Hur öppna gränser gör oss trygga | Andrew Solomon | TEDxExeter

Den berömde författaren och TED-talaren Andrew Solomon identifierar en farlig isolationistisk trend bakom valet av Donald Trump till president i USA och omröstningen för Brexit i Storbritannien, och argumenterar med passion för de personliga och politiska positiva effekterna av att resa. Han hävdar att upptäckten av andra länder är det bästa sättet att upptäcka sig själv, medan okunskap om andra kulturer ger upphov till rädsla, misstänksamhet och krig.

Detta tal gavs vid ett TEDx-evenemang i samma format som TED-konferenserna men självständigt organiserat av en lokal grupp. För mer information, gå till
https://www.ted.com/tedx

Den store naturforskaren på 1800-talet,
Alexander von Humboldt, sa en gång,

"Ingen världssyn är så farlig

som världssynen hos dem
som inte har sett världen."

Och jag anser att det är
en moralisk nödvändighet att resa

för dem av oss som har råd,

att vi är skyldiga världen
att engagera oss.

Alla behöver, vid någon tidpunkt,
möta den större världen

och jag tror att om alla tillbringade

två veckor i ett annat land
innan 30 års ålder,

oavsett vart de reser,
oavsett vad de gör där,

så skulle hälften av världens
diplomatiska problem vara lösta.

Jag tror att om regeringen förstod
denna sociala funktion hos resandet

skulle det finnas statliga program
för att stödja resande

på samma sätt som vi har program
för att stödja hälsa och utbildning.

Resande är både ett fönster och en spegel.

Det är ett fönster,

för det låter en se ett annat samhälle
och kultur som man besöker.

Men det är en spegel,
för när man reser utomlands

skalas man ner till kärnan av sitt jag

och man ser vad jagets kärna är

med en klarhet
man aldrig annars kan uppnå.

Vi behöver alla våra landsmän.

Om vi inte har en plats
vi kan kalla vår egen

är det nästan omöjligt
att lista ut vilka vi är.

Men utan annorlunda människor

blir man en karikatyr av sig själv.

Varken den ena eller andra
modellen måste vinna.

Ingen av dem undergräver den andra.

Jag har dubbelt medborgarskap
i USA och Storbritannien.

Under förra året röstade jag
mot Brexit och mot Trump

och jag förlorade båda gångerna.

(Skratt)

Resultaten av dessa omröstningar,

liksom valet av nationalistiska regeringar

i Polen och Ungern
och Turkiet och Ryssland

representerar ett avvisande
av mänsklig mångfald och de öppna gränser

som varit karaktärsdrag
för vår världsordning.

Under det konservativa partiets konferens
i oktober sa Theresa May,

"Det finns ingenting
som heter världsmedborgare.

Om man tror sig vara en världsmedborgare,
är man inte medborgare någonstans.

Då förstår man inte
vad ordet medborgarskap betyder."

Theresa May har fel.

Patriotism är inte nationalism

och man kan älska sitt eget land
och älska andra länder också.

Detta är inte binärt.

Om de sista 20 årens identitetspolitik

inte har givit oss något annat,

så har den givit oss vokabulären
för intersektionalitet,

förståelsen för att vi alla
har flera identiteter hela tiden

och att man kan vara gammal
och konservativ och brittisk och gay,

eller ung och döv och radikal och fransk,

eller anglo-amerikan och europé
och världsmedborgare.

Det är ett tecken på sofistikering

att tolerera och fira
överlappande identiteter

och frånvaron av den förmågan
visar på främlingskap och motsättningar.

Men vi gör ett misstag när vi antar
att eftersom vi alla delar samma problem,

behöver vi alla samma lösningar.

När jag arbetade i Kambodja träffade jag
en kvinna som hette Phaly Nuon

som hade överlevt fruktansvärda händelser

under folkmordet där.

Hon hade tvingats se på
medan hennes dotter våldtogs

och sedan mördades inför hennes ögon.

Hennes baby hade dött

eftersom hon var för undernärd
för att producera bröstmjölk.

I slutet av kriget hamnade hon
i ett läger vid gränsen till Thailand

och hon märkte att i det lägret

var det många, särskilt kvinnor,

som på något sätt överlevt
fruktansvärda kränkningar och övergrepp

men nu bara satt
framför sina tält i lägret,

och stirrade ut i rymden,
utan att ta hand om sina barn,

utan att göra något.

Hon gick till dem som skötte lägret.

De sa, "Vi har fullt upp
med smittsamma sjukdomar."

De sa, "Vi kan inte göra något åt detta."

Så hon bestämde sig
för att själv göra något.

Och hon skapade det hon kallade

sitt "tre-punkts-program".

Hon sa, "Först gick jag till dessa kvinnor

och lärde dem glömma -

inte för att de någonsin
skulle kunna glömma de hemska saker

som hänt dem,

men jag gav dem något annat att tänka på,

och fylla sitt sinne med något annat,

och det var början till en sorts glömska.

Efter att jag lärt dem glömma
lärde jag dem arbeta.

En del av dem

kunde inget annat än att städa;

en del hade kunskaper i handarbete;
en del kunde göra mer avancerade saker,

men alla behövde de något som de visste
var deras egen sak de kunde göra."

Hon sa, "När jag hade lärt dem
att glömma och att arbeta

lärde jag dem att utföra
manikyr och pedikyr."

Och jag sa, "Ursäkta?"

(Skratt)

Hon sa, "Det människor framförallt
förlorade under Khmer Rouge-tiden

var förmågan att lita på varandra.

Dessa kvinnor hade levt många år
utan möjlighet att få känna sig vackra.

Jag bjöd in dem i min hydda,
fyllde den med ånga

och inom några minuter

höll de fram sina händer och fötter
till främlingar med vassa redskap."

(Skratt)

"Några minuter senare

började de berätta
sina historier för varandra."

Hon sa, "Sedan försökte jag lära dem
att detta inte är tre separata färdigheter

utan del av ett enhetligt sätt att vara.

Och när de förstod detta

var de redo att gå ut i världen igen."

Demokratiska regeringar
måste vara rotade i en syn framåt

och det medför att glömma.

Men vi måste också sträva efter
att arbeta och att ha tillit.

Just nu glömmer vi alltför bra
och arbetar och har tillit för dåligt.

Under sin kampanj sa Donald Trump,

"Jag har inte tid att resa.
Amerika behöver min uppmärksamhet nu."

Kan man se Amerika om man inte
ibland ser på det från utlandet?

Det finns en känsla i alla
dessa nationalistiska rörelser

att skillnad är ett hot
snarare än något vackert.

Och del av deras delade funktion
är att förkasta vår mänsklighet

vilket är varför det inte förvånar

att under månaderna efter
omröstningen om Brexit

talade Londons polischef
om en ökning av hatbrott,

medan Southern Poverty Law Center
i USA registrerade

fler än 1 000 incidenter drivna av hat
under de tre första veckorna efter valet.

När vi inte känner varandra

är det mycket lättare för oss
att döda varandra.

När jag var ungefär sex år
satt jag i bilen med min pappa.

Vi körde ute på landet.

Han började berätta en historia

som innehöll en anspelning på Förintelsen.

Han trodde jag visste om den
men det gjorde jag inte.

Jag bad honom förklara
och han förklarade

och det var obegripligt för mig
och jag bad honom förklara igen.

Han förklarade igen
och när jag frågade en tredje gång

sa han, "Det var ren ondska."

Han sa det i en ton som var avsedd
att få slut på konversationen.

Men jag hade en fråga till.

Jag sa, "Men varför gav sig judarna
inte bara iväg när allt blev så dåligt?"

Min far sa, "De hade
ingenstans att ta vägen."

Jag minns att jag tänkte redan då,
när jag bara var sex år gammal,

att jag aldrig skulle bli en av dem,

att jag alltid skulle ha
någonstans att ta vägen,

att jag skulle ha människor
redo att välkomna mig

med öppna armar på varje bebodd kontinent.

Och det blev en avgörande del av mitt liv.

VI är i en tid av isolering,
när människor har glömt

att trygghet finns i att ha
många ställen att ta vägen.

Jag var i Moskva för ungefär ett år sedan

när Putin hade genomfört
några av sina autokratiska åtgärder.

Jag var med Andre Reuter,
någon jag känt i många, många år,

som var involverad i
motståndet mot kuppförsöket

när Sovjetunionen tog slut,

och som idealistiskt hade kämpat
för frihet och rättvisa.

Jag sa till honom, "Ångrar du det?"

Ångrar du nu att du lade så mycket
energi på de förhoppningar

som inte förverkligats?"

Han såg på mig och sa, "Ångrar jag det?
Nej, jag ångrar det inte.

Det är motorn bakom allt
jag gjort eller tänkt sedan dess."

Han sa, "Den stunden av idealism
var som en lycklig barndom.

Det var något att bygga på

för att klara allt som kommer efter.

Och jag insåg i det ögonblicket

att en krossad förhoppning
gjuts över med ädelhet

som ren hopplöshet aldrig kan känna till,

och att ögonblicket då saker förändras
kan vara värdefullt i nuet

oavsett vart själva förändringen leder

och att förändring bara kan ske
efter hoppets många begynnelser.

I februari 2002, precis efter invasionen,

reste jag till Afghanistan.

Jag åkte delvis för att jag trodde
att det inte kunde vara ett land

som enbart bestod av krigande bönder
och korrupta byråkrater,

vilket var hur landet beskrevs i mycket av
den västerländska pressen då.

Jag hade någon där som var
min översättare och organisatör

och som förblir en mycket god vän: Farouq.

Jag sa till honom att jag ville ha
en sådan där pälshatt

som Karzai hade på sig.

Farouq sa, "Om du vill ha det

måste vi till hattmakarnas gata
och beställa en.

Så vi gick och beställde en hatt

och nästa dag kom vi tillbaka
för att hämta den.

Och Farouq sa, "Vårt nästa möte
är bara fem minuter härifrån."

Han sa, "Vi kan gå
tvärs över marknaden där."

Och jag sa, "Okej," och på den tiden

var de flesta västerlänningar
som var i Afghanistan

antingen FN eller militär,

och de fick inte gå på platser
som marknader med mycket folk.

Så vi går där och Farouq sa till mig,

"Sätt på dig hatten."

Jag sa, "Farouq, utlänningar som försöker
se infödda ut är löjliga."

(Skratt)

"Jag sätter inte på mig hatten."

Han sa, "Kom igen."

Jag sa, "Seriöst, Farouq, jag vill inte."

Och han sa, "Snälla, sätt på dig hatten."

Och jag sa, "Okej,
jag tar på mig min hatt."

Så jag tog på mig hatten och plötsligt
började alla omkring oss applådera.

(Skratt)

Och en gammal man klev fram
och kramade om mig.

Han sa, "Du är en utlänning,
men du har kommit till vårt land,

du är här på marknaden med oss,

du har en äkta afghansk hatt på dig
på det äkta afghanska sättet

och vi vill att du vet
att du är välkommen här."

Ungefär en vecka senare
intervjuade jag tre kvinnliga aktivister

och de kom för att träffa mig
och hade burka på sig

och de tog genast av sig dem
så vi kunde sitta och prata.

Men jag sa till dem,
"Talibanerna har inte längre makten.

Ni behöver inte ha de där på er längre.
Varför bär ni dem fortfarande?"

Första kvinnan sa, "Om jag går ut
utan burka och jag blir våldtagen

kommer alla att säga
att det var mitt eget fel."

Andra kvinnan sa,
"Om jag går ut utan burka

och talibanerna återfår makten

kanske de straffar alla
som de vet har varit ute utan burka."

Men den tredje sa till mig,
"Jag svor när talibanerna föll

att jag skulle bränna detta plagg
och aldrig se det igen.

Men efter fem år
blir man van att vara osynlig

och tanken på att vara synlig igen
är mycket jobbig."

Jag förstod att för den här kvinnan

gav hennes osynlighet
henne en sorts frihet.

Men jag ser också att den friheten
i sig själv är ett fängelse

och förstår att det ofta är
de människor som är minst fria

som djupast förstår frihet.

Som Tony Morrison sa,

"Efter att man har frigjorts måste man
göra anspråk på ett frigjort jag."

I ett fritt samhälle har man en chans
att uppfylla sina ambitioner.

I ett ofritt samhälle finns inte det valet

vilket ofta leder till
mer visionära ambitioner.

Människor som begränsas
använder ofta sina ord mest kraftfullt,

men ordet "frihet" är ett verb.

Man måste återuppleva
och återuppnå den på nytt varje dag.

Den sitter inte still.

Det är inte ett tillstånd
som man kan förutsätta fortsätter.

Och det tar så mycket tid
och så mycket engagemang

att bygga frihet.

Och ändå kan svårvunnen frihet
utplånas med skrämmande fart.

Nazism, apartheid,
Hutu Power, Storserbien -

var och en av dem kom
och svepte bort rättvisan som varit.

När jag var i Kina
tillbringade jag tid med Zhang Peili,

en konstnär som var en
av studenterna vid revolten

på Himmelska fridens torg 1989.

Han var där, han flydde,
han målade det han hade sett

och hängde målningen
från en bro i Hangzhou

och gick sedan under jorden
eftersom han var efterlyst.

Han sa till mig, "Vet du,
det var nog rätt det som skedde,

för om det inte skett
hade det blivit revolution

och hundratusentals människor
hade kanske dött."

Jag sa, "Men Peili, hur kan du säga så?

Du gav nästan ditt liv för detta.
Du gick under jorden för detta.

Du trodde så starkt
på studenternas protest."

Och han sa, "Jag är en konstnär,
idealism är min rättighet som konstnär.

Men idealism i händerna på en ledare
är en fruktansvärd sak."

Min man och jag, vår familj,

tog nyligen emot en flykting
från Libyen som heter Hassan.

Vi gjorde det delvis för att det liv
vi lever som homosexuella amerikaner

är ett så abstrakt privilegium
för homosexuella från hans del av världen

och för så många homosexuella
runt om i hela världen,

och delvis av en känsla av att vi
alla har en moralisk skyldighet

att hjälpa till i denna tid av flyktingar,

och delvis för att vi ville visa

våra barn, våra vänner
och till och med oss själva

att denna så baktalade
"andra" kan vara någon

som inte bara är välbekant
utan också älskad.

Det är politiskt för oss att ha Hassan
som en medlem av vårt hushåll

trots att han tränar vår son i fotboll
och arbetar på ett sjukhus

och bakar fantastiska kakor
och får oss alla att skratta.

Jag hade hoppats att tiden skulle frånta
hans närvaro dess politik,

men den möjligheten försvann
under valnatten i USA.

Den italienska politiska teoretikern
Antonio Gramsci sa en gång

att revolution kräver intellektets
pessimism och viljans optimism.

Och jag tror att all
social förändring kräver

intellektets pessimism
och viljans optimism.

Vid apartheidtidens slut

åkte jag till Sydafrika
för att rapportera.

Det kändes som om jag kom från
ett samhälle där demokrati fungerar

till ett där det bara var
ett avlägset hopp vid horisonten.

Men dessa saker kan förändras.

Precis efter valet i november

kom den sydafrikanska konstnären
William Kentridge,

som jag tillbringat mycket tid med,
till New York

och vi talade om det som hänt.

Han sa, "Det mest chockerande är inte
hur chockerad du är nu,

utan hur lite chockerad
du kommer vara om sex månader."

Jag tog det som en inbjudan till
att förbli chockerad.

(Skratt) (Applåder)

Tack.

Att förbli chockerad är långsiktigt.

Det kräver att vi står emot de sätt
som upprepning gör oss avtrubbade på

och att se att vi som ett samhälle
nu riskerar att bli brutala

och att vi måste stå emot den tendensen.

Att resa är motsatsen till chauvinism.

Chauvinism är att rulla ihop sig.

Att resa är att öppna sig utåt.

Och att bevittna en global värld

är ett av de bästa sätten
att göra världen global.

Den amerikanske poeten Robert Frost skrev,

"Innan jag byggde en mur ville jag veta
vad jag stängde in eller stängde ut

och vem jag troligtvis skulle förolämpa.

Det finns något som inte älskar en mur,

som vill riva den."

På detta kunde grannen i dikten bara säga,

"Goda staket gör goda grannar."

Men historien visar oss att goda staket
oftast skapar riktiga fiender.

Donald Trump pratar om det stora projektet

att bygga en mur mellan USA och Mexiko.

Storbritannien har jobbat på
den stora muren i Calais

som är tänkt att stoppa
illegal invandring från kontinenten.

Fredsmurarna i Nordirland

kommer nu att behållas på en del platser.

Ungern har svurit att bygga

ett enormt stängsel längs gränsen
runt hela landet.

Och Israel är på god väg
att bli en instängd nation.

Murar symboliserar uteslutning

och uteslutning skadar ofta
de som utesluter

lika mycket som det skadar
dem som utesluts.

Och denna process innebär
att man bortser från

hur den liberala världsordningen
gynnar alla länder

och det visar på en naiv likgiltighet
inför spridning av krig,

för spridning av kärnvapen.

Det skulle göra Amerika svagt igen -

och Storbritannien också.

Det är att trivialisera den känsliga fred
som skapats efter två världskrig,

och som aldrig är självklar.

Eftersom murar är vår burka;

de är symboler för trygghet
som illa förtrycker oss

och vi lider under dem.

De av oss som vill främja internationalism

måste medge att det kan vara förvirrande

och svårt att förhandla fram.

Billig arbetskraft gör
att jobb försvinner i väst

medan västvärldens styrande
utnyttjar de fattiga runtom i världen.

Vi måste minnas

att glapp mellan språk
leder till missförstånd

och att värderingar ofta ifrågasätts.

Men så länge världen är infekterad
av krig och svält och fattigdom

kommer människor att försöka fly
från oroliga och fattiga platser

till platser som verkar mindre oroliga
och har mer välstånd.

De ger sig inte av för att
det är kul att emigrera.

De ger sig inte av
för att utnyttja platser.

De ger sig inte av utan ånger.

De förblir chockerade,
vare sig de vill eller inte.

När jag rapporterade från Tripoli
nära slutet av Khaddafi-regimen

intervjuade jag alla ministrarna
i hans regering.

Jag slogs av hur alla jag träffade
som ville närma sig väst

hade bott eller studerat i USA,
Storbritannien eller Västeuropa.

Och att alla som ville att Libyen
skulle förbli en terroriststat

inte hade gjort det.

Att sätta det annorlunda i karantän,
utestänga människor,

skapar en ignorans
hos oss som alstrar hat.

Det är öppenhet som gör oss trygga.

Det är slående att New York och London,

städerna med den största
invandrarbefolkningen,

är mycket mindre rädda för invandring
än människor i avlägsna områden.

Människorna som är mest rädda
för invandrare har aldrig träffat en.

Att bygga murar löser inte deras problem,

det är en svaghet som låtsas
vara en befästning.

Att engagera sig är enda vägen framåt.

Theresa May fick det om bakfoten.

Vi måste agera

som medborgare i våra länder,

men ta till oss det stora hela.

Att tro att vi inte
kan vara världsmedborgare

tar ifrån oss den värld
som vi kunde varit medborgare i.

Tack.

(Applåder)

Tack.

Tack.

(Applåder)

Tack, tack.