5 Months To Live | Draw My Life

Jag är föd i mörkret.

Mörker och krakning.

Ljudet av mina bröder och systrar går med mig.

Och sen:

Ljus.

Och rörelse.

Och plötsligt

är allt upp och ner.

Idag är jag född.

Och idag har jag fem månader kvar att leva.

Vi är på kalla metalrullar.

Jag försöker att stanna på toppen med mitt hus men jag glider igenom.

Vi alla gör.

Våra hus tas bort.

Och vi är i rörelse.

Det är Stora över oss.

En sträcker sig ner och griper tag i min syster.

Hon kastas ner i en skinande tub.

Jag klarar ifrån det men den nästa tar min broder.

Han kastas ner en annan tub.

Det är så högljuda med oss alla.

Så mycket rädsla.

Och sen är jag tagen.

De Stora drar mina vingar.

Sen är jag i en tub.

Faller.

Jag landar med mina systrar. Vi ser våra bröder bredvid oss, I rörelse.

Alla av oss är i rörelse igen.

Mer Stora är framför.

Något hemskt händer

Jag hör dem skrika.

Mina bröder och systrar skriker.

Något är fel.

Jag försöker komma därifrån men jag fortsätter i rörelse.

Förflyttas framåt skriket medan rymmer iväg.

Alltid förflyttas.

Jag är gripen igen.

Men den här gången är det inte mina vinger de vill ha.

Min mun.

Min näbb.

De har tagit min näbb.

Jag fick precis denna näbb.

Den var ny och den var min och nu blöder jag.

Mina bröder och systrar blöder.

Vi alla skriker nu. Och förflyttas igen.

Alltid förflyttas.

Jag börjar bli trött.

Min halva näbb värker.

Och sen hör jag det.

Mer slipning

Mer hackning.

Mer skrikande.

Jag är tagen igen. Jag är upp och ner. Vi är alla upp och ner.

Och sedan smärtan.

Mina tår. Alla mina tår.

Borta.

De var mina helt nya tår.

Ingen chans att gå med dem tårna.

Och jag blöder mer. Vi alla blöder. Och förflyttas.

Alltid förflyttas.

Ner i mera tuber. Förbi mer Stora.

Tills vi är alla tillsammans så nära och så tätt.

Och förflyttas. Alltid förflyttas.

Men det är annorlunda nu. Förflyttas men inte i rörelse.

Och sen stannar vi. Det är mörkt igen.

De Stora kommer och tar oss. Och nu är det dags att sluta förflyttas.

Jag är upp mot min syster. Det är svårt att andas.

Det är så många av oss.

Inga näbbar. Inga tår. Inga rum.

Detta är vår alldeles första dag.

Tiden flyger. Jag växer så snabbt. Vi alla växer så snabbt.

Jag önskar att vi förflyttads igen. Röra sig är för jobbigt.

Mina ben can inte lyfta mig.

Min syster försöker använda sina vingar för att få tag i maten.

Andra gav upp länge sedan.

Jag blöder igen.

Denna gången är det på min sida.

Jag kan inte se det, men jag känner den våta hettan av mitt blod.

Jag har förlorat mina fjädrar där.

Något är fel. Men jag kan inte se det.

Ingen kan.

Det är så mörkt.

Ibland kommer de Stora in.

Ibland så sparkar dem oss.

Ibland säger dem att vi ska vara lyckliga få att vara bur-fria.

Jag känner mig inte lycklig.

Sedan en dag, kom de Stora.

Och dem sparkar oss igen.

Men den här gången finns det ljus.

De sparkar oss framåt ljuset.

Några av mina systrar kan inte röra sig.

De Stora drar dem med deras nackar eller vingar.

De släper med sig dem till ljuset.

Jag försöker att gå. Jag är för långsam.

Jag rör mig, men inte snabbt nog.

Sedan flyger jag.

Flyger jag verkligen?

Varför gör det så hemskt ont att flyga?

Det var dem Stora.

Det höll mig med mina vingar och kastade mig till ljuset.

Inget flygande för mig.

Vi är alla tätt tillsammans igen.

Mina vingar gör ont. Min fjäderlösa fläck är blank med blod och skarp med smärta.

Min långt-borta näbb och tår är nästan glömda.

Jag är fem månader gamal nu.

Jag kommer inte ihåg hur det är röra sig.

Vi förflyttas längre än någonsin förut.

Det är kallt.

Mina systrar runt om mig är också sjuka.

Några har slutat andas.

Några andas för häftigt.

Jag försöker att hålla mig varm.

Jag är hungrig och törstig.

Vi har förflyttats i all evighet.

Och sedan är vi inte.

De Stora kommer tillbaka. Och jag ser dem.

Jag ser mina bröder och systrar upp och ner igen.

Och jag tänker vad tar dem nu.

Vi har inga mera tår att ge. Sedan är jag upp och ner med.

Och vi förflyttas. Alltid förflyttas.

Jag hör vatten. Äntligen, vatten.

Jag är so törstig.

Jag ser mina bröder och systrar gå in i vattnet och ut ur.

Jag förstår inte men jag försöker att dricka.

Och sedan så händer det.

Chocken.

Genom hela min kropp.

Mer smärta än när dem tog min näbb. Mer smärta än när dem tog mina tår.

Mer smärta än min blanka fjäderlösa fläck.

Jag är ute.

Mina systrar som hänger bredvid mig är inte längre vakna.

Varför är jag vaken?

Varför kan jag känna allting?

Jag vill också sova. Jag vill sluta att förflyttas. Men vi förflyttas igen.

Jag hör snurr. Jag känner lukten av blod.

Något skinande är under mina systrar.

Och sedan blod. Överallt, blod.

Det är på ingång.

Skinandet är närmare. Jag förflyttas mot det. Jag är i rörelse. Jag är i rörelse.

Och sedan slutar jag.

Denna kalkonens berättelse är inte en isolerad händelse.

För mer information, snälla se videorna länkade här såväl som

i videobeskrivningen nedan. Du kan hitta alla referenser på

bloggen för denna video, vilket är länkat nedan i beskrivningen såväl med.

Snälla gilla och dela denna video för att hjälpa ge en röst för de biljoner

kalkoner och andra fåglar slaktade varje år, och prenumerera för mer

veganskt innehåll varje Mondag, Onsdag och några Fredagar.

För att stödja meddelanden som denna snälla see de stödjande länken i

videobeskrivningen nedan, eller klicka texten eller länken i sidofältet.

Gå nu och lev vegan,

se världen genom hennes ögon,

och så ses vi snart.

Textning av Amara.org gemenskap