. Älskar det.

Cheryl: När Aimee kom dit,

bestämde hon att hon var nyfiken på friidrott,

så hon beslutade sig för att ringa runt och börja fråga om det.

Kan du inte berätta den historien?

AM: Visst. Jag antar att jag alltid varit inblandad i sport.

Jag spelade softball i fem år under min uppväxt.

Jag tävlade i skidåkning under high school,

och blev lite rastlös på college

eftersom jag inte sportade något under ungefär ett eller två år.

Och jag hade aldrig tävlat på handikappnivå.

Jag hade alltid tävlat mot andra, fullt fungerande idrottare.

Det är det enda jag känt till.

Jag hade faktiskt inte ens träffat en annan amputerad förrän jag var 17.

Och så hörde jag att de hade friidrottstävlingar för alla funktionshindrade löpare,

så jag tänkte att, nja, jag vet inte,

men innan jag dömer ut det ska jag se vad det är.

Så jag bokade ett flyg till Boston -95, 19 år gammal,

definitivt ett oskrivet blad i den här tävlingen. Jag hade aldrig gjort det förut.

Jag gick ut på en grusbana ett par veckor innan den här tävlingen,

för att se hur långt jag kunde springa,

och ungefär 50 meter var tillräckligt för mig, jag flåsade och flämtade.

Och jag hade ben som var gjorda av

en trä-plastblandning, fastsatta med kardborrband--

stora, tjocka, fem lager ullsockor på--

ni vet, inte det mest bekväma, men det var allt jag visste om.

Så jag är där i Boston, mot människor

med ben gjorda av kolgrafit

och, ni vet, stötdämpare i dem och allt sånt,

och alla tittar på mig som att,

okej, vi vet vem som inte kommer att vinna den här tävlingen.

Jag menar, jag åkte dit och väntade mig--

jag vet inte vad jag väntade mig--

men, ni vet, när jag såg en man som saknade ett helt ben

som gick till höjdhoppsgropen, hoppade på ett ben

och klarade 188 cm...

Dan O'Brien (tiokampare) hoppade 180 cm i Atlanta -96,

jag menar, om det bara ger en jämförelse--

detta är riktigt talangfulla idrottare

utan att uppfylla ordet "idrottare".

Så jag bestämde mig för att testa, och hjärtat bultade,

jag sprang mitt första lopp och slog nationsrekordet

med tre hundradelar av en sekund

och blev den nya rekordhållaren på mitt första försök.

Och ni vet, folk sa att,

"Aimee, du har farten - du har naturlig fart -

men du har ingen teknik när du springer på banan.

Du är överallt.

Vi alla såg hur hårt du jobbade."

Så jag bestämde mig för att ringa friidrottstränaren i Georgetown.

Och jag tackar gudarna att jag inte visste hur stor denna man är i friidrottsvärlden.

Han har tränat fem olympier, och

denna mans kontor är täckt, från golv till tak,

med All-America-utmärkelser,

för alla dessa idrottare som han tränat,

en rätt skrämmande figur.

Och jag ringde honom och sa, "Du, jag sprang ett lopp och vann, och...

(Skratt)

Jag ville se om jag kan, du vet--

Jag vill bara veta om jag kan vara med på några av dina träningar,

se vilka övningar ni gör och så."

Det var allt jag ville - bara två träningar.

Kan jag bara vara med och se vad det är du gör?

Han sa, "Vi borde träffas först, innan vi bestämmer något."

Ni vet, han tänker, "Vad är det jag ger mig in i?"

Så jag träffade denna man, gick in på hans kontor,

såg alla dessa affischer och tidningsomslag med människor han tränat.

Vi satte oss ner och började prata,

och det visade sig bli ett superbra samarbete

för han hade aldrig tränat en funktionshindrad idrottare,

därför hade han inga förutfattade meningar

om vad jag kunde eller inte kunde göra,

och jag hade aldrig blivit tränad förut,

så det var som att, då kör vi - vi börjar den här resan.

Så han började ge mig fyra dagar i veckan, på sin lunchrast,

av sin fritid, för att jag skulle komma upp till banan och träna med honom.

Det var så jag träffade Frank.

Men det var hösten -95, och sedan, allteftersom vintern gick,

sa han, "Vet du, du är tillräckligt bra.

Du kan springa i vårt damlag här."

Och jag sa, "Nä, lägg av."

Och han sa "Nej nej, på riktigt. Du kan.

Du kan springa med vårt damlag."

Så under våren 1996, med målet att komma med i USAs handikapp-OS-trupp

som närmade sig, gick jag med i damlaget.

Ingen funktionshindrad hade någonsin gjort det -- sprungit på collegenivå.

Så jag vet inte, det började bli en intressant blandning.

Cheryl: Kan du inte berätta om-- på vägen till OS--

några minnesvärda händelser vid Georgetown.

Kan du inte berätta?

AM: Ja, ni vet, jag hade vunnit allt i handikappklassen

allt jag tävlade i - och, ni vet, jag tränade i Georgetown

och visste att jag skulle få vänja mig vid att

se ryggen på alla dessa kvinnor--

ni vet, jag tävlar mot nästa världsmästare--

och de tittar på mig som att,

hmm, vad är detta, vad är det som pågår här?

Jag satte på min Georgetown-dräkt

gick ut där och visste att,

för att bli bättre - och jag är redan bäst i landet -

måste jag träna med människor som är medfött bättre än mig själv.

Så jag gick ut där, och tog mig till Big East

som var mästerskapet i slutet av säsongen,

och riktigt, riktigt hett.

Och det är det första--

Jag hade just fått de här nya sprintbenen som ni ser i presentationen--

och jag insåg inte

mängden svett som skulle hamna i strumporna,

det funkade faktiskt som smörjmedel

och det blev som en pistong i strumpan.

Så vid ungefär 85 meter av mitt 100-meterslopp, i all min ära,

halkade jag ut ur benet.

Jag tappade nästan benet, framför typ 5000 personer.

Jag var tillintetgjord och--

eftersom jag var anmäld till 200m, ni vet, som skulle starta om en halvtimme.

(Skratt)

Jag gick till tränaren och sa "Snälla, tvinga mig inte att göra detta."

Jag kan inte göra det framför alla dessa människor. Jag kommer att tappa benen.

Och om det lossnar vid 85 så finns det inte en chans att jag kommer 200 meter.

Och han satt bara där, såhär.

Och jag vädjade för döva öron - tack och lov -

för han var - ni vet - han är från Brooklyn--

en stor man-- Han säger "Aimee, vad spelar det för roll om ditt ben ramlar av?"

Då tar du upp det, och sätter på den förbannade saken igen,

och avslutar det förbannade loppet!"

(Applåder)

Vilket jag gjorde. Så han styrde upp mig.

Han höll mig på banan.

Cheryl: Sedan tar sig Aimee till handikapp-OS 1996,

och det är spännande. Hennes familj kommer ner - det är en stor grej.

Hon har nu sprungit i två år?

AM: Nej, ett år.

Cheryl: Ett år. Kan du berätta vad som hände

just innan du skulle springa ditt lopp?

AM: Okej, Atlanta.

Handikapp-OS, bara för att vara tydlig,

är OS för personer med fysiska funktionshinder -

amputerade, CP-skadade, idrottare i rullstol -

till skillnad från special-OS

där personer med mentala funktionshinder deltar.

Så här är vi, en vecka efter OS, nere i Atlanta,

och jag är bara fascinerad av att, ni vet,

för ett år sedan gick jag ut på en grusbana och kunde inte springa 50 meter.

Och här är jag - har aldrig förlorat.

Jag satte nya rekord vid nationella mästerskapen - OS-kvalet - i maj,

och var säker på att komma hem med guldet.

Jag var också den enda i kategorin bilateral UK - under knäet.

Jag var den enda kvinnan som skulle delta i längdhopp.

Jag hade just gjort längdhoppet,

och en kille utan två ben kom fram till mig och sa,

"Hur gör du det där? Du vet, vi ska ha en plan fot,

så att vi inte ska halka på språngbrädan."

Jag sa: "Jag bara gjorde det. Ingen sa det där till mig."

Så det är lite roligt - jag är 8 cm från världsrekordet -

och jag fortsatte därifrån.

Så jag är anmäld till längdhoppet - anmäld? -

nej, jag tog mig till längdhopp och 100 meter.

Och jag är säker på det, ni vet.

Jag hamnade på förstasidan i min hemstads lokaltidning

som jag delade ut under sex år.

Det var som att, det här är min stund i ljuset.

Och vi är på uppvärmningsstadion - på uppvärmningsbanan,

bara ett par kvarter från den olympiska stadion.

Och benen jag stod på - som jag ska ta fram nu.

Jag var först i världen på dessa ben -

jag var försökskanin - och jag säger bara,

det var som, typ, snacka om en turistattraktion.

Alla tog bilder på "Vad är det den här tjejen springer på?"

Och jag ser mig omkring, var är min tävling?

Det är min första internationella tävling.

Jag försökte få information från alla,

ni vet, vem, hur, vem är det jag tävlar mot här?

"Åh Aimee, vi måste återkomma till dig med det."

Jag ville veta tider.

"Oroa dig inte, du gör ett jättebra jobb."

Detta är 20 minuter innan min tävling på olympiska stadion,

så kommer heatlistorna upp. Jag går över och tittar.

Min snabbaste tid, som var världsrekord, var 15,77.

Sedan ser jag - nästa bana, bana 2, är 12,8.

Bana tre är 12,5. Bana 4 är 12,2. Och jag sa "Vad är det som händer?"

Så skyfflar de in oss i transitbussen,

och alla kvinnorna där saknar en hand.

(Skratt)

Så jag är typ--

Och de tittar på mig som att "vem här är inte som alla andra?", ni vet?

Jag sitter där och tänker typ "Herregud, herregud."

Ni vet, jag hade aldrig förlorat någonting,

oavsett om det var stipendium eller, ni vet,

jag hade vunnit fem guld i skidåkning. Jag kom först i allt.

Och Georgetown var fantastiskt.

Jag förlorade, men det var den bästa träningen för detta var Atlanta.

Så här är vi, mitt i smeten,

och det finns ingen tvekan, om att jag kommer förlora stort.

Och jag tänker bara,

"Herregud, hela min familj satte sig i en minibuss

och körde hit från Pennsylvania."

Och jag var den enda kvinnliga sprintern från USA.

Så, ni vet, de ropar ut oss,

"Damer, en minut kvar."

Och jag ställde in mina startblock och kände mig skräckslagen

för det var ett mummel i publiken,

hos dem som var tillräckligt nära startlinjen för att se.

Och jag är liksom "Jag vet! Titta! Det här är inte rätt."

Så jag tänker att mitt sista kort att spela här är,

åtminstone, ni vet, om jag inte kan slå dessa tjejer

så ska jag åtmnistone retas lite med dem, okej?

(Skratt)

Jag menar, det var definitivt Rocky IV-sensationen, jag mot Tyskland

och, ni vet, alla andra - Estland och Polen - var i detta heat.

Och startpistolen gick av och allt jag minns är,

att komma sist i mål,

kämpa mot tårar av frustration och en otrolig, otrolig

känsla av att vara överväldigad.

Jag fick tänka på varför jag gjorde detta, ni vet,

om jag hade vunnit allt, och det var, typ, vad var poängen?

All den här träningen, jag hade förändrat mitt liv.

Jag blev en collegeidrottare. Jag blev en olympisk idrottare.

Det fick mig att verkligen tänka på hur

bedriften var att ta sig dit.

Jag menar, bara det att jag ställt in siktet bara ett år och tre månader tidigare

på att bli en olympier, och säga

här är mitt liv, det går i den här riktningen,

och jag vill göra det här ett tag,

och se hur långt jag kan pressa det.

Bara det att jag bad om hjälp - hur många människor hoppade på det?

Hur många människor gav av sin tid och expertis, ni vet,

sitt tålamod, för att ta hand om mig?

Och det var som en kollektiv ära -

i att det var 50 personer bakom mig,

som hade varit med i den här otroliga upplevelsen att ta sig till Atlanta.

Så jag menar, det är, jag använder den filosofin nu

i allt jag gör,

att luta sig bakåt och inse utvecklingen,

alltså, hur långt du har kommit idag mot det här målet.

Det är viktigt att fokusera på ett mål, tror jag, men

också uppmärksamma framgången på vägen dit

och hur du har vuxit som person.

Det är bedriften, tror jag. Det är den verkliga prestationen.

Cheryl: Vill du visa dem dina ben?

AM: Javisst.

Cheryl: Visa dem mer än ett par ben.

AM: Detta är mina finben.

(Skratt)

Nej, dessa är faktiskt mina kosmetiska ben,

och de är verkligen vackra.

Ni måste komma fram och se dem.

Det finns hårsäckar på dem, och jag kan måla tånaglarna.

Och, allvarligt, jag kan ha högklackat.

Killar, ni förstår inte hur det är

att kunna gå in i en skobutik och kunna köpa vad ni vill.

Cheryl: Kunde du välja din längd?

AM: Ja, jag fick välja min längd exakt.

(Skratt)

Patrick Ewing, som spelade för Georgetown på 80-talet,

kommer tillbaka varje sommar.

Jag hade mycket skoj med att reta honom i träningssalen

för han kom in med fotskador.

Och jag sa "Ta bort dem. Oroa dig inte.

Du kan bli 2,40 lång. Ta bara bort dem."

(Skratt)

Han tyckte inte det var lika roligt som jag.

Okej, så det här är mina sprintben, gjorda av kolgrafit,

som jag sa, och jag måste försäkra mig om ha rätt sockel.

Jag har så många ben här.

De här är - vill du verkligen hålla det?

Det är ett annat ben jag har, för till exempel tennis och softball.

Det har en stötdämpare i sig, så "shhhh", det låter

när man hoppar omkring på det. Okej.

Det här är silikongrejen som jag drar över,

silikonhöljet som jag drar över för att det ska hållas fast, för när jag svettas,

ni vet, så kommer jag ur det.

Cheryl: Har du en annan längd?

AM: I dessa?

Cheryl: I dessa.

AM: Jag vet inte. Jag tror inte det. Jag tror inte det.

Jag är kanske lite längre. Jag kan faktiskt sätta på båda.

Cheryl: Hon kan inte riktigt stå på dessa ben. Hon måste röra sig, så...

AM: Ja, jag måste absolut röra mig,

och balans är lite av en konstform i dessa.

Men utan att ha silikonsockan, ska jag försöka få på det.

Så, jag springer på dessa, och har chockat halva världen med dem.

(Applåder)

Dessa ska simulera den riktiga formen hos en sprinters ben när de springer.

Om du tittar på en sprinter,

ser du att trampdynan är det enda som någonsin rör banan,

så när jag står på dessa ben,

är min bakre lårmuskel och stjärtmusklerna spända

som de skulle vara om jag hade fötter och stod på trampdynorna.

(Publiken: Vem tillverkade dem?)

AM: Ett företag i San Diego som heter Flex-Foot.

Jag var försökskanin, och jag hoppas kunna fortsätta vara det

för varje sorts ny protes som kommer ut.

Men dessa är alltså, som jag sa, fortfarande prototyper.

Jag behövde få nya eftersom den senaste tävlingen jag var på, ni vet,

det är som en stor... cirkeln är sluten.

Moderator: Aimee och designern kommer att vara på TED Med 2,

och vi kommer att prata om hur de är designade.

AM: Ja, det kommer vi att göra.

Cheryl: Ja, se där.

AM: Så dessa är sprintben, jag kan sätta mina andra...

Cheryl: Kan du berätta vem som utformade dina andra ben?

AM: Ja. Dessa fick jag från Bournemouth i England,

ungefär två timmar söder om London,

och jag är den enda personen i USA som har dem,

vilket är väldigt synd eftersom de är så vackra.

Och jag menar inte ens, alltså, med tanke på tårna och allting--

är det, ni vet, för mig, trots att jag är en sån seriös idrottare på banan,

så vill jag vara feminin utanför banan, och jag tycker det är så viktigt,

att inte begränsas på något område,

oavsett om det gäller rörlighet eller mode.

Jag menar, jag älskar att jag kan gå in var som helst

och välja vad jag vill och de skor jag vill ha, de kjolar jag vill ha,

och jag hoppas på att få över dessa hit

och göra dem tillgängliga för många människor.

De är också silikon.

Det är en väldigt enkel protes här under.

Det är som en Barbiefot under detta.

(Skratt)

Det är så. Jag menar, den är fast i det här läget,

så jag måste ha en femcentimetersklack.

Och jag menar, det är verkligen-- jag tar av den så att ni kan se.

Jag vet inte hur bra ni ser detta, men det är verkligen...

Det finns ådror på fötterna och min häl är rosa,

och hälsenan - som rör sig lite.

Det är en otrolig modell. Jag fick dem för ett år och två veckor sedan.

Och det är bara en silikonskinnbit.

Det som hände var, för två år sedan

att en man i Belgien sa, herregud,

om jag kan gå till Madame Tussauds vaxmuseum

och se Jerry Hall kopierad ända ner till ögonfärgen,

så verklighetstrogen som om hon andades,

varför kan de inte bygga en lem för någon

som ser ut som ett ben, ni vet, eller en arm, eller en hand?

Jag menar, de skapar öron för brännskadeoffer.

De gör fantastiska grejer med silikon.

Cheryl: För två veckor sedan skulle Amy få Arthur Ashe-utmärkelsen vid ESPY-galan.

Hon kom till stan och rusade omkring

och sa "Jag måste köpa nya skor!"

Det är en timme innan galan,

och hon trodde att hon köpt skor med 5 cm klack

men hade i själva verket köpt 7½ cm.

AM: Och detta är ett problem för mig

för det innebär att jag får gå så här hela kvällen.

Cheryl: I 45 minuter hade vi-- som tur var så var hotellet fantastiskt.

De fixade någon som kom in och sågade av klacken.

(Skratt)

AM: Jag sa till receptionisten, jag menar, jag är helt härjad, och Cheryl är med mig.

Jag sa "Hörni, har ni någon här som kan hjälpa mig

för jag har ett problem?"

Ni vet, först tänkte de bara vifta bort mig, som,

hördu, om du inte gillar dina skor så är det ju trist. Det är försent.

"Nej, nej, nej, nej. Jag har lite speciella fötter, okej,

som behöver ha femcentimetersklackar. Jag har 7½ cm.

Jag behöver få bort en bit."

Okej. Ni vet, de ville inte ha med det att göra.

De ville inte ta i det. De bara gjorde det.

De här benen är kanonbra.

Jag ska faktiskt åka tillbaka om ett par veckor

och få några förbättringar gjorda.

Jag vill ha ben som dessa som är gjorda för platta skor

så jag kan använda sneakers, för det kan jag inte med dessa.

Så... Moderator: Det var det.

Cheryl: Det var Aimee Mullins

(Applåder)