Hur klimatförändringar ändrar ljudlandskapet under vattnet | Kate Stafford | TEDxCERN

Det här föredraget hölls vid ett TEDx-evenemang som arrangerades av en lokal förening efter TED:s riktlinjer. Läs mer på http://ted.com/tedx.

Undervattensvärlden är inte tyst. Den är lika bullrig som vilken djungel eller regnskog som helst. Men klimatförändringen håller på att ändra ljudlandskapet under vattnet dramatiskt, med risk för katastrofala följder för vår planet.

Oceanograf Kate Stafford tar oss på en ljudlig och visuell resa, från havens djup ända upp till ytan. Hon har ett tydligt budskap: Vi måste utveckla lokala lösningar för att minska bullret som människor orsakat.

1956 vann en dokumentär
av Jacques Cousteau

både Guldpalmen och en Oscar.

Filmen hette "Le monde du silence",

eller "Den tysta världen".

Utgångspunkten för titeln var
att undervattensvärlden var en tyst värld.

Vi vet nu, 60 år senare,

att undervattensvärlden
är allt annat än tyst.

Även om ljuden inte hörs
ovanför vattenytan,

beroende på var man är och tiden på året,

kan ljudlandskapet under vattnet

vara bullrig som en djungel
eller en regnskog.

Ryggradslösa djur, som pistolräka, fiskar
och marina däggdjur använder sig av ljud.

De använder ljud
för att undersöka sin livsmiljö,

för att kommunicera
med varandra, för att navigera,

för att upptäcka rovdjur och byten.

De använder sig också av ljud
för att få kännedom om sin omgivning.

Ta till exempel Arktis.

Det anses vara en vidsträckt,
ogästvänlig plats,

ibland beskriven som en öken,

eftersom den är så kall och så avlägsen,
och istäckt större delen av året.

Trots det finns det ingen plats på jorden
som jag hellre skulle vara på än Arktis.

Speciellt när dagarna bli längre
och våren är på väg.

För mig förkroppsligar Arktis
verkligen skillnaden

mellan vad vi ser på ytan
och vad som pågår under den.

Man kan se ut över isen -
alldeles vit och blå och kall -

och inte se ett dugg.

Men om ni kunde höra under vattnet,

de ljud ni skulle höra
skulle först förvåna och sedan glädja er.

Även om era ögon inte ser något annat
på flera kilometer än is

så berättar era öron att där ute

finns grönlandsvalar och vitvalar,
valrossar och storsälar.

Även isen låter.

Den skriker, och spricker, och smäller,
och stönar när den krockar och skaver

när temperaturen eller strömmar
eller vindar vänder.

Och under kompakt havsis, mitt i vintern,

sjunger grönlandsvalar.

Det skulle man aldrig tro

eftersom vi människor tenderar
att vara väldigt visuella djur.

För de flesta av oss, men inte alla,

är det synen som leder oss rätt i världen.

För marina däggdjur som bor under vatten,

där kemiska signaler
och ljus fungerar dåligt,

är ljud det sinne de använder för att se.

Ljud fortplantar sig mycket bra i vatten,
mycket bättre än i luften.

Därför kan signaler höras på långt håll.

På Arktis är detta extra viktigt

eftersom de arktiska marina däggdjuren
inte bara måste höra varandra,

de måste även lyssna
efter signaler från omgivningen

som tyder på tjock is eller öppet vatten.

Kom ihåg att även om de spenderar
största delen av sina liv under ytan

så är de däggdjur
som måste upp till ytan och andas.

Kanske de lyssnar
efter tunn is eller ingen is,

eller lyssna efter ekon av is i närheten.

Arktiska marina däggdjur lever i ett rikt
och varierande ljudlandskap under vattnet.

På våren kan det vara en kakafoni av ljud.

(Surrande, vinande, gnällande,
visslande, klagande ljud)

Men när isen är kompakt

och temperaturen och strömmarna
håller sig någorlunda konstanta

så har undervattensvärlden på Arktis
en av de lägsta omgivningsbullernivåerna

av världens hav.

Men det håller på att ändras.

Klimatförändringen och minskningen
av havsis ändrar också

ljudlandskapet under vattnet på Arktis,

som är en direkt följd
av människans växthusgasutsläpp.

Vi genomför, i praktiken,
med klimatförändringen

ett helt okontrollerat experiment

med vår planet.

Under de senaste 30 åren

har delar av Arktis fått uppleva
en minskning av vinterhavsis

med allt från sex veckor
till fyra månader.

Denna minskning av vinterhavsis
kallas ibland för

en förlängning av säsongen
för öppet vatten,

den del av året som Arktis
är farbart för fartyg.

Det är inte bara utbredningen
av isen som ändras

utan dess ålder och tjocklek också.

Ni har kanske hört talas om
att en minskning av vinterhavsis

gör att det blir färre platser att bo på
för djur som är beroende av havsis

som till exempel grönlandssälar,
eller valrossar, eller isbjörnar.

Minskande havsis orsakar även
ökad erosion längs kustbelägna byar

och ändrad tillgång på bytesdjur
för marina fåglar och däggdjur.

Klimatförändringen och minskning
av havsis ändrar även

ljudlandskapet under vattnet på Arktis.

Vad menar jag med ljudlandskap?

De av oss som tjuvlyssnar
på havet som jobb

använder instrument som kallas hydrofoner,
som är undervattensmikrofoner.

Vi spelar in omgivningsbuller,
bullret som finns runt oss alla.

Ljudlandskapet ger oss de ingående delarna

i detta bullerfält.

Det vi hör i våra hydrofoner

är ljudet av klimatförändringen.

Vi hör dessa ändringar på tre fronter:

från luften, från vattnet och från land.

Först: luft.

Vindar på vatten skapar vågor.

Dessa vågor skapar bubblor.
Bubblorna spricker.

När de gör det, skapar de ljud.

Detta ljud är som ett väsande
eller brus i bakgrunden.

På Arktis, när det är isbelagt,

kommer det mesta av ljudet
från vinden inte ner i vattnet

eftersom is fungerar som en buffert
mellan atmosfären och vattnet.

Det är ett av skälen till att Arktis
har så låg omgivningsbullernivå.

Men i och med minskningen av vinterhavsis,

så är inte Arktis längre bara
mottaglig för vågbullret

utan även antalet stormar
och intensiteten på stormarna

på Arktis har ökat.

Allt detta ökar bullernivåerna
i ett tidigare tyst hav.

Nummer två: vatten.

I och med minskande vinterhavsis
flyttar subarktiska arter norrut

och utnyttjar nya platser att bo på
som skapas med mer öppet hav.

Arktiska valar, som denna grönlandsval,
har ingen ryggfena,

eftersom de utvecklats
för att leva och simma i istäckta vatten.

Att ha något som sticker ut på ryggen

bidrar inte till förflyttning genom is,

och kan till och med
utestänga djur från isen.

Men nu, var man än lyssnar
så hör vi ljuden

av sillvalar, knölvalar, och späckhuggare,

längre och längre norrut

och senare och senare på säsongen.

Vi hör, i princip, en invasion av Arktis
av subarktiska arter

och vi vet inte vad det kommer innebära.

Kommer det bli tävling om mat
mellan arktiska och subarktiska djur?

Är det risk för att de subarktiska arterna
inför sjukdomar och parasiter till Arktis?

Vad gör de nya ljud som de frambringar

med ljudlandskapet under vattnet?

För det tredje: land.

Med land menar jag människor.

Mer öppet vatten innebär
ökad närvaro på Arktis.

Förra sommaren

tog sig ett enormt kryssningsfartyg
igenom Nordvästpassagen,

den en gång mytomspunna vägen
mellan Europa och Stilla Havet.

Minskningen av havsis har möjliggjort
för människor att vara på Arktis oftare.

Det har möjliggjort en ökning
av olje- och gasletning och utvinning,

för potentiell kommersiell sjöfart,

och även för ökad turism.

Vi vet numera att fartygsbuller
ökar nivån av stresshormoner hos valar

och kan störa diandet.

Luftpistoler som avger höga,
lågfrekventa "whoomps" var 10-20 sekund

ändrar simsättet och
kommunikationen mellan valar.

Alla dess ljudkällor
minskar det akustiska bandet

över vilket arktiska marina däggdjur
kan kommunicera.

Arktiska marina däggdjur
är vana med väldigt höga ljudnivåer

under vissa delar av året,

men främst från andra djur eller havsis.

Det är ljuden som de har utvecklats med

och som är avgörande för deras överlevnad.

De nya ljuden är högljudda
och de är främmande.

De kan komma att påverka miljön
på sätt som vi tror oss förstå,

men även på sätt som vi inte förstår.

Kom ihåg att ljud är det viktigaste sinnet

för dessa djur;

och det är inte bara den fysiska miljön
i Arktis som snabbt håller på att ändras,

utan även den akustiska miljön.

Det är som om vi plockat upp
dessa djur från den tysta landsbygden

och släppt ner dem i en storstad
mitt i rusningstrafiken.

De kommer inte undan.

Vad kan vi göra nu?

Vi kan inte minska vindstyrkorna

eller hindra de subarktiska djuren
från att migrera norrut,

men vi kan jobba för lokala lösningar
för att minska bullret från människor.

En av lösningarna är
att minska farten för fartyg

som korsar Arktis;

en långsammare båt är en tystare båt.

Vi kan begränsa tillgängligheten
under de årstider och i de regioner

som är viktiga för fortplantning,
eller när ungarna diar,

eller under migrationer.

Vi kan bli bättre på att göra skepp tysta

och komma på bättre sätt
att utforska havsbotten på.

Den goda nyheten är

att det redan finns människor
som jobbar på detta.

Men till syvende och sist

är det vi människor
som står inför det tuffa uppdraget

att vända, eller åtminstone få stopp på,

de atmosfäriska förändringar
som människan skapat.

Låt oss komma tillbaka till idén
med en tyst värld under vattenytan.

Det är fullt möjligt

att många av valarna
som simmar runt i Arktis idag,

speciellt långlivade arter
som grönlandsvalen

som inuiterna säger
kan leva två människoliv,

det är möjligt att dessa valar levde 1956

när Jacques Cousteau gjorde sin film.

När man tänker tillbaka,

med tanke på allt buller
vi skapar i haven idag,

var det kanske "Den tysta världen".

Tack!

(Applåder)