Hur jag upptäcker gamla texters hemligheter

Gregory Heyworth är en textvetenskaplig forskare; han och hans labb arbetar på nya sätt att läsa gamla handskrifter och kartor genom att använda spektral avbildningsteknologi. I det här fascinerande föredraget lägger Heyworth ljuset på en förlorad historia och dechiffrerar texter som inte har blivit lästa på tusentals år. Hur kan de här förlorade klassikerna skriva om vad vi vet om det förflutna?

26 januari, 2013

gick en militant al-Qaida-grupp in
i den antika staden Timbuktu

vid Saharaöknens södra gräns.

Där satte de eld
på ett medeltida bibliotek

med 30 000 handskrifter

skrivna på arabiska
och flertalet afrikanska språk.

De behandlade ämnen från astronomi
till geografi, historia till medicin,

inklusive en bok som innehåller

den sannolikt första
behandlingen för impotens.

Okänt för västvärlden,

det här var en kontinents
samlade kunskap.

En Afrikas röst vid en tid då man inte
ansåg att Afrika hade en röst alls.

Bamakos borgmästare,
som bevittnade händelsen

kallade handskriftsbrännandet

"ett brott mot världskulturarvet."

Och han hade rätt.

Eller han hade haft rätt, om det inte var
för det faktum att han ljög.

Faktum är, att precis innan

hade afrikanska vetenskapsmän
samlat ihop en slumpmässig blandning

av gamla böcker och lämnat dem
framme åt terroristerna.

Idag finns samlingen gömd i Bamako,

Malis huvudstad, där de möglar
i den höga luftfuktigheten.

Det som listigt räddades

är nu återigen hotat,

den här gången av klimatet.

Men Afrika, och världens avlägsna hörn

är inte de enda, eller ens
de huvudsakliga platserna

där handskrifter som skulle
kunna ändra världskulturens historia

är hotade.

För flera år sedan gjorde jag en studie
av europeiska forskningsbibliotek

och upptäckte att det finns minst

60 000 handskrifter

från innan 1500-talet

som är oläsliga som ett resultat
av vattenskador,

blekning, mögel och kemiska reaktanter.

Det faktiska antalet är
sannolikt det dubbla,

och då räknar man inte med

handskrifter från renässansen
och modern tid

och inte med kulturarvsobjekt,
som exempelvis kartor.

Tänk om det fanns en teknik

som kunde återställa de här
förlorade och okända verken?

Föreställ dig hur hundratusentals

tidigare okända texter
från hela världen

radikalt skulle kunna förändra
vår kunskap om dåtiden.

Föreställ dig vilka okända klassiker
vi skulle upptäcka,

som skulle ändra rättesnörena
för litteratur, historia,

filosofi, musik,

eller, mer provokativt, skulle kunna
skriva om våra kulturella identiteter

och bygga nya broar
mellan folk och kultur.

Det är de här frågorna
som förvandlade mig

från en medeltidsvetenskapsman,
en textläsare till en textforskare.

"Läsare" är ett så
otillfredsställande ord.

För mig framkallar det
en bild av passivitet,

av någon som sitter
sysslolös i en fåtölj

och väntar på att kunskap
ska komma till honom

i ett prydligt litet paket.

Så mycket bättre är det att vara
en deltagare av det förflutna,

en äventyrare i ett okänt land,

som söker efter den gömda texten.

Som akademiker var jag bara en läsare.

Jag läste och lärde ut samma klassiker

som folk har läst och lärt ut
under hundratals år,

Virgil, Ovid, Chaucer, Petrarch.

Och med varje vetenskaplig
artikel jag publicerade

bidrog jag med allt mindre flisor
till den mänskliga kunskapen.

Vad jag ville vara

var en arkeolog från förr,

en upptäckare av litteratur,

en Indiana Jones utan piskan,

eller, faktiskt, med piskan.

(Skratt)

Jag önskade det inte bara för mig själv,
utan även för mina studenter.

Så för sex år sedan
ändrade jag riktning på min karriär.

Just då arbetade jag
med "Kärlekens schack",

den europeiska medeltidens
sista viktiga långa dikt

som aldrig har redigerats.

Och den var inte redigerad eftersom den
bara fanns i en handskrift

som blev så illa skadad under
bombningen av Dresden

under andra världskriget

att generationer av vetenskapsmän
har förklarat den förlorad.

Under fem år hade jag jobbat
med en ultraviolett lampa

i ett försök att återfinna spår av texten

och jag hade kommit så långt
som den tidens teknik

faktiskt kunde ta mig.

Så jag gjorde som många gör.

Jag gick online

och där lärde jag mig om
hur multispektral avbildning

hade använts för att återskapa
två förlorade avhandlingar

av den berömda grekiska
matematikern Arkimedes

från en 1200-talspalimpsest.

En palimpsest är en handskrift

som har blivit bortskrapad
och skrivits över.

Plötsligt bestämde jag mig för att skriva

till den ledande avbildningsforskaren

på Arkimedes palimpsest-projektet,

professor Roger Easton,

med en plan och en vädjan.

Och till min förvåning
så skrev han faktiskt tillbaka.

Med hans hjälp lyckades jag
få anslag från USA:s regering

för att bygga ett flyttbart
multispektralt avbildningslabb.

Och med det här labbet kunde jag förvandla
vad som var en bränd och blekt röra

till en ny medeltida klassiker.

Så hur funkar egentligen
multispektral avbildning?

Tja, tanken bakom
multispektral avbildning

är något som den som är bekant
med mörkerseende glasögon

kommer förstå direkt:

Att det vi kan se i det
synbara ljusspektrat

bara är en liten del av det
som faktiskt är där.

Samma sak gäller för osynlig skrift.

Vårt system använder
12 våglängder av ljus

mellan ultraviolett och infrarött,

de lyser ner på handskriften ovanifrån

från LED-kluster

och en annan multispektral ljuskälla

som lyser upp genom
handskriftens separata sidor.

Upp till 35 bilder per sekvens
per blad är avbildade på så sätt,

med hjälp av en kraftfull digitalkamera,

med en lins som är gjort av kvarts.

Det finns drygt fem av de här
i hela världen.

Och när vi väl har de här bilderna

så kör vi dem genom statistiska algoritmer

för att ytterligare intensifiera
och klargöra dem

med hjälp av mjukvara som från början
är gjord för satellitbilder

och används av sådana som
geospatialforskare

och CIA.

Resultaten kan vara spektakulära.

Ni har kanske redan hört
vad man har gjort med Dödahavsrullarna

som långsamt gelatinerar.

Genom att använda infrarött ljus
har vi kunnat läsa även de mörkaste hörnen

av Dödahavsrullarna.

Ni är kanske däremot inte medvetna

om andra bibliska texter som är hotade.

Här, till exempel, är ett blad
från en handskrift

som vi avbildade,

som möjligtvis är den mest värdefulla
kristna bibeln i världen.

Codex Vercellensis är den äldsta
översättningen av evangelierna till latin

och den dateras från den första halvan
av trehundratalet.

Det är så nära vi kan komma

bibeln på den tid
då kristendomen grundades

under kejsar Konstantin

och även vid tidpunkten
för Första konciliet i Nicaea

då man kom överens om
den grundläggande kristna trosbekännelsen.

Den här handskriften har, olyckligtvis,
blivit rejält skadad

och det för att man i århundraden

har använt och rört den

vid insvärjningsceremonier i kyrkan.

Faktum är att den lila fläcken
som man ser längst upp till vänster

är aspergillus, en mögelsvamp

som kommer från otvättade händer

hos personer med tuberkulos.

Vår avbildning har möjliggjort för mig
att göra den första kopian

av handskriften på 250 år.

Att ha ett laboratorium som kan resa
till samlingar där det behövs

är dock bara en del av lösningen.

Tekniken är väldigt dyr
och väldigt ovanlig,

och kunskap i avbildning
och bildbehandling är svårtillgänglig.

Att återskapa verken är utom räckhåll

för de flesta forskare och alla
förutom de rikaste institutionerna.

Därför grundade jag Lazarus-projektet,

ett icke vinstdrivande initiativ

för att ta multispektral avbildning
till individuella forskare

och mindre institutioner
för en liten, eller ingen, kostnad.

Under de senaste fem åren

har vårt team av vetenskapsmän,
forskare och studenter

rest till sju olika länder

och återskapat några av världens
mest värdefulla skadade handskrifter,

inklusive Vercelliboken,
som är den äldsta boken på engelska,

den svarta boken från Carmarthen,
den äldsta boken på walesiska,

och några av de mest värdefulla
tidiga evangelierna

som finns i den före detta
sovjetrepubliken Georgien.

Så multispektral avbildning
kan återskapa förlorade texter.

Men, mer subtilt, så kan det återskapa
en andra historia bakom varje objekt,

historien om hur, när,
och av vem en text skapats,

och, ibland, vad författaren tänkte
under tiden han skrev.

Ta till exempel ett utkast till
USA:s självständighetsförklaring,

skriven av Thomas Jefferson själv,

som några av mina kollegor
avbildade för några år sedan,

vid USA:s kongressbibliotek.

Museiintendenter hade noterat
att ett ord genomgående

hade skrapats bort och skrivits över.

Det överskrivna ordet var "medborgare."

Kanske kan ni gissa
vilket som var ordet under?

"Undersåtar."

Där, mina damer och herrar,
utvecklas den amerikanska demokratin

under Thomas Jeffersons hand.

Eller beakta Martellus karta från 1419,

som vi avbildade
vid Beineckebiblioteket, Yale.

Det var kartan som Columbus
sannolikt tittade på

innan han reste till den Nya världen

och som gav honom hans idé
om hur Asien såg ut,

och var Japan låg.

Problemet med den här kartan är
att dess bläck och pigment

genom tiderna brutits ner så mycket

att den här stora,
över två meter breda kartan

fick världen att se ut som en enorm öken.

Fram tills nu har vi haft
väldigt dålig aning

om vad Columbus visste om världen

och hur världskulturer var representerade.

Det mesta av teckenförklaringen
på kartan var oläsligt i vanligt ljus.

Ultraviolett hjälpte föga.

Multispektralt ljus gav oss allt.

I Asien fick vi kunskap om monster
som hade så långa öron

att de kunde täcka varelsens hela kropp.

I Afrika, om en orm
som kunde få marken att ryka.

Som stjärnljus, som kan förmedla bilder

av hur universum såg ut
i den avlägsna dåtiden

så kan multispektralt ljus ta oss tillbaka
till de första stammande ögonblicken

av ett objekts skapande.

Genom den här linsen kan vi bevittna
misstagen, sinnesändringarna

naiviteter, de ocensurerade tankarna,

den mänskliga fantasins imperfektioner,

som tillåter dessa helgade objekt
och deras upphovsmän

att bli mer verkliga

och att föra historien närmre oss.

Hur ser framtiden ut?

Det finns så mycket av det förflutna

och så få personer
som har verktygen att rädda det

innan objekten försvinner för alltid.

Det är därför jag har börjat lära ut
ett nytt tvärvetenskapligt ämne

som jag kallar "textvetenskap."

Textvetenskap är en kombination av

de traditionella färdigheterna
hos en litteraturvetare -

att kunna läsa gamla språk
och gamla handskrifter,

kunskapen om hur texter skapas

för att kunna placera och datera dem -

med nya tekniker som avbildningsvetenskap,

bläckens och pigmentens kemi,

och datorstödd optisk teckenigenkänning.

Förra året var det en elev i min klass,

en förstaårselev,

med en bakgrund i latin och grekiska,

som bildbehandlade en palimsest

som vi hade fotograferat
på ett berömt bibliotek i Rom.

Under tiden han jobbade
började en liten grekisk skrift

skymta bakom texten.

Alla samlades runtom

och han läste en rad
från ett förlorat verk

av den grekiska komiska
dramatikern Menander.

Det var den första gången på över tusen år

som de orden hade blivit uttalade.

I det ögonblicket
blev han en vetenskapsman.

Mina damer och herrar,
det är framtiden för dåtiden.

Tack så mycket.

(Applåder)