The Metamorphosis Audiobook by Franz Kafka

Classic Literature VideoBook with synchronized text, interactive transcript, and closed captions in multiple languages. Audio courtesy of Librivox. Read by David Barnes.

The Metamorphosis free audiobook at Librivox: http://librivox.org/the-metamorphosis-by-franz-kafka/

The Metamorphosis free eBook at Project Gutenberg: http://www.gutenberg.org/ebooks/5200

The Metamorphosis at Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Metamorphosis

View a list of all our videobooks: http://www.ccprose.com/booklist

KAPITEL I.

En morgon när Gregor Samsa vaknade upp från oroliga drömmar, upptäckte han att i

sängen hade han bytt till ett monstruöst NEDLUSAD bugg.

Han låg på sin rustning, hårda rygg och såg, när han lyfte upp huvudet lite, hans bruna,

välvda buken delas upp i styv båge-liknande avsnitt.

Från denna höjd filten, bara beredd att glida av helt, kan knappast

stanna på plats.

Sina många ben, sorgligt tunn i jämförelse med resten av hans

omkrets, fladdrade hjälplöst inför hans ögon.

"Vad har hänt mig", tänkte han.

Det var ingen dröm. Hans rum, en riktig plats för en människa,

bara något för liten, låg stilla mellan de fyra välkända väggar.

Ovanför bordet, som en uppackad samling av varor prov tyg spreds

ut - Samsa var en handelsresande - hängde den bild som han hade låtit hugga ut en

illustrerade tidningen en liten stund sedan och ligger i en vacker guldram.

Det var en bild av en kvinna med en pälsmössa och en päls boa.

Hon satt upprätt det, lyfta upp i riktning mot betraktaren en solid päls muff

där hennes hela underarmen hade försvunnit.

Gregor blickar vände sig då till fönstret.

Den dystra vädret - regnet droppar föll hörbart ner på metallen fönster

kunskap - gjorde honom ganska melankolisk.

"Varför jag inte håller sova en stund längre och glömma allt detta

dårskap ", tänkte han.

Men detta var helt opraktiskt, ty han var van att sova på hans högra sida och

i sitt nuvarande skick han inte kunde få in sig i denna position.

Oavsett hur hårt han kastade sig på hans högra sida, rullade han alltid igen på

ryggen.

Han måste ha provat det hundra gånger och slöt ögonen så att han inte skulle ha

att se slingrar benen och gav upp först när han började känna en ljus, dov smärta i

hans sida som han aldrig hade känt förut.

"O Gud", tänkte han, "vad ett krävande jobb jag har valt!

Dag ut och dag in, på vägen.

Den betonar att sälja är mycket större än det arbete som pågår på huvudkontoret, och

utöver det måste jag klara av problemen med resor, bekymmer

om tågförbindelser, oregelbunden dåligt

mat, tillfälliga och ständigt föränderliga mänskliga relationer, som aldrig kommer från

hjärtat. Åt helvete med allt! "

Han kände en lätt klåda på toppen av hans buk.

Han sköt sakta sig själv på ryggen närmare till sängen efter så att han kunde lyfta sitt

huvudet lättare, fann kliande delen, som var helt täckt med små vita

platser - han inte vet vad de ska göra av dem och ville känna på plats med ett ben.

Men han tillbaka den omedelbart, för kontakten kändes som en kall dusch över hela

honom.

Han gled tillbaka in i hans tidigare ståndpunkt.

"Det blir upp tidigt," tänkte han, "gör en människa ganska idiotiskt.

En man måste ha sömnen.

Andra resande försäljare leva som harem kvinnor.

Till exempel, för att när jag kommer tillbaka till värdshuset under morgonen skriver

upp de nödvändiga order, är dessa herrar sitter bara ner till frukosten.

Om jag skulle försöka det med min chef, jag skulle kastas ut på plats.

Ändå vet vem om det kanske inte är riktigt bra för mig?

Om jag inte hålla tillbaka för mina föräldrars skull, skulle jag ha slutat för länge sedan.

Jag skulle ha gått till chefen och berättade precis vad jag tycker från botten av mitt

hjärta.

Han skulle ha fallit direkt från sitt skrivbord! Hur konstigt det är att sitta vid det bordet och

prata ner till den anställde från vägen upp dit.

Chefen har svårt att höra, så arbetstagaren har att öka ganska nära honom.

Hur som helst, jag har inte helt gett upp hoppet ännu.

När jag har fått ihop pengar för att betala av mina föräldrars skuld till honom - som ska ta

ytterligare fem eller sex år - jag ska göra det säkert.

Då ska jag göra stora genombrott.

I vilket fall, just nu måste jag stiga upp. Mitt tåg går klockan fem. "

Han tittade på väckarklockan tickar bort av byrå.

"Bra Gud!" Tänkte han.

Det var halv sex, och händerna gick tyst på.

Det var förbi halv timme, redan nästan kvart.

Kan larmet har misslyckats med att ringa?

Man såg från sängen att den är korrekt fastställdes till klockan fyra.

Visst det hade ringt. Ja, men var det möjligt att sova hela

att buller som gjorde möblerna skaka?

Nu är det sant att han inte hade sovit lugnt, men tydligen hade han sovit allt djupare.

Fortfarande, vad ska han göra nu? Nästa tåg vänstra klockan sju.

För att fånga den där, skulle han behöva gå i en galen kapplöpning.

Provsamlingen har inte packat upp ännu, och han verkligen inte kände sig särskilt

frisk och aktiv.

Och även om han fångade tåget, var det ingen undvika ett slag upp med chefen,

eftersom företagets springpojke skulle ha väntat på 5:00 tåget och

rapporterade nyheten om hans frånvaro för länge sedan.

Han var chefens skyddsling, utan ryggrad eller intelligens.

Nåväl, tänk om han rapporterats i sjuk?

Men det skulle vara extremt pinsamt och misstänksam, eftersom det under hans fem

års tjänstgöring Gregor hade inte varit sjuk en enda gång.

Chefen skulle säkert komma med läkaren från hälso försäkringsbolaget

och skulle klandra sina föräldrar för deras lata son och kortklippt alla invändningar med

försäkringen läkarens kommentarer, för honom

alla var helt frisk men verkligen lat på jobbet.

Och dessutom skulle läkaren i detta fall helt fel?

Bortsett från en riktigt överdriven dåsighet efter den långa sömnen, Gregor faktiskt kände

ganska bra och även hade en riktigt stark aptit.

När han tänkte allt detta över i största hast, utan att kunna göra

beslutet att komma ur sängen - väckarklockan var som visar exakt kvart i

sju - det var en försiktig knackning på dörren av chefen för sängen.

"Gregor", en röst som heter - det var hans mor - "det är kvart i sju.

Vill du inte att vara på väg? "

Den mjuka röst! Gregor var överraskad när han hörde hans röst

svarar.

Det var klart och otvetydigt hans tidigare röst, men det var blandade, som om

underifrån, en irrepressibly smärtsamma gnisslande, som lämnade orden positivt

distinkt bara i första stund och

förvrängd dem i efterklangen, så att man inte visste om man hade hört

korrekt.

Gregor ville svara i detalj och förklara allt, men i dessa

omständigheter han nöjde sig med att säga "Ja, ja, tack mamma.

Jag får upp direkt. "

På grund av den trädörren förändringen i Gregor röst var inte riktigt märkbar

utanför, så hans mamma lugnat ner med denna förklaring och blandas bort.

Men som en följd av det korta samtalet, de övriga familjemedlemmarna

blev medveten om att Gregor var oväntat fortfarande hemma, och redan hans far var

knackar på en sidodörr, svagt men med knytnäven.

"Gregor, Gregor," ropade han, "vad händer?"

Och efter en kort stund, uppmanade han honom igen i en djupare röst: "Gregor!"

Gregor! "På andra sidan dörren, men hans syster

knackade lätt på.

"Gregor? Är du okej?

Behöver du någonting? "Gregor riktade svar i båda riktningarna,

"Jag ska vara redo direkt."

Han gjorde ett försök med den mest försiktiga artikulation och genom att sätta in långa pauser

mellan de enskilda ord för att ta bort allt anmärkningsvärt från hans röst.

Hans far vände tillbaka till sin frukost.

Men viskade syster "Gregor, öppna dörren - Jag ber dig."

Gregor hade ingen avsikt att öppna dörren, men gratulerade sig själv på sin

försiktighetsåtgärd, förvärvade från att resa, att låsa alla dörrar under natten, även vid

hemma.

Först ville han stå upp tyst och ostört, har klä, framför allt

frukost, och först därefter överväga ytterligare åtgärder, för - han märkte detta tydligt - genom

tänka över saker i sängen att han inte skulle nå en rimlig slutsats.

Han mindes att han redan ofta kände en lätt smärta eller andra i sängen, kanske

resultatet av en obekväm liggande ställning, som senare visade sig vara rent

imaginära när han stod upp, och han var

ivriga att se hur hans nuvarande fantasier gradvis skulle försvinna.

Att förändringen i hans röst var ingenting annat än uppkomsten av en riktig kyla, ett

arbetssjukdom av kommersiella resenärer, för att han inte

minsta tvekan.

Det var mycket lätt att kasta undan filten.

Han behövde bara trycka upp sig lite, och den föll av sig själv.

Men för att fortsätta var svårt, särskilt eftersom han var så ovanligt bred.

Han behövde armar och händer att skjuta sig själv upprätt.

Istället för dessa, men hade han bara många små lemmar som oupphörligt rörde sig

med mycket olika rörelser och som dessutom kunde han inte kontrollera.

Om han ville att böja en av dem, då var det den första att förlänga sig, och om han

äntligen lyckats göra vad han ville med denna delgrund, under tiden alla andra,

som om de lämnas fria, flyttas runt i en alltför smärtsam agitation.

"Men jag får inte stanna i sängen ingen nytta", säger Gregor för sig själv.

Först ville han komma ur sängen med den nedre delen av kroppen, men detta lägre

del - som förresten hade han ännu inte tittat på och som han dessutom inte kunde

bilden tydligt - visat sig vara för svår att flytta.

Försöket gick så långsamt.

När, efter att ha blivit nästan desperata, kastade han slutligen sig framåt med all sin

kraft och utan att tänka valde han hans ledning fel, och han slog den undre

sängstolpen hårt.

Den våldsamma smärtor han kände sig avslöjade för honom att nedre delen av hans kropp var på

ögonblicket förmodligen den mest känsliga.

Därför försökte han få sin överkropp ur sängen första och vände huvudet försiktigt

mot kanten av sängen.

Han lyckades göra det enkelt, och trots sin bredd och tyngd hans kropp massa

sista långsamt följde svarvning av hans huvud.

Men när han slutligen höjde huvudet utanför sängen i det fria, blev han orolig

om att flytta fram ytterligare på detta sätt, för om han lät sig

så småningom minska med denna process är det

skulle ta ett mirakel för att hindra huvudet från att bli skadade.

Och till varje pris han får inte tappa medvetandet just nu.

Han föredrog att stanna kvar i sängen.

Men efter en liknande insats, medan han låg där igen, suckar som tidigare, och

en gång såg hans lilla ben slåss med varandra om något värre än tidigare,

och inte ser någon möjlighet att införa tysta

och ordning på detta godtyckliga rörelse, sa han igen att han inte kunde

eventuellt kvar i sängen och att det kan vara det mest rimliga sak att offra

allt om det fanns minsta lilla

hopp om att få sig själv upp ur sängen i processen.

I samma stund, men han glömmer inte påminna sig själv från tid till

av det faktum att lugna - faktiskt den lugnaste - reflektion kan vara bättre än de flesta

förvirrad beslut.

Vid sådana tillfällen, riktade han blicken så exakt som han kunde mot fönstret,

men tyvärr fanns det inte mycket säker heja att vara hade från en blick på

morgondimman, som dolde även på andra sidan den smala gatan.

"Det är redan sju," sade han själv senast slående av larm

klocka ", redan sju-tiden och fortfarande en sådan dimma."

Och för en stund låg han tyst med svag andning, som om kanske

väntar på normala och naturliga förutsättningar för att återuppstå ur den fullständiga stillheten.

Men sedan sade han till sig själv, "Innan det slår kvart över sju, oavsett

händer Jag måste vara helt ur sängen.

Dessutom då någon från kontoret kommer att komma för att fråga om mig, eftersom

kontoret kommer att öppna innan sju. "

Och han gjorde en ansträngning för att sedan klippa hela hans kroppslängd ur sängen med en

likformig rörelse.

Om han lät sig falla ur sängen på detta sätt, huvudet, som under

hösten han avsåg att lyfta upp kraftigt, skulle förmodligen att förbli oskadda.

Ryggen såg ut att vara svårt, ingenting skulle egentligen hända att som ett resultat av

falla.

Hans största reservation var en oroa sig för högt ljud som faller måste skapa

och som förmodligen skulle väcka, om inte skräck, så åtminstone oro på den andra

sidan av alla dörrar.

Dock hade det prövas.

Som Gregor var i färd med att lyfta sig själv halv ur sängen - den nya metoden var

mer av ett spel än en insats, han behövde bara rock med en konstant rytm - det

slog honom hur lätt allt detta vore om någon skulle komma till hans hjälp.

Två starka människor - han tänkte på sin far och pigan - skulle ha varit ganska

tillräcklig.

De skulle bara ha haft för att driva sina vapen under hans välvd rygg för att få honom ut ur

sängen, att böja sig ner med sin last, och då bara för att utöva tålamod och omsorg som

avslutade han luckan på golvet, där

hans lilla ben skulle då, hoppades han, skaffa ett syfte.

Nu, alldeles bortsett från det faktum att dörrarna var låsta, ska han ringa egentligen

på hjälp?

Trots alla hans nöd, kunde han inte undertrycka ett leende på denna idé.

Han hade redan fått till en punkt där, genom att gunga starkare behöll han sitt

jämvikt med svårighet, och mycket snart skulle han äntligen har att besluta i

fem minuter det skulle bli en kvart över sju.

Sedan var det en ring på dörren till lägenheten.

"Det är någon från kontoret", sa han själv, och han nästan frös medan hans

små ben dansade bara runt hela snabbare.

För ett ögonblick allt fortfarande kvar.

"De är inte öppna," Gregor sade till sig själv, fast i en del absurda hopp.

Men naturligtvis så, som vanligt, gick pigan med sin fasta trampa till dörren

och öppnade den.

Gregor behövde höra bara det första ordet i besökarens hälsning till igen

genast vem det var, chefen själv.

Varför var Gregor den enda dömda att arbeta i ett företag där, vid minsta

förfaller, någon lockade omedelbart de största misstänksamhet?

Var alla anställda då kollektivt, en och alla, skurkar?

Bland dem fanns då inte riktigt hängiven person som, om han misslyckades med att använda bara en

par timmar på morgonen för kontorsarbete, skulle bli onormala från kval

samvete och verkligen inte i stånd att komma ur sängen?

Var det verkligen inte nog att låta en lärling att göra förfrågningar, om sådana

ifrågasättande var ens nödvändigt?

Måste chefen själv kommer, och i processen måste det visas till

Hela oskyldig familj att undersökningen av denna misstänkta

omständighet kunde anförtros endast till intelligens driftsledare?

Och mer som en följd av den glada stat där denna idé lade Gregor än som

ett resultat av en faktisk beslut, svängde han sig med all sin kraft ur sängen.

Det var en högljudd duns, men inte en riktig krasch.

Fallet togs upp något av mattan och dessutom var hans tillbaka mer

elastiska än Gregor hade trott.

Av den anledningen tråkig buller var inte fullt så framträdande.

Men han hade inte höll upp huvudet med tillräcklig omsorg och hade slagit den.

Han vred på huvudet, irriterad och i smärta, och gned den på mattan.

"Någonting har fallit in där", sade chefen i nästa rum till vänster.

Gregor försökte föreställa sig själv om något som liknar vad som hände med

honom idag kunde också ha hänt någon gång till chefen.

Minst en var tvungen att medge möjligheten av en sådan sak.

Men som för att ge en grov svar på denna fråga, chef nu, med en

squeak av hans polerade stövlar, tog några bestämda steg i rummet bredvid.

Från det angränsande rummet till höger syster var viska att informera Gregor:

"Gregor, är chef här." "Jag vet", sa Gregor för sig själv.

Men han vågade inte göra sin röst högt nog så att hans syster kunde höra.

"Gregor", sa hans far nu från den angränsande rummet till vänster, "Mr Chef

har kommit och frågar varför du inte har kvar på det tidiga tåget.

Vi vet inte vad vi ska säga till honom.

Dessutom vill han också tala till dig personligen.

Så snälla öppna dörren. Han kommer att vara tillräckligt bra för att förlåta röran

i ditt rum. "

I mitten av allt detta, som kallas chef på ett vänligt sätt, "Bra

morgon, Mr Samsa. "

"Han är inte bra", sa hans mor till chefen, medan hans far var fortfarande talar

vid dörren: "Han är inte bra, tro mig, Mr Manager.

Annars hur skulle Gregor missar ett tåg?

Den unge mannen har ingenting i huvudet förutom affärer.

Jag är nästan arg att han aldrig går ut på natten.

Just nu har han varit i staden åtta dagar, men han har varit hemma varje kväll.

Han sitter här med oss vid bordet och läser tidningen tyst eller studier hans resa

scheman.

Det är en ganska en skenmanöver för honom att syssla med NÄTMÖNSTER.

Till exempel, skar han ut en liten ram under loppet av två eller tre kvällar.

Du skulle bli förvånad över hur vackert det är.

Det hänger rätt inne i rummet. Du ser det direkt, så snart som

Gregor öppnar dörren. Hur som helst, jag är glad att du är här, mr

Manager.

Själva, skulle vi aldrig ha gjort Gregor öppna dörren.

Han är så envis, och han är definitivt inte bra, även om han förnekade att detta

morgonen. "

"Jag kommer direkt", sa Gregor långsamt och medvetet och inte röra sig, så att inte

att förlora ett ord av samtalet.

"Min kära fru, jag kan inte förklara det för mig själv på något annat sätt", sade chefen;

"Jag hoppas att det är inget allvarligt.

Å andra sidan måste jag också säga att vi företagare, lyckligtvis eller olyckligtvis,

Men man ser på det, väldigt ofta helt enkelt måste övervinna en lätt illamående för

affärsmässiga skäl. "

"Så kan Mr chef komma att se dig nu?" Frågade hans far otåligt och

knackade åter på dörren. "Nej", sade Gregor.

I det angränsande rummet till vänster en smärtsam stillhet härstammade.

I det angränsande rummet till höger syster började snyfta.

Varför inte hans syster gå till andra?

Hon hade nog bara kommit upp ur sängen nu och hade inte ens börjat klä

ännu. Varför grät hon?

Eftersom han inte fick upp och var inte låta chefen i, eftersom han var i

riskerar att förlora sin position, och för då hans chef skulle grävling hans föräldrar en gång

igen med den gamla krav?

Det var förmodligen onödiga bekymmer just nu.

Gregor var fortfarande här och tänkte inte alls om att överge sin familj.

Just nu han låg just där på mattan, och ingen som visste om hans

skick skulle ha allvar krävde att han lät chefen i.

Men Gregor skulle inte vara lättvindigt avfärdas rätt sätt på grund av denna lilla

oartighet, som han skulle finna en enkel och lämplig ursäkt senare.

Det verkade till Gregor att det kan vara mycket mer rimligt att lämna honom i fred vid

För närvarande istället för att störa honom med gråt och samtal.

Men det var mycket osäkerhet som bekymrade de andra och ursäktade sina

beteende. "Mr Samsa, "chefen var nu skrika,

hans röst upp, "vad är det?

Du är barrikadera dig i ditt rum, svara med bara ett ja och ett nej, gör

allvarliga och onödiga problem för dina föräldrar, och försumma (jag nämner detta

endast i förbigående) dina kommersiella arbetsuppgifter på ett verkligt okända sätt.

Jag talar här i namn av dina föräldrar och din arbetsgivare, och jag

begär du på fullaste allvar för en omedelbar och tydlig förklaring.

Jag är förvånad.

Jag är förvånad. Jag trodde jag kände dig som en lugn, rimlig

person, och nu tycks plötsligt vill börja paraderar runt i konstiga stämningar.

Chefen visade mig tidigare i dag en möjlig förklaring till din

vanvård - det gällde insamlingen av pengar som anförtrotts dig en kort tid sedan -

men i verkligheten jag gav honom nästan mitt ord på

heder och samvete att denna förklaring inte kunde vara korrekt.

Men nu ser jag här en ofattbar gris yrsel, och jag är helt förlora

önskan att tala för dig det minsta.

Och din position är inte alls den säkraste.

Ursprungligen jag ville nämna detta för dig privat, men eftersom du låter

jag slösa min tid här ingen nytta, jag vet inte varför saken inte skulle komma till

uppmärksamhet av dina föräldrar.

Produktiviteten har också varit mycket otillfredsställande nyligen.

Naturligtvis är det inte den tid på året att göra exceptionella verksamhet, inser vi

det, men en tid på året för att bedriva någon verksamhet, det finns inget sådant alls,

Mr Samsa, och något sådant får aldrig vara. "

"Men Mr Manager" kallas Gregor, utom sig, och i hans agitation, glömma

allt annat, "Jag öppnar dörren omedelbart, detta ögonblick.

En lätt illamående, en yr stava, har hindrat mig från att stiga upp.

Jag är fortfarande i sängen just nu. Men jag är ganska pigg igen.

Jag är mitt uppe i att komma ur sängen.

Bara ha tålamod för en kort stund! Saker kommer inte så bra som jag trodde.

Men saker är bra. Hur plötsligt kan det komma någon!

Endast igår kväll gick allt bra med mig.

Mina föräldrar vet säkert det. Faktiskt bara igår kväll hade jag en

liten föraning.

Människor måste ha sett det i mig. Varför har jag inte rapporterat det till kontoret?

Men folk tror alltid att de ska komma över sjukdom utan att behöva bo på

hemma.

Mr Manager! Ta det lugnt på mina föräldrar!

Det finns egentligen ingen grund för den kritik som ni nu gör mot mig, och

verkligen ingen har sagt ett ord till mig om det.

Kanske har du inte läst den senaste order som jag levererats.

Dessutom nu är jag iväg på min resa på 8:00 tåget, de få timmar

Resten har gjort mig starkare.

Mr Manager, stanna inte. Jag kommer att vara på kontoret i personen rätt

bort. Ha godheten att säga att och att

förmedla min avseenden chefen. "

Medan Gregor var snabbt blurting allt detta, knappt medveten om vad han sade, han

hade flyttat nära byrå utan ansträngning, förmodligen som en följd av

praktiken han redan haft i sängen, och nu

han försökte resa sig upp på det. Egentligen ville han öppna dörren.

Han ville verkligen låta sig ses av och tala med chefen.

Han var angelägen att bevittna vad de andra ber nu om honom skulle säga när de såg

honom. Om de var förvånade, då Gregor hade ingen

mer ansvar och kan vara lugn.

Men om de accepterade allt tyst, då han skulle ha någon anledning att bli upphetsad

och om han fick en gå vidare, skulle verkligen vara på stationen vid åttatiden.

Vid första han gled ner några gånger på den släta byrå.

Men till sist gav han sig själv en sista sväng och stod upprätt där.

Han var inte längre alls medveten om smärtor i nedre delen av kroppen, oavsett hur de kan

fortfarande sting.

Nu lät han sig falla mot baksidan av en närliggande stol, på kanten som han

stagade sig med sin tunna lemmar.

Genom att göra detta fick han kontroll över sig själv och höll tyst, för han kunde nu

hör chef.

"Har du förstått ett enda ord?" Chefen frågade föräldrar ", spelar han

dåren med oss? "

"För Guds skull", ropade modern redan i tårar ", kanske han är mycket sjuk och vi

upprörande honom. Grete!

Grete! "Hon skrek på den punkten.

"Mamma?" Kallas syster från den andra sidan.

De var att göra sig förstådd genom Gregor rum.

"Du måste gå till läkare direkt.

Gregor är sjuk. Skynda till doktorn.

Har du hört Gregor tala ännu? "

"Det var ett djur röst", sade chefen, anmärkningsvärt tyst i jämförelse

till moderns skrik. "Anna!

Anna! "Skrek fadern genom hallen in i köket, klappade händerna,

"Hämta en låssmed direkt!"

De två unga kvinnorna var redan körs genom salen med svischande kjol - hur

hade hans syster klädde sig så snabbt? - och slet öppna dörrarna till

lägenhet.

Man kunde inte höra dörrarna stänger alls. De förmodligen hade lämnat dem öppna, vilket är

brukligt i en lägenhet där en stor olycka har ägt rum.

Dock hade Gregor blivit mycket lugnare.

Okej, hade folk förstår inte hans ord längre, även om de verkade klara

nog för honom, tydligare än tidigare, kanske för att hans öron hade vant sig

dem.

Men åtminstone personer tyckte nu att det var inte okej med honom och var

beredd att hjälpa honom.

Det förtroende och säkerhet som den första arrangemang hade genomförts

fick honom att må bra.

Han kände sig inkluderade en gång i kretsen av mänskligheten och väntade från

både läkare och låssmed, utan att skilja mellan dem med någon verklig

precision, vackra och överraskande resultat.

För att få en så tydlig röst som möjligt för det kritiska samtalet

som var nära förestående, hostade han lite, och definitivt gjorde sig besväret att göra detta

i en riktigt dämpad sätt, eftersom det var

möjligt att även detta ljud lät som något annat än en människa hosta.

Han inte längre betrodda sig att besluta något mer.

Under tiden i rummet bredvid det hade blivit riktigt tyst.

Kanske hans föräldrar satt med chefen vid bordet viskande, kanske

de alla lutar sig mot dörren och lyssnade.

Gregor tryckte sig sakta mot dörren, med hjälp av fåtölj, låt

gå på det där, kastade sig mot dörren, höll sig upprätt mot den -

bollar av hans små ben hade lite klibbig

grejer på dem - och vilade det ett ögonblick från hans ansträngning.

Sedan gjorde han ett försök att vrida om nyckeln i låset med munnen.

Tyvärr verkade det som han hade inga riktiga tänder.

Hur då skulle han ta tag i nyckeln?

Men för att kompensera för att hans käkar var naturligtvis mycket stark, med deras hjälp han

lyckades få nyckeln verkligen rör sig.

Han märkte inte att han uppenbarligen var att tillfoga någon skada på sig själv, för en

brun vätska kom ut ur hans mun, flödade över nyckeln och droppade ner på golvet.

"Bara lyssna en stund", sade chefen i rummet bredvid, "han är att vrida på

nyckeln. "För Gregor som var en stor uppmuntran.

Men alla borde ha ropade till honom, inklusive hans far och mor, "Kom igen,

Gregor, "De borde ha ropat," fortsätt, fortsätt arbeta på låset ".

Att föreställa sig att alla hans ansträngningar följs med spänning, lite han ner

frenetiskt på knappen med all den kraft han kunde uppbåda.

Som den viktigaste vände mer, dansade han runt låset.

Nu höll han sig upprätt endast med hans mun, och han var tvungen att hänga på

knappen eller tryck ner den igen med hela tyngden av sin kropp, om det behövs.

De ganska distinkt klick på låset när det slutligen brast verkligen vaknade Gregor upp.

Andas tungt sade han till sig själv, "Så jag inte behöver låssmed", och han satte sin

huvudet mot handtaget för att öppna dörren helt.

Eftersom han var tvungen att öppna dörren på detta sätt, var det öppet redan mycket brett utan

honom är ännu inte riktigt syns.

Han hade först vända sig sakta runt kanten av dörren, mycket noga, av

Självklart, om han inte ville falla tafatt på rygg precis vid ingången till

rum.

Han var fortfarande upptagna med detta svåra rörelse och hade inte tid att betala

uppmärksamhet åt något annat, när han hörde chefen utropa ett högt "Åh!" - det

lät som vindens vinande - och nu är han

såg honom, närmast dörren, trycker sin hand mot sin öppna mun och rörliga

långsamt tillbaka, som om en osynlig konstant kraft drev bort honom.

Hans mor - trots närvaro av chefen stod hon här med sitt hår

sticker upp på slutet, fortfarande en röra från natten - såg på sin far med henne

händerna knäppta.

Hon gick då två steg mot Gregor och kollapsade mitt i hennes

kjolar, som var utspridda runt omkring henne, ansiktet sjunkit på hennes bröst,

helt dold.

Hans pappa knöt handen med ett fientligt uttryck, som om han ville driva Gregor

tillbaka till sitt rum, då såg osäkert runt i vardagsrummet, täckt sina ögon

med sina händer och grät så att hans väldiga bröst skakade.

På denna punkt Gregor inte tog ett steg in i rummet, men lutade sig hans kropp från

insida mot ordentligt fastskruvade flygel dörren så att endast halva hans kropp var

synlig, liksom hans huvud, lutas

sidled, med vilken han tittade över på andra.

Under tiden hade det blivit mycket ljusare.

Stående tydligt från andra sidan av gatan var en del av det ändlösa grå-

svart hus beläget mitt emot - det var ett sjukhus - med dess stränga vanliga fönster

bryta upp fasaden.

Regnet var fortfarande på väg ner, men bara i stora enstaka droppar synligt och fast

kastades ner en efter en på marken.

Den frukosträtter stod staplade runt på bordet, eftersom det för sin far

frukosten var den viktigaste måltiden på dagen, som han längre i timmar med

läser olika tidningar.

Direkt över på den motsatta väggen hängde ett fotografi av Gregor från tiden för hans

militärtjänst, det var en bild av honom som en löjtnant, som han, ler och oro

fri, med handen på sitt svärd, krävde respekt för sitt lager och uniform.

Dörren till hallen var på glänt, och sedan dörren till lägenheten var också öppen,

man kunde se ut i landningen av lägenheten och början av trappan

går ner.

"Nu", sa Gregor, väl medveten om att han var den ende som hade hållit sitt lugn.

"Jag klär direkt, packa ihop insamling av prover, och iväg.

Du låter mig ut på min väg, kommer du inte?

Du ser, Mr Manager, jag är inte tjurskalliga, och jag är glad att arbeta.

Att resa är utmattande, men jag kunde inte leva utan den.

Vart ska du, Mr Manager? Till kontoret?

Verkligen?

Kommer ni att rapportera allt sanningsenligt?

En person kan vara arbetsoförmögen ett ögonblick, men det är just den bästa

tid att minnas tidigare resultat och att anse att senare, efter

hinder har knuffat undan den

person kommer att arbeta ännu mer ivrigt och intensivt.

Jag är verkligen så tacksamhetsskuld till Mr Chief - vet du mycket väl.

Å andra sidan är jag bekymrad över mina föräldrar och min syster.

Jag är i en fix, men jag ska arbeta mig ur den igen.

Gör inte saker och ting svårare för mig än de redan är.

Tala för min räkning på kontoret! Folk tycker inte om resande försäljare.

Jag vet det.

Folk tror de tjänar krukor av pengar och således leda ett fint liv.

Folk har inte ens någon särskild anledning att tänka igenom denna dom mer

tydligt.

Men du, Mr Manager har du ett bättre perspektiv på vad det innebär än andra

människor, även, säger jag totalt förtroende, ett bättre perspektiv än Mr

Ordförande själv, som i sin egenskap av

Arbetsgivaren kan låta sin dom att göra tillfälliga misstag på bekostnad av en

anställd.

Ni vet också mycket väl att den resande säljare som är utanför

kontoret nästan hela året kan bli så lätt ett offer för skvaller, tillfälligheter,

och ogrundade klagomål, mot vilka

det är omöjligt för honom att försvara sig, eftersom för det mesta att han inte hör

om dem alls och endast då när han är utmattad efter att ha avslutat en resa och på

hem kommer till känna i sin egen kropp de otäcka

konsekvenser, som inte kan grundligt utforskas tillbaka till sitt ursprung.

Mr Manager, lämna inte utan att tala ett ord talar om för mig att du åtminstone

medge att jag är lite i rätt! "

Men Gregor första ord chefen hade redan vänt sig bort, och nu tittade han tillbaka

på Gregor över hans rycker på axlarna med hopknipna läppar.

Under Gregor tal han var inte stilla en stund men höll sig bort mot

dörr, utan att ta blicken från Gregor, men egentligen gradvis, som om det fanns ett

Hemligheten förbudet att lämna rummet.

Han var redan i hallen, och med tanke på plötslig rörelse med vilken han till slut

drog foten ut ur vardagsrummet, kunde man ha trott att han just hade bränt

sulan på foten.

I hallen, men sträckte han sin högra hand ut från hans kropp mot

trappan, som om några verkligt övernaturliga lättnad väntade på honom

där.

Gregor insåg att han inte under några omständigheter tillåta förvaltaren att försvinna

i denna sinnesstämning, som i synnerhet om hans position i företaget var inte placeras

i den största fara.

Hans föräldrar förstod inte allt detta mycket väl.

Under många år hade de utvecklat den övertygelsen att Gregor bildades för livet

i hans firma och dessutom hade de så mycket att göra nuförtiden med sin nuvarande

problem att allt förutseende var främmande för dem.

Men Gregor hade denna framsynthet. Chefen måste hållas tillbaka, lugnat ner sig,

övertygad, och slutligen vann över.

Framtiden för Gregor och hans familj berodde egentligen på det!

Om bara syster hade varit där! Hon var smart.

Hon hade redan grät medan Gregor fortfarande låg stilla på rygg.

Och chefen, denna vän av damerna, skulle säkert låta sig vägledas av

henne.

Hon skulle ha stängt dörren till lägenheten och pratade honom ur hans skräck

i hallen. Men systern var inte ens där.

Gregor måste hantera det själv.

Utan att tänka att han ännu inte visste något om hans nuvarande förmåga att röra

och att hans tal kanske - ja förmodligen - återigen hade inte varit

förstod lämnade han flygel dörren,

knuffade sig genom öppningen, och ville gå över till chef, som var

redan innehar tight på ledstången med båda händerna på landning i en

löjligt sätt.

Men när han letade efter något att hålla fast vid, med ett litet skrik Gregor

omedelbart föll ner på sina många små ben.

Knappt hade detta hänt, när han kände för första gången den morgonen en allmän

fysiska välbefinnande.

De små benen hade fast golvet under dem, de lydde perfekt, då han märkte att hans

glädje och strävade efter att bära honom framåt i den riktning han ville.

Genast han trodde att den slutliga förbättring av alla hans lidande var

omedelbart till hands.

Men just i det ögonblick när han låg på golvet gunga på ett återhållsamt sätt ganska

nära och mittemot hans mor, som uppenbarligen hade helt sjunkit ner

själv, sprang hon plötsligt rätt upp med

armarna spridit sig långt ifrån varandra och hennes fingrar längre och ropade "Hjälp, för Guds

skull, hjälp! "

Hon höll huvudet nedböjt, som om hon ville se Gregor bättre, men sprang

vettlöst tillbaka, motsäger att gest, glömma att bakom henne stod

bordet med alla rätter på den.

När hon nådde bordet, satte hon sig tungt på den, som om frånvarande, och

verkade inte märka alls som bredvid henne kaffe var att hälla ut på

matta i en full ström från välte stor behållare.

"Mamma, mamma", sa Gregor tyst och såg över mot henne.

Chefen ögonblick hade försvunnit helt från hans sinne.

Vid åsynen av det strömmande kaffe Gregor kunde inte sluta sig knäppte med käkarna i

luften några gånger.

På att hans mamma skrek igen, skyndade från bordet, och kollapsade i

armar av sin far, som rusade mot henne.

Men Gregor hade inte tid just nu för sina föräldrar - föreståndaren hade redan på

trappa. Hakan nivå med räcke, den

chef såg tillbaka för sista gången.

Gregor tog en inledande rörelse för att hinna upp till honom om möjligt.

Men chefen måste ha misstänkt något, eftersom han gjorde ett språng ner över

ett par trappor och försvann, fortfarande skrek "Va!"

Ljudet ekade i hela trapphuset.

Nu, tyvärr flykt chefen verkade också förvirra sin far

helt.

Tidigare hade han varit relativt lugn, för i stället för att springa efter chefen

själv eller åtminstone inte hindra Gregor från hans strävan, med sin högra hand han

grep tag i chefens sockerrör, som

han hade lämnat bakom med sin hatt och överrock på en stol.

Med sin vänstra hand, tog hans far upp en stor tidning från bordet och,

stampade på golvet, började han köra Gregor tillbaka in i hans rum genom att

viftar med käppen och tidningen.

Ingen begäran av Gregor talet var till någon nytta, ingen begäran skulle ens förstås.

Oavsett hur villig han skulle vända på huvudet respektfullt, stampade hans far bara

alla hårdare med fötterna.

Tvärs över rummet från honom hans mor hade dragit öppna ett fönster, trots det svala

väder, och lutar sig med händerna på hennes kinder, sköt hon sitt ansikte långt utanför

fönstret.

Mellan gränden och trapphuset en stark utkast kom upp, gardinerna på

fönstret flög runt, susade tidningarna på bordet, och de enskilda skivorna

fladdrade ner över golvet.

Fadern pressade obevekligt framåt, trycka ut sibilants, som en vild man.

Nu hade Gregor ingen övning alls i går bakåt - det var verkligen mycket långsam väg.

Om Gregor bara hade fått vända sig omkring, skulle han ha varit i sin

rum direkt, men han var rädd för att göra sin far otåliga av tidskrävande

Processen att vända runt, och varje ögonblick

han stod inför hotet om ett dödligt slag på ryggen eller huvudet från sockerrör i hans

faders hand.

Slutligen Gregor hade inget annat val, för han märkte med fasa att han inte

förstår ännu inte hur man kan behålla sin ledning att gå bakåt.

Och så började han, mitt ständigt ängsliga blickar åt sidan i sin faders ledning,

att vända sig runt så snabbt som möjligt, men i sanning detta bara var

sker mycket långsamt.

Kanske hans far lade märke till hans goda avsikter, för att han inte stör Gregor

i denna rörelse, men med spetsen av sockerrör på avstånd han även riktade

Gregor roterande rörelse här och där.

Om bara hans far inte hade väste så outhärdligt!

På grund av att Gregor förlorade helt huvudet.

Han var redan nästan helt vände, då, alltid med den här fräsande i

hans öra, gjorde han bara ett misstag och vände sig tillbaka lite.

Men när han äntligen lyckades få huvudet i framför dörren

öppning, stod det klart att hans kropp var för bred för att gå igenom längre.

Naturligtvis hans far, i hans nuvarande psykiska tillstånd, hade ingen aning om att öppna den andra

flygel dörren lite för att skapa en lämplig passage för Gregor att ta sig igenom.

Hans enda fasta tanke var att Gregor måste få in i hans rum så fort som

möjlig.

Han skulle aldrig ha gjort det möjligt utarbeta förberedelser som Gregor krävs för att orientera

sig själv och därmed kanske komma in genom dörren.

Tvärtom, som om det inte fanns några hinder och med en säregen buller, nu är han

körde Gregor framåt.

Bakom Gregor ljudet på denna punkt inte längre som en röst för en enda

far.

Nu var det verkligen inte längre ett skämt, och Gregor tvingade sig, vad som kan,

in i dörren. Ena sidan av hans kropp lyftes upp.

Han låg i en vinkel i dörröppningen.

Hans ena flanken var öm med skrapning. På den vita dörren fula fläckar kvar.

Snart var han fastnade snabbt och hade inte kunnat röra sig mer på egen hand.

De små benen på ena sidan hängde ryckningar i luften ovanför, och de som å andra

sidan drevs smärtsamt i golvet.

Sedan hans far gav honom en riktigt stark befriande knuff bakifrån, och han

kilade, blödning allvarligt, långt in i det inre av hans rum.

Dörren slog igen med käpp, och slutligen var det tyst.

KAPITEL II.

Gregor first vaknade ur sin tunga dvalliknande sömn på kvällen skymningen.

Han skulle säkert ha vaknat strax därefter utan störningar, för han

kände sig tillräckligt utvilade och vakna, även om det visade sig för honom som om en

skyndade steg och en försiktig stängning av dörren till hallen hade väckt honom.

Ljus från elektriska gatlyktorna låg blek här och där på taket och på

de högre delarna av möbler, men under omkring Gregor det var mörkt.

Han sköt sig sakta mot dörren, fortfarande trevade tafatt med sina känselspröt,

som han lärt sig nu att värdet för första gången, för att kontrollera vad som hände där.

Hans vänstra sida verkade en enda lång obehagligt sträckt ärr, och han verkligen

var tvungen att stappla på hans två rader av ben.

Dessutom hade en liten ben blivit allvarligt sårad i samband med

morgonen incident - det var nästan ett mirakel att endast en hade blivit sårad - och släpade

livlös bakom.

Genom dörren såg han först vad verkligen lockat honom: det var lukten av

något att äta.

En skål stod där, fylld med sötad mjölk, som simmade små bitar av vitt

bröd.

Han skrattade nästan med glädje, ty han hade nu en mycket större hunger än på morgonen,

och han doppade genast huvudet nästan upp till och över ögonen ner i mjölken.

Men han drog snart tillbaka i besvikelse, inte bara för att det var

svårt för honom att äta på grund av sin känsliga vänster sida - han kunde äta endast om

hela hans flämtande kropp arbetade i en

samordnat sätt - utan också för att mjölken, som annars var hans favoritdrink och

som hans syster säkerligen hade placerats där av den anledningen, inte tilltalar honom på

alla.

Han vände sig bort från skålen nästan med avsmak och kröp tillbaka in i mitten av

rummet.

I vardagsrummet, som Gregor såg genom dörrspringan var gasen tänd, men

där, vid andra tillfällen vid denna tid på dygnet, var hans far vana att läsa

eftermiddag tidningen med hög röst till sin

mamma och ibland också till sin syster, för tillfället inget ljud hördes.

Nu kanske detta högläsning, om vilka hans syster hade alltid talat och

skrivit till honom, hade nyligen fallit ur deras allmänna rutin.

Men det var så stilla runt omkring, trots det faktum att lägenheten var verkligen

inte tom.

"Vad ett lugnt liv i familjen leder", säger Gregor för sig själv och, som han stirrade stelt

ut framför honom i mörkret, kände han en stor stolthet att han hade kunnat

ger ett sådant liv i en vacker

Lägenheten gillar det här för hans föräldrar och hans syster.

Men hur skulle det gå om nu alla lugn, allt välstånd, alla

förnöjsamhet skulle komma till ett fruktansvärt slut?

För att inte förlora sig i sådana tankar, föredrog Gregor att ställa sig själv

flytta, så han flyttas upp och ner i sitt rum.

En gång under den långa kvällen en sidodörr och sedan den andra dörren öppnades bara en

liten spricka och snabbt stängas igen. Någon som behövs förmodligen för att komma in, men

hade då tänkt bättre av det.

Gregor tog genast upp en position i vardagsrummet dörren, fast besluten att

i tveksamma besökaren på ett eller annat eller åtminstone ta reda på vem det kan vara.

Men nu dörren inte öppnades något mer, och Gregor väntade förgäves.

Tidigare, när dörren hade hindrats, hade de ville alla att komma in till honom, nu,

när han hade öppnat en dörr och när de andra hade uppenbarligen öppnats under

dag kom ingen mer, och nycklarna satt fast i låset på utsidan.

Ljuset i vardagsrummet var avstängd först sent på kvällen, och nu var det lätt att

konstatera att hans föräldrar och hans syster hade stannat vaken hela tiden, för en

kunde höra tydligt som alla tre flyttat på tå.

Nu var det säkert att ingen skulle komma i Gregor längre fram på morgonen.

Sålunda hade han en lång tid att tänka ostört om hur han bör omorganisera

hans liv från grunden.

Men den stora, öppna rum, där han var tvungen att ligga platt på golvet, gjorde

honom orolig, utan att han kunde räkna ut orsaken, ty han hade bott i

rummet i fem år.

Med en halv medvetslös sväng och inte utan en viss skam han rusade i

soffan, där, trots att ryggen var lite trångt och han kunde

inte längre lyfta upp huvudet, kände han mycket

bekväm och var ledsen bara att hans kropp var för bred för att passa helt under

det.

Där stannade han hela natten, som han tillbringade dels i ett tillstånd av halv-sömn,

ur vilken hans hunger väckte honom ständigt med ett ryck, men delvis i ett tillstånd av

oro och dunkla förhoppningar, som alla ledde till

slutsatsen att för tillfället skulle han ha att hålla sig lugna och med tålamod och

största hänsyn till sin familj tolererar oroligheterna som i hans nuvarande

tillstånd han var nu tvungen att orsaka dem.

Redan tidigt på morgonen - det var fortfarande nästan natt - Gregor haft möjlighet att

testa kraften i de beslut han just hade gjort för hans syster, nästan fullt påklädd,

öppnade dörren från hallen in i hans rum och tittade ivrigt på insidan.

Hon hittade inte honom direkt, men när hon märkte honom under soffan - Gud, han

var tvungen att vara någonstans eller andra, för han kunde knappt flyga iväg - hon fick en sådan chock att

utan att kunna behärska sig, hon

smällde igen dörren ännu en gång från utsidan.

Men som om hon var ledsen för att hennes beteende, öppnade hon genast dörren

igen och gick in på hennes tå, som om hon var i närvaro av en allvarlig

ogiltigt eller en total främling.

Gregor hade drivit fram huvudet precis på kanten av soffan och var att observera

henne.

Skulle hon verkligen märka att han hade lämnat mjölken står, faktiskt inte från någon brist

av hunger, och skulle hon ta in något annat att äta mer passande för honom?

Om hon inte gjorde det på egen hand, skulle han svälta förr ihjäl än ringa henne

uppmärksammar det faktum, trots att han hade en riktigt kraftfull behov av att röra sig bortom

soffan, kasta sig i sin systers fötter,

och tigga henne för ett eller annat gott att äta.

Men hans syster märkte genast med förvåning att skålen var fortfarande full,

med bara lite mjölk spilld runt den.

Hon plockade upp det omedelbart, men inte med sina bara händer, men med en trasa, och

tog ut den ur rummet.

Gregor var väldigt nyfiken på vad hon skulle göra som en ersättning, och han föreställde

sig olika idéer om det.

Men han kunde aldrig ana vad hans syster ur godhet sitt hjärta

faktiskt gjorde.

Hon förde honom, för att testa hans smak, en hel urval, alla utspridda på en gammal

tidningen.

Det var gamla halvruttna grönsaker, ben från kvällsmaten, täckt med en

vit sås som nästan hade stelnat, några russin och mandel, ost som

Gregor hade förklarat oätliga två dagar

tidigare, utsmetade en bit torrt bröd och en bit saltat bröd med smör.

Utöver allt detta satte hon ner en skål - förmodligen utsedda gång för alla

som Gregor's - där hon hällde lite vatten.

Och ur hennes finkänslighet, eftersom hon visste att Gregor inte skulle äta framför

av henne, gick hon bort mycket snabbt och även vred om nyckeln i låset, så att Gregor

skulle nu konstatera att han kunde göra sig så bekväm som han ville.

Gregor lilla lemmar surrade nu att tiden för att äta hade kommit.

Hans sår måste i alla fall, har redan läkt helt.

Han kände inget handikapp på den punkten.

Han var förvånad över det och tänkte på hur mer än en månad sedan han hade skurit sin

fingret lätt med en kniv och hur detta sår hade sårat tillräckligt även dagen innan

igår.

"Är jag nu kommer att bli mindre känslig", tänkte han, redan suger girigt på

ost, som starkt hade lockat honom direkt, mer än alla andra livsmedel.

Snabbt och med ögonen vattnas med tillfredsställelse, åt han den ena efter den andra

osten, grönsaker och sås. Den färska maten, däremot inte smaken

bra för honom.

Han kunde inte tåla lukten och även transporteras de saker han ville äta lite

avstånd.

Vid tiden hans syster vände långsamt nyckeln som ett tecken på att han skulle dra sig tillbaka, han

var länge klar och nu låg slött på samma plats.

Det buller som skrämde honom omedelbart, trots att han redan var

nästan somnat, och han rusade tillbaka igen under soffan.

Men det kostade honom stor självbehärskning att förbli under soffan, även för den korta

gången hans syster var i rummet, eftersom hans kropp hade fyllt i något på grund

av den rika måltiden och i det trånga utrymmet där han kunde knappt andas.

Mitt i små attacker av kvävning, såg han på henne med

något utstående ögon, som hans intet ont anande syster svepte upp med en kvast,

inte bara resterna, men även de livsmedel

som Gregor inte hade rört alls, som om dessa var också nu värdelösa, och när hon

dumpade allt snabbt i en hink, som hon stängas med ett trälock och

sedan transporteras alltihop ut ur rummet.

Hon hade knappt vände innan Gregor hade redan dragit sig ut från

soffa, sträckte ut, och låta hans kropp expandera.

På detta sätt Gregor fick sin mat varje dag, en gång på morgonen, när hans föräldrar och

pigan var fortfarande sover, och en andra gång efter den gemensamma middagen måltid, för

hans föräldrar var, som tidigare, sover sedan

för en liten stund, och pigan skickades ut av hans syster i något ärende

eller andra.

De skulle definitivt inte velat Gregor att svälta ihjäl, men kanske de kunde

inte ha uthärdat ta reda på vad han åt annat än genom hörsägen.

Kanske hans syster ville skona dem vad som var kanske bara en liten sorg, för

de var verkligen lider alldeles tillräckligt redan.

Vilka typer av ursäkter folk hade använt på den första morgonen för att få läkare och

låssmeden ut ur huset Gregor var helt oförmögen att avgöra.

Eftersom de inte kunde förstå honom, ingen, inte ens hans syster, trodde att han

skulle kunna förstå andra och därmed, när hans syster var i hennes rum, han

fick nöja sig med att lyssna nu och

sedan till hennes suckar och böner till helgonen.

Först senare, när hon hade blivit ganska vana vid allt - självklart finns

kunde aldrig bli tal om sin växande helt vana vid det - Gregor

ibland fick en kommentar som var

avsedda att vara vänlig eller skulle kunna tolkas som sådan.

"Ja, idag är det smakade bra för honom", sade hon, om Gregor hade verkligen städas upp vad

han var tvungen att äta, medan i omvänd situation, som gradvis upprepade sig

mer och oftare, brukade hon säga sorgset, "Nu allting har stannat igen."

Men medan Gregor kunde få någon ny information direkt, hörde han ett bra

del från rummet bredvid, och så fort han hörde röster, rusade han genast

till rätt dörr och tryckte hela hans kropp mot den.

I början framför allt fanns det inget samtal som inte handlade om

honom på ett eller annat sätt, om än i hemlighet.

Under två dagar vid alla måltider diskussioner om denna fråga kunde höras om hur

människor bör nu bete sig, men de har också talat om samma ämne i tiden

mellan måltiderna, för det var alltid på

minst två familjemedlemmar hemma, eftersom ingen riktigt ville stanna kvar i huset

ensam och folk kunde inte under några omständigheter lämna lägenheten

helt tom.

Dessutom, på den allra första dagen pigan - det var inte helt klart

vad och hur mycket hon visste om vad som hade hänt - på knä hade bett honom

mor att låta henne gå direkt, och när

hon sa hej då ungefär femton minuter senare tackade hon dem för uppsägning

med tårar i ögonen, som om hon tog emot den största fördel som människor

hade visat henne där, och utan att någon

krävande det från henne, svor hon en fruktansvärd ed att inte svika någon, inte ens

minsta bit.

Nu hans syster hade att laget upp med sin mor för att göra matlagning, även om det

skapade inte mycket besvär eftersom folk satt och åt nästan ingenting.

Om och om igen Gregor lyssnade en av dem förgäves inbjudna annat en att äta och

fick inget svar annat än "Tack. Jag har fått nog "eller något liknande.

Och kanske hade de slutat att ha något att dricka också.

Hans syster frågade ofta sin far om han ville ha en öl och gärna erbjudas

för att hämta det själv, och när hans far var tyst, sade hon, i syfte att undanröja

några reservationer han kan ha, att hon kunde skicka KÖRKVAKTERSKAN att få det.

Men då hans far sa till sist ett rungande "Nej" och ingenting mer skulle vara

talat om det.

Redan under den första dagen hans far lade ut alla ekonomiska förhållanden

och utsikterna till sin mor och hans syster också.

Då och då han stod upp från bordet och drog ut den lilla Lockbox

bärgats från hans företag, som hade kollapsat fem år tidigare, en del

dokument eller andra eller vissa bärbara.

Ljudet hördes när han öppnade den komplicerade lås och, efter att ha tagit det

han letade efter, låste upp det igen.

Dessa förklaringar av hans far var, delvis, det första rolig sak som Gregor

fick chansen att lyssna till sedan hans fängelse.

Han hade trott att inget alls blev över efter sin far från att näringslivet, vid

åtminstone hans far hade berättat för honom ingenting att motsäga denna uppfattning, och Gregor i alla

fallet hade inte frågat honom om det.

På den tiden Gregor enda bekymmer var att använda allt han hade i syfte att möjliggöra

hans familj att glömma så fort som möjligt verksamheten olycka som hade fört

dem alla i ett tillstånd av fullständig hopplöshet.

Och så på den punkten han började arbeta med en speciell intensitet och från en

assistent hade blivit, nästan över en natt, en handelsresande, som naturligtvis hade

helt andra möjligheter för

tjäna pengar och vars framgångar på arbetet konverterades omedelbart i form av

kontanter provisioner, som kan anges på bordet hemma framför sin

häpen och glad familj.

De hade varit sköna dagar, och de hade aldrig komma tillbaka efteråt, åtminstone inte

med samma glans, trots det faktum att Gregor tjänat senare så mycket pengar

att han var i stånd att bära

Kostnaderna för hela familjen, kostnader som han faktiskt gjorde björn.

De hade blivit ganska vana vid det, både familjen och Gregor också.

De tog pengarna med tack, och han glatt överlämnade den, men den speciella

Värmen var inte längre närvarande.

Endast systern hade stannat ändå nära Gregor, och det var hans hemlighet planerar att skicka

hennes nästa år till vinterträdgården, oberoende av de stora kostnader som detta

nödvändigtvis inblandade och som skulle bestå på andra sätt.

I motsats till Gregor hon älskade musik väldigt mycket och visste hur man spela fiol

charmigt.

Då och då under Gregor är kortare vistelser i staden vinterträdgården nämndes i

samtal med sin syster, men alltid bara som en vacker dröm, vars

förverkligande var otänkbart, och deras

Föräldrarna lyssnade aldrig dessa oskyldiga förväntningar med nöje.

Men Gregor tänkte på dem med noggrann hänsyn och är avsedda att

förklara saken högtidligen på julafton.

I sin nuvarande situation, gick så meningslöst idéer genom hans huvud, medan han knuffade

sig upp till höger mot dörren och lyssnade.

Ibland i hans allmänna utmattning han inte kunde lyssna mer och låta huvudet

bang håglöst mot dörren, men han drog sig genast tillsammans,

även de små ljud som han gjorde i denna

rörelse hördes i närheten och tystade alla.

"Där går han på igen", sa hans far efter ett tag, tydligt vänder sig mot den

dörren, och först då skulle det avbrutna samtalet successivt att återupptas igen.

Gregor upptäckte tydligt nog - för hans far en tendens att upprepa sig ofta i

hans förklaringar, dels för att han inte hade personligen berörda sig med dessa

frågor för en lång tid nu, dels

också eftersom hans mor inte förstod allt rätt ifrån första gången - att

Trots alla otur, en förmögenhet, även om en mycket liten en, var tillgänglig från

gamla tider, som den ränta som hade

inte berörts, hade under den mellanliggande tiden successivt får öka en

lite.

Dessutom, utöver detta, de pengar som Gregor hade kommit hem varje månad -

han hade hållit endast ett fåtal floriner för sig själv--hade inte varit helt spenderat och hade

vuxit till ett litet kapital belopp.

Gregor, bakom hans dörr, nickade ivrigt, glädje över denna oväntade förutseende

och sparsamhet.

Det är sant med detta överskott pengar, kunde han ha betalat av mer av sin fars skuld till sin

Arbetsgivaren och den dag då han kunde bli av med denna position hade varit en hel del

närmare, men nu det var utan tvekan

bättre hur hans far hade ordnat dem.

För närvarande var dock dessa pengar inte alls tillräcklig för att familjen

bor på räntebetalningar.

Kanske det skulle räcka för att hålla familjen för en eller högst två år, det är

alla.

Därför läggs det bara upp till ett belopp som man inte bör verkligen dra nytta av och som

måste avsättas för en nödsituation. Men de pengar att leva på måste förtjänas.

Nu, trots att hans far var gammal, han var en frisk man som inte hade fungerat alls för

fem år och alltså inte kunde räknas på för mycket.

Han hade under dessa fem år, den första semester av sin problemfri fyllda men

misslyckade liv, sätta på en hel del fett och därmed hade blivit riktigt tungt.

Och skulle hans gamla mamma nu kanske jobba för pengarna, en kvinna som led av

astma, för vilka vandrade genom lägenheten redan nu var en stor påfrestning och

som tillbringade varannan dag i soffan med det öppna fönstret arbetande efter andan?

Om hans syster tjäna pengar, en flicka som fortfarande var en sjutton-årig barn vars

tidigare livsstil hade varit så mycket härligt att det hade bestått av

klä sig fint, sova sent,

hjälpa till hemma, delta i några anspråkslösa nöjen och framför allt,

spela fiol?

När det kom till att tala om detta behov att tjäna pengar, först Gregor gick bort från

dörren och kastade sig på den svala skinnsoffa bredvid dörren, för han var

ganska varm av skam och sorg.

Ofta låg han där hela natten lång. Han sov inte en stund och bara skrapat

på lädret i timmar åt gången. Han åtog sig den mycket svåra uppgiften att

knuffande en stol över till fönstret.

Han kröp upp på fönsterbrädan och stagade i stolen, lutade sig mot

fönster att titta ut, givetvis med lite minne eller andra av tillfredsställelse som

som används för att ta honom i äldre tider.

Faktiskt, från dag till dag han uppfattade saker med mindre och mindre tydlighet, även

dem en bit bort: sjukhuset över gatan, alltför frekventa

syn som han tidigare hade förbannat,

syntes inte alls längre, och om han inte hade exakt medveten om att han levde

i det tysta, men helt urbana Charlotte Street, kunde han ha trott att från

hans fönster han tittade ut på ett

formlöst ödemark, där den grå himlen och den grå jorden hade slagits samman och

var omöjliga att skilja.

Hans uppmärksam syster måste ha observerade ett par gånger att stolen stod vid

fönster, sedan, efter städa upp i rummet, varje gång hon sköt stolen bakåt på höger

mot fönstret och nu hon lämnade även den inre bågen öppen.

Om Gregor hade bara kunnat tala med sin syster och tacka henne för allt

att hon måste göra för honom, skulle han ha tolererat hennes tjänst lättare.

Som det var fick han under den.

Syster försökte visserligen att täcka upp den tafatthet av allt så mycket som

möjligt, och som tiden gick fick hon naturligtvis mer framgångsrika på det.

Men med tidens gång Gregor också kom att förstå allt mer

exakt. Även hennes entré var hemskt för honom.

Så fort hon kom in, sprang hon rakt till fönstret, utan att ta tid att stänga

dörren, trots det faktum att hon var annars mycket hänsynsfull i sparsam

någon åsynen av Gregor rum, och

ryckte fönstret öppet med ivriga händer, som om hon var nästan kvävande, och förblev

en stund vid fönstret andas djupt, även när det fortfarande var så kallt.

Med denna kör och buller hon skrämde Gregor två gånger varje dag.

Hela tiden han darrade under soffan, men han visste mycket väl att hon

skulle säkert ha besparat honom gärna om det bara hade varit möjligt att stanna kvar hos

fönstret stängt i ett rum där Gregor bodde.

Vid ett tillfälle - cirka en månad hade redan gått sedan Gregor s

omvandling, och det fanns nu ingen särskild anledning något mer för sin syster

vara förskräckt på Gregor utseende - hon

kom lite tidigare än vanligt och kom över Gregor som han var fortfarande letar

ut genom fönstret, orörligt och väl positionerat för att skrämma någon.

Det skulle inte ha kommit som en överraskning för Gregor om hon inte hade kommit in, eftersom hans

ståndpunkt var att förhindra henne från att öppna fönstret omedelbart.

Men hon inte bara inte gå in, hon till och drog sig tillbaka och stängde dörren.

En främling verkligen kan ha dra slutsatsen att Gregor hade legat i bakhåll för

henne och ville bita henne.

Naturligtvis döljer Gregor sig genast under soffan, men han fick vänta

tills middagen måltid innan hans syster återvände, och hon verkade mycket mindre lugn

än vanligt.

Från detta insåg han att hans framträdande var ändå ständigt outhärdlig för henne och

måste vara outhärdlig i framtiden, och att hon verkligen var tvungen att utöva en hel del av själv-

kontrollera att inte springa ifrån en glimt av

bara en liten del av sin kropp som stack ut från under soffan.

För att skona henne även denna syn, en dag han drog lakanet på ryggen och

på soffan - denna uppgift tog honom fyra timmar - och ordnade det på ett sådant sätt att

han var nu helt dolt och hans

syster, även om hon böjde sig ner, kunde inte se honom.

Om det här bladet inte var nödvändigt så långt hon var orolig, så hon kunde ta bort

det, för det var tydligt nog att Gregor kunde inte härleda någon glädje av

isolerar sig bort så fullständigt.

Men hon lämnade bladet precis som det var, och Gregor trodde han ens fick en blick av

tacksamhet när, vid ett tillfälle, han försiktigt lyfte upp plåten lite med

hans huvud för att kontrollera, som hans syster gick igenom det nya arrangemanget.

Under de första två veckorna hans föräldrar inte kunde ta sig för att besöka honom, och han

ofta hört hur de fullt ut erkänts sin systers nuvarande arbete, medan tidigare

De hade ofta fått irriterad på sin syster

eftersom hon tycktes dem en något värdelös ung kvinna.

Men nu både sin far och sin mor väntade ofta framför Gregor dörr

medan hans syster städade inne, och så snart hon kom ut var hon tvungen att förklara i

detalj hur det såg ut i rummet, vad

Gregor hade ätit, hur han hade uppfört sig den här gången, och om kanske en liten

Förbättringen var märkbar.

I varje fall hans mor relativt snart ville besöka Gregor, men hans far och

hans syster återhållsamma henne, först med skäl som Gregor lyssnat på mycket

uppmärksamt och som han stödde helt.

Senare, var de tvungna att hålla henne tillbaka med kraft, och när hon sedan ropade "Låt mig

gå till Gregor.

Han är min otur son! Förstår du inte att jag måste gå till

honom? "

Gregor trodde då att det kanske skulle vara bra om hans mor kom in, inte

varje dag, naturligtvis, men kanske en gång i veckan.

Hon förstod allt mycket bättre än sin syster, som, trots alla hennes

mod, var fortfarande ett barn och, i sista hand, kanske hade åtagit sig ett sådant

svår uppgift bara av barnslig hänsynslöshet.

Gregor önskan att se sin mamma snart realiserades.

Även under dagen Gregor, av hänsyn till hans föräldrar, ville inte

att visa sig vid fönstret kunde han krypa inte runt väldigt mycket på de få kvadrat

meter från golvet.

Han hade svårt att bära ligger stilla under natten, och snart äter inte längre

gav honom det minsta nöje.

Så för avledning han fått för vana att krypa fram och tillbaka över väggarna

och tak. Han var särskilt förtjust i hängande från

tak.

Upplevelsen var helt annorlunda från liggande på golvet.

Det var lättare att andas, gick en liten vibration genom hans kropp, och i

Mitt i nästan glad nöjesfält som Gregor finns där uppe, kunde det hända

att till sin egen förvåning, låt han gå och slå i golvet.

Men nu han kontrollerade naturligtvis sin kropp helt annorlunda, och det gjorde han inte

skada sig själv i ett så stort fall.

Hans syster märkte genast den nya nöjesparken som Gregor hade funnit för

sig själv - så han kröp omkring han lämnade kvar här och där spår av hans klibbiga

grejer - och så fick hon idén att göra

Gregor är smygande runt så lätt som möjligt och därmed ta bort möbler

som kom i vägen, särskilt byrå och skrivbord.

Men hon var inte i stånd att göra detta själv.

Hon vågade inte be hennes far för att hjälpa, och pigan skulle verkligen inte

har hjälpt henne, för även den här tjejen, cirka sexton år gammal, hade modigt

förblev sedan entledigande av

tidigare kock, hade hon bett för förmånen att få stanna

permanent begränsas till köket och för att behöva öppna dörren bara som svar på en

särskild kallelse.

Följaktligen hade hans syster inget annat val än att engagera sin mamma medan hans far var

frånvarande.

Hans mor närmade Gregor rum med rop av glada glädje, men hon tystnade

på dörren. Naturligtvis kontrollerade hans syster först om

allt i rummet var i ordning.

Först då fick hon lät sin mor gå i. I all hast Gregor hade dragit arket

ner ytterligare och skrynkliga det mer. Det hela såg riktigt precis som en

täcket kastades slarvigt över soffan.

Vid detta tillfälle höll Gregor tillbaka från spionera ut från under lakanet.

Därför avstod han från att titta på sin mor denna tid och var bara glad att

hon hade kommit.

"Kom igen, han är inte synliga", säger hans syster, och tydligen ledde hans mor som

hand.

Nu Gregor lyssnade eftersom dessa två svaga kvinnor skiftade fortfarande gamla tunga byrå

lådor från sin position, och när hans syster tog ständigt hon själv

större delen av arbetet, utan att lyssna

till varningar om hans mor, som var rädd att hon skulle anstränga sig.

Arbetet varade länge.

Efter ungefär en kvart hade redan gått, sa hans mamma att det skulle

vara bättre om de lämnade byrå där det var, för i första hand

det var för tungt: de skulle inte vara

färdig före sin fars ankomst, och lämnar byrå i mitten

av rummet skulle blockera alla Gregor är vägar, men i det andra, de

kunde inte vara säker på att Gregor skulle vara nöjda med borttagning av möbler.

För henne den omvända tycktes vara sant, åsynen av de tomma väggarna genomborrade hennes rätt

till hjärtat, och varför skulle Gregor känner inte samma sak, eftersom han varit van vid

till rummet inredning för en lång tid och

i ett tomt rum skulle känna sig övergiven?

"Och är det inte så", hans mor slutsatsen mycket tyst, nästan viskande

som om hon ville förhindra Gregor, vars exakta position hon egentligen inte visste, från

höra även ljudet av hennes röst - för

Hon var övertygad om att han inte förstod hennes ord - "och är inte det ett faktum

att genom att ta bort de möbler vi visar att vi ger upp allt hopp om en

förbättringar och lämnar honom till hans egna resurser utan hänsyn?

Jag tror det vore bäst om vi försökte hålla rummet exakt i det skick det

var i innan, så att när Gregor återvänder till oss, finner han allting oförändrat och

kan glömma den mellanliggande tiden allt lättare. "

När han hörde sin mors ord Gregor insåg att avsaknaden av alla omedelbara

mänsklig kontakt, tillsammans med den monotona liv omgiven av familjen över

Under dessa två månader måste ha

förvirrade hans förståelse, eftersom han annars inte kunde förklara för sig själv

hur han, på fullt allvar, kunde ha varit så angelägen om att få sitt rum tömmas.

Var han verkligen ivrig att låta varmt rum, bekvämt inredda med bitar han hade

ärvt, förvandlas till en grotta där han skulle, naturligtvis, sedan kunna krypa

omkring i alla riktningar utan

störningar, men samtidigt med en snabb och fullständig glömma hans mänskliga

tidigare också?

Var han då på denna punkt redan på gränsen till att glömma och det var bara

ljudet av hans mor, som han inte hade hört på länge, som hade väckt honom?

Ingenting var som ska tas bort - allt måste förbli.

I hans tillstånd han inte kunde fungera utan de positiva influenser av hans

möbler.

Och om möblerna hindrade honom från att utföra sitt meningslösa krypa omkring

överallt, då fanns det inget ont i det, utan snarare en stor fördel.

Men hans syster tyckte tyvärr något annat.

Hon hade vant sig, säkert inte utan skäl, den mån

diskussion om frågor som rör Gregor var orolig, att fungera som en särskild expert med

förhållande till sina föräldrar, och så nu

mors råd var att hans syster tillräckliga skäl för att insistera på avlägsnande,

inte bara av byrå och skrivbord, som var de enda objekt hon

hade tänkt först, utan även alla

möbler, med undantag av de nödvändiga soffan.

Naturligtvis var det inte bara barnsligt trots och hennes senaste tidens mycket oväntat och

hårda vann självförtroende som ledde henne till denna efterfrågan.

Hon hade faktiskt också konstatera att Gregor behövde en hel del utrymme att krypa omkring;

möblerna, å andra sidan, så långt man kunde se, inte var det minsta

användning.

Men kanske den entusiastiska känslighet unga kvinnor i hennes ålder spelar också en roll.

Denna känsla försökte frigöra vid varje tillfälle, och med det Grete nu kände

frestas att vilja göra Gregor situation ännu mer skrämmande, så att hon

skulle kunna göra ännu mer för honom än nu.

För säkert ingen utom Grete någonsin skulle lita på sig själva att gå in ett rum där

Gregor styrde de tomma väggarna helt själv.

Och så hon inte låtit sig avskräckas från hennes beslut av sin mor, som i

detta rum verkade osäker på sig själv i sin ren agitation och snart höll tyst,

hjälpa hans syster med all sin energi för att få byrå ut ur rummet.

Nu kan Gregor fortfarande göra utan byrå om så behövs, men

skrivbord verkligen var tvungen att stanna.

Och knappt hade kvinnorna lämnade rummet med den byrå, stönande som de

tryckte det, när Gregor stack ut huvudet från under soffan för att titta hur han

kunde ingripa försiktigt och med så stor hänsyn som möjligt.

Men tyvärr var det hans mamma som kom tillbaka in i rummet först, medan Grete

hade armarna lindade runt byrå i rummet bredvid och var vagga det

fram och tillbaka av sig själv, utan att flytta den från sin ståndpunkt.

Hans mor var inte van vid synen av Gregor, han kunde ha gjort henne sjuk och så,

skrämd, rusade Gregor bakåt rätt att i andra änden av soffan, men han kunde

inte längre hindrar bladet från att gå framåt lite.

Det räckte för att fånga sin mammas uppmärksamhet.

Hon stannade, stod stilla en stund och gick sedan tillbaka till Grete.

Även Gregor upprepade för sig själv om och om igen som verkligen inget ovanligt

var på gång, att endast ett fåtal möbler höll på att omorganiseras, han snart

var tvungen att erkänna för sig själv att rörelserna

av kvinnorna fram och tillbaka, deras tysta samtal, och repor på

möbler på golvet drabbade honom som en stor svullen tumult på alla sidor, och,

så fast var han dra i huvudet och

benen och trycka hans kropp i golvet, han hade att berätta själv entydigt att

han skulle inte kunna uthärda allt detta mycket längre.

De var städning ur sitt rum, ta ifrån honom allt han omhuldade, de

hade redan dragit ut byrå där bandet såg och andra

verktyg hölls, och de var nu

lossa på skrivbordet som fastställdes tätt mot golvet, skrivbordet som han,

som ett företag elev, en elev, ja även som en grundskola

student hade skrivit ut sina uppdrag.

I det ögonblicket han egentligen inte hade någon mer tid att kontrollera de goda intentioner

de två kvinnorna, vars existens han hade i alla fall nästan glömt, eftersom det i deras

utmattning de arbetar verkligen

tyst, och den tunga snubblar på sina fötter var det enda ljud som hörs.

Och så han kilade ut - kvinnorna var bara stöttar sig upp på skrivbordet

i rummet bredvid för att ta en paus - ändra riktning på sin

väg fyra gånger.

Han visste verkligen inte vad han skulle rädda först.

Då såg han hänger tydligt på väggen, som annars var redan tom,

bilden av kvinnan klädd i bara päls.

Han rusade snabbt upp över den och tryckte sig mot glaset, som höll den i

rum och som gjorde hans heta mage mår bra.

Åtminstone den här bilden, som Gregor för tillfället helt dold, säkert ingen

skulle nu ta bort.

Han vred huvudet mot dörren till vardagsrummet för att observera de kvinnor som de

kom tillbaka i. De hade inte låtit sig mycket

vila och kom tillbaka direkt.

Grete hade lagt sin arm runt hennes mamma och höll henne hårt.

"Så vad ska vi ta nu?", Sade Grete och såg sig omkring henne.

Då hennes blick mötte Gregor är från väggen.

Hon höll henne lugn bara för att hennes mamma var där.

Hon böjde sitt ansikte mot hennes mamma för att hindra henne från att titta runt,

och sa, men i en darrande röst och för snabbt, "Kom, skulle det inte vara bättre

att gå tillbaka till vardagsrummet för bara ett ögonblick? "

Grete syfte var klart för Gregor: hon ville ta med sin mor till en säker plats

och sedan jaga ner honom från väggen.

Nåväl, låt henne bara prova! Han hukade på hans bild och inte handen

den över. Han skulle förr våren i Grete ansikte.

Men Grete ord hade omedelbart gjort mamman mycket illa till mods.

Hon gick åt sidan, fick syn på den enorma bruna fläck på blommor

tapeter, och innan hon blev riktigt medveten om att det hon tittade på var

Gregor, skrek ut i ett gällt rå

röst "Åh Gud, åh Gud" och föll med utsträckta armar, som om hon var

överlämna allt, ner på soffan och låg där orörlig.

"Gregor, du.

. . "Ropade hans syster med Raised Fist

och en brådskande bländning.

Sedan hans förvandling dessa var de första ord som hon hade riktat höger vid

honom.

Hon sprang in i rummet bredvid för att få någon sprit eller annat som hon kunde

återuppliva hennes mamma från hennes svimning stava.

Gregor ville hjälpa också - det var tid att spara bilden - men han var

fastnat på glaset och var tvungen att slita sig loss kraftfullt.

Han sprang också in i nästa rum, som om han kunde ge sin syster några råd,

som i äldre tider, men då han var tvungen att stå där sysslolösa bakom henne, medan hon

rotade omkring bland olika små flaskor.

Ändå var hon rädd när hon vände sig om.

En flaska föll på golvet och krossades.

En flisa av glas sårade Gregor i ansiktet, en del frätande medicin eller andra

droppade över honom.

Nu, utan att dröja sig kvar längre, tog Grete så många små flaskor hon kunde

håll och sprang med dem till sin mor. Hon smällde igen dörren med foten.

Gregor var nu avstängd från sin mor, som kanske var nära döden, tack vare honom.

Han kunde inte öppna dörren, och han ville inte jaga bort sin syster som var tvungen att

stanna hos sin mor.

Vid det här laget hade han ingenting att göra men vänta, och överväldigad av självförebråelser

och oro, började han krypa och krypa över allt: väggar, möbler och tak.

Slutligen, i sin förtvivlan, eftersom hela rummet började snurra runt honom, föll han på

Mitt i det stora bordet. En kort tid förflutit.

Gregor låg där slappt.

Allt var runt stilla. Kanske var det ett gott tecken.

Sedan var det ringer på dörren.

Pigan var naturligtvis instängd i sitt kök och därför Grete var tvungen att gå

att öppna dörren. Fadern hade kommit.

"Vad har hänt?" Var hans första ord.

Grete utseende hade berättat allt för honom. Grete svarade med en dov röst, tydligen

hon trycker sitt ansikte i sin fars bröst: "Mamma svimmade, men hon börjar bli

bättre nu.

Gregor har brutit lös. "" Ja, jag har väntat ", sa hans

far, "Jag sa alltid du det, men ni kvinnor inte vill lyssna."

Det stod klart för Gregor att hans far illa hade missförstått Grete är kort meddelande

och utgick från att Gregor hade begått något våldsbrott eller annat.

Därför hade Gregor nu för att hitta sin far att lugna ner honom, ty han hade varken tid

och inte heller förmågan att förklara saker för honom.

Och så rusade han bort till dörren till sitt rum och tryckte sig mot den, så att

hans far kunde se direkt när han kom in från hallen som Gregor fullt

avsedd att återvända på en gång till sitt rum,

att det inte var nödvändigt att köra honom tillbaka, men att man behövde bara öppna

dörren, och han skulle försvinna omedelbart. Men hans far var inte på humör att

observerar sådana petitesser.

"Ah", skrek han så fort han kom in, med en ton som om han var på en gång arg och

nöjd.

Gregor drog huvudet tillbaka från dörren och höjde det i riktning mot hans

far. Han hade inte riktigt föreställt sin far som han

Nu stod där.

Naturligtvis, vad med sin nya stil krypa runt, hade han i det förflutna

samtidigt försummat att uppmärksamma vad som pågick i resten av lägenheten,

som han hade gjort förut, och borde verkligen

har förstått att han skulle stöta på olika villkor.

Ändå var emellertid fortfarande sin far?

Var det samme man som hade legat utmattad och begravdes i sängen tidigare dagar

När Gregor var iväg på en affärsresa, som hade fått honom på kvällarna

av sin avkastning i en sovande klänning och arm

stol, helt oförmögen att stå upp, som bara hade lyft armen som ett tecken på

lycka, och som i sin sällsynta promenader tillsammans några söndagar per år och på

viktiga helgdagar tog sig långsamt

framåt mellan Gregor och hans mor - som själva rörde sig långsamt - alltid lite mer

långsammare än dem, paketerade i sin gamla rocken, hela tiden sätta ner sin vandring

stick noga, och som, när han hade

ville säga något, nästan alltid stod stilla och samlade hans följe

runt omkring honom?

Men nu var han står upp riktigt rak, klädd i en åtsittande blå uniform

med guldknappar, som de som tjänare slitage i ett bankaktiebolag.

Ovanför den höga stela kragen på hans jacka hans firma dubbelhaka stack ut tydligt,

under sina buskiga ögonbryn i blick i hans svarta ögon var friskt genomträngande och

alert, hans annars rufsig vitt hår

var kammat ner i en noga exakt lysande del.

Han kastade sin mössa, som ett guld monogram, tydligen en symbol för banken, var

anbringas, i en båge över hela rummet på soffan och flyttade, kasta tillbaka

kanten av den långa pälsen av hans uniform, med

händerna i byxfickorna och ett bistert ansikte, ända fram till Gregor.

Han visste verkligen inte vad han hade i åtanke, men han lyfte foten ovanligt hög

ändå, och Gregor var förvånad över den gigantiska storleken på sulan på hans stövel.

Men han dröjer inte på denna punkt.

Ty han visste från första dagen av sitt nya liv som så långt som han var oroad, hans

far anses vara den största kraften det enda lämpliga svar.

Och så han sprang bort från sin far, stannade när hans pappa stod kvar,

och kilade fram igen när hans far bara rörd.

På detta sätt tog sig runt i rummet upprepade gånger utan att något avgörande

äger rum. I själva verket, på grund av den långsamma, det

såg inte ut som en jakt.

Gregor kvar på golvet för tillfället, speciellt eftersom han var rädd att

hans far skulle ta ett flyg upp på väggen eller i taket som en handling av verklig

illvilja.

I alla händelser hade Gregor att berätta själv att han inte kunde hålla upp denna igång

funnits under lång tid, eftersom varje gång hans far tog ett enda steg, var han tvungen att gå

genom ett enormt antal rörelser.

Redan han började lida av brist på andetag, precis som i hans tidigare

dagar då hans lungor hade varit ganska opålitligt.

När han stapplade nu runt på detta sätt för att samla alla sina krafter för

löpning, knappt hålla ögonen öppna och känsla så håglös att han inte hade någon uppfattning

alls någon fly än genom att köra

och hade nästan redan glömt att väggarna var tillgängliga för honom, även om de

hindrades genom att noggrant snidade möbler full av vassa spetsar och spikar,

i det ögonblicket ett eller annat kastas

nonchalant flög ner i närheten och rullade framför honom.

Det var ett äpple. Omedelbart en andra flög efter det.

Gregor stod fortfarande i skräck.

Ytterligare rymma var lönlöst, för hans far hade beslutat att bombardera honom.

Från fruktskål på skänken hans far hade fyllt fickorna.

Och nu, utan att för tillfället ta exakta mål, han kastade äpplen efter

Apple.

Dessa små röda äpplen rullade runt på golvet, som om elektrifierade, och kolliderade med

varandra. Ett svagt kastat äpple betade Gregor är tillbaka

men gled av ofarligt.

Men körde en annan kastas omedelbart efter det att en i Gregor ryggen riktigt

hårt.

Gregor ville dra sig ut, som om det oväntade och otroliga smärtan skulle gå

bort om han bytte ställning.

Men han kände det som om han spikades på plats och låg utsträckt helt förvirrad

i alla sina sinnen.

Endast med hans sista blick han märker hur dörren till hans rum drogs öppen

och hur, rakt framför hans syster - som skrek - hans mamma sprang ut i hennes

underkläder, hade för sin syster avklädd

henne för att ge henne lite frihet att andas i hennes svimning stava, och hur hans

mamma sprang sedan upp till sin far, på väg henne bunden kjolar halkade mot

golvet efter varandra, och hur,

snubblar över hennes kjolar, kastade hon sig på sin far och kastar henne

armarna om honom, i fullständig gemenskap med honom - men i detta ögonblick Gregor befogenheter vid

syn gav vika - som hennes händer nått till

baksidan av hans fars huvud och hon bad honom att skona Gregor liv.

KAPITEL III.

Gregor är allvarligt sår, som han lidit i över en månad - eftersom ingen

vågade ta bort äpplet, förblev det i hans kropp som en synlig påminnelse - verkade

med sig påmint fadern att

trots sin nuvarande olyckliga och hatiska utseende, var Gregor en medlem av

familj, bör något man inte behandla som en fiende, och att det var tvärtom,

ett krav på familj skyldighet att undertrycka

en motvilja och att uthärda - inget annat, bara uthärda.

Och om genom hans sår Gregor hade nu tydligen förlorad för gott sin förmåga att

flytta och för närvarande krävs många, många minuter att genomsöka hans rum, som

en äldre ogiltig - såvitt krypande upp högt

var bekymrad, det var otänkbart - ändå för denna försämring av hans

villkor, enligt hans åsikt, han fick helt tillfredsställande ersättning,

eftersom varje dag mot kvällen dörren

till vardagsrummet, som han hade för vana att hålla ett skarpt öga på ännu ett eller

två timmar i förväg, öppnades, så att han, liggande i mörkret i hans rum,

osynlig från vardagsrummet, kunde se

hela familjen på den upplysta bordet och lyssna på deras samtal, att en

viss mån med deras gemensamma tillstånd, en situation helt annorlunda

från vad som hade hänt förut.

Naturligtvis var det inte längre den animerade social interaktion i forna tider, som

Gregor i små hotellrum hade alltid tänkt med en viss längtan, när,

trött ut, hade han var tvungen att kasta sig in i fuktiga sängkläder.

För det mesta vad som hände nu var mycket tyst.

Efter kvällsmaten, föll fadern i sömn snabbt i sin fåtölj.

Mamman och systern talade avvaktande till varandra i stillhet.

Bent långt över, mamma sydde fina underkläder för en modebutik.

Systern, som hade tagit ett jobb som expedit på kvällen studerade

stenografi och franska, så kanske senare för att få en bättre position.

Ibland far vaknade och, som om han var ganska okunnig att han hade sovit,

sa till mamma: "Hur länge du har varit sy idag?" och gick direkt tillbaka till

sömn, medan mamman och systern log trött mot varandra.

Med en sorts envishet fadern vägrade att ta av sig sin tjänare uniform

även hemma, och medan hans sovande kappan hängde oanvända på klädhängare, fadern

halvsov helt klädd i sin plats, eftersom

om han var alltid redo för sitt ansvar och även här väntade

för ljudet av hans överordnade.

Som ett resultat, trots all den vård av mor och syster, sin uniform, som

även i början var inte ny, blev smutsiga, och Gregor såg, ofta för hela

kvällen, vid denna kläder med fläckar alla

över den och med dess guldknappar alltid polerad, där den gamle mannen, även om

mycket obehagligt, sov lugnt ändå.

Så fort klockan slog tio, försökte mamman försiktigt uppmuntra pappan att vakna

upp och sedan övertala honom att gå till sängs, med motiveringen att han inte kunde få en ordentlig

sova här och att fadern, som fick

Rapporten för service klockan sex, verkligen behövs en god sömn.

Men i hans envishet, som hade gripit honom, sedan han hade blivit en tjänare, han

alltid insisterat på att stanna ännu längre i tabellen, även om han regelbundet föll

sover och då kunde endast rådde

sig med största svårighet att handla sin stol för sängen.

Oavsett hur mycket mamma och syster kunde vid den punkten arbetet på honom med små

förmaningar, för en fjärdedel av en timme skulle han vara skakade långsamt på huvudet, hans

slutna ögon, utan stående.

Modern skulle dra honom i ärmen och tala smickrande ord i hans öra, det

syster skulle lämna sitt arbete för att hjälpa sin mor, men det skulle inte ha önskat

effekt på fadern.

Han skulle bosätta sig ännu djupare i sin fåtölj.

Först när de två kvinnorna grep honom i armhålorna skulle han kasta ögonen öppna,

ser fram och tillbaka på mor och syster, och vanligen säger "Det här är ett liv.

Detta är den lugn och ro i min ålderdom. "

Och stöttas upp av både kvinnor, skulle han häva sig upp omsorgsfullt, som om för honom

Det var det största problem, låta sig ledas till dörren av kvinnorna, våg

bort dem där, och gå vidare på egen hand

därifrån, medan mamman kastade snabbt ner hennes sömnad redskap och syster

hennes penna för att köra efter far och hjälpa honom lite mer.

I detta överarbetade och utmattad familj som hade tid att oroa längre om Gregor

mer än var absolut nödvändigt? Hushållet var ständigt få

mindre.

Pigan var nu släppa taget. En stor benig rengöring kvinna med vitt hår

flyger över huvudet kom in på morgonen och kvällen för att göra de tyngsta

arbetet.

Mamman tog hand om allt annat förutom att hennes stora sy arbete.

Det hände till och med att olika delar av familjen smycken, som tidigare

mor och syster hade blivit överlycklig att bära på sociala och festliga tillfällen, var

säljas, som Gregor fick reda på kvällen

från den allmänna diskussionen om de priser de hade hämtat.

Men den största klagomålet var alltid att de inte kunde lämna denna lägenhet, som

var för stor för deras nuvarande väg, eftersom det var omöjligt att föreställa sig hur Gregor

kan flyttas.

Men Gregor erkände till fullo att det inte bara var fråga för honom som var

förhindra ett drag, för han kunde ha transporterats lätt i en lämplig låda med en

några lufthål.

Det viktigaste som håller familjen tillbaka från en förändring i bostadsrum var långt mer

deras fullständiga hopplöshet och tanken att de hade drabbats av en olycka

som ingen annan i hela sin krets av släktingar och bekanta.

Vad världen kräver av fattiga människor de nu genomförs för att en extrem grad.

Fadern köpte frukost till de små tjänstemännen på banken, modern

offrade sig själv för underkläder av främlingar, var syster bakom hennes skrivbord

vid minsta vink av kunder, men

familjs energier inte förlänga ytterligare.

Och såret i ryggen började smärta Gregor igen, när nu mamma och

syster, efter att de hade eskorterade fadern till sängs, kom tillbaka, låt deras arbete ligger,

flyttade nära varandra, och satt kinden till

kinden och när hans mor skulle nu säga, pekar på Gregor rum, "Stäng dörren,

Grete, "och när Gregor var åter i mörkret, medan närmare av kvinnorna blandat

sina tårar eller helt torra ögon, stirrade på bordet.

Gregor tillbringade sina dagar och nätter med knappt någon sömn.

Ibland trodde han att nästa gång öppnades dörren han skulle ta över familjeföretaget

arrangemang precis som han hade tidigare.

I hans fantasi dök igen, efter en lång tid, sin arbetsgivare och handledare och

lärlingarna, de alltför ryggradslösa vårdnadshavare, två eller tre vänner från andra

företag, en städerska från ett hotell i

provinserna, en kärleksfull flyktigt minne, en kvinnlig kassörska från en hattaffär, som han hade

allvarligt men för långsamt uppvaktade - de alla verkade blandat med främlingar eller människor

hade han redan glömt, men istället för

hjälpa honom och hans familj, var de alla oåtkomlig, och han var glad att se

dem att försvinna. Men då var han inte på humör att oroa sig för

hans familj.

Han var fylld av ren ilska över den usla vård han fick, trots att

Han kunde inte tänka sig något som han kanske har en aptit för.

Ändå gjorde han planer på hur han kunde ta ur skafferiet vad han alls konto

förtjänade, även om han inte var hungrig.

Utan att tänka något mer om hur de skulle kunna ge Gregor speciella

nöje, sparkade syster nu lite mat eller andra mycket snabbt in i hans rum i

morgonen och vid middagstid, innan hon sprang iväg för att

hennes butik, och på kvällen, ganska likgiltig till om livsmedlet hade kanske

bara smakat eller, vad hände oftast förblev helt ostörd,

hon vispat ut den med ett svep av sin kvast.

Uppgiften för städning sitt rum, som hon numera alltid utförs på kvällen,

kunde inte göras något snabbare.

Strimmor av smuts rann längs väggarna, här och där låg trassel av damm och skräp.

Först när hans syster kom, placerade Gregor sig i en särskilt smutsig

hörnet för denna hållning att göra något av en protest.

Men han kunde ha väl stannade där i veckor utan att hans syster förändrade hennes

sätt.

I själva verket uppfattade hon smutsen så mycket som han gjorde, men hon hade bestämt att bara låta det

stanna.

I denna verksamhet, med en LÄTTSTÖTTHET som var ganska nytt för henne och som hade

allmänhet tagit över hela familjen, höll hon titta för att se till att rengöring av

Gregor rum fortfarande var reserverade för henne.

När hans mor hade genomfört en omfattande städning av Gregor rum, som hon hade

bara slutförts efter att ha använt ett par hinkar vatten.

Men de omfattande fukt gjorde Gregor sjuk och han låg liggande, bitter och orörlig

på soffan. Emellertid var moderns straff inte

fördröjd länge.

För på kvällen systern hade knappt observerade förändringen i Gregor rum innan

hon sprang in i vardagsrummet mäkta förnärmad och trots sin mors hand

lyfts högt i entreaty, bröt ut i ett anfall av gråt.

Hennes föräldrar - fadern hade ju vaknat med ett ryck i sin fåtölj - på

först såg på henne förvånad och hjälplös, tills de började bli

upprörd.

Vänder sig till sin rätt, rågat fadern förebråelser på mamman att hon inte var

att ta över städning av Gregor rum från syster och vänder till vänster,

skrek han till systern att hon skulle inte

längre vara tillåtet att rengöra Gregor rum någonsin igen, medan mamman försökte dra

Fadern, bredvid sig i sin spänning, in i sovrummet.

Systern, skakad av hennes gråt passar, dunkade i bordet med sin lilla knytnävar,

och Gregor fräste åt allt detta, arg som ingen tänkt på att stänga dörren och

skona honom åsynen av denna uppståndelse.

Men även när systern, utmattad från sitt dagliga arbete, hade tröttnat på att bry sig

för Gregor som hon hade innan, även då mor inte behövde komma alls på hennes

räkning.

Och Gregor behövde inte försummas. För nu rengöring kvinnan var där.

Denna gamla änka, som i sitt långa liv måste ha lyckats överleva det värsta med

hjälp av sin beniga ram, hade ingen riktig skräck Gregor.

Utan att vara det minsta nyfiken, hade hon en gång av en slump öppnade Gregor dörr.

Vid åsynen av Gregor, som helt förvånad, började rusa hit och dit,

även om ingen jagade honom, var hon står med händerna knäppta

över magen stirrade på honom.

Sedan dess har hon inte misslyckas med att öppna dörren smyg lite varje morgon och

kväll för att titta på Gregor.

Till en början kallade hon honom också till henne med ord som hon antagligen tyckte var

vänliga, som "Kom hit för lite, gammal dynga skalbagge!" eller "Hej, titta på gamla dynga

skalbagge! "

Behandlas på ett sådant sätt, svarade Gregor ingenting, men förblev orörlig i sin

plats, som om dörren inte hade öppnats alls.

Om bara, istället för att låta denna städerska störa honom ingen nytta när hon

kände för det, de hade gett henne order om att städa sitt rum varje dag!

En dag tidigt på morgonen - en hård skyfall, kanske redan ett tecken på

kommande våren, slog fönsterrutorna - när städerskan startade upp en gång

igen med sitt vanliga samtal, Gregor

var så bitter att han vände sig mot henne, som om för en attack, men långsamt och

svagt.

Men istället för att vara rädd för honom, lyfte städerska bara en stol

stod nära dörren, och när hon stod där med munnen vidöppen, hennes

Avsikten var tydlig: hon skulle stänga sin

mun först när stolen i sin hand hade kastats ner på Gregor rygg.

"Det här går inte längre, okej?" Frågade hon, som Gregor vände sig runt

igen, och hon placerade stolen lugnt tillbaka i hörnet.

Gregor åt nästan ingenting längre.

Först när han råkade gå förbi den mat som hade förberetts gjorde han, som ett spel,

ta lite i munnen, håll den där i timmar, och generellt spotta ut det igen.

Först trodde han att det kunde vara hans sorg över tillståndet i hans rum, som höll

honom från att äta, men han mycket snart blev försonade till förändringar i hans rum.

Folk hade vant sig vid som inlagras i sitt rum det som de

kunde inte sätta någon annanstans, och på denna punkt fanns det många sådana saker, nu när

de hade hyrt ett rum i lägenheten till tre inneboende.

Dessa högtidliga herrar - alla tre hade full skägg, som Gregor gång hittade ut genom ett

dörrspringan - var minutiöst inställda på att reda, inte bara i sina egna rum

men eftersom de nu hade hyrt ett rum här,

i hela hushållet, och speciellt i köket.

De helt enkelt inte tolerera någon värdelös eller luddiga saker.

Dessutom för det mesta de hade tagit med sig sina egna bitar av

möbler.

Därför hade många objekt blivit överflödiga, och dessa var inte riktigt saker man kunde

sälja eller saker som folk ville kasta ut.

Alla dessa poster hamnade i Gregor rum, även lådan av aska och sopor hink

från köket.

Rengöringen kvinna, alltid bråttom, bara slängde allt som var tillfälligt

värdelös i Gregor rum. Lyckligtvis Gregor såg i allmänhet bara

relevanta objekt och handen som höll den.

Den städerska kanske hade för avsikt, när tid och tillfälle kunnat vidta

grejer ut igen eller att kasta ut allt på en gång, men faktum är att saker och ting

blev liggande där, var de än hade

hamnade på första kastet, om inte Gregor vred sig fram genom ackumulering

av skräp och flyttade den.

Först var han tvungen att göra detta för annars fanns det inget utrymme för honom att

krypa omkring, men senare han gjorde det med en växande glädje, även efter en sådan

rörelser, dödstrött och känsla eländig, han vika inte i timmar.

Eftersom inneboende ibland också tog middag hemma i den gemensamma

vardagsrum, stannade dörren till vardagsrummet stängde på många kvällar.

Men Gregor hade inga problem alls att gå utan den öppna dörren.

Redan på många kvällar när det var öppet att han inte hade använt sig av det, men,

utan att familjen märkte var utsträckta i det mörkaste hörnet av hans rum.

Men när städerskan hade lämnat dörren till vardagsrummet på glänt,

och det förblev öppna även när inneboende kom på kvällen och ljusen var

sätta på.

De satte sig i spetsen av bordet, var i äldre tider modern,

far och Gregor hade ätit, vecklade sina servetter, och plockade upp sina

knivar och gafflar.

Mamman dök omedelbart i dörren med en tallrik med kött och precis bakom henne

systern med ett fat staplade hög med potatis.

Maten gav bort en hel del ånga.

Herrarna inneboende böjd över tallriken som före dem, som om de ville kontrollera

det innan man äter, och faktum är att en som satt i mitten - för de andra två han

tycktes fungera som myndighet - skar av en

köttbit kvar på tallriken givetvis att fastställa om det var tillräckligt

anbudet och om inte något borde sändas tillbaka till köket.

Han var nöjd, och mor och syster, som hade tittat på i ovisshet, började

andas lätt och att le. Familjen sig åt i köket.

Trots att innan fadern gick ut i köket, kom han in i rummet och

med en enda båge med mössan i handen, gjorde en turné i tabellen.

The inneboende reste sig kollektivt och mumlade något i skägget.

Sedan, när de var ensamma, åt de nästan i total tystnad.

Det kändes konstigt att Gregor att av alla de många olika sorters ljud

äta, var det alltid hörbart var deras tuggande tänder, som genom att Gregor bör

visas att folk behövde deras tänder

äta och att ingenting kunde göras även med de vackraste tandlösa käkben.

"Jag har verkligen en aptit," Gregor sade till sig själv sorgset, "men inte för dessa

saker.

Hur dessa inneboende späker sig, och jag är döende. "

På denna afton fiol lät från köket.

Gregor mindes inte höra det under hela denna period.

Den inneboende redan hade slutat sin kväll måltid, hade i mitten en drog ut en

tidning och hade gett var och en av de andra två en sida, och de var nu lutar sig tillbaka,

läsning och rökning.

När fiolen började spela, de blev uppmärksam, reste sig upp och gick på

tå till hallen dörren, där de stod kvar tryckt upp mot en

en annan.

De måste ha hörts från köket, eftersom fadern kallas ut

"Kanske herrarna tycker inte om att spela?

Det kan stoppas på en gång. "

"Tvärtom", säger hyresgästen i mitten, "kan den unga kvinnan inte komma

i oss och spela i rummet här, där det verkligen är mycket mer bekväm och

glad? "

"Åh, tack", ropade fadern, som om han var en spela fiol.

Männen steg tillbaka in i rummet och väntade.

Snart far kom med notstället, modern med noterna, och

syster med fiol. Systern beredd lugnt allt för

skälet.

Föräldrarna, som aldrig tidigare har hyrt ett rum och därmed överdrivna

deras artighet till inneboende, vågade inte sitta på sina egna stolar.

Pappan lutade sig mot dörren, hans högra hand fastnade mellan två knappar av hans

knäppt upp uniformen. Mamman är dock accepterat en stol

erbjuds av en inneboende.

Sedan hon lämnade stolen sitter där herrn hade råkat att uttrycka det, satt hon

en sida i ett hörn. Syster började spela.

Fadern och modern, en på varje sida, följde uppmärksamt rörelserna av hennes

händerna.

Lockas av att spela, hade Gregor vågat att gå lite längre

framåt och hans huvud var redan i vardagsrummet.

Han undrade knappast över att nyligen han hade haft så lite hänsyn

för de andra. Tidigare i övervägande varit

något han var stolt över.

Och just därför han skulle ha haft vid denna tidpunkt ännu större anledning att gömma undan,

för som en följd av det damm som låg över hela hans rum och flög runt med

minsta rörelse, han var helt täckt av smuts.

På hans rygg och hans sidor han forslas omkring med honom damm, trådar, hår och rester

av mat.

Hans likgiltighet för allting var alldeles för stora för honom att ligga på rygg och skura

sig på mattan, som han ofta hade gjort tidigare under dagen.

Trots hans tillstånd hade han ingen rädsla om stegning framåt en bit på

fläckfria golvet i vardagsrummet. I varje fall betalas ingen honom någon uppmärksamhet.

Familjen var fångas upp i fiolspel.

The inneboende, däremot, som för tillfället hade lagt sig, händer

deras byxfickorna, bakom notstället alldeles för nära syster, så att

de kunde alla se noterna,

något som absolut måste besvära syster, snart drog sig tillbaka till fönstret

samtalade lågmält med böjda huvuden, där de sedan kvar, oroligt

observerats av fadern.

Det verkade nu verkligen klart att hade tagit de skulle höra en vacker eller

underhållande violinkonsert, de var besvikna och var gör sin fred

och ro för att bli störd bara av artighet.

Det sätt på vilket de alla blåste röken från sin cigarr ur deras näsor och

munnar i synnerhet har lett till slutsatsen att de var mycket irriterad.

Och ändå hans syster spelade så vackert.

Hennes ansikte var vänt åt sidan, blicken följde poäng intensivt och sorgligt.

Gregor kröp fram ännu lite längre, att hålla huvudet nära mot

golvet för att kunna fånga blicken om möjligt.

Var han ett djur som musik så fångade honom?

För honom var det som om vägen till det okända näring han längtade efter var att avslöja sig själv.

Han var fast besluten att driva på rätten till sin syster, att dra i hennes klänning, och att

visar till henne på detta sätt som hon fortfarande kan komma med sin fiol in i hans rum,

för här ingen värderas skälet som han ville att värdera det.

Han ville inte låta henne gå från sitt rum längre, åtminstone inte så länge han levde.

Hans skrämmande utseende skulle för första gången bli användbar för honom.

Han ville vara på alla dörrar i sitt rum samtidigt och morra tillbaka på

angripare.

Bör dock hans syster inte tvingas men skulle vara med honom frivilligt.

Hon skulle sitta bredvid honom i soffan, böja sig ner hennes öra till honom, och han skulle då

anförtro henne, att han fast avsikt att skicka henne till vinterträdgården och att, om

hans olycka hade inte anlänt till

tiden skulle han ha förklarat allt detta förra julen - hade julen verkligen

redan kommit och gått -? och skulle tålde inga argument.

Efter denna förklaring hans syster skulle bryta ut i tårar av rörelse, och Gregor

skulle lyfta sig upp till hennes armhåla och kyssa hennes hals, som hon, från den tid

började hon gå till jobbet, hade lämnat utsatt utan ett band eller en krage.

"Mr Samsa, "ropade mitt inneboende till fadern, och utan att yttra ett

ytterligare ord, pekade pekfingret på Gregor som han rörde sig sakta framåt.

Fiolen tystnade.

Den mellersta inneboende log, först skakade på huvudet gång på sina vänner, och sedan såg

ner på Gregor gång.

Snarare än att köra Gregor tillbaka igen, verkade fadern att överväga det av yttersta

viktigt att lugna ner inneboende, även om de var inte alls upprörd och

Gregor verkade underhålla dem mer än de violinkonsert.

Fadern skyndade över till dem och med utsträckta armar försökte knuffa in dem i

eget rum och samtidigt för att blockera deras syn på Gregor med sin egen kropp.

På denna punkt blev de verkligen något irriterad, även om man inte längre kände

om det var på grund av faderns beteende eller på grund av kunskap de hade

bara förvärvas att de hade, utan att veta det, en granne som Gregor.

De krävde förklaringar från sin far, höjde sina armar för att göra sina poäng,

drog upprört på deras skägg, och flyttade tillbaka till sina rum ganska långsamt.

Under tiden hade den isolering som fallit plötsligt på hans syster efter

plötsligt avbrutna av skälet var överväldigade henne.

Hon hade hållit på fiol och buga i hennes slappa händerna en stund och hade

fortsatte att titta på noterna som om hon fortfarande spelar.

Alla på en gång hon drog sig samman, placeras instrumentet i sin mammas knä -

mamman var fortfarande sitter i sin stol har svårt att andas för henne lungor var

arbetande - och sprungit in i nästa rum,

som inneboende, pressade av fadern, var redan närmar snabbare.

Man kunde se hur under systers vana händer lakan och kuddar på

sängarna kastades på hög arrangerade och.

Redan innan hyresgäster hade nått i rummet, hon var färdig fastställande av sängar och

höll på att glida ut.

Fadern verkade så gripen igen med sin envishet att han glömde

den respekt som han alltid var skyldig till hans hyresgäster.

Han tryckte på och på, fram till dörren till rummet i mitten gentleman stämplade

högt med foten och därmed förde fadern till stillastående.

"Härmed förklarar jag," mitt inneboende sade att höja handen och kastade hans blick

både mamman och systern, "att med tanke på skamliga villkor

råder i denna lägenhet och familj "-

med denna spottade han beslutsamt på golvet - "jag omedelbart avbryta mitt rum.

Jag kommer naturligtvis inte betala någonting alls för de dagar som jag har bott här, men å

Tvärtom skall jag fundera på om jag kommer att inleda någon form av åtgärder mot

dig, något som - tro mig -. kommer att vara mycket lätt att skapa "

Han tystnade och såg rakt framför honom, som om han väntade på något.

Faktum är att hans två vänner genast gick in med sina åsikter, "Vi ger också

omedelbar verkan. "Då han tog i dörrhandtaget, bankade

dörren och låste den.

Fadern trevade sig stapplande till sin stol och lät sig falla i den.

Det såg ut som om han sträcker ut för sin vanliga kväll snooze, men den tunga

nickande med huvudet, som såg ut som om det var utan stöd, visade att han inte var

sova alls.

Gregor hade legat orörlig hela tiden på den plats där den inneboende hade fångat

honom.

Besvikelse med kollapsen av hans plan och kanske också svagheten väckt den

av hans svår hunger gjorde det omöjligt för honom att flytta.

Han var verkligen rädd för att en allmän katastrof skulle bryta över honom när som helst

ögonblick, och han väntade.

Han var inte ens förvånad när fiolen föll från moderns famn, ut från under

hennes darrande fingrar, och gav bort en genljöd ton.

"Mina kära föräldrar", sade systern slår handen på bordet i form av en

inledning, "saker inte kan fortsätta längre på detta sätt.

Kanske om du inte förstår att, tja, det gör jag.

Jag ska inte yttra min brors namn framför detta monster, och därför jag bara säga att

vi måste försöka bli av med det.

Vi har provat vad som är mänskligt möjligt att ta hand om den och att ha tålamod.

Jag tror att ingen kan kritisera oss det minsta. "

"Hon har rätt på tusen olika sätt", sade fadern till sig själv.

Mamman, som fortfarande var oförmögen att andas ordentligt, började hosta stumt

med handen höll upp över hennes mun och en manisk uttryck i hennes ögon.

Syster skyndade över till sin mamma och höll hennes panna.

Systern ord verkade ha lett fadern till vissa reflektioner.

Han satt upprätt, lekte med sin uniform hatt bland plattorna, som fortfarande låg på

tabellen från hyresgäster "kvällsmat och såg då och då på den orörliga

Gregor.

"Vi måste försöka bli av med det", syster sade nu bestämt till fadern, för

mor, i hennes hosta passform, hörde inte till någonting.

"Det är att döda er båda.

Jag ser det komma. När människor måste arbeta så hårt som vi alla

gör, kan de inte också tolerera detta ändlösa plågor hemma.

Jag kan bara inte gå på någon mer. "

Och hon bröt ut i en sådan gråt passform som tårarna rann ut ner på henne

mors ansikte. Hon torkade bort dem sin mamma med

mekaniska rörelser av händerna.

"Barn", sade fadern sympatiskt och med uppenbara uppskattning, "vad

ska vi göra? "

Systern ryckte bara på axlarna som ett tecken på den förvirring som i motsats

till hennes tidigare förtroende, hade kommit över henne medan hon grät.

"Om bara han förstod oss," sade fadern i en semi-ifrågasättande ton.

Den syster, mitt i hennes snyftande, skakade hennes hand energiskt som ett tecken på att

Det var ingen idé att tänka på det.

"Om han bara förstod oss," upprepade far och genom att stänga sina ögon han absorberats

syster övertygelse om omöjligheten i denna punkt ", så kanske

någon kompromiss skulle vara möjligt med honom.

Men som det är. .

. "" Måste det vara gjort sig av ", utropade

"Det är den enda vägen, far. Du måste försöka bli av med tanken att

syster.

Detta är Gregor. Det faktum att vi har trott så länge,

som verkligen är vår verkliga olycka.

Men hur kan det vara Gregor? Om det var Gregor, skulle han ha för länge sedan

insåg att ett gemensamt liv bland människor inte är möjligt med ett sådant djur

och skulle ha försvunnit frivilligt.

Då skulle vi inte ha en bror, men vi kunde fortsätta leva och hedra hans minne.

Men detta djur plågar oss.

Den driver bort hyresgäster, kommer naturligtvis att ta över hela lägenheten och lämna

oss att tillbringa natten i gränden. Titta bara, far, "hon skrek plötsligt ut,

"Han är redan igång igen."

Med en rädsla som var helt obegripligt för Gregor, syster till

lämnade mamman, sköt sig från sin stol, som om hon skulle förr offra

hennes mamma än kvar i Gregor s

området och rusade bakom hennes far som, upphetsad bara av hennes beteende, också stod

upp och halv höjde armarna framför syster som för att skydda henne.

Men Gregor hade ingen föreställning om som vill skapa problem för någon och

absolut inte för sin syster.

Han hade just börjat vända sig runt för att krypa tillbaka in i sitt rum, ganska

en häpnadsväckande syn, eftersom, som ett resultat av hans lidande tillstånd, var han tvungen att styra

sig genom svårigheten att vrida

runt med huvudet, i denna process lyft och banka den mot golvet

flera gånger. Han stannade och såg sig omkring.

Hans goda avsikter verkar ha erkänts.

Den skräck hade varade bara ett ögonblick. Nu tittade på honom i tystnad och

sorg.

Hans mor låg i sin stol, med benen utsträckta och pressas samman, hennes

ögon var nästan stängda från trötthet. Fadern och syster satte sig bredvid en

en annan.

Systern hade satt händerna runt faderns hals.

"Nu kanske jag faktiskt kan vända mig omkring," tänkte Gregor och började uppgiften

igen.

Han kunde inte sluta bloss på arbetet och var tvungen att vila då och då.

Dessutom var ingen manar honom. Det var alla lämnat honom på egen hand.

När han hade avslutat vända, började han genast att vandra rakt bakåt.

Han var förvånad över det stora avståndet som skilde honom från hans rum och gjorde

inte förstår det minsta om hur i hans svaghet att han hade täckt samma avstånd en

kort tid innan, nästan utan att märka det.

Ständigt avsikt bara krypa längs snabbt, betalade han knappt någon uppmärksamhet

att inga ord eller ifrån sin familj avbröt honom.

Först när han redan i dörren vände han huvudet, inte helt, eftersom han

kände halsen växer stel. I alla fall såg han ändå att bakom honom

ingenting hade förändrats.

Endast syster stod upp. Hans sista glimt borstat över moderns

som nu var helt sovande.

Knappast var han inne i sitt rum när dörren sköts stängdes mycket snabbt, bultade snabbt,

och spärras.

Gregor var överraskad av den plötsliga uppståndelsen bakom honom, så mycket att hans lilla

lemmar böjda dubbla under honom. Det var hans syster som hade varit i en sådan

bråttom.

Hon hade stått upp direkt, hade väntat, och hade då sprungit fram smidigt.

Gregor hade inte hört något av hennes strategi.

Hon ropade "Äntligen!" Till hennes föräldrar, som hon vred om nyckeln i låset.

"Vad nu?" Gregor frågade sig och såg sig omkring

i mörkret.

Han gjorde snart upptäckten att han inte längre kunde röra sig alls.

Han var inte förvånad över det.

Tvärtom slog det honom som onaturligt att fram till denna punkt hade han verkligen varit

kan upp till flytta runt med dessa tunna små ben.

Förutom att han kände sig relativt innehåll.

Visserligen hade han smärtor i hela hela hans kropp, men det tyckte han att de var

gradvis blir svagare och svagare och skulle till sist försvinna helt.

Det ruttna äpplet i ryggen och det inflammerade omgivningar, helt täckt

med vitt damm, märkte han knappast. Han mindes sin familj med djupa känslor

av kärlek.

I denna verksamhet, var hans egen trodde att han var tvungen att försvinna, om möjligt ännu

mer avgörande än hans systers.

Han återstod i detta tillstånd av tomma och fredlig reflektion tills tornet klockan

slog klockan tre på morgonen. Från fönstret han bevittnade början

av den allmänna gryende utanför.

Sen utan att vilja det, sjönk hans huvud hela vägen ner, och från hans näsborrar rann

ut svagt sitt sista andetag. Tidigt på morgonen den städerska

kom.

I hennes ren energi och skyndade hon slog alla dörrar - på exakt det sätt som folk

hade redan bett henne att inte - så mycket så att när hon kom en lugn sömn var ingen

längre möjligt var som helst i hela lägenheten.

I hennes vanligtvis kort besök i Gregor hon först hittade inget speciellt.

Hon tyckte att han låg så stilla där, eftersom han ville spela förolämpade

part. Hon gav honom beröm för en så fullständig

förståelse som möjligt.

Eftersom hon råkade vara i sin hand hålla långa kvast försökte hon att kittla

Gregor med det från dörren.

När det var ganska misslyckat, blev hon irriterad och petade Gregor lite,

och endast när hon hade knuffat honom från hans rum utan något motstånd gjorde hon blivit

uppmärksam.

När hon insåg snabbt det verkliga läget, växte hennes ögon stora, visslade hon

för sig själv. Men hon inte begränsa sig själv för

lång.

Hon drog öppna dörren till sovrummet och skrek med hög röst i mörkret,

"Kom och titta. Det sparkade hinken.

Det ligger där, helt putsade! "

Den Samsa gift par satt upprätt i deras äktenskap sängen och var tvungen att komma över

deras förskräckelse vid rengöring kvinnan innan de lyckades gripa hennes budskap.

Men sedan herr och fru Samsa klättrade mycket snabbt ur sängen, en på vardera sidan.

Mr Samsa kastade täcket över hans axlar, kom Mrs Samsa endast i hennes

natt-shirt, och gillar det här de klev in Gregor rum.

Samtidigt dörren till vardagsrummet, där Grete sovit sedan hyresgäster hade

kom till platsen, hade också öppnat.

Hon var fullt påklädd, som om hon inte hade sovit alls, hennes vita ansikte också tycks

indikerar att.

"Dead?", Sade fru Samsa och såg frågande på rengöring kvinnan,

även om hon kunde kolla allt på egen hand och även förstå utan en check.

"Jag borde säga det", sade städerska och som bevis, petade Gregor kropp

med kvasten ett betydande avstånd mer åt sidan.

Mrs Samsa gjorde en rörelse som om hon ville hålla kvasten, men gjorde inte det.

"Tja", sa Mr Samsa, "nu kan vi tacka Gud."

Han korsade sig och de tre kvinnorna följde hans exempel.

Grete, som inte tog ögonen från liket, sade, "Se hur tunn han var.

Han hade ätit någonting under så lång tid.

Maten som kom in hit kom ut igen exakt samma sak. "

I själva verket var Gregor kropp helt platt och torr.

Det var uppenbart egentligen för första gången, nu när han inte längre upp på

hans små ben och inget annat distraherade en blick.

"Grete, kom till oss för ett ögonblick", sade fru Samsa med ett vemodigt leende, och

Grete gick, inte utan att titta tillbaka på liket, bakom hennes föräldrar i sängen

rum.

Rengöringen Kvinnan stängde dörren och öppnade fönstret på vid gavel.

Trots den tidiga morgonen, var den friska luften delvis färgas med värme.

Det var redan i slutet av mars.

De tre inneboende klev ut ur sina rum och såg sig om efter sin frukost,

förvånad över att de hade glömt.

"Var är det frukost", frågade den mittersta av herrarna buttert till

städerska.

Dock lade hon sitt finger på hennes läppar och sedan snabbt och tyst uppgett för

det inneboende att de kunde komma i Gregor rum.

Så de kom och ställde sig i rummet, som var redan ganska ljust, runt Gregor är

lik, händerna i fickorna på sin något slitna jackor.

Då dörren till sovrummet öppnades, och Mr Samsa dök upp i sin uniform, med hans

fru på ena armen och sin dotter på den andra.

Alla var lite tår fläckig.

Då och då Grete tryckte hennes ansikte på sin fars arm.

"Ut ur min lägenhet omgående", sa Mr Samsa och ryckte upp dörren, utan att

släppa av kvinnorna.

"Vad menar du?", Sa mitt inneboende, något bestört och med ett sött leende.

De två andra höll sina händer bakom sig och ständigt gnuggade dem mot varandra

andra, som i glädjefull väntan på ett stort gräl som måste hamna i deras

fördel.

"Jag menar precis vad jag säger", svarade herr Samsa och gick direkt med sina två kvinnliga

följeslagare upp till hyresgästen.

Den senare en början stod orörlig och tittade på golvet, som om frågor var

ordna sig på ett nytt sätt i huvudet.

"Okej, då går vi", sa han och såg upp på Mr Samsa som om, plötsligt

övervinnas genom ödmjukhet, han bad nytt tillstånd för detta beslut.

Mr Samsa nickade bara åt honom upprepade gånger med ögonen vidöppna.

Efter det gick hyresgästen faktiskt med långa steg direkt ut i

Hall.

Hans två vänner hade redan lyssnat på ett tag med händerna alldeles stilla,

och nu hoppade snyggt efter honom, som om rädd för att herr Samsa kan ta steget in

hallen framför dem och störa deras återförening med sin ledare.

I hallen alla tre av dem tog sina hattar från klädhängare, drog sina käppar

från käpphållare, bugade tyst, och lämnade lägenheten.

I vad som visade sig vara en helt grundlös misstro, klev Mr Samsa med

de två kvinnorna ut på landningen, lutade sig mot räcket och såg över som

tre inneboende sakta men säkert gjort

sig ner den långa trappan, försvann på varje våning i en viss tur

i trapphuset, och på några sekunder kom ut igen.

Ju djupare de fortsatte, desto mer Samsa familjen förlorat intresset för dem, och

när en slaktare med en bricka på huvudet kommer att möta dem och sedan med en stolt hållning

steg upp för trappan högt över dem, Mr

Samsa. Tillsammans med kvinnor, lämnade räcke, och alla återvände, som om

lättad, tillbaka in i deras lägenhet. De bestämde sig att dagen vila och

gå en promenad.

Inte bara de hade förtjänat denna paus från jobbet, men det fanns ingen tvekan om att de

verkligen behövde det.

Och så de satte sig vid bordet och skrev tre brev ursäkt: Herr Samsa till hans

handledare, Mrs Samsa till hennes klient, och Grete till hennes ägare.

Under skriva städerskan kom in för att säga att hon gick av, för henne

morgonen arbetet var färdigt. De tre personer som skriver till en början bara

nickade, utan att kasta en blick upp.

Först när städerskan var fortfarande ovilliga att avvika, gjorde de se upp

argt. "Nå", frågade Mr Samsa.

Rengöringen Kvinnan stod leende i dörren, som om hon hade en stor slaglängd

tur att rapportera till familjen, men skulle bara göra det om hon fick frågan direkt.

Den nästan upprätt liten struts fjäder i sin hatt, som hade irriterat Mr Samsa

under hela hennes tjänst, svängde lätt i alla riktningar.

"Okej då, vad du verkligen vill", frågade Mrs Samsa, vilka städerskan

fortfarande oftast respekteras.

"Tja", svarade städerska, ler så glatt att hon inte kunde gå på

tala direkt, "om hur det skräp från rummet bredvid ska kastas

ut, måste du oroa dig inte om det.

Allt tas om hand. "Mrs Samsa och Grete böjde sig ner till sina

bokstäver, som om de ville fortsätta skriva.

Mr Samsa, som märkte att den städerska ville börja beskriva allt

i detalj, beslutsamt hindrade henne med en utsträckt hand.

Men eftersom hon inte fick förklara, mindes hon mycket bråttom hon var i,

och ropade, helt klart förolämpade, "Bye bye, alla", vände sig ursinnigt och vänster

lägenheten med en förskräcklig smäller i dörren.

"I kväll kommer hon att vara släppa taget", sa Mr Samsa, men han fick inget svar från vare sin

fru eller hans dotter, eftersom städerskan verkade ha upprörd gång

igen av lugnet de hade precis uppnått.

De fick upp, gick fram till fönstret, och förblev där, med armarna om varje

andra.

Mr Samsa vände sig i sin stol i deras riktning och observerade dem tyst

för en stund. Och han ropade: "Okej, kom hit

då.

Låt oss äntligen bli av med gamla saker. Och har en liten fråga för mig. "

Kvinnorna deltog med honom på en gång. De rusade till honom, smekte honom och

snabbt avslutade sina brev.

Då alla tre lämnade lägenheten tillsammans, något de inte gjort på flera månader nu,

och tog den elektriska spårvagnen i det fria utanför staden.

Bilen som de satt i sig var helt uppslukad av den varma

Sön

Lutande bekvämt tillbaka i sina säten, talade de med varandra om framtiden

framtidsutsikter, och de upptäckte att vid närmare iakttagelse dessa var inte alls

dåligt, för de tre av dem hade anställning,

om vilka de inte hade riktigt ifrågasatt varandra alls, vilket var oerhört

gynnsam och med särskilt lovande framtidsutsikter.

Störst förbättring av sin situation i detta ögonblick, hade naturligtvis komma från

ett byte av bostad.

Nu ville hyra en lägenhet mindre och billigare men bättre beläget och

generellt mer praktiska än den nuvarande, som Gregor hade hittat.

Medan de roade sig på detta sätt, slog det herr och fru Samsa, nästan vid

samma ögonblick, hur deras dotter, som blev mer livlig hela tiden, hade

blommade nyligen, trots alla de

problem som hade gjort hennes kinder bleka, i en vacker och vällustig unga

kvinna.

Allt mer tyst och nästan omedvetet förstå varandra i

deras blickar, trodde de att tiden nu var till hands att söka en bra ärlig

mannen för henne.

Och det var något av ett bevis på sin nya drömmar och goda intentioner när

i slutet av sin resa deras dotter gick upp först och sträckte hennes unga kropp.