Alla gömmer något. Låt oss hitta modet att öppna oss

I detta rörande tal ger Ash Beckham en ny infallsvinkel på empati och öppenhet. Det börjar med att förstå att alla vid något tillfälle i livet har upplevt svårigheter. Den enda vägen ut, menar Beckham, är att öppna dörren och kliva ut ur garderoben.

Jag ska prata med er ikväll

om att komma ut ur garderoben.

Inte på det vanliga viset,

inte bara gaygarderoben.

Jag tror att vi alla har garderober.

Din är kanske att tala om för någon

för första gången att du älskar henne,

tala om för någon att du är gravid,

säga till någon att du har cancer

eller något av de andra svåra samtal

som vi har genom livet.

En garderob är bara ett svårt samtal

och även om våra ämnen varierar
oerhört mycket,

så är upplevelsen av att vara i,

och komma ut ur garderoben, universell.

Det är läskigt, vi hatar det
och det måste göras.

För många år sedan

jobbade jag på South Side Walnut Cafe,

en restaurang i stan,

och under min tid där
genomgick jag olika faser

av militant lesbisk intensitet;

jag rakade inte armhålorna,

citerade Ani DiFranco-texter som sanning.

Och beroende på hur säckiga byxor
jag hade,

och hur nyligen jag hade rakat huvudet,

dök ofta frågan upp,

vanligtvis från ett barn:

"Ähm, är du pojke eller flicka?"

Och så uppstod

en pinsam tystnad vid bordet.

Jag bet ihop lite hårdare,

höll i kaffekannan lite mer hämndlystet.

Pappan plockade tafatt med sin tidning

och mamman gav barnet en isande blick.

Men jag sa inget,

och jag kokade inombords.

Tills jag, varje gång
jag gick fram till ett bord

med ett barn mellan 3 och 10 år,
var redo att slåss.

(Skratt)

Det är en hemsk känsla.

Så jag lovade mig själv
att nästa gång skulle jag säga något.

Jag skulle ta det där svåra samtalet.

Efter några veckor hände det igen.

"Är du pojke eller flicka?"

Välbekant tystnad,
men den här gången är jag redo,

på väg att hålla A-kursen i genusvetenskap

för det här bordet. (Skratt)

Jag har mina Betty Friedan-citat,

jag har mina Gloria Steinem-citat,

jag har till och med en bit
ur Vaginamonologerna som jag tänker ta.

Jag tar ett djupt andetag och tittar ner

och möter blicken hos en fyraårig
flicka i rosa klänning,

inte en feministisk duellutmaning,

bara ett barn med en fråga:

"Är du pojke eller flicka"

Så jag tar ett djupt andetag,

hukar bredvid henne och säger,

"Du, jag vet att det är förvirrande.

Mitt hår är kort som en pojkes,

och jag har pojkkläder,
men jag är en flicka,

och du vet hur du ibland vill
ha på rosa klänning,

och ibland vill du ha på
din bekväma pyjamas?

Jag är mer av en pyjamastjej."

Och den här ungen ser mig rakt i ögonen

och säger

"Min favoritpyjamas är lila med fiskar på.

Kan jag få en pannkaka, tack?"

(Skratt)

Och det var det. "Å, okej. Du är flicka.

Hur blir det med pannkakan?"

Det var det enklaste svåra samtal

jag någonsin har haft.

Varför? För att pannkaksflickan och jag

var raka och ärliga mot varandra.

Precis som många av oss

har jag varit i en del garderober
i mitt liv, och ja,

oftast har mina väggar råkat vara
regnbågsfärgade.

Men inuti, i mörkret,

ser man inte färgen på väggarna.

Man vet bara hur det känns
att bo i en garderob.

Så egentligen är min garderob
inte annorlunda än din

eller din, eller din.

Visst kan jag ge 100 anledningar

till varför min garderob
är svårare att komma ur än din,

men grejen är: Svårt är inte relativt.

Svårt är svårt.

Vem säger att det är svårare att säga
till någon att man gått i konkurs

än att säga till någon
att du varit otrogen?

Vem kan säga att hans komma ut-historia

är svårare än att tala om för en femåring
att man ska skiljas?

Det finns inget svårare, bara svårt.

Vi måste sluta jämföra vårt svåra
med alla andras svåra

för att garderoberna
ska kännas bättre eller sämre,

och trösta oss med att alla har det svårt.

Vid något tillfälle i livet
bor vi alla i garderober,

och de kan kännas trygga,

åtminstone tryggare än det som finns
på andra sidan dörren.

Men jag är här för att tala om

att oavsett vad väggarna är gjorda av,

så är en garderob inget bra ställe
för någon att bo i.

Tack. (Applåder)

Tänk på dig själv för 20 år sedan.

Jag hade hästsvans, axelbandslös klänning

och högklackade skor.

Jag var inte en militant lesbisk tjej

som skulle fajtas med varje fyraåring
som kom in på caféet.

Jag var iskall av skräck,
hopkrupen i hörnet

i min kolsvarta garderob

där jag höll hårt i min gaygranat

och att röra en enda muskel
var det läskigaste

jag någonsin gjort.

Min familj, mina vänner, främlingar...

Jag hade tillbringat hela livet

med att inte svika dessa människor,

och nu vände jag upp och ner på allt

med flit.

Jag brände manuset

som vi hade följt så länge,

men om man inte kastar den där granaten
så kommer den att döda en.

Ett av mina mest minnesvärda granatkast

var på min systers bröllop.

(Skratt)

Det var första gången
som många av de deltagande

visste att jag är gay, så när jag gjorde
mitt jobb som brudtärna

i min svarta klänning och klackar,

gick jag runt bland borden

och hamnade vid några vänner
till mina föräldrar,

personer som känt mig i åratal.

Efter lite småprat ropade en av kvinnorna

"Jag älskar Nathan Lane!"

Och så börjar slaget om gaysympatierna.

"Ash, har du nånsin
varit på Castroteatern?"

"Ja, faktiskt, vi har vänner
i San Francisco."

"Vi har inte varit där men har hört
att den är fantastisk."

"Ash, känner du min frisör Antonio?

Han är jättebra och han har aldrig
pratat om någon flickvän."

"Ash, vilket är ditt favorit-TV-program?

Vårt är Will & Grace.

Och vet du vem vi älskar? Jack.

Jack är vår favorit."

Och så var det en kvinna som blev ställd,

men som desperat ville visa sitt stöd

så jag skulle veta att hon var på min sida,

som till slut kastade ur sig

"Min man har på sig rosa skjortor ibland."

(Skratt)

I det ögonblicket hade jag ett val,

som alla granatkastare har.

Jag kunde gå tilbaka till min flickvän
och mitt gayälskande bord

och förlöjliga deras svar,

kritisera deras brist på världsvana
och oförmåga att hoppa

genom de politiskt korrekta
gayringarna jag tagit med,

eller så kunde jag visa medkänsla med dem

och inse att det där kanske var något
av det svåraste de någonsin gjort,

att påbörja och ha det där samtalet

var deras sätt att komma ut ur garderoben.

Visst hade det varit enkelt att påpeka
var de misslyckades.

Det är mycket svårare
att möta dem där de är

och erkänna att de faktiskt försökte.

Vad mer kan man kräva av någon,
än att de försöker?

Om du ska vara rak och ärlig med någon

måste du vara beredd
att få samma sak tillbaka.

Svåra samtal är fortfarande inte min grej.

Fråga vem som helst som jag gått ut med.

Men jag blir bättre,
och jag följer det jag kallar

Pannkaksflickans tre principer.

Titta på detta genom gayfärgade glasögon,

men var medvetna om
att det krävs ungefär detsamma

för att komma ut ur alla garderober.

Nummer ett: Var äkta.

Ta av rustningen. Var dig själv.

Barnet i caféet hade ingen rustning,

men jag var redo för krig.

Vill du att någon ska vara äkta mot dig

så behöver de veta att du också blöder.

Nummer två: Var rak. Säg det bara.
Slit av plåstret.

Vet du att du är gay, säg det bara.

Säger du till dina föräldrar
att du kanske är gay,

kommer de hoppas att det ändras.

Ge dem inte falskt hopp.

(Skratt)

Nummer tre, det viktigaste --

(Skratt)

Be inte om ursäkt.

Du berättar din sanning.

Be aldrig om ursäkt för det.

En del har sårats längs vägen,

så ja, be om ursäkt för vad du har gjort,

men be aldrig om ursäkt för vem du är.

Och ja, en del blir besvikna,

men det ligger hos dem, inte hos dig.

Det är deras förväntningar
på dig, inte dina.

Det är deras historia, inte din.

Den enda historien som spelar roll

är den som du vill skriva.

Så nästa gång du befinner dig

i en kolsvart garderob med en granat,

var medveten om att vi alla har varit där.

Och du kan känna dig väldigt ensam,
men det är du inte.

Vi vet att det är svårt,
men du behövs här ute

oavsett vad dina väggar är gjorda av,

för jag lovar att det finns andra

som kikar ut genom nyckelhålen
i sina garderober

efter nästa modiga själ som ska
slå upp en dörr, så var den personen

och visa världen att vi är större
än våra garderober

och att en garderob
inte är ett ställe för någon

att bo i.

Tack Boulder. Ha en trevlig kväll.

(Applåder)