Låt oss städa upp rymdskräpet som kretsar runt jorden

Våra liv är beroende av en värld vi inte ser: satellitinfrastrukturen vi använder dagligen för information, underhållning, kommunikation och mer därtill. Men jordens omloppsbana är ingen ändlös resurs och problemet med rymdskrot kommer bli värre utan en tydlig förändring i vårt beteende. Natalie Panek utmanar oss att tänka över den miljöpåverkan som de satelliter vi förlitar oss på har. Hon menar att jordens omloppsbana är en fantastiskt vacker plats och vår port för utforskande. Det är upp till oss att den förblir sådan.

Våra liv är beroende av

en värld vi inte kan se.

Tänk på din vecka så här långt.

Har du sett på TV, använt GPS,

kollat vädret eller ätit en måltid?

Alla dessa saker som möjliggör vår vardag

är direkt eller indirekt beroende

av satelliter.

Och medan vi ofta tar för givet

det som satelliterna förser oss med,

så förtjänar de vår uppmärksamhet

eftersom de lämnar ett bestående avtryck

i rymden där de vistas.

Människor världen över förlitar sig
på satellitinfrastruktur dagligen

för information, nöje och kommunikation.

Det finns jordbruks- och miljöbevakning.

internetanslutning, navigation.

Satelliter spelar till och med en roll

i styrningen av vår finans-
och energimarknad.

Men dessa satelliter vi förlitar oss på

dag ut och dag in,

har ett ändligt liv.

De kanske får slut på drivkraft,

något kan gå fel,

eller så kan de bara naturligt nå
slutskedet av sitt uppdrag.

I detta skede blir dessa satelliter
huvudsakligen rymdskräp,

som belamrar omloppsbanan.

Föreställ dig att du kör längs motorvägen
en vacker, solig dag

för att uträtta några ärenden.

Musiken är på högsta volym,

fönstren är nedrullade,

den friska brisen blåser genom ditt hår.

Känns skönt, va?

Allting går som på räls

tills din bil plötsligt får motorstopp

mitt på motorvägen.

Du har inget annat val
än att lämna din bil

där den är på motorvägen.

Kanske har du tur

och har möjlighet att flytta
den till vägrenen

så att den är ur vägen för annan trafik.

För några timmar sedan,

var din bil en användbar maskin som
du förlitade dig på i ditt dagliga liv.

Nu är den bara ett värdelöst stycke metall

som tar upp plats i ett värdefullt
transportnätverk.

Föreställ dig internationella vägbanor
som är belamrade med havererade fordon

som bara är i vägen för annan trafik.

Och tänk dig allt småskrot som
skulle strös runtomkring

om en kollision faktiskt hände,

tusentals mindre bitar småskrot

som blir nya hinder.

Det här är paradigmet i satellitindustrin.

Satelliter som inte längre fungerar

lämnas ofta att komma ur omloppsbanan
under många, många år

eller så flyttas de bara som
en temporär lösning.

Det finns inga internationella
lagar i rymden

som tvingar oss att städa
upp efter oss själva.

Så världens första satellit, Sputnik I,

sköts upp 1957,

och det året var det bara
totalt tre uppskjutningsförsök.

Decennier senare har dussintals
länder runtom i världen

skjutit upp tusentals satelliter,

och frekvensen för uppskjutningarna
kommer bara öka i framtiden,

speciellt med tanke på möjligheten

att över 900 satellitkonstellationer
kan bli uppskjutna.

Vi skickar upp satelliter
i olika omloppsbanor

beroende på vad de är till för.

En av de vanligaste platserna
dit vi skickar satelliter

är den jordnära omloppsbanan,

möjligen för att avbilda jordytan

på upp till 2 000 kilometers höjd.

Satelliter där knuffas naturligt
av jordens atmosfär,

så deras omloppsbanor avtar naturligt,

och till sist brinner de upp,

förmodligen inom ett par decennier.

En annan vanlig plats
vi skickar satelliter till

är den geostationära omloppsbanan

på ungefär 35 000 kilometers höjd.

Där förblir satelliterna i samma position
ovanför jorden då den roterar,

vilket möjliggör saker som exempelvis
kommunikationer och TV-sändningar.

Satelliter i högre omloppsbanor som
de här kan bli kvar där i sekel.

Sedan finns omloppsbanan som
myntat termen "kyrkogården,"

illavarslande skrot- eller avfallsbanor,

där vissa satelliter avsiktligt placeras

i slutskedet av sina liv

så att de är ur vägen för
vanliga operationella banor.

Av alla nästan 7 000 satelliter som
skjutits upp sedan sent 50-tal,

är bara cirka en av sju
för närvarande i funktion,

och förutom satelliterna
som inte längre fungerar,

finns det hundratusentals bitar
av stenkulestora skrotdelar

och miljontals av skrotdelar
små som färgflagor

som också kretsar i en bana runt jorden.

Lösa föremål i rymden utgör
en stor risk för rymduppdrag,

men även för satelliter som
vi dagligen förlitar oss på.

Eftersom rymdskrot och skräp
har blivit allt mer oroande,

har nationella och
internationella åtgärder vidtagits

för att utveckla teknisk standard

som ska hjälpa oss att minska
skapandet av mer skrot.

Till exempel, finns det rekommendationer

för farkosterna i den jordnära banan

att de ska falla ur sin bana inom 25 år,

men det är fortfarande väldigt lång tid,

speciellt om satelliten inte
har fungerat på flera år.

Det finns också uppdrag för de
döda geostationära farkosterna

att flyttas till en kyrkogårdsbana.

Men ingen av dessa riktlinjer är
bindande enligt internationell lag,

och uppfattningen är att de ska
implementeras genom nationella mekanismer.

Riktlinjerna är inte heller långvariga,

de är inte föregripande,

och de tar inte itu med det lösa skrotet
som redan finns däruppe.

De finns bara för att begränsa att
mer skrot tillkommer i framtiden.

Rymdskräpet är ingens ansvar.

Mount Everest är faktiskt
en intressant jämförelse

för ett nytt synsätt att
interagera med vår miljö,

eftersom det ofta får den tveksamma äran

att vara världens högsta soptipp.

Decennier efter den första erövringen
av världens högsta topp,

har tonvis med skräp lämnats kvar

som gett anledning till oro,

och du kanske har sett på nyheterna
att det spekuleras

om att Nepal vill ta itu
med bergsbestigarna

genom striktare verkställande av böter
och rättsliga skyldigheter.

Målet, är förstås, att övertala klättrarna

att städa upp efter sig själva,

så lokala organisationer kanske kan
betala de som tar med extra skräp ner,

eller så skulle expeditioner kunna
organisera frivilliga städresor.

Men ändå känner många klättrare

att självständiga grupper borde
ansvara för sig själva.

Det finns inget enkelt svar,

och även välmenande försök till bevarande

stöter ofta på problem.

Men det betyder inte att vi
inte ska göra allt i vår makt

för att skydda miljöerna som vi
förlitar oss på och är beroende av,

och som med Everest, gör det avlägsna
läget och den otillräckliga infrastukturen

i omloppsbanorna

avfallshantering till
ett utmanade problem.

Men vi kan inte bara nå nya höjder

och skapa en soptipp ännu högre upp,

som inte är av den här världen.

Verkligheten i rymden

är att om en del i en satellit går sönder

så är tillfällena för reparation få

och kostar mycket.

Men tänk om vi kunde designa
satelliter på ett smartare sätt?

Tänk om alla satelliter,

oavsett vilket land de tillverkats i,

var tvungna att standardiseras

för återvinning, service

eller avfart från omloppsbanan?

Tänk om det faktiskt fanns
internationella lagar med tänder

som verkställde bortskaffande
av döda satelliter

istället för att flytta dem ur vägen

som en temporär lösning?

Kanske skulle satellittillverkarna
få betala en deposition

för att ens få skjuta upp
en satellit i omlopp,

och den depositionen skulle
endast betalas tillbaka

om satelliten bortskaffades ordentligt

eller om de städade upp en del av skrotet.

Eller kanske behöver satelliten
ha teknik ombord

som accelererar avfarten från banan.

Det finns några uppmuntrande tecken.

Storbritanniens TechDemoSat-1,
som sköts upp 2014,

var designad att undanröja sig själv

med hjälp av ett segel.

Det fungerar för den här
satelliten då den är liten,

men satelliter som är högre upp
eller i större omloppsbanor

eller är större allt som allt,
stora som skolbussar,

kräver andra metoder av bortskaffande.

Kanske saker som mycket kraftfulla lasrar

eller bogsering med hjälp av nät,

även om de låter galet på kort sikt.

En riktigt häftig möjlighet

är idéen om bärgningsbilar eller
rymdmekaniker i omloppsbanan.

Föreställ dig en robotarm

på en sorts rymdbogserbil

som kunde fixa trasiga
delar hos en satellit

och göra den användbar igen.

Eller tänk om samma robotarm

kunde fylla på bränsle i tanken
hos en rymdfarkost

som förlitar sig på kemisk drivkraft

precis som när du och
jag tankar våra bilar?

Robotreparationer och underhåll

kunde utöka livslängden hos hundratals
satelliter som kretsar runt jorden.

Vilka än städalternativen må vara,

är det tydligt att det inte bara
är ett tekniskt problem.

Det finns också komplexa rymdlagar
och politik som vi måste fixa.

Vi har helt enkelt inte hittat ett
hållbart sätt att använda rymden på än.

Upptäcka, uppfinna för att förändra
sättet vi lever och arbetar

är vad vi som människor gör,

och när vi utforskar rymden,

så flyttar vi oss bokstavligt talat
utanför jordens gränser.

Men när vi testar begränsningar
i lärandets och uppfinningens namn,

måste vi minnas ansvarsskyldigheten
för vår miljö som aldrig försvinner.

Det är utan tvekan överfullt i den
jordnära och geostationära omloppsbanan,

vi kan inte fortsätta skjuta
upp nya satelliter

för att ersätta de som gått sönder

utan att först göra något åt dem,

precis som vi aldrig skulle
lämna en trasig bil

mitt ute på motorvägen.

Nästa gång du använder din mobil,

kollar vädret eller använder GPS:en,

tänk då på satellitteknologin
som gör detta möjligt.

Men tänk också på den påverkan

som satelliterna har på miljön runt jorden

och hjälp till att sprida budskapet att vi
tillsammans måste minska vår påverkan.

Jordens omloppsbana är fantastiskt vacker

och våran port för utforskande.

Det är upp till oss att bevara den så.

Tack.

(Applåder)