Den store naturforskaren på 1800-talet, Alexander von Humboldt, sa en gång, "Ingen världssyn är så farlig som världssynen hos dem som inte har sett världen." Och jag anser att det är en moralisk nödvändighet att resa för dem av oss som har råd, att vi är skyldiga världen att engagera oss. Alla behöver, vid någon tidpunkt, möta den större världen och jag tror att om alla tillbringade två veckor i ett annat land innan 30 års ålder, oavsett vart de reser, oavsett vad de gör där, så skulle hälften av världens diplomatiska problem vara lösta. Jag tror att om regeringen förstod denna sociala funktion hos resandet skulle det finnas statliga program för att stödja resande på samma sätt som vi har program för att stödja hälsa och utbildning. Resande är både ett fönster och en spegel. Det är ett fönster, för det låter en se ett annat samhälle och kultur som man besöker. Men det är en spegel, för när man reser utomlands skalas man ner till kärnan av sitt jag och man ser vad jagets kärna är med en klarhet man aldrig annars kan uppnå. Vi behöver alla våra landsmän. Om vi inte har en plats vi kan kalla vår egen är det nästan omöjligt att lista ut vilka vi är. Men utan annorlunda människor blir man en karikatyr av sig själv. Varken den ena eller andra modellen måste vinna. Ingen av dem undergräver den andra. Jag har dubbelt medborgarskap i USA och Storbritannien. Under förra året röstade jag mot Brexit och mot Trump och jag förlorade båda gångerna. (Skratt) Resultaten av dessa omröstningar, liksom valet av nationalistiska regeringar i Polen och Ungern och Turkiet och Ryssland representerar ett avvisande av mänsklig mångfald och de öppna gränser som varit karaktärsdrag för vår världsordning. Under det konservativa partiets konferens i oktober sa Theresa May, "Det finns ingenting som heter världsmedborgare. Om man tror sig vara en världsmedborgare, är man inte medborgare någonstans. Då förstår man inte vad ordet medborgarskap betyder." Theresa May har fel. Patriotism är inte nationalism och man kan älska sitt eget land och älska andra länder också. Detta är inte binärt. Om de sista 20 årens identitetspolitik inte har givit oss något annat, så har den givit oss vokabulären för intersektionalitet, förståelsen för att vi alla har flera identiteter hela tiden och att man kan vara gammal och konservativ och brittisk och gay, eller ung och döv och radikal och fransk, eller anglo-amerikan och europé och världsmedborgare. Det är ett tecken på sofistikering att tolerera och fira överlappande identiteter och frånvaron av den förmågan visar på främlingskap och motsättningar. Men vi gör ett misstag när vi antar att eftersom vi alla delar samma problem, behöver vi alla samma lösningar. När jag arbetade i Kambodja träffade jag en kvinna som hette Phaly Nuon som hade överlevt fruktansvärda händelser under folkmordet där. Hon hade tvingats se på medan hennes dotter våldtogs och sedan mördades inför hennes ögon. Hennes baby hade dött eftersom hon var för undernärd för att producera bröstmjölk. I slutet av kriget hamnade hon i ett läger vid gränsen till Thailand och hon märkte att i det lägret var det många, särskilt kvinnor, som på något sätt överlevt fruktansvärda kränkningar och övergrepp men nu bara satt framför sina tält i lägret, och stirrade ut i rymden, utan att ta hand om sina barn, utan att göra något. Hon gick till dem som skötte lägret. De sa, "Vi har fullt upp med smittsamma sjukdomar." De sa, "Vi kan inte göra något åt detta." Så hon bestämde sig för att själv göra något. Och hon skapade det hon kallade sitt "tre-punkts-program". Hon sa, "Först gick jag till dessa kvinnor och lärde dem glömma - inte för att de någonsin skulle kunna glömma de hemska saker som hänt dem, men jag gav dem något annat att tänka på, och fylla sitt sinne med något annat, och det var början till en sorts glömska. Efter att jag lärt dem glömma lärde jag dem arbeta. En del av dem kunde inget annat än att städa; en del hade kunskaper i handarbete; en del kunde göra mer avancerade saker, men alla behövde de något som de visste var deras egen sak de kunde göra." Hon sa, "När jag hade lärt dem att glömma och att arbeta lärde jag dem att utföra manikyr och pedikyr." Och jag sa, "Ursäkta?" (Skratt) Hon sa, "Det människor framförallt förlorade under Khmer Rouge-tiden var förmågan att lita på varandra. Dessa kvinnor hade levt många år utan möjlighet att få känna sig vackra. Jag bjöd in dem i min hydda, fyllde den med ånga och inom några minuter höll de fram sina händer och fötter till främlingar med vassa redskap." (Skratt) "Några minuter senare började de berätta sina historier för varandra." Hon sa, "Sedan försökte jag lära dem att detta inte är tre separata färdigheter utan del av ett enhetligt sätt att vara. Och när de förstod detta var de redo att gå ut i världen igen." Demokratiska regeringar måste vara rotade i en syn framåt och det medför att glömma. Men vi måste också sträva efter att arbeta och att ha tillit. Just nu glömmer vi alltför bra och arbetar och har tillit för dåligt. Under sin kampanj sa Donald Trump, "Jag har inte tid att resa. Amerika behöver min uppmärksamhet nu." Kan man se Amerika om man inte ibland ser på det från utlandet? Det finns en känsla i alla dessa nationalistiska rörelser att skillnad är ett hot snarare än något vackert. Och del av deras delade funktion är att förkasta vår mänsklighet vilket är varför det inte förvånar att under månaderna efter omröstningen om Brexit talade Londons polischef om en ökning av hatbrott, medan Southern Poverty Law Center i USA registrerade fler än 1 000 incidenter drivna av hat under de tre första veckorna efter valet. När vi inte känner varandra är det mycket lättare för oss att döda varandra. När jag var ungefär sex år satt jag i bilen med min pappa. Vi körde ute på landet. Han började berätta en historia som innehöll en anspelning på Förintelsen. Han trodde jag visste om den men det gjorde jag inte. Jag bad honom förklara och han förklarade och det var obegripligt för mig och jag bad honom förklara igen. Han förklarade igen och när jag frågade en tredje gång sa han, "Det var ren ondska." Han sa det i en ton som var avsedd att få slut på konversationen. Men jag hade en fråga till. Jag sa, "Men varför gav sig judarna inte bara iväg när allt blev så dåligt?" Min far sa, "De hade ingenstans att ta vägen." Jag minns att jag tänkte redan då, när jag bara var sex år gammal, att jag aldrig skulle bli en av dem, att jag alltid skulle ha någonstans att ta vägen, att jag skulle ha människor redo att välkomna mig med öppna armar på varje bebodd kontinent. Och det blev en avgörande del av mitt liv. VI är i en tid av isolering, när människor har glömt att trygghet finns i att ha många ställen att ta vägen. Jag var i Moskva för ungefär ett år sedan när Putin hade genomfört några av sina autokratiska åtgärder. Jag var med Andre Reuter, någon jag känt i många, många år, som var involverad i motståndet mot kuppförsöket när Sovjetunionen tog slut, och som idealistiskt hade kämpat för frihet och rättvisa. Jag sa till honom, "Ångrar du det?" Ångrar du nu att du lade så mycket energi på de förhoppningar som inte förverkligats?" Han såg på mig och sa, "Ångrar jag det? Nej, jag ångrar det inte. Det är motorn bakom allt jag gjort eller tänkt sedan dess." Han sa, "Den stunden av idealism var som en lycklig barndom. Det var något att bygga på för att klara allt som kommer efter. Och jag insåg i det ögonblicket att en krossad förhoppning gjuts över med ädelhet som ren hopplöshet aldrig kan känna till, och att ögonblicket då saker förändras kan vara värdefullt i nuet oavsett vart själva förändringen leder och att förändring bara kan ske efter hoppets många begynnelser. I februari 2002, precis efter invasionen, reste jag till Afghanistan. Jag åkte delvis för att jag trodde att det inte kunde vara ett land som enbart bestod av krigande bönder och korrupta byråkrater, vilket var hur landet beskrevs i mycket av den västerländska pressen då. Jag hade någon där som var min översättare och organisatör och som förblir en mycket god vän: Farouq. Jag sa till honom att jag ville ha en sådan där pälshatt som Karzai hade på sig. Farouq sa, "Om du vill ha det måste vi till hattmakarnas gata och beställa en. Så vi gick och beställde en hatt och nästa dag kom vi tillbaka för att hämta den. Och Farouq sa, "Vårt nästa möte är bara fem minuter härifrån." Han sa, "Vi kan gå tvärs över marknaden där." Och jag sa, "Okej," och på den tiden var de flesta västerlänningar som var i Afghanistan antingen FN eller militär, och de fick inte gå på platser som marknader med mycket folk. Så vi går där och Farouq sa till mig, "Sätt på dig hatten." Jag sa, "Farouq, utlänningar som försöker se infödda ut är löjliga." (Skratt) "Jag sätter inte på mig hatten." Han sa, "Kom igen." Jag sa, "Seriöst, Farouq, jag vill inte." Och han sa, "Snälla, sätt på dig hatten." Och jag sa, "Okej, jag tar på mig min hatt." Så jag tog på mig hatten och plötsligt började alla omkring oss applådera. (Skratt) Och en gammal man klev fram och kramade om mig. Han sa, "Du är en utlänning, men du har kommit till vårt land, du är här på marknaden med oss, du har en äkta afghansk hatt på dig på det äkta afghanska sättet och vi vill att du vet att du är välkommen här." Ungefär en vecka senare intervjuade jag tre kvinnliga aktivister och de kom för att träffa mig och hade burka på sig och de tog genast av sig dem så vi kunde sitta och prata. Men jag sa till dem, "Talibanerna har inte längre makten. Ni behöver inte ha de där på er längre. Varför bär ni dem fortfarande?" Första kvinnan sa, "Om jag går ut utan burka och jag blir våldtagen kommer alla att säga att det var mitt eget fel." Andra kvinnan sa, "Om jag går ut utan burka och talibanerna återfår makten kanske de straffar alla som de vet har varit ute utan burka." Men den tredje sa till mig, "Jag svor när talibanerna föll att jag skulle bränna detta plagg och aldrig se det igen. Men efter fem år blir man van att vara osynlig och tanken på att vara synlig igen är mycket jobbig." Jag förstod att för den här kvinnan gav hennes osynlighet henne en sorts frihet. Men jag ser också att den friheten i sig själv är ett fängelse och förstår att det ofta är de människor som är minst fria som djupast förstår frihet. Som Tony Morrison sa, "Efter att man har frigjorts måste man göra anspråk på ett frigjort jag." I ett fritt samhälle har man en chans att uppfylla sina ambitioner. I ett ofritt samhälle finns inte det valet vilket ofta leder till mer visionära ambitioner. Människor som begränsas använder ofta sina ord mest kraftfullt, men ordet "frihet" är ett verb. Man måste återuppleva och återuppnå den på nytt varje dag. Den sitter inte still. Det är inte ett tillstånd som man kan förutsätta fortsätter. Och det tar så mycket tid och så mycket engagemang att bygga frihet. Och ändå kan svårvunnen frihet utplånas med skrämmande fart. Nazism, apartheid, Hutu Power, Storserbien - var och en av dem kom och svepte bort rättvisan som varit. När jag var i Kina tillbringade jag tid med Zhang Peili, en konstnär som var en av studenterna vid revolten på Himmelska fridens torg 1989. Han var där, han flydde, han målade det han hade sett och hängde målningen från en bro i Hangzhou och gick sedan under jorden eftersom han var efterlyst. Han sa till mig, "Vet du, det var nog rätt det som skedde, för om det inte skett hade det blivit revolution och hundratusentals människor hade kanske dött." Jag sa, "Men Peili, hur kan du säga så? Du gav nästan ditt liv för detta. Du gick under jorden för detta. Du trodde så starkt på studenternas protest." Och han sa, "Jag är en konstnär, idealism är min rättighet som konstnär. Men idealism i händerna på en ledare är en fruktansvärd sak." Min man och jag, vår familj, tog nyligen emot en flykting från Libyen som heter Hassan. Vi gjorde det delvis för att det liv vi lever som homosexuella amerikaner är ett så abstrakt privilegium för homosexuella från hans del av världen och för så många homosexuella runt om i hela världen, och delvis av en känsla av att vi alla har en moralisk skyldighet att hjälpa till i denna tid av flyktingar, och delvis för att vi ville visa våra barn, våra vänner och till och med oss själva att denna så baktalade "andra" kan vara någon som inte bara är välbekant utan också älskad. Det är politiskt för oss att ha Hassan som en medlem av vårt hushåll trots att han tränar vår son i fotboll och arbetar på ett sjukhus och bakar fantastiska kakor och får oss alla att skratta. Jag hade hoppats att tiden skulle frånta hans närvaro dess politik, men den möjligheten försvann under valnatten i USA. Den italienska politiska teoretikern Antonio Gramsci sa en gång att revolution kräver intellektets pessimism och viljans optimism. Och jag tror att all social förändring kräver intellektets pessimism och viljans optimism. Vid apartheidtidens slut åkte jag till Sydafrika för att rapportera. Det kändes som om jag kom från ett samhälle där demokrati fungerar till ett där det bara var ett avlägset hopp vid horisonten. Men dessa saker kan förändras. Precis efter valet i november kom den sydafrikanska konstnären William Kentridge, som jag tillbringat mycket tid med, till New York och vi talade om det som hänt. Han sa, "Det mest chockerande är inte hur chockerad du är nu, utan hur lite chockerad du kommer vara om sex månader." Jag tog det som en inbjudan till att förbli chockerad. (Skratt) (Applåder) Tack. Att förbli chockerad är långsiktigt. Det kräver att vi står emot de sätt som upprepning gör oss avtrubbade på och att se att vi som ett samhälle nu riskerar att bli brutala och att vi måste stå emot den tendensen. Att resa är motsatsen till chauvinism. Chauvinism är att rulla ihop sig. Att resa är att öppna sig utåt. Och att bevittna en global värld är ett av de bästa sätten att göra världen global. Den amerikanske poeten Robert Frost skrev, "Innan jag byggde en mur ville jag veta vad jag stängde in eller stängde ut och vem jag troligtvis skulle förolämpa. Det finns något som inte älskar en mur, som vill riva den." På detta kunde grannen i dikten bara säga, "Goda staket gör goda grannar." Men historien visar oss att goda staket oftast skapar riktiga fiender. Donald Trump pratar om det stora projektet att bygga en mur mellan USA och Mexiko. Storbritannien har jobbat på den stora muren i Calais som är tänkt att stoppa illegal invandring från kontinenten. Fredsmurarna i Nordirland kommer nu att behållas på en del platser. Ungern har svurit att bygga ett enormt stängsel längs gränsen runt hela landet. Och Israel är på god väg att bli en instängd nation. Murar symboliserar uteslutning och uteslutning skadar ofta de som utesluter lika mycket som det skadar dem som utesluts. Och denna process innebär att man bortser från hur den liberala världsordningen gynnar alla länder och det visar på en naiv likgiltighet inför spridning av krig, för spridning av kärnvapen. Det skulle göra Amerika svagt igen - och Storbritannien också. Det är att trivialisera den känsliga fred som skapats efter två världskrig, och som aldrig är självklar. Eftersom murar är vår burka; de är symboler för trygghet som illa förtrycker oss och vi lider under dem. De av oss som vill främja internationalism måste medge att det kan vara förvirrande och svårt att förhandla fram. Billig arbetskraft gör att jobb försvinner i väst medan västvärldens styrande utnyttjar de fattiga runtom i världen. Vi måste minnas att glapp mellan språk leder till missförstånd och att värderingar ofta ifrågasätts. Men så länge världen är infekterad av krig och svält och fattigdom kommer människor att försöka fly från oroliga och fattiga platser till platser som verkar mindre oroliga och har mer välstånd. De ger sig inte av för att det är kul att emigrera. De ger sig inte av för att utnyttja platser. De ger sig inte av utan ånger. De förblir chockerade, vare sig de vill eller inte. När jag rapporterade från Tripoli nära slutet av Khaddafi-regimen intervjuade jag alla ministrarna i hans regering. Jag slogs av hur alla jag träffade som ville närma sig väst hade bott eller studerat i USA, Storbritannien eller Västeuropa. Och att alla som ville att Libyen skulle förbli en terroriststat inte hade gjort det. Att sätta det annorlunda i karantän, utestänga människor, skapar en ignorans hos oss som alstrar hat. Det är öppenhet som gör oss trygga. Det är slående att New York och London, städerna med den största invandrarbefolkningen, är mycket mindre rädda för invandring än människor i avlägsna områden. Människorna som är mest rädda för invandrare har aldrig träffat en. Att bygga murar löser inte deras problem, det är en svaghet som låtsas vara en befästning. Att engagera sig är enda vägen framåt. Theresa May fick det om bakfoten. Vi måste agera som medborgare i våra länder, men ta till oss det stora hela. Att tro att vi inte kan vara världsmedborgare tar ifrån oss den värld som vi kunde varit medborgare i. Tack. (Applåder) Tack. Tack. (Applåder) Tack, tack.