Seansen, 1847 | ASMR | Kusligt rollspel (mjukt tal)

Vi har varit här, morgon och kväll,
i flera veckor.

Fortfarande inte en skymt av dem.

Ett år, tre månader och två veckor.

Fyrahundrasjuttionio dagar sedan
expeditionen satte segel mot norr.

De skulle ha varit tillbaka
för flera veckor sedan.

Men jag vet, i djupet av mitt hjärta,

att de fortfarande lever.

Våra älskade är fortfarande i livet.

Förlåt mig. Te?

Vill du inte veta?

Önskar du inte att vi ibland bara skulle
kunna fråga om det omöjliga och få svar?

Jag vet ett sätt.

Jag hörde om det och såg det, till
och med, med mina egna ögon.

Jag såg svävande ljus och
hörde viskningar i mörkret.

Det är inte allmänt känt än, men så fort
folk får veta det, kommer det att ske.

Jag talar om den andra sidan,

om att tala med dem som kan se allt.

Vi skulle kunna fråga var våra älskade är.

Vi skulle kunna få veta var vi ska söka dem.

Vi behöver inte något särskilt och jag vet
till och med några sätt vi kan fråga på.

Vill du försöka tillsammans med mig?

Vill du ge det en chans?

Jag ska hämta några saker. Är du snäll
och gör plats på bordet?

Det bästa hade varit om vi
varit minst tre personer.

Men det är bara vi två, så vi
måste ha lite hjälp.

Här har jag några kristaller.

De kanske ger oss mer energi

och skyddar oss från objudna gäster.

Vi vill bara träffa dem som
har goda avsikter.

Labradorit, för att hjälpa oss komma i
kontakt med dem som vill tala med oss.

Obsidian.

För förankring och skydd.

Och turmaline, som ett skydd
mot vår egen rädsla.

Är du redo?

Ge mig dina händer.

Ta ett djupt andetag.

Försök tömma huvudet på tankar.

Öppna ditt sinne och ge plats för
vad som helst som komma kan.

Är det någon där?

Finns det någon ande som
vill tala med oss?

Jag frågar på nytt,

är det någon ande närvarande
och som vill tala med oss?

Hallå?

Någon där?

Hörde du?

Vi är inte ensamma här.

Okej, en knackning betyder ja, två
betyder nej. Ska vi börja?

Snälla, säg att du inte en av dem vi söker?

Någon av våra älskade?

Vill du hjälpa oss?
Kan du?

Vad är det? Känner du dig olustig?

Vänta lite.

Vi kan använda något mildare
än de här knackningarna.

Okej, du kan släppa min hand nu.

Jag lovar att det här kommer att
kännas bättre.

Ande, är du fortfarande där?

Så vet du var våra anförvanter är?

Är de fortfarande i livet?

Klarade de sig tillbaka till kusten?

Hur kan vi få veta mer?

Är det något mer du kan berätta
för oss genom detta glas?

Ska vi försöka på något annat sätt?

Jag måste komma på något annat.

Har du hört talas om kanalisering?

På det sättet kan jag enkelt
ta emot ett meddelande.

Skriv eller rita något.

Om anden är villig.

Låt mig hämta papper och penna.

Du behöver inte göra något.

Var bara här, i nuet.

Jag behöver dig vid min sida.

Ande, jag lyssnar och är redo.

Jag förstår inte.

Du?

De här strecken. Kan du se något?

En form?

Ett ord?

Kanske...

Det här då?

De här strecken är underliga.

Nej...

Låt mig hämta lite bättre ljus.

Vad har du gjort?

Vänta.

Öar,

Det här är öar.

Det verkar som om du också
är på rätt våglängd.

Men var är det någonstans?
Det är olika former och storlekar.

Det ser ut som en övärld,

men var ligger den?

Min farbror lämnade efter sig flera
sjökort från det sista krigståget.

Låt oss se vad vi kan finna.

De här är från olika delar av kontinenten.

Några ganska nära kusten.

Några som jag aldrig hört talas om.

Låt anden hjälpa oss igen.

Okej.

Ande, vi frågar dig igen.

Kan du tala om vilket sjökort vi ska titta på?

Inget händer.

Det rör sig.

Det här.

Där. Öarna.

Kan du se dem?

De liknar ritningen.

Liknande former.

Liknande storlek.

Det är så många...

En del helt nära...

Och några långt borta.

Vilken är det?

En sista gång.

Vilken?

"Hästhuvudet".

Nästan hundratjugo miles från kusten.

Och det är inte ens en riktig ö.
Det är knappt en stor klippa.

De måste ha spolats i land där.

Vi måste hitta ett skepp som kan ta oss
till dem och vi måste göra det själva.

Ingen kommer att göra det åt oss om
vi berättar hur vi fått veta detta.

Ett skepp...

Jag vet vem vi ska skriva till.

Kände du det där?
Som ett varmt drag.

Det är borta.

Anden har lämnat oss.

Jag antar att den inte hade
mer att säga oss.

Mår du bra?

Jag har en vän i grannstaden.

Hon är en inflytelserik dam och känner
nästa alla skeppsägare i grevskapet.

Hon kommer att hjälpa oss
och rekommendera någon.

Lå mig genast skriva till henne.

Käraste vän, jag tövade inte
att fatta pennan och svara dig.

Och mitt hjärta värker över de
prövningar du utsatts för.

Du vet att jag alltid är
snabb att bistå.

Emellertid har fiskesäsongen gjort
det svårt att finna kaptener

med faryg med plats för passagerare.

Emellertid,

mina tankar gick nyligen till
min gamle vän Robert Padley,

tidigare kapten i marinen och
som nyligen dragit sig tillbaka.

Även om det var länge sedan
vi senast sågs,

tror jag att han fortfarande äger

en enkel skuta i Calfoldviken, inte
långt från skeppskyrkogården.

Även om det inte är ett ståtligt skepp,

är det en rejäl och pålitlig båt.

Jag ska skicka bud till honom

och jag uppmanar dig att besöka honom

nu på fredag, i gryningen,
när allt fortfarande är stilla

och han ännu inte har givit
sig ut på sin dagliga tur.

Jag är säker på att han kommer att
räcka ut sin hand i din nöd.

Mina tankar går som alltid till
dig och din vän,

och må din resa bli lyckosam.

Din tillgivna,

Lady Georgina.

Här är det. Vilken dyster plats.

Inte undra på att ingen gärna kommer hit.

Jag ser skeppet.

Kapten Padley?

Jollen!

Den rör på sig.

Han kommer för att hämta oss.

Kapten Padley?

Stig ombord.