När det är dags att ta ställning - och när det är dags att släppa taget

Nyligen fann Ash Beckham sig själv i en situation som fick henne att ställa frågan: Vem är jag? Hon kände sig kluven mellan två roller - den ena som moster och den andra som förespråkare.
Var och en av oss känner av den kampen ibland, säger hon - och ger djärva förslag på hur man kan stå upp för sin moraliska integritet även när det inte är bekvämt.

I somras var jag hemma i Ohio
för ett familjebröllop,

och när jag var där

så var det en "meet and greet"
med Anna och Elsa från "Frost".

Inte Anna och Elsa från "Frost",

för detta var inte ett Disney-evenemang.

Dessa två entreprenörer drev
en verksamhet med prinsesskalas.

Fyller ditt barn fem?

De kommer och sjunger,
sprider ut lite älvstoft, det är jättebra.

Och de missar såklart inte möjligheterna

med Frost-fenomenet.

De hyrs in av en lokal leksaksaffär,

barn kommer dit en lördagmorgon,

köper lite Disneyprylar,
blir fotograferade med prinsessorna,

och går hem.

Det är som tomten
fast utan årstidsbegränsning.

(Skratt)

Min systerdotter Samantha, 3½ år,
var helt uppslukad av det.

Hon brydde sig inte om att de två tjejerna
signerade bilder och målarböcker

som Snödrottningen och Prinsessan Ana
med ett N för att slippa copyrightproblem.

(Skratt)

Enligt min systerdotter och de 200 barnen
på parkeringen den dagen,

var det Anna och Elsa från "Frost."

Det är en stekhet lördagmorgon
i augusti i Ohio.

Vi kommer dit klockan 10,
den angivna starttiden,

och vi får nummer 59.

Klockan 11 ropade de in nummer 21 till 25,

det här skulle ta ett tag,

och det fanns inte nog mycket
ansiktsmålning och fejktatueringar

för att förhindra de sammanbrott
som inträffade utanför affären.

(Skratt)

Vid halv ett blir vi inropade:

"56 till 63, varsågoda."

När vi går in möts vi av en scen
som jag bara kan beskriva som

att det såg ut som att Norge hade kräkts.

(Skratt)

Det var snöflingor av kartong
över hela golvet,

glitter på varje plan yta
och istappar över hela väggarna.

Och när vi stod i kö,

ville jag ge min systerdotter
en bättre utsikt

än ryggen på nummer 58:s mamma,

så jag lyfte upp henne på mina axlar,

och hon fascinerades omedelbart
vid synen av prinsessorna.

Ju längre fram vi kom,
desto mer växte hennes upphetsning,

och när vi till slut kom längst fram,

och nummer 58 vecklade ut sin affisch
för att få den signerad av prinsessorna,

kunde jag bokstavligen känna spänningen
flöda genom hennes kropp.

Och ärligt talat, just då
var jag också ganska uppspelt.

(Skratt)

Jag menar, den skandinaviska
dekadensen var hypnotisk.

(Skratt)

Vi kommer längst fram,

och den utmärglade expediten
vänder sig till min systerdotter,

"Hej raring, det är din tur strax!

Vill du komma ner, eller ska du stanna

på din pappas axlar när vi tar bilden?"

(Skratt)

Och jag frös till is,
i brist på bättre ord.

(Skratt)

Det är otroligt att man
i ett oväntat ögonblick, slås av frågan,

vem är jag?

Är jag en moster?
Eller är jag en förespråkare?

Miljontals människor har sett
min video om att ha ett svårt samtal,

och där var ett sådant, rakt framför mig.

Samtidigt,

finns det inget viktigare för mig
än barnen i mitt liv,

så jag fann mig själv i en situation,
som vi så ofta gör,

sliten mellan två alternativ,
två omöjliga val.

Skulle jag vara en förespråkare?

Skulle jag lyfta ner min systerdotter,
vända mig till expediten och förklara

att jag faktiskt var
hennes moster, inte hennes pappa,

att hon borde vara lite försiktigare

och inte dra slutsatser om kön
baserat på frisyr och axelsittning -

(Skratt) -

och under tiden

missa det som fram till dess
var min systerdotters bästa stund i livet.

Eller skulle jag vara en moster?

Skulle jag skaka av mig kommentaren,
ta en miljon foton,

och inte låta mig distraheras en sekund
från den rena glädjen i den stunden,

men i och med det,

gå därifrån med skammen som kommer av
att inte stå upp för sig själv,

i synnerhet framför min systerdotter.

Vem var jag?

Vilket var viktigast?
Vilken roll var mest värd det?

Var jag en moster?
Eller var jag en förespråkare?

Jag hade en bråkdels sekund
på mig att välja.

Vi lär oss nu

att vi lever i en värld
med konstant och ökande polaritet.

Det är så svartvitt, så mycket vi och dem,
så rätt och fel.

Det finns inget mellanläge,
ingen gråzon, bara polaritet.

Polaritet är ett läge där två åsikter

är helt motsatta varandra;

diametralt olika.

Vilken sida är du på?

Är du otvetydigt, utan tvekan
emot krig, för fri abort, emot dödsstraff,

för vapenkontroll, förespråkare
för öppna gränser och fackföreningsvänlig?

Eller är du helt och fullt, kompromisslöst

för krig, emot aborter, för dödsstraff,

vapenförespråkare,

emot invandring och för marknaden?

Det är allt eller inget,
med oss eller mot oss.

Det är polaritet.

Problemet med polaritet och absolutism är

att det tar bort individualiteten
i vår mänskliga upplevelse

och gör att det strider mot
vår mänskliga natur.

Om vi dras i två riktningar,

men det inte riktigt är där vi är -

polaritet är inte
vår verkliga verklighet -

vart går vi då därifrån?

Vad finns i andra änden av spektrumet?

Jag tror inte att det är en
ouppnåelig, harmonisk utopi,

jag tror att motsatsen
till polaritet är dualism.

Dualism är ett tillstånd
där man har två sidor,

som inte är diametralt olika,

som kan existera samtidigt.

Tror du inte det är möjligt?

Det här är folk jag känner:

Jag känner katoliker som är för fri abort
och feminister som bär hijab,

krigsveteraner som är emot krig

och NRA-medlemmar som tycker
att jag borde få gifta mig.

Det är människor jag känner,
mina vänner och min familj,

det är majoriteten av vårt samhälle,
det är du, det är jag.

(Applåder)

Dualism är förmågan
att tro på båda sakerna.

Men frågan är: Kan vi äga vår dualism?

Har vi modet att tro på båda?

Jag arbetar på en restaurang i stan,

och blev god vän med diskplockaren.

Jag var servitör och vi hade
en bra relation,

vi hade riktigt roligt tillsammans.

Hennes spanska var perfekt

för hon var från Mexiko.

(Skratt)

Det var egentligen tvärtom.

Hennes engelska var begränsad,
men betydligt bättre än min spanska.

Men vi enades av våra likheter,

istället för att skiljas åt
på grund av våra olikheter.

Vi stod varandra nära,
trots att vi kom från olika världar.

Hon var från Mexiko,

hon hade lämnat sin familj
för att komma hit

och kunna ge dem
ett bättre liv där hemma.

Hon var en hängiven konservativ katolik,

trodde på traditionella
familjevärderingar,

stereotypa roller för män och kvinnor,

och jag var, typ, jag.

(Skratt)

Men det som band oss samman
var när hon frågade om min flickvän,

eller delade med sig av bilder
på sin familj där hemma.

Det var sånt som förde oss samman.

En dag var vi bakom matsalen,

kastade i oss mat så fort vi kunde,
samlade runt ett litet bord

medan det, ovanligt nog, var lugnt,

och en ny kille från köket kom dit -

han råkade vara hennes kusin -

och satte sig ner med
allt övermod och all manschauvinism

som hans 20-åriga kropp kunde uppbära.

(Skratt)

Och han sa till henne,
(Spanska) "Har Ash någon pojkvän?"

Och hon sa, (Spanska)
"Nej, hon har en flickvän."

Och han sa, (Spanska) "En flickvän?"

Hon la ner sin gaffel,
naglade fast honom med blicken

och sa, (Spanska)
"Ja, en flickvän. Så är det."

Hans självbelåtna flin förändrades snabbt
till ett av moderlig respekt,

han tog tallriken, gick iväg
och fortsatte jobba.

Hon tog aldrig ögonkontakt med mig.

Hon gick iväg, gjorde samma sak -

det var en konversation
på 10 sekunder, ett så kort möte.

I teorin hade hon mycket mer
gemensamt med honom:

språket, kulturen, historien, familjen,
hennes samhälle var hennes livlina här,

men hennes moralkompass
övertrumfade allt det.

Lite senare skojade de på spanska i köket,

det hade inget med mig att göra

och det är dualism.

Hon behövde inte göra ett PK-val
av gayighet över sitt kulturarv.

Hon behövde inte välja
sin familj över vår vänskap.

Det var inte Jesus eller Ash.

(Skratt)

(Applåder)

Hennes egen moral
var så fast förankrad

att hon hade modet
att tro på båda sakerna.

Vår moraliska integritet är vårt ansvar

och vi måste vara beredda att försvara den
även när den inte är bekväm.

Det är att vara allierad,
och om du ska vara allierad,

så måste du vara en aktiv bundsförvant:

Ställa frågor, agera när du hör
något opassande,

verkligen engagera dig.

Jag hade en vän till familjen som i åratal
kallade min flickvän för min älskare.

Verkligen? Älskare?

Så överdrivet sexuellt,

så väldigt 70-talsgayporr.

(Skratt)

Men hon försökte, och hon frågade.

Hon kunde ha sagt min vän,

eller min "vän", eller min speciella vän -

(Skratt) -

eller ännu värre, inte frågat alls.

Tro mig, vi vill hellre att ni frågar.

Hon får hellre säga älskare
än att inte säga något alls.

Folk säger ofta till mig,
"Ash, jag bryr mig inte.

Jag ser inte ras,
religion eller sexualitet.

Det spelar ingen roll för mig,
jag ser det inte."

Men jag tror att motsatsen till homofobi,
rasism och xenofobi inte är kärlek,

det är apati.

Ser du inte min homosexualitet
så ser du inte mig.

Om det inte spelar någon roll för dig
vem jag ligger med,

då kan du inte föreställa dig
hur det känns

när jag går på gatan på kvällen,
håller hennes hand,

möter en grupp människor
och måste göra valet

att hålla kvar eller släppa taget,

när allt jag vill göra
är att hålla hårdare.

Den lilla seger jag känner

när jag klarar mig förbi
och inte behöver släppa taget.

Och den enorma feghet och besvikelse
jag känner när jag släpper taget.

Om du inte ser den kampen

som är unik för min upplevelse
eftersom jag är gay, då ser du inte mig.

Om du ska vara en allierad
så behöver du se mig.

Som individer,
som allierade, som människor,

behöver vi kunna tro på båda sakerna:

det goda och det onda,

det lätta och det svåra.

Det är inte av det lätta
man lär sig att tro på båda,

man lär sig av det svåra.

Och tänk om dualism bara är första steget?

Tänk om vi genom medkänsla,
empati och mänskliga kontakter

kan lära oss att tro på två saker?

Kan vi det så kan vi tro på fyra,

och kan vi fyra så kan vi åtta,

och kan vi åtta så kan vi
tro på hundratals.

Vi är komplexa individer,

motsägelsefulla virvlar.

Du tror på så många saker nu.

Vad kan du göra för att tro på några fler?

Åter till Toledo, Ohio.

Jag står där, längst fram i kön,

systerdottern på axlarna,
den plågade expediten kallar mig pappa.

Har du nånsin misstagits
för att vara fel kön?

Inte ens det.

Har du nånsin kallats
något som du inte är?

Så här känns det för mig:

Jag hamnar omedelbart i en inre storm
av blandade känslor.

Svetten bryter ut, en blandning
av ilska och förödmjukelse,

det känns som att hela butiken
stirrar på mig,

och samtidigt känner jag mig osynlig.

Jag vill explodera i en ursinnig harang,

och jag vill krypa in under en sten.

Och som grädde på moset har jag på mig

en, för mig helt otypisk,
åtsittande lila t-shirt,

så att alla i butiken kan se mina bröst,

för att försäkra mig om
att exakt detta inte ska hända.

(Skratt)

Men trots mina ansträngningar
att se ut som det kön jag är,

händer det ändå.

Och jag hoppas, med varje fiber
i min kropp, att ingen hörde -

inte min syster, inte min flickvän
och absolut inte min systerdotter.

Jag är van vid att bli sårad,

men jag gör vad som helst
för att skydda dem jag älskar från det.

Men så lyfter jag ner
systerdottern från axlarna,

och hon springer till Elsa och Anna -

det som hon väntat så länge på -

och då försvinner allt det där.

Allt som betyder något är hennes leende.

Och när de 30 sekunderna vi väntat
två och en halv timme på börjar ta slut,

så samlar vi ihop våra grejer,
jag får ögonkontakt med expediten igen;

hon ger mig ett ursäktande leende

och mimar, "Förlåt!"

(Skratt)

Hennes mänsklighet, viljan att erkänna
sitt misstag, avväpnar mig omedelbart,

och jag ger henne ett:
"Det är okej, sånt händer. Men tack."

Och i den stunden inser jag

att jag inte behöver vara

antingen en moster eller en förespråkare,
jag kan vara båda.

Jag kan leva i dualism
och tro på två saker.

Och om jag kan göra det i den miljön,

så kan jag tro på så mycket mer.

När systerdottern och min flickvän
går ut genom dörren,

frågar jag min syster, "Var det värt det?"

Och hon svarar, "Skojar du?

Såg du hennes min?
Det var den bästa dagen i hennes liv!"

(Skratt)

"Det var värt 2½ timme i hettan,

det var värt den dyra målarboken
som vi redan har hemma."

(Skratt)

"Det var till och med värt
att du kallades pappa."

(Skratt)

Och för första gången nånsin,
var det faktiskt så.

Tack Boulder, ha en trevlig kväll.

(Applåder)