Faran med "uppsåtlig blindhet"

Gayla Benefiel gjorde bara sitt jobb, när hon upptäckte den förskräckliga hemligheten om hennes hemstad. Hemligheten att dödligheten var 80 gånger högre där än normalt i USA. Men när hon försökte berätta detta för folk, så lärde hon sig än en chockerande sanning: Folk ville inte veta. I ett föredrag som delvis är en historielektion och delvis är en uppmaning till att agera, så visar Margeret Heffernan faran med "uppsåtlig blindhet" och prisar vanligt folk som Benefield vilka är villiga att tala ut om saker.
(Filmat på TEDxDanubia.)

I det nordvästra hörnet av USA,

nära den Kanadensiska gränsen,

ligger den lilla staden Libby, Montana.

Den är omgiven av tallar och sjöar

samt har ett fantastisk växt- och djurliv

och har dessa enorma träd som
skrider upp mot himlen.

Mitt i allt detta finns en liten stad som heter Libby,

som jag besökte. Den kändes lite ensam

och lite avskild.

I Libby, Montana, finns en ganska ovanlig kvinna

som heter Gayla Benefield.

Hon kände sig alltid lite grann som en outsider

trots att hon hade bott där nästan hela livet,

hon är en kvinna av ryskt ursprung.

Hon berättade att när hon gick i skolan,

så var hon den enda tjejen som valde

att göra mekaniska ritningar.

Senare i livet, jobbade hon med
att gå från hus till hus

för att läsa av mätare -- gasmätare och elmätare.

Hon gjorde detta arbete mitt på dagen

och en sak som hon speciellt lade märke till var,

att hon mitt på dagen mötte massor av män

som alltid var hemma, i medelåldern
eller i övre medelåldern

och många av dem tycktes behöva syrgasflaskor.

Det slog henne, att det var lite underligt.

Men några år senare, så dog
hennes far vid en ålder av 59,

fem dagar innan han skulle gå i pension.

Han hade varit gruvarbetare.

Hon trodde han måste varit
utsliten på grund av arbetet.

Ytterligare några år senare dog hennes mor,

och detta verkade än underligare,

eftersom hennes mor kom från en släkt

som verkade leva hur länge som helst.

Faktum är att Gaylas morbror lever än

och håller på lära sig dansa vals.

Det gick inte att förstå varför Gaylas mor

skulle dö så ung.

Det var en avvikelse och hon
förbryllades av avvikelserna.

När hon var förbryllad och så drog
hon sig till minnes andra saker.

Så kom hon i håg, till exempel att,

när hennes mor bröt benet, besökte sjukhuset

och röntgades en hel del,

så togs två bilder av benen, vilket var naturligt

men sex bilder togs på bröstet,
vilket inte var naturligt.

Hon förbryllades och förbryllades över varje sak hon

sett i hennes liv och hennes föräldrars liv,

för att försöka förstå allt hon sett.

Hon tänkte på sin stad.

I staden fanns en vermikulitgruva.

Vermikulit användes som jordförbättrare

för att få växter att växa snabbare och bättre.

Vermikulit användes för isolera loft,

stora mängder las under taken,

för att hålla husen varma under
de långa Montanavintrarna.

Vermikulit fanns på lekplatserna.

Det fanns på fotbollsplanerna.

Det fanns på hockeyrinkarna.

Vad hon inte visste innan hon
började jobba med detta problem,

var att vermikulit är en väldigt
toxisk form av asbest.

När hon hade klurat ut detta pussel,

så började hon berätta för alla hon kunde

om vad som hade hänt, vad hennes
föräldrar hade råkat ut för

och berättade om människorna
hon såg med syrgasflaskor

som var hemma på eftermiddagarna.

Men hon överraskades.

Hon trodde att när alla visste, så
skulle de vilja göra något åt det.,

men det var faktiskt ingen som ville veta.

Faktum är att hon blev så irriterande,

när hon insisterade på att berätta historien

för sina grannar, vänner och andra i samhället,

att några till slut gick samman

och gjorde en bakrutedekal,

som de stolt hade på sina bilar, med texten:

"Ja, jag kommer från Libby, Montana,

och nej, jag har inte asbestos."

Men Gayla stannade inte upp för det.
Hon fortsatte att forska.

Tillkomsten av Internet hjälpte henne definitivt.

Hon pratade med alla hon kunde.

Hon argumenterade och argumenterade,
till slut lyckades hon,

när en forskare kom till staden

för att kartlägga historien kring gruvorna i trakten,

hon berättade sin berättelse för honom
och till en början gjorde han som

alla andra, han trodde inte på henne.

Men han for tillbaka till Seattle,
gjorde egen forskning

och insåg att hon hade rätt.

Genom detta fick hon nu en allierad.

Trots det, så ville fortfarande folk inte veta.

De sa saker som: "Om det verkligen hade varit farligt,

skulle någon berättat det för oss."

"Om det verkligen var så att alla var döende

så skulle läkarna berättat det för oss."

Några av grabbarna med mycket tunga sa jobb sa:

"Jag vill inte vara ett offer.

Jag kan rimligtvis inte vara ett offer och i vart fall

så har varje industri sina olyckor."

Men Gayla fortsatte ändå tills hon lyckades

få en statlig myndighet att komma till staden

för att screena dess invånare --

15 000 människor -- det de då upptäckte

vara att staden hade en dödlighet som var

80 gånger högre än någon annanstans i USA.

Detta var 2002, men även efter denna händelse

så var det ingen som höjde sin röst för att säga:

"Gayla, dina barnbarn leker på lekplatsen

som är täckt med vermikulit."

Det var inte okunnighet.

Det var med uppsåtlig blindhet.

Uppsåtlig blindhet är ett juridiskt begrepp som betyder:

om det finns information som man kan haft tillgång till och därför skulle haft kunskap om,

men som du på något sätt, inte klarat av att ta till dig,

så kan du juridiskt dömas som uppsåtligt blind.

Du valde att inte veta.

I dessa dagar så förekommer en
massa uppsåtlig blindhet.

Man ser uppsåtlig blindhet i banker,

när man gav lån till tusentals människor

som inte hade råd med dem.

Man kan se det i banker

där räntan har blivit manipulerad

och där alla visste vad som pågick,

men där allihopa utstuderat nonchalerade detta.

Man ser uppsåtlig blindhet i den katolska kyrkan

där decennier av övergrepp på barn ignorerades.

Man kan se uppsåtlig blindhet

i upptakten till Irakkriget.

Uppsåtlig blindhet existerar i enormt
stora skalor som dessa,

men det existerar även i väldig små skalor:

inom människors familjer och hem, i samhällen

och i synnerhet inom organisationer och institutioner.

Uppsåtlig blindhet har studerats i företag

och frågor som denna ställdes:

"Finns det frågor på arbetet

som folk inte vågar ta upp?"

När forskare har gjort studier av denna typ

på företag i USA.

så har de upptäckt att 85 procent
av människorna svarar ja.

Åttiofem procent av människorna
vet att problem finns,

men de vågar inte säga något.

När jag själv upprepade forskningen i Europa och

frågade exakt samma frågor,

så fick jag precis samma siffror.

Åttiofem procent. Det är en stor tystnad.

Det är många blinda.

En verkligt intressant sak som händer när
jag besöker företag i Schweiz är att

de berättar för mig att:
"Detta är ett unikt schweiziskt problem."

När jag åker till Tyskland, så säger de:
"Ja visst, det är den tyska sjukan."

När jag åker till företag i England säger de:

"Oh ja, vi britter är verkligen usla på detta."

Men sanningen är att problemet är mänskligt.

Vi är alla, under vissa förutsättningar,
uppsåtlig blinda.

Vad forskningen visar är att vissa människor är blinda

på grund av rädsla. Det är rädda för negativa konsekvenser.

Några människor är blinda eftersom de tänker, nåväl

att se allt är utsiktslöst.

Ingenting kommer någonsin att ändra sig.

Om vi protesterar, om vi protesterar mot Irakkriget,

så kommer ändå inget att ändras, så varför bry sig?

Bättre att inte se detta överhuvudtaget.

Ett återkommande tema som jag stöter på hela tiden

är att folk säger: "Du vet, de enda människorna

som ser är visselblåsarna,

och vi vet alla vad de råkar ut för."

Det finns den här outgrundliga
mytbildningen kring visselblåsare,

som säger att de är först och främst tokiga.

Men vad jag funnit när jag varit runt i världen

och pratat med visselblåsare, är att de faktiskt

är väldigt lojala och ganska ofta är
mycket konservativa människor.

De är ofta väldigt hängivna de
institutioner de arbetar för,

och anledningen till att de talar ut,

anledningen till att de bara måste se sakerna,

är för att de bry sig om
institutionen väldigt mycket

och att de vill hålla den i god form.

Och den andra saker folk ofta nämner

om visselblåsare är: "Det är ingen idé

eftersom du ser vad som händer dem.

Man krossar dem.

Ingen vill gå igenom något som liknar det."

Men när jag pratade med visselblåsare,

så fanns alltid en underliggande ton av stolthet.

Jag tänker på Joe Darby.

Vi kommer alla ihåg bilderna från Abu Ghraib

som chockade världen och visade vilken typ av krig

som utkämpades i Irak.

Men jag undrar vem som kommer ihåg Joe Darby,

den väldigt olydiga, goda soldaten

som hittade och lämnade in dessa foton.

Han sa till mig: "Du vet, Jag är inte den sortens man

som anger folk, men vissa saker där borta
gick över gränsen för det acceptabla.

Okunnighetens lycka, men som de säger,

man kan inte bara stå ut med saker som dessa."

Jag pratade med Steve Bolsin, en engelsk doktor

som stred i fem år för att synliggöra

en farlig kirurg som dödade småbarn.

När jag frågade varför han gjorde det, så sa han:

"Faktum är att det var min dotter
som sa åt mig att göra det.

Hon kom en natt till mig och sa bara:

'Pappa du kan inte låta barnen dö.' "

Eller när jag tänker på Cynthia Thomas,

en verkligt lojal militärdotter och militärhustru,

som såg hur hennes vänner och nära

komma tillbaks från Irak, blev så chockad

av deras mentala hälsa

och av militärens vägran att erkänna och acceptera

att de hade posttraumatiskt stressyndrom.

Hon startade därför ett kafé mitt i en militärstad

för ge dem juridiskt, psykologiskt
och medicinskt stöd.

Hon sa till mig: "Du vet Margaret

jag har alltid sagt, att jag inte vetat vad jag

ville bli när jag blir stor.

Men nu har jag funnit mitt kall,

och jag kommer aldrig att bli samma person igen."

Alla vi åtnjuter så många friheter i dag,

svårvunna friheter:

frihet att skriva och publicera utan rädsla för censur,

en frihet som inte fanns senast jag var i Ungern;

frihet att rösta, vilket i synnerhet kvinnor

har fått kämpa så hårt för;

frihet för människor av olika etniciteter, kulturer

och sexuell orientering att leva
livet på det sätt de vill.

Men friheten kommer inte finnas kvar,
om du inte använder den,

som visselblåsarna gör

och som människor som Gayla Benefield gör,

vad de gör är använda den frihet de har.

Alla dessa har förstått och är då beredda på att

det kommer att bli diskussioner

och det kommer att bråkas med

grannar, kollegor och vänner,

men jag kommer bli bra på att ta denna diskussion.

Jag kommer att behöva ta tag i nejsägarna

eftersom de kommer göra mina
argument både bättre och starkare.

Jag kommer samarbeta med mina opponenter

för att förbättra hur jag gör saker.

Dessa personer som har enorm uthållighet,

ett fantastiskt tålamod och en obeveklig beslutsamhet

att inte vara blind och att inte vara tyst.

När jag åkte till Libby Montana,

besökte jag en asbestosklinik

som Gayla Benefield gjorde möjlig,

ett ställe där folk i början,

som ville ha hjälp och medicinsk omvårdnad

gick in genom bakdörren,

eftersom de inte vill bekräfta

att hon hade haft rätt.

Jag satt på ett matställe och tittade

på lastbilarna som körde upp och ned längs vägen,

forslandes ut jord från trädgårdarna

för att ersätta den med ny och oförorenad jord.

Jag tog med mig min 12-åriga dotter

eftersom jag verkligen ville
att hon skulle möta Gayla.

Hon frågade: "Varför? Vad är det som är så viktigt?"

Jag sa: "Hon är ingen filmstjärna,

hon är ingen kändis, hon är ingen expert

och Gayla är den första som skulle säga

att hon inte är en ängel.

Det verkligt viktiga med Gayla

är att hon är vanlig.

Hon är som du och jag.

Hon hade en frihet och hon var
beredd att använda den."

Tack så mycket.

(Applåder)