Dan Gilbert ställer frågan, Varför är vi lyckliga?

Dan Gilbert, författaren till Stumbling on Happiness, utmanar föreställningen att vi blir olyckliga när vi inte får det vi önskar. Vårt "psykiska immunförsvar" gör att vi kan känna oss verkligt lyckliga även när saker och ting inte går som vi planerat.

När du har 21 minuter att tala,

känns två miljoner år som en riktigt lång tid.

Men ur ett evolutionärt perspektiv är två miljoner år ingenting.

Ändå har människans hjärna tredubblats i massa på två miljoner år,

från vår förfader homo habilis hjärna på drygt ett halvkilo,

till den köttfärslimpa på nästan ett och ett halvt kilo som alla här har mellan öronen.

Vad är då med en stor hjärna att naturen så gärna vill att var och en av oss ska ha en?

Jo, de visar sig att när en hjärna tredubblas i storlek,

så blir den inte bara tre gånger större, den får även nya strukturer.

Och en av huvudanledningarna till att vår hjärna blev så stor är att den fick en ny del,

pannloben. Speciellt viktigt är den del kallad prefrontal-cortex.

Så, vad är det som en prefrontal-cortex gör för dig att det rättfärdigar

en total arkitektonisk översyn av skallen under ett ögonblick av evolutionär tid?

Jo, det visar sig att prefrontal-cortex gör en massa saker,

men en av de viktigaste saker den gör

är att den är en upplevelsesimulator.

Piloter tränar i flygsimulatorer

så att de inte ska göra riktiga misstag i flygplanen.

Mänskliga individer har den här makalösa anpassningen

att de faktiskt kan ha upplevelser i sina huvuden

innan de testar dem i riktiga livet.

Det här är ett knep som ingen av våra förfäder kunde,

och som inget annat djur kan göra riktigt som vi. Det är en makalös anpassning.

Den är i samma liga som tummar, kunna stå upprätt, och språk,

som en av sakerna som tog oss från träden

till shoppingcentren.

OK -- (Skratt) -- ni har alla gjort det här.

Jag menar, ni vet,

Ben and Jerry's har inte någon lever-och-lök-glass.

Det är inte för att de vispade ihop lite, testade den och sa, "Uää!"

Det är för att, utan att lämna era stolar,

kan ni simulera den smaken och säga uää innan ni testar den.

Låt oss se hur era upplevelsesimulatorer fungerar.

Låt oss först bara köra en snabb diagnostik innan jag fortsätter med resten av föredraget.

Här är två olika framtider som jag bjuder in er att fundera över,

och ni kan försöka simulera dem och berätta för mig vilken ni skulle föredra.

En av dem är att vinna på lotto. Det här är cirka 314 miljoner dollar.

Och den andra är att bli förlamad.

Så, fundera på det en stund.

Ni känner förmodligen att ni inte behöver en stund att fundera.

Intressant nog, så finns det data på de här två grupperna av personer,

data över hur lyckliga de är.

Och det här är exakt vad ni väntade er, eller hur?

Men det här är inte datat. Jag hittade på det här!

Det här är datat. Ni flunkade testet, och ni är knappt ens fem minuter in i föredraget.

För faktum är att ett år efter att ha förlorat ett av sina ben,

och ett år efter att ha vunnit på lotto, så är lottovinnare och förlamade

lika nöjda med sina liv.

Men, känn er inte för dåliga över att ha bommat det första testet,

för alla av oss bommar alla test hela tiden.

Forskningen som har bedrivits i mitt labb,

som ekonomer och psykologer runt om i landet har bedrivit,

har avslöjat någonting ganska förbluffande för oss.

Något som vi kallar "impact bias",

vilket är simulatorns benägenhet att fungera dåligt.

Simulatorns benägenhet att få dig tro att olika utfall

är mer olika än de egentligen är.

Genom empiriska studier och labbtester

ser vi att vinna eller förlora ett val, att erövra eller förlora en kärlekspartner,

att få en befordran eller inte, att klara ett prov på universitetet eller inte,

etc., har mycket mindre påverkan, mindre intensitet, och mycket mindre varaktighet

än folk förväntar sig att de ska ha.

Faktiskt så visar en ny studie -- det här golvar mig nästan --

en ny studie som visar hur stora trauman i livet påverkar folk

påvisar att om det hela hände för mer än tre månader sen,

med bara några få undantag,

så har händelsen ingen som helst påverkan på vår lycka.

Varför?

Eftersom lycka kan tillverkas.

Sir Thomas Brown skrev 1642, "Jag är den lyckligaste mannen i världen.

Jag har inom mig förmågan att omvandla fattighet till rikedom, motgång till framgång.

Jag är mer osårbar än Achilles; ödet har inte en enda fläck att träffa mig på"

Vad för anmärkningsvärt marskineri är det den här killen har i huvudet?

Jo, det visar sig att det är exakt samma märkvärdiga maskineri som vi alla har.

Mänskliga individer har någon som vi skulle kunna kalla ett psykiskt immunförsvar.

Ett system av kognitiva processer, de flesta omedvetna kognitiva processer,

som hjälper dem ändra sin uppfattning om världen,

så att de kan känna sig mer tillfreds med den värld de befinner sig i.

Precis som Sir Thomas, har ni den här maskinen,

i motsats till Sir Thomas, verkar ni inte veta om det.

Vi tillverkar lycka, men vi tror att lycka är något som man måste finna.

Jag behöver inte ger er speciellt många exempel på hur folk tillverkar lycka,

misstänker jag. Jag hade tänkt visa er lite experimentella bevis,

men ni behöver inte leta särskilt länge för att hitta andra bevis.

För att utmana mig själv, eftersom jag säger det här då och då under föreläsningar,

tog jag en kopia av New York Times och fösökte hitta några exempel på folk som tillverkat lycka.

Och här är tre killar som tillverkar lycka.

"Jag har det så mycket bättre fysiskt, ekonomiskt, själsligt, mentalt

och på nästan alla andra sätt." "Jag ångrar ingenting.

Det var en underbar upplevelse." "Jag tror att det fick bästa möjliga utgång."

Vilka är de här karaktärerna som är så jäkla lyckliga?

Jo, den första är Jim Wright.

Vissa av er är tillräckligt gamla för att minnas: han var representanthusets ordförande

och han avgick i skam när en ung republikan vid namn Newt Gingrich

fick reda på en skum affär gällande ett bokkontakt som han gjort.

Han förlorade allt. Den mäktigaste demokraten i landet,

han förlorade allt.

Han förlorade sina pengar, han förlorade sin makt.

Vad har han att säga om det hela alla dessa år efteråt?

"Jag har det så mycket bättre fysiskt, ekonomiskt, mentalt

och på nästan alla andra sätt."

Vilka andra sätt finns det att ha det bättre på?

Vegetabiliskt? Mineraliskt? Djurlikt? Han har prickat in det mesta redan.

Moreese Bickham är en person ni aldrig hört talas om.

Moreese Bickham yttrade de här orden när han släpptes.

Han var 78 år gammal. Han hade spendera 37 år

i ett fängelse i Louisiana för ett brott han inte begått.

Han fick till slut upprättelse,

vid 78 års ålder, med hjälp av DNA-analys.

Och vad hade han att säga om sin upplevelse?

"Jag ångrar inte en minut, det var en underbar upplevelse."

Underbar! Den här killen säger inte,

"Jovars, du vet, det fanns några schyssta killar. De hade ett gym."

Det är "Underbart",

ett ord vi normalt sparar för saker som religiösa upplevelser.

Harry S. Langerman yttrade de här orden, och han är en person som ni hade kunnat känna till

men inte gör, för 1949 läste han en liten artikel i tidningen

om ett hamburgkiosk som ägdes av två bröder vis namn McDonald.

Och han tänkte, "Det där är en riktigt smart idé!"

Så han gav sig ut för att hitta dem. De sa,

"Vi kan ge dig ett franschise för 3,000 dollar."

Harry åkte tillbaka till New York, bad sin bror som var en bankrådgivare

om ett lån på 3,000 dollar,

och hans brors sista ord var,

"Din idiot, ingen äter väl hamburgare."

Han ville inte låna ut pengarna, och givetvis, sex månader senare

fick Ray Croc exakt samma idé.

Det visade sig att folk faktiskt visst äter hamburgare,

och Ray Croc blev, under en period, den rikaste mannen i Amerika.

Och sist av all -- ni vet, i den bästa av världar --

vissa av er känner igen det här gamla fotot av Pete Best,

som var originaltrummisen i Beatles,

tills de, ni hajjar, skickade ut honom på ett ärende och sen smet iväg

och plockade upp Ringo på en turné.

Hursomhelst, 1994 när Pete Best intervjuades

-- ja, han är fortfarande trummis, ja, han är studiemusiker --

det han sa var det här: "Jag är lyckligare än jag hade varit i Beatles."

OK, det finns en viktig lärdom att dra från de här människorna,

och det är hemligheten med lycka.

Här är den, slutligen redo av avslöjas.

Nummer ett: ackumulera rikedom, makt och prestige,

och sen förlora allt. (Skratt)

Nummer två: spendera så mycket av ditt liv som möjligt i fängelse.

(Skratt) Nummer tre: Gör så någon annan blir riktig riktigt rik. (Skratt)

Slutligen: Bli aldrig, aldrig medlem i Beatles. (Skratt)

OK. Jag, precis som Ze Frank, kan förutse eran nästa tanke,

vilket är, "Ja, eller hur" För när

folk tillverkar lycka, som de här herrarna verkar ha gjort,

vi ler alla mot dem, men samtidigt rullar vi med ögonen och säger,

"Ja eller hur, du ville väl egentligen aldrig ha jobbet."

"Ja men eller hur. Du hade egenligen inte

speciellt mycket gemensamt med henne,

och du listade ut det precis samtidigt

som hon slängde förlovningsringen i ansiktet på dig."

Vi flinar eftersom vi är av uppfattningen att tillverkad lycka

inte håller samma kvalitet som det vi skulle kunna kalla naturlig lycka.

Vad innebär de här termerna?

Naturlig lycka är vad vi upplever när vi får det vi vill,

och tillverkad lycka är vad vi skapar när vi inte får det vi vill.

Och i vårt samhälle, har vi en stark tro

att tillverkad lycka är av en underlägsen typ.

Varför tror vi det här?

Jo, det är väldigt enkelt. Vilken ekonomisk motor

skulle fortsätta mala på

om vi trodde på att inte få det vi vill kan göra oss precis lika lyckliga som att få det?

Min vän Matthieu Ricard får ursäkta,

men ett shoppingcenter fullt med zenmunkar

kommer inte bli speciellt lönsamt

eftersom de inte vill ha prylar tillräckligt mycket.

Jag skulle vilja föreslå för er att tillverkad lycka

är precis lika verklig och varaktig

som den typ av lycka man stöter på

när man får exakt det man siktat på.

OK, jag är vetenskapsman, så jag tänker inte göra det här med retorik,

utan genom att marinera er i en gnutta data.

Låt mig först visa er ett vetenskapligt paradigm som används

för att påvisa tillverkningen av lycka

bland vanliga pensionärer. Och det är inte mitt.

Det här är ett 50 år gammal paradigm, kallat "det fria valet-paradigmet"

Det är väldigt enkelt.

Du plockar in, säg, sex föremål,

och du ber en av försökspersonerna att ranka dem från mest till minst omtyckt.

I det här fallet, eftersom experimentet jag är på väg att berätta om använder dem,

är det affischer av Monet.

Så, vem som helst kan ranka de här Monetaffischerna

från den de gillar mest, till den de gillar minst.

Nu ger vi er ett val:

"Vi råkade ha några extra affischer i garderoben.

Vi kommer ge bort en av dem till dig att ta hem som pris.

Vi råkade ha nummer tre och nummer fyra,"

berättar vi för försökspersonen. Det här är ett lite knepigt val,

eftersom ingen av dem föredras starkt över den andra,

men naturligtvis tenderar folk att välja nummer tre

eftersom de gillade den en aning bättre än nummer fyra.

En stund senare -- det kan vara 15 minuter, det kan vara 15 dar --

placeras samma stimuli framför försökspersonen,

och försökspersonen ombes att åter ranka stimulin.

"Berätta för oss hur mycket du gillar dem nu."

Vad händer? Se hur lycka tillverkas.

Det här är resultatet som har upprepats om och om igen.

Ni ser just ni lycka bli tillverkad.

Vill ni se den en gång till? Lycka!

"Den jag fick är faktiskt bättre än jag trodde!

Den jag inte fick suger!"

(Skratt) Det är det som är tillverkning av lycka.

Så var är det rätta svaret på det? "Jo, eller hur!"

OK, det här är experimentet vi utförde,

och jag hoppas att det här ska övertyga er att

"Jo, eller hur!" inte var rätt svar.

Vi utförde det här experimentet med en grupp patienter

som hade anterograd amnesi. Det här är folk som är inlagda på sjukhus.

Många av dem hade Korsakoffs sjukdom,

en demenssjukdom som -- de söp alldeles för mycket,

och nu kan de inte skapa nya minnen.

De minns sin barndom, men om du går in och presenterar dig själv

och sen lämnar rummet,

när du kommer tillbaka så vet de inte vem du är.

Vi tog våra Monetaffischer till sjukhuset.

Och vi bad de här patienterna att ranka dem

från den de gillade mest till den de gillade minst.

Vi gav dem sen valet mellan nummer tre och nummer fyra.

Precis som alla andra sa de,

"Wow, tack doktorn! Det är ju jättebra! Jag skulle behöva en ny affisch.

Jag tar nummer tre."

Vi förklarade att vi skulle skicka nummer tre till dem.

Vi samlade ihop vårt material och lämnade rummet,

och tog tid på en halvtimme.

Tillbaka i rummet säger vi, "Hej, vi är tillbaka"

Patienterna, välsigne dem, säger, "Ah, doktorn, jag är ledsen,

Jag har problem med minnet, det är därför jag är här.

Om jag har träffat dig tidigare så kommer jag inte ihåg det:"

"Är du säker Jim, minns du inte? Jag var precis här med Monetaffischerna?"

"Ledsen doktorn, jag har inte en aning."

"Inga problem Jim. Det enda jag vill att du gör är att ranka de här

från den du gillar mest till den du gillar minst."

Vad gör de? Jo, låt oss först kontrollera och säkerställa

att de verkligen har amnesi. Vi ber

amnesipatienterna att berätta för oss vilken de äger,

vilken de valde förra gången, vilken som är deras,

Och det vi kommer fram till är att amnesipatienter bara gissar.

Det här är vanliga kontrollpersoner, om jag skulle göra det här med er,

skulle ni alla veta vilken affisch ni valde sist.

Men om jag gör det här med amnesipatienter,

så har de inte en susning. De kan inte välja ut sin egen affisch ur en samling.

Det här är vad vanliga kontrollpersoner gör: de tillverkar lycka.

Eller hur? Det här är deras förändring i gillandepoäng,

skillnaden från första gången de rankade till andra gången de rankade.

Vanliga kontrollpersoner säger

-- det var magin jag visade er,

nu visar jag den för er i grafisk form --

"Den jag äger är bättre än jag trodde. Den jag inte äger,

den jag lämnade bakom mig, är inte så bra som jag trodde."

Folk med amnesi gör exakt samma sak. Fundera på det här resultatet.

De här personerna giller bättre den de äger,

men de vet inte att de äger den.

"Jo, eller hur," är inte rätt svar!

Det de här personerna gjorde när de tillverkade lycka

var att verkligen, på riktigt ändra

deras affektiva, hedoniska, estetiska reaktioner på den postern.

De säger inte bara att de gillar den för att de äger den,

för de vet inte att de äger den.

OK, så när psykologer visar er staplar,

vet ni att de visar er medelvärden från en massa personer.

Och trots det, vi har alla det här psykiska immunförsvaret,

den här förmågan att tillverka lycka,

men vissa av oss utför det här tricket bättre än andra.

Och vissa situationer tillåter vem som helst att göra det mer effektivt

än andra situationer gör.

Det visar sig att frihet

-- förmågan att bestämma sig och ändra sig --

är den naturliga lyckans vän, eftersom den tillåter dig att välja

mellan alla utsökta framtider och hitta den som du skulle tycka bäst om.

Men valfrihet

-- att ändra sig och bestämma sig -- är den tillverkade lyckans fiende.

Och jag ska visa er varför.

Dilbert vet givetvis redan.

Ni läser seriestrippen medan jag pratar.

"Hundberts datasupport. Hur kan jag stå till otjänst?"

"Min skrivare skriver ut en blank sida efter varje dokument."

"Varför skulle du vilja klaga över gratis papper?"

"Gratis? Får jag inte bara tillbaka mitt eget papper?"

"Kolla in kvalitén på det här gratispappret

jämfört med ditt usla vanliga papper!

Bara en galning eller lögnare skulle säga att de ser likadana ut!"

"Ah! Nu när du påpekar det, det känns faktiskt lite lenare!"

"Vad håller du på med?"

"Jag hjälper folk att acceptera det de inte kan förändra." Precis.

Det psykiska immunförsvaret fungerar bäst

när vi är fast fullständigt, när vi är fångade.

Det här är skillnaden mellan att dejta och vara gift, eller hur?

Jag menar, du går på en dejt med en kille,

och han petar sig i näsan; du går inte ut på en till dejt.

Du är gift med en kille och han petar sig i näsan?

Jo, han har ett hjärta av guld;

rör inte sockerkakan. Eller hur? (Skratt)

Du ser till att hitta ett sätt att vara nöjd med det som hänt.

Det jag vill visa er nu är att

folk inte vet det här om sig själva,

och att inte veta det här kan bli en en allvarlig nackdel.

Här är ett experiment vi gjorde på Harvard.

Vi skapade en fotokurs, en svartvit fotokurs,

och vi lät studenter komma in och lära sig använda ett mörkrum.

Så vi gav dem kameror, de gick runt på campus,

de tog 12 bilder på sina favorit professorer, sitt studentrum och sin hund,

och allt annat de ville ha kvar Harvardminnen av.

De ger oss kameran, vi skapar en kontaktkarta,

de listar ut vilka som är de två bästa bilderna,

och sen spenderar vi sex timmar med att lära dem om mörkrum,

och de förstorar upp två av dem,

och de har två underbara 20x30-foton av

saker som har stor betydelse för dem, och vi säger,

"Vilken av dem vill du lämna ifrån dig?"

"De säger, "Måste jag lämna ifrån mig en?"

"Ja men visst. Vi behöver en som bevis på skolprojektet.

Du du måste ge mig en. Du måste göra ett val.

Du får behålla en, och jag får behålla en."

OK, det finns två villkor för det här experimentet.

I ena fallet säger man till studenterna,"Men,

om du vill ångra dig, så kommer jag ju ha den andra här,

om inom fyra dagar, innan jag faktiskt postar den till högkvarteret,

så skulle jag gärna" --(Skratt) -- ja, "högkvarteret" --

"så skulle jag gärna byta med dig. När jag tänker efter,

så kan jag komma förbi ditt studentrum och ge

-- skicka mig bara ett mail, eller ännu bättre, jag hör av mig till dig.

Om du någonsin skulle ångra dig, så är den helt återlämningsbar."

Den andra halvan av studenterna får höra exakt motsatsen:

"Gör ditt val. Och förresten,

posten går om, oj, om två minuter, till England.

Ditt foto kommer flaxa över atlanten.

Du kommer aldrig se den igen."

OK, hälften av studenterna i båda dessa fall

blir tillfrågade att förutse hur mycket

de i slutändan kommer tycka om fotot de behöll

och fotot de valde att lämna bakom sig.

Andra studenter skickas bara tillbaka till sina små studentrum

och man mäter över de kommande tre till sex dagarna

hur mycket de gillar, hur tillfreds de är med bilderna.

Och se vad vi hittar.

Först och främst, det här är vad studenterna förväntar sig ska hända.

De tror att de ska kanske ska komma att gilla fotot de valde

lite mer än den de lämnade bakom sig,

men det här handlar inte om statistiskt signifikanta skillnader.

Det är en mycket liten ökning, och det spelar inte så stor roll

huruvida de var i den reversibla eller irreversibla gruppen.

Fee-el. Dåliga simulatorer. För det här är vad som verkligen händer.

Både precis innan bytet och fem dagar senare,

de personer som inte kan välja om sin bild,

som inte har ett val,

som aldrig kan ändra sig, gillar den som bara den!

Och de personer som överväger -- "Ska jag returnera den?

har jag valt den rätta? Det här kanske inte är den bra?

Jag kanske lämnade den bra? -- har dödat sig sjäva.

De gillar inte sin bild, och faktum är att

till och med efter att tillfället att ändra sig är över,

gillar de fortfarande inte sin bild. Varför?

För det reversibla fallet främjar inte

tillverkning av lycka.

Så här är den sista biten i det här experimentet.

Vi tar in en helt ny grupp av naiva Harvardstudenter

och vi säger, "Det är så här, vi har dragit igång en fotokurs,

och det finns två sätt att göra den.

Vi kan göra det så att när du tar de två bilderna,

så kommer du ha fyra dagar att ändra dig,

eller så har vi en annan kurs där du tar de två bilderna

och du måste bestämma dig direkt

och kan aldrig ändra dig. Vilken kurs skulle du vilja vara med i?

"Ööh! 66 procent av studenterna, två tredjedelar,

föredrar att delta i kursen där du har möjligheten att ändra sig.

Hallå? 66 procent av studenterna väljer att vara med i den kurs där de i

slutändan kommer bli djupt missnöjda med sitt foto.

Eftersom de inte är medvetna om de förhållanden under vilka tillverkad lycka växer.

Shakespeare sa det givetvis bäst, och han bevisar min poäng här

men genom att ta det hela till sin extrem:

"Ingenting är dåligt, bra / Men tro så blir det så"

Det är kanske gör fin poesi, men det kan inte riktigt stämma.

Finns det verkligen inte något som är dåligt eller bra?

Är det verkligen så att en gallblåseoperation och en resa till Paris

är precis samma sak? Det känns som ett IQ-test med bara en fråga.

De kan inte vara exakt samma sak.

I lite mer svulstig prosa, men närmre sanningen,

var fadern av den moderna kapitalismen, Adam Smith, och ha sa detta.

Det här är värt att fundera över:

"Den stora källan bakom såväl livets eländen som tomult

verkar härröra från överskattandet av skillnaden

mellan en permanent situation och en annan ...

Vissa av dessa situationer förtjänar kanske, utan tvekan, att föredras framför andra,

men ingen av dem kan förtjäna att förföljas

med den där passionerade ivern som driver oss till att bända på reglerna

både när det gäller försiktighet, och rättvisa, eller fördärva vår framtida sinnesro,

antingen på grund av skam över hågkomsten av vår egen dårskap,

eller av ånger över det fruktansvärda i våra egna orättvisor."

Men andra ord: ja, vissa saker är bättre än andra.

Vi bör ha preferenser som leder oss mot en viss framtid istället för en annan.

Men när samma preferenser driver oss för hårt och för snabbt

för att vi har överskattat skillnaden mellan dessa framtider,

så är vi i riskzonen.

När vår ambition är begränsad, leder den oss att arbeta med glädje.

När vår ambition är gränslös, leder den oss att ljuga, fuska, stjäla och skada andra,

att offra saker av äkta värde. När vår rädsla är begränsad,

är vi eftertänksamma, är vi försiktiga, är vi omtänksamma.

När vår rädsla är obegränsad och uppblåst,

är vi vårdslösa, och vi är fega.

Lärdomen jag vill lämna efter mig till er efter dessa data

är att vår längtan och våra bekymmer båda till viss grad är uppblåsta,

eftersom vi inom oss har möjligheten att tillverka just den handelsvara

som vi konstant är på jakt efter när vi väljer upplevelser.

Tack.