Satir är nödvändigt i en fri värld

Vi behöver humor lika mycket som luften vi andas, säger serieteckningsredaktören Patrick Chappatte. I sitt tal illustrerat av höjdpunkter av en karriär där han genomträngt allt från diktatorer och ideologier till selfies och mobbar på sociala medier, förespråkar Chappatte, på ett övertygande och ofta dråpligt sätt, nödvändigheten av satir. "Politiska serieteckningar föddes samtidigt som demokratin, och de ifrågasätts samtidigt som frihet" säger han.

Jag har varit politisk serietecknare
på den globala scenen de senaste 20 åren.

Vi har sett många händelser
under dessa 20 år.

Vi såg tre olika katolska påvar

och vi bevittnade detta unika ögonblick:

invalet av en påve på Petersplatsen ...

ni vet, det lilla vita rökmolnet

och det offentliga tillkännagivandet.

[Det blev en pojke!]

(Skratt)

(Applåder)

Vi såg fyra amerikanska presidenter.

Obama, naturligvis.

Européerna tyckte mycket om honom.

Han var en multilateralist.

Han föredrog diplomati.

Han ville vara vän med Iran.

(Skratt)

Och sen...

förvandlades karikatyren till verklighet

den dagen Donald Trump blev president
i de Förenta Staterna.

(Skratt)

(Applåder)

Folk kom till oss och sa

"Det är alldeles för lätt
för er serietecknare. Med folk som Trump?"

Nej, det är inte alls lätt

att karikera en man
som själv är en karikatyr.

(Skratt)

Nej.

(Applåder)

Populister är inte enkla
måltavlor för satir

när man ena dagen försöker sätta dit dem,

och nästa dag överträffas av dem.

Till exempel, så snart han blivit tillsatt

försökte jag föreställa mig den tweet
som Trump skulle skicka på julafton.

Så jag skrev detta, ok?

[God jul allihopa! Utom alla
patetiska förlorare. Så sorgligt.]

(Skratt)

I princip nästa dag skrev
Trump detta inlägg:

[Gott nytt år till alla,
inklusive mina fiender

och de som bekämpat mig
och förlorat så stort

att de inte vet
vad de ska göra. Kärlek!]

(Skratt)

Det är samma sak!

(Applåder)

Detta är en tid av starka män.

Och snart fick Donald Trump träffa
sin personlige hjälte, Vladimir Putin.

Så här gick det första mötet till:

[Jag ska hjälpa dig hitta hackarna.
Ge mig ditt lösenord.]

(Skratt)

Och jag hittar inte på något av detta.

Han kom ut från detta första möte och sa
att de hade nått en överenskommelse

om en gemensam arbetsgrupp
kring cybersäkerhet.

Som ni kanske minns så är detta helt sant.

Vem kunde ha föreställt sig
de saker vi sett de senaste 20 åren?

Vi såg Storbritannien gå mot
ett utträde ur den Europeiska Unionen.

[Hård Brexit?]

(Skratt)

I Mellanöstern trodde vi ett tag

på det demokratiska miraklet
som skulle följa den arabiska våren.

Vi såg diktatorer falla,
vi såg andra som stannade kvar.

(Skratt)

Och sedan har vi den tidlösa
Kim-dynastin i Nordkorea.

Dessa karaktärer verkar
komma direkt från Cartoon Network.

Jag var välsignad att få
teckna två av dem.

Fadern, Kim Jong-il,

när han gick bort för några år sedan
var det ett mycket farligt ögonblick.

[Det var nära ögat!]

(Skratt)

Det var...

(Applåder)

Och sedan har vi sonen, Kim Jong-un,

som visade sig vara en värdig tronföljare.

Han är nu vän med USA:s president.

De träffar varandra ofta,
och de talar med varandra som vänner.

[Vilken sorts hårgelé?]

(Skratt)

Borde vi förvånas av

att vi lever i en värld

som styrs av egocentriker?

Tänk om de bara är
en reflektion av oss själva?

Jag menar, titta på oss var och en.

(Skratt)

Javisst, vi älskar våra smarttelefoner,

vi älskar våra selfies,

vi älskar oss själva.

Och tack vare Facebook
så har vi massor av vänner

över hela världen.

Mark Zuckerberg är vår vän.

(Skratt)

Han och hans vänner i Silicon Valley

är kungarna och kejsarna

av vår tid.

Att visa att kejsarna
inte har några kläder

är satirens uppgift, eller hur?

Säga sanningen till makten.

Detta har alltid varit

det politiska serietecknandets
historiska roll.

På 1830-talet,

i postrevolutionens Frankrike,
under kung Louis Philippe,

kämpade journalister

och karikatyrtecknare hårt
för pressfrihet.

De blev satta i fängelse och fick böter,
men de gav inte upp.

Den här karikatyren av Daumier
föreställande kungen

kom att bli utmärkande för denne monark.

Den gick till historien.

Den blev till en tidlös symbol
för hur satiren segrade över autokratin.

Idag, 200 år efter Daumier,

riskerar politiska tecknade serier

att försvinna?

Notera tomrummet på förstasidan
av den turkiska dagstidningen Cumhuriyet.

Musa Karts skämtteckning
brukade finnas här.

Musa Kart blev dömd
till tre års fängelse år 2018.

För vad?

För att han ritade politiska
tecknade serier i Erdoğans Turkiet.

Serietecknare från Venezuela, Ryssland
och Syrien har tvingats till exil.

Titta på denna bild.

Den verkar så harmlös, eller hur?

Ändå är den så provokativ.

När han publicerade denna bild

visste Hani Abbas
att det skulle förändra hans liv.

Det var 2012, när syrierna
demonstrerade på gatorna.

Naturligtvis är den lilla röda blomman
en symbol för den syriska revolutionen.

Ganska snart kom regimen efter honom

och han tvingades fly landet.

En god vän till honom,
serietecknaren Akram Raslan,

lyckades inte ta sig ut ur Syrien.

Han torterades till döds.

Det hände nyligen, i de Förenta Staterna,

att några av de största serietecknarna,
som Nick Anderson och Rob Rogers -

detta är en teckning av Rob -

[Memorial Day 2018. (på en grav)
Sanning. Ära. Rättssäkerhet.]

förlorade sina jobb

eftersom deras förläggare
tyckte de var för kritiska mot Trump.

Samma sak hände med den kanadensiska
serietecknaren Michael de Adder.

Kanske borde vi börja oroa oss.

Politiska tecknade serier
föddes samtidigt som demokratin,

och de ifrågasätts samtidigt som frihet.

Under årens lopp,

med initiativ som bland annat
Cartooning for Peace Foundation,

hade Kofi Annan -
detta är inte allmänt känt -

en hedersplats i vår stiftelse,

den framlidne Kofi Annan,
nobelpristagare.

Han var en stor försvarare
av tecknade serier.

I styrelsen för organisationen Association
of American Editorial Cartoonists

har vi stöttat fängslade, hotade,
uppsagda och landsförvisade serietecknare.

Men jag var aldrig med om
att någon förlorade sitt jobb

på grund av en teckning han inte ritat.

Men det hände mig.

De senaste 20 åren har jag arbetat för
International Herald Tribune.

och New York Times.

Sen hände något.

I april 2019

blev en teckning av en välkänd
portugisisk serietecknare,

som först publicerades i dagstidningen
El Expresso i Lissabon,

utvald av en redaktör
på New York Times, och omtryckt

i de internationella utgåvorna.

Detta blev uppblåst.

Det fördömdes som antisemitiskt,

väckte utspridd vrede,

ursäkter

och skadebegränsning av New York Times.

En månad senare sa min redaktör

att de skulle sluta helt
med politiska tecknade serier.

Så vi kan, och vi bör, föra en diskussion
kring denna serieteckning.

Vissa säger att det påminner om
den värsta antisemitiska propagandan.

Andra, inklusive i Israel,

säger att nej, det är helt enkelt
en skarp kritik mot Trump,

som pekas ut som en person
som blint följer Israels statsminister.

Jag har frågor kring denna teckning,

men dessa diskuterades aldrig
på New York Times.

Under attack så valde de den lätta vägen:

För att slippa problem med
politiska tecknade serier i framtiden

så tar vi bort dem helt.

Detta är en ny företeelse.

Har vi just uppfunnit
förebyggande självcensur?

Jag tror det här är större
än tecknade serier.

Detta handlar om åsikter och journalism.

Detta handlar i slutändan om demokrati.

Vi lever nu i en värld

där moraliserande grupper
församlas i sociala medier

och reser sig som en storm.

De mest upprörda rösterna
tenderar att dominera debatten

och den ilskna massan följer med.

Dessa grupper på de sociala medierna,

som ibland underblåses
av intresseorganisationer,

slår förkrossande hårt
mot nyhetsredaktionerna.

De skickar förläggare och redaktörer
som desperat försöker hitta motåtgärder.

Detta lämnar inget rum
för meningsfulla diskussioner.

Twitter är en plats
för raseri snarare än debatt.

Och vet ni vad?

Någon gav en bra beskrivning
av våra mänskliga villkor

i denna bullriga tid.

Vet ni vem?

Shakespeare, för 400 år sedan.

[(Livet är) en dåres saga,
fylld av ljud och raseri, utan innebörd.]

Hans ord är fortfarande
relevanta, eller hur?

Men världen har förändrats lite.

[För långt!]

(Skratt)

Det är sant.

(Applåder)

Sociala medier är både en välsignelse
och en förbannelse för tecknade serier.

Detta är bildernas tidsålder,
så de delas och blir virala,

men det gör dem också
till en huvudmåltavla.

För det mesta är den verkliga måltavlan

mediet som publicerade
den tecknade serien.

[Täcker ni Irak? Nä Trump!]

Relationen mellan traditionell
media och sociala medier

är lustig.

Å ena sidan har vi en
tidskrävande process

av information, verifiering och tillsyn.

Å andra sidan är det
ärligt talat öppet slagfält

med ryktesspridning, åsikter och känslor

som förstärks av algoritmer.

Högkvalitativa dagstidningar imiterar
sociala mediers kodex på sina hemsidor.

De framhäver de 10 mest lästa
och de 10 mest delade nyheterna.

De borde framhålla
de 10 viktigaste nyheterna.

(Applåder)

Massmedia borde inte låta sig skrämmas
av de sociala medierna

och redaktörer borde sluta
vara rädda för den ilskna folkmassan.

(Applåder)

Vi ska väl inte sätta upp varningar
som vi gör på cigarettpaket?

[Satir kan såra dina känslor]

(Skratt)

Kom igen.

[Under din burkini kan det
dölja sig en sexbomb]

Politiska tecknade serier
är avsedda att provocera, liksom åsikter.

Men framför allt är de avsedda
att vara tankeväckande.

Känner du dig sårad?

Släpp det.

Gillar du det inte?

Titta åt ett annat håll.

Yttrandefrihet är
inte oförenligt med dialog

och att lyssna på varandra.

Men det är oförenligt med intolerans.

(Applåder)

Låt oss inte bli våra egna censurer
i den politiska korrekthetens namn.

Vi måste stå upp och slå tillbaka,

för om vi inte gör det
kommer vi att vakna imorgon

i en steriliserad värld

där alla former av satir och politiskt
serietecknande blir en omöjlighet.

Därför att när politiska påtryckningar
möter politisk korrekthet

förgås yttrandefriheten.

(Applåder)

Minns ni januari 2015?

Massakern av journalister
och serietecknare

på "Charlie Hebdo" i Parisuppdagade

den mest extrema formen av censur:

mord.

Kom ihåg hur det kändes.

[Utan humor är vi alla döda]

Oavsett vad vi tyckte
om denna satiriska tidsskrift,

oavsett hur vi kände
inför dessa enskilda serieteckningar,

kände vi alla

att något betydelsefullt stod på spel,

att medborgare i fria samhällen -
eller rentav medborgare i alla samhällen -

behöver humor lika mycket
som luften vi andas.

Detta är anledningen till att extremister,

diktatorer, autokrater
och ärligt talat alla ideologer,

inte tål humor.

I den vansinniga värld vi lever i just nu
behöver vi politiska serieteckningar

mer än någonsin.

Och vi behöver humor.

Tack.

(Applåder)