Seansen, 1847 | ASMR | Kusligt rollspel (mjukt tal)

Vi har varit här, morgon och kväll,
i flera veckor.

Fortfarande inte en skymt av dem.

Ett år, tre dagar och två veckor.

Fyrahundra och sjuttionio dagar sedan
expeditionen satte segel mot norr.

De skulle ha varit tillbaka
för flera veckor sedan.

Men jag vet, i djupet av mitt hjärta,

att de fortfarande lever.

Våra älskade är fortfarande i livet.

Förlåt mig. Te?

Vill du inte veta?

Önskar du inte att vi ibland bara skulle
kunna fråga om det omöjliga och få svar?

Jeg vet ett sätt.

Jag hörde om det och såg det, till
och med, med mina egna ögon.

Jag såg svävande ljus och
hörde viskningar i mörkret.

Det är inte allmänt känt än, men så fort
folk får veta det, kommer det att ske.

Jag talar om den andra sidan,

om att tala med dem som kan se allt.

Vi skulle kunna fråga var våra älskade är.

Vi skulle kunna få veta var vi ska söka dem.

Vi behöver inte något särskilt och jag vet
till och med några sätt vi kan fråga på.

Vill du försöka med mig?

Vill du ge det en chans?

Jag ska hämta några saker. Är du snäll
och gör plats på bordet?

Det bästa hade varit om vi
varit minst tre personer.

Men det är bara vi två, så vi
måste ha lite hjälp.

Här har jag några kristaller.

De kanske ger oss mer energi

och skyddar oss från objudna gäster.

Vi vill bara träffa dem som
har goda avsikter.

Labradorit, för att hjälpa oss komma i
kontakt med dem som vill tala med oss.

Obsidian.

För förankring och skydd.

Och turmaline, som ett skydd
mot vår egen rädsla.

Är du redo?

Ge mig dina händer.

Ta ett djupt andetag.

Försök tömma huvudet på tankar.

Öppna ditt sinne och ge plats för
vad som helst som komma kan.

Är det någon där?

Finns det någon ande som
vill tala med oss?

Jag frågar på nytt,

är det någon ande närvarande
och som vill tala med oss?

Hallå?

Någon där?

Hörde du?

Vi är inte ensamma här.

Okej, en knackning betyder ja, två
betyder nej. Ska vi börja?