Varför jag kämpar för utbildning för flyktingflickor (som mig själv)

Efter att ha flytt krigshärjade Sydsudan som barn fann Mary Maker trygghet och hopp i flyktinglägret Kakumas skola i Kenya. Hon är nu själv lärare för unga flyktingar och ser på utbildning som ett nödvändigt verktyg för att återuppbygga liv och stärka en generation av flickor som allt för ofta nekas tillgång till klassrummet. ”För krigsbarn är utbildning det som kan vända tårar och förlust till passion för fred”, säger Maker.

Vi väljer inte var vi föds.

Vi väljer inte vilka våra föräldrar är.

Men vi väljer hur vi lever våra liv.

Jag valde inte att födas i Sydsudan,

ett land fullt av konflikter.

Jag valde inte mitt namn,

Nyiriak,

som betyder "krig".

Jag har alltid avvisat det

och dess arv.

Jag valde att kallas Mary.

Som en lärare har jag stått
framför 120 studenter,

så den här scenen skrämmer mig inte.

Mina elever kommer från
krigshärjade länder.

De är så olika varandra,

men de har en sak gemensamt:

De har flytt från sina hem
för att överleva.

En del av dem har föräldrar
hemma i Sydsudan

som dödar varandra

eftersom de tillhör olika stammar
eller har olika tro.

En del kommer från andra afrikanska länder
som ödelagts av krig.

Men när de kommer in
i mitt klassrum skaffar de vänner,

de går hem tillsammans,

de gör läxorna tillsammans.

Hat är inte tillåtet i mitt klassrum.

Min berättelse är lik
så många andra flyktingars.

Kriget kom när jag fortfarande var bebis.

Och min far,

som knappt varit närvarande
under hela min tidiga barndom,

gjorde vad andra män gjorde,

slogs för vårt land.

Han hade två fruar och många barn.

Min mamma var hans andra fru,

hon gifte sig med honom
när hon var 16 år.

Detta eftersom min mamma
kom från en fattig familj,

och hon hade inget val.

Min far å andra sidan var rik.

Han hade många kor.

Pistolskott var vardagsmat.

Mitt samhälle var ständigt under attack.

Samhällen slogs mot varandra
när de tog vatten längst Nilen.

Men det var inte allt.

Flygplan släppte förfärliga bomber

som högg av människor lemmar.

Men det hemskaste för var förälder

var att få se sina barn bli bortförda
och förvandlade till unga soldater.

Min mor grävde ett dike

som snart blev vårt hem.

Men vi kände oss
inte skyddade där heller.

Hon var tvungen att fly
för att hitta en säker plats för oss.

Jag var fyra år gammal,
min syster var två.

Vi anslöt oss till en stor folkmassa

och gick tillsammans
i många plågsamma dagar

på jakt efter en säker plats.

Men vi kunde knappt vila

innan vi blev attackerade igen.

Jag minns att min mor var gravid,

hon växlade mellan att bära mig
och min syster.

Slutligen tog vi oss
över gränsen till Kenya.

Men det var den längsta resa
jag gjort i hela mitt liv.

Mina fötter var fulla av blåsor.

Till vår förvåning

fann vi andra familjemedlemmar
som tidigare flytt till lägret,

där ni alla är idag,

Kakumalägret.

Jag skulle vilja att ni alla
är tysta ett ögonblick.

Hör ni det där?

Ljudet av tystnad.

Inga pistolskott.

Fred, äntligen.

Det var mitt första minne
av det här lägret.

När man flyttar från en krigszon

och kommer till en säker plats som Kakuma,

har man kommit långt.

Jag stannade dock bara i lägret i tre år.

Min far som knappt varit närvarande
under min tidiga barndom,

kom tillbaks in i mitt liv.

Han ordnade så

att jag kunde flytta med min farbror
till vår släkt i Nakuru.

Där fanns min fars första fru,

mina halvsystrar och mina halvbröder.

Jag skrevs in i skolan.

Jag minns första dagen i skolan,
jag kunde sjunga och skratta igen,

och min första skoluniform,
det kan ni ge er på.

Det var fantastiskt.

Men sedan insåg jag

att min farbror inte tyckte
det var lämpligt att jag gick i skolan,

helt enkelt eftersom jag var flicka.

Mina halvbröder
var hans första prioritet.

Han brukade säga, "Att utbilda en flicka
är slöseri med tid."

Av den anledningen
missade jag många dagar i skolan,

eftersom avgifterna inte betalades.

Min far grep in

och ordnade så att jag kunde gå
på internatskola.

Jag minns vilken tro han visade i mig
under de kommande två åren.

Han brukade säga, "Utbildning är ett djur
som du måste vinna över.

Med en utbildning kan du överleva.

Utbildning ska bli din första make."

Och med dessa ord
kom hans första stora investering.

Jag kände mig lycklig!

Men jag saknade något:

min mor.

Min mor hade blivit kvar i lägret,

och jag hade inte sett henne
sedan jag åkte.

Sex år utan henne
var en mycket lång tid.

Jag var ensam,

i skolan,

när jag fick veta att hon dött.

Jag har sett många människor i Sydsudan

förlora sina liv.

Jag har hört grannar

som förlorat sina söner, sina makar,

sina barn.

Men jag trodde aldrig att döden
skulle komma till mig.

En månad tidigare hade min styvmamma,

som var så god mot mig i Nakuru, dött.

Jag insåg att efter
att ha fött fyra flickor

hade min mor äntligen fött något

som skulle kunna göra henne
accepterad i vårt samhälle,

en liten pojke,

min lillebror.

Man även han

hade dött.

Det mest smärtsamma för mig

var att jag inte kunde delta
i min mammas begravning.

Jag fick inte.

De sa att hennes familj
inte ansåg det lämpligt

att hennes barn, som alla var flickor,
deltog på hennes begravning,

eftersom vi var flickor.

De beklagade sig till mig och sa,

"Vi beklagar din förlust Mary.

Vi beklagar att dina föräldrar
inte lämnade några barn efter sig."

Och jag undrade:

Vad är vi?

Är inte vi barn?

Mentaliteten i mitt samhälle

var att bara pojkar räknades.

Och av den anledningen visste jag
att det här var slutet för mig.

Men jag var den äldsta flickan.

Jag var tvungen
att ta hand om mina syskon.

Jag måste se till att de gick till skolan.

Jag var 13 år.

Hur skulle jag ha kunnat ta det ansvaret?

Jag kom tillbaka till lägret
för att ta hand om mina syskon.

Jag har aldrig känt mig så fast.

Men då bestämde sig min faster Okoi

för att ta hand om mina systrar.

Min far skickade pengar från Juba
så att jag kunde fortsätta skolan.

Internatskola var himmelriket,
men det var också tufft.

Jag minns besöksdagarna
då föräldrar kom till skolan,

och min far inte kunde.

Men när han kom,

upprepade han sin tro på mig.

En gång sade han,

"Mary, då får inte gå vilse,

du är dina syskons framtid."

Men sedan, 2012

tog livet ifrån mig
det enda jag klamrade mig fast vid.

Min far dog.

Mina betyg i skolan kollapsade,

och 2015 då jag skrev mina slutprov i
gymnasiet,

var jag förkrossad
när jag slutligen fick betyget C.

Okej, jag säger alltid till mina elever,

"Det handlar inte om att få A,
utan om att ni gör ert bästa."

Det här var inte mitt bästa.

Jag var fast besluten.

Jag ville tillbaks och försöka igen.

Men mina föräldrar var borta.

Ingen kunde ta hand om mig

och ingen kunde betala skolavgiften.

Jag kände mig hopplös.

Men då ringde en av mina bästa vänner,

en vacker kenyansk kvinna, Esther Kaecha,

under denna förfärliga tid,

och sa, "Mary, du har en stark vilja.

Och jag har en plan,
det kommer att fungera."

I en sådan här situation säger man ja
till vad som helst, eller hur?

Så planen var att hon ordnade resepengar

så att vi kunde åka

till Anester Victory Girls High School.

Jag minns den dagen mycket väl.

Det regnade och vi steg in
på rektorns kontor.

Vi skakade som två kycklingar
som varit ute i regnet,

och vi såg på honom.

Han frågade, "Vad vill ni?"

Och vi såg på honom
med vädjande ögon.

"Vi vill bara komma tillbaka till skolan."

Tro det eller ej, han betalade
inte bara våra skolavgifter,

utan också våra uniformer
och fickpengar för mat.

Applådera honom.

(Applåder)

När jag avslutade mina gymnasiestudier,

blev jag skolans kvinnliga
elevrepresentant.

Och när jag satt inför KCSE
för andra gången,

lyckades jag få betyget B minus.

Applådera.

(Applåder)

Tack.

Jag vill verkligen säga tack
till Anester Victory, Mr Gatimu

och hela Anesters samfund
för att jag fick den chansen.

Då och då,

insisterade mina familjemedlemmar på
att jag och min syster skulle gifta oss

så att någon kunde ta hand om oss.

De sa,

"Vi har en man åt dig."

Jag hatar verkligen att folk
snarare såg oss som egendom än som barn.

Ibland sade de skämtsamt,

"Du kommer förlora ditt marknadsvärde

ju mer utbildad du blir."

Men sanningen är,

att i mitt samhälle
fruktas utbildade kvinnor.

Men jag sa till dem,
det är inte vad jag vill.

Jag vill inte få barn
som 16-åring, som min mor.

Det är inte mitt liv.

Trots att mina systrar och jag lider,

finns det inte en chans
att vi tar den vägen.

Jag vägrar upprepa historien.

Att utbilda flickor skapar jämlika
och stabila samhällen.

Och utbildade flyktingar
kommer vara hoppet

för att återuppbygga sina länder

i framtiden.

Flickor och kvinnor
är lika stor del av detta

som män är.

Vissa män i min släkt
uppmuntrade mig att fortsätta,

mina halvbröder
och även mina halvsystrar.

När jag avslutade mina gymnasiestudier,

flyttade jag mina systrar till Nairobi
där de bor med min styvsyster.

De bor 17 personer i ett hus.

Men tyck inte synd om oss.

Det viktigaste är att de alla
får en anständig utbildning.

Dagens vinnare

är gårdagens förlorare

som aldrig gav upp.

Och det är vilka vi är,

mina systrar och jag.

Och jag är så stolt över det.

Mitt livs största investering,

(Applåder)

är mina systrars utbildning.

Utbildning skapar jämlika
och rättvisa chanser för framgång.

Personligen tror jag att utbildning
inte bara handlar om kursplanen.

Det handlar om vänskap.

Det handlar om
att upptäcka våra talanger.

Det handlar om att upptäcka våra öden.

Jag kommer till exempel
aldrig glömma min glädje

på min första sånglektion i skolan,

det är fortfarande en av mina passioner.

Men jag hade aldrig fått den

någon annanstans.

Som en lärare, ser jag mitt klassrum
som ett laboratorium

som inte bara genererar
kompetens och kunskap

utan även förståelse och hopp.

Låt oss ta ett träd.

Ett träd kan få sina grenar avskurna,

men ge det vatten
och det kommer nya grenar.

För krigsbarn

är utbildning vad som kan vända
deras tårar och förlust

till passion för fred.

Av den anledningen vägrar jag
ge upp hoppet om en enda av mina elever.

(Applåder)

Utbildning läker.

Skolmiljön

ger dig möjlighet att fokusera framåt.

Vi säger såhär:

När man är upptagen med
att lösa matematiska ekvationer,

eller memorera poesi,

glömmer man våldet
man var tvungen att bevittna.

Det är utbildningens makt.

Det skapar utrymme för fred.

Kakuma svämmar över av elever.

Över 85 000 elever
är inskrivna i skolan här,

det motsvarar 40 procent
av flyktingarna här.

Det inkluderar barn som förlorat år
av utbildning på grund av krig

på de platser de kommer ifrån.

Och jag vill fråga er en sak:

Om utbildning handlar om att bygga
en generation av hopp,

varför trängs 120 elever i mitt klassrum?

Varför tar sig bara 6 procent
av eleverna i grundskolan

sig till gymnasiet

bara för att det inte finns plats för dem?

Och varför tar sig bara 1 procent
av gymnasiestudenterna

vidare till universitetet?

Jag inledde med att säga
att jag är en lärare.

Men jag har blivit en elev igen.

I mars flyttade jag till Rwanda

genom stipendiet "Bridge2Rwanda".

Det förbereder elever inför universitetet.

De ges chansen att tävla
om universitetsplatser utomlands.

Jag har nu lärare som talar om
vad jag ska göra,

istället för tvärtom.

Återigen investerar människor i mig.

Så jag vill uppmana er alla
att investera i unga flyktingar.

Tänk på trädet jag nämnde tidigare.

Vi är generationen som kan plantera det,

så att nästa generation kan vattna det,

och generationen efter det
kan njuta av dess skugga.

De kan skörda dess förmåner.

Och den största förmånen av dem alla

är en utbildning som varar.

Tack.

(Applåder)