-
Jag är föd i mörkret.
-
Mörker och krakning.
-
Ljudet av mina bröder och systrar går med mig.
-
Och sen:
-
Ljus.
-
Och rörelse.
-
Och plötsligt
-
är allt upp och ner.
-
Idag är jag född.
-
Och idag har jag fem månader kvar att leva.
-
Vi är på kalla metalrullar.
-
Jag försöker att stanna på toppen med mitt hus men jag glider igenom.
-
Vi alla gör.
-
Våra hus tas bort.
-
Och vi är i rörelse.
-
Det är Stora över oss.
-
En sträcker sig ner och griper tag i min syster.
-
Hon kastas ner i en skinande tub.
-
Jag klarar ifrån det men den nästa tar min broder.
-
Han kastas ner en annan tub.
-
Det är så högljuda med oss alla.
-
Så mycket rädsla.
-
Och sen är jag tagen.
-
De Stora drar mina vingar.
-
Sen är jag i en tub.
-
Faller.
-
Jag landar med mina systrar. Vi ser våra bröder bredvid oss, I rörelse.
-
Alla av oss är i rörelse igen.
-
Mer Stora är framför.
-
Något hemskt händer
-
Jag hör dem skrika.
-
Mina bröder och systrar skriker.
-
Något är fel.
-
Jag försöker komma därifrån men jag fortsätter i rörelse.
-
Förflyttas framåt skriket medan rymmer iväg.
-
Alltid förflyttas.
-
Jag är gripen igen.
-
Men den här gången är det inte mina vinger de vill ha.
-
Min mun.
-
Min näbb.
-
De har tagit min näbb.
-
Jag fick precis denna näbb.
-
Den var ny och den var min och nu blöder jag.
-
Mina bröder och systrar blöder.
-
Vi alla skriker nu. Och förflyttas igen.
-
Alltid förflyttas.
-
Jag börjar bli trött.
-
Min halva näbb värker.
-
Och sen hör jag det.
-
Mer slipning
-
Mer hackning.
-
Mer skrikande.
-
Jag är tagen igen. Jag är upp och ner. Vi är alla upp och ner.
-
Och sedan smärtan.
-
Mina tår. Alla mina tår.
-
Borta.
-
De var mina helt nya tår.
-
Ingen chans att gå med dem tårna.
-
Och jag blöder mer. Vi alla blöder. Och förflyttas.
-
Alltid förflyttas.
-
Ner i mera tuber. Förbi mer Stora.
-
Tills vi är alla tillsammans så nära och så tätt.
-
Och förflyttas. Alltid förflyttas.
-
Men det är annorlunda nu. Förflyttas men inte i rörelse.
-
Och sen stannar vi. Det är mörkt igen.
-
De Stora kommer och tar oss. Och nu är det dags att sluta förflyttas.
-
Jag är upp mot min syster. Det är svårt att andas.
-
Det är så många av oss.
-
Inga näbbar. Inga tår. Inga rum.
-
Detta är vår alldeles första dag.
-
Tiden flyger. Jag växer så snabbt. Vi alla växer så snabbt.
-
Jag önskar att vi förflyttads igen. Röra sig är för jobbigt.
-
Mina ben can inte lyfta mig.
-
Min syster försöker använda sina vingar för att få tag i maten.
-
Andra gav upp länge sedan.
-
Jag blöder igen.
-
Denna gången är det på min sida.
-
Jag kan inte se det, men jag känner den våta hettan av mitt blod.
-
Jag har förlorat mina fjädrar där.
-
Något är fel. Men jag kan inte se det.
-
Ingen kan.
-
Det är så mörkt.
-
Ibland kommer de Stora in.
-
Ibland så sparkar dem oss.
-
Ibland säger dem att vi ska vara lyckliga få att vara bur-fria.
-
Jag känner mig inte lycklig.
-
Sedan en dag, kom de Stora.
-
Och dem sparkar oss igen.
-
Men den här gången finns det ljus.
-
De sparkar oss framåt ljuset.
-
Några av mina systrar kan inte röra sig.
-
De Stora drar dem med deras nackar eller vingar.
-
De släper med sig dem till ljuset.
-
Jag försöker att gå. Jag är för långsam.
-
Jag rör mig, men inte snabbt nog.
-
Sedan flyger jag.
-
Flyger jag verkligen?
-
Varför gör det så hemskt ont att flyga?
-
Det var dem Stora.
-
Det höll mig med mina vingar och kastade mig till ljuset.
-
Inget flygande för mig.
-
Vi är alla tätt tillsammans igen.
-
Mina vingar gör ont. Min fjäderlösa fläck är blank med blod och skarp med smärta.
-
Min långt-borta näbb och tår är nästan glömda.
-
Jag är fem månader gamal nu.
-
Jag kommer inte ihåg hur det är röra sig.
-
Vi förflyttas längre än någonsin förut.
-
Det är kallt.
-
Mina systrar runt om mig är också sjuka.
-
Några har slutat andas.
-
Några andas för häftigt.
-
Jag försöker att hålla mig varm.
-
Jag är hungrig och törstig.
-
Vi har förflyttats i all evighet.
-
Och sedan är vi inte.
-
De Stora kommer tillbaka. Och jag ser dem.
-
Jag ser mina bröder och systrar upp och ner igen.
-
Och jag tänker vad tar dem nu.
-
Vi har inga mera tår att ge. Sedan är jag upp och ner med.
-
Och vi förflyttas. Alltid förflyttas.
-
Jag hör vatten. Äntligen, vatten.
-
Jag är so törstig.
-
Jag ser mina bröder och systrar gå in i vattnet och ut ur.
-
Jag förstår inte men jag försöker att dricka.
-
Och sedan så händer det.
-
Chocken.
-
Genom hela min kropp.
-
Mer smärta än när dem tog min näbb. Mer smärta än när dem tog mina tår.
-
Mer smärta än min blanka fjäderlösa fläck.
-
Jag är ute.
-
Mina systrar som hänger bredvid mig är inte längre vakna.
-
Varför är jag vaken?
-
Varför kan jag känna allting?
-
Jag vill också sova. Jag vill sluta att förflyttas. Men vi förflyttas igen.
-
Jag hör snurr. Jag känner lukten av blod.
-
Något skinande är under mina systrar.
-
Och sedan blod. Överallt, blod.
-
Det är på ingång.
-
Skinandet är närmare. Jag förflyttas mot det. Jag är i rörelse. Jag är i rörelse.
-
Och sedan slutar jag.
-
Denna kalkonens berättelse är inte en isolerad händelse.
-
För mer information, snälla se videorna länkade här såväl som
-
i videobeskrivningen nedan. Du kan hitta alla referenser på
-
bloggen för denna video, vilket är länkat nedan i beskrivningen såväl med.
-
Snälla gilla och dela denna video för att hjälpa ge en röst för de biljoner
-
kalkoner och andra fåglar slaktade varje år, och prenumerera för mer
-
veganskt innehåll varje Mondag, Onsdag och några Fredagar.
-
För att stödja meddelanden som denna snälla see de stödjande länken i
-
videobeskrivningen nedan, eller klicka texten eller länken i sidofältet.
-
Gå nu och lev vegan,
-
se världen genom hennes ögon,
-
och så ses vi snart.
-
Textning av Amara.org gemenskap