En global matkris kan vara bara ett årtionde bort

Sara Menker lämnade sin karriär inom råvaruhandeln för att förstå hur den globala värdekedjan av jordbruk fungerar. Hennes upptäckter har lett till några spännande förutsägelser: "Vi kan få en brytpunkt i det globala livsmedels- och jordbrukssystemet om den stigande efterfrågan överträffar jordbrukssystemets strukturella kapacitet att producera mat", säger hon. "Människor kan svälta och regeringar kan falla." Menkers modell förutsäger att det här scenariot kan hända inom nästa årtionde - att världen skulle kunna ha 214 biljoner kalorier per år i underskott till 2027. Hon presenterar en vision om denna omöjliga värld liksom några steg vi kan ta idag för att undvika det.

Sedan 2009 har världen fastnat

i en enda berättelse
kring en kommande global matkris

och vad vi behöver göra
för att undvika den.

Hur kan vi ha mat åt
nio miljarder människor till 2050?

Varje konferens, podcast och dialog
kring global livsmedelssäkerhet

börjar med denna fråga

och går vidare i försök att svara den

genom att säga att vi behöver
producera 70 procent mer mat.

2050-berättelsen började att ta form

kort efter att livsmedelspriser
slog tidernas rekord globalt i 2008.

Människor kämpade och hade det svårt,

regeringar och världsledare

behövde visa att de brydde sig

och arbetade för att lösa krisen.

Saken är, år 2050 ligger så långt fram

att vi inte kan relatera till det,

och framför allt,

om vi fortsätter på samma sätt
som vi gör idag,

kommer krisen att drabba oss
mycket tidigare än väntat.

Jag menar att vi behöver ställa
en annorlunda fråga.

Svaret på frågan behöver också

formuleras på annat sätt.

Om vi kan omskriva den gamla berättelsen

och ersätta den med nya siffror

som ger oss en mer heltäckande bild,

siffror som alla kan förstå

och relatera till,

då kan vi undvika krisen helt och hållet.

Jag var råvaruhandlare i ett tidigare liv

och en av de saker jag lärde mig
genom handelsyrket

var att varje marknad har en brytpunkt,

en viss tidpunkt där förändring
händer så snabbt

att den påverkar världen

och förändrar saker för gott.

Tänk på den senaste finanskrisen,

eller på dot-com-kraschen.

Så här är det som jag är bekymrad över.

Vi skulle kunna ha en brytpunkt

i världens jordbruk och livsmedel

om stigande efterfrågan

överträffar jordbrukets strukturella
kapacitet för att producera mat.

Det betyder att vid den punkten kan utbud
inte längre komma ikapp med efterfrågan

trots explosivt stigande priser,

om inte vi inför någon form av
strukturell förändring.

Den här gången

handlar det inte om
aktiemarknader och pengar.

Det handlar om människor.

Människor kan dö av hunger
och regeringar kan falla.

Denna fråga om när utbudet kämpar

för att möta stigande efterfrågan

var den som började som ett intresse hos
mig medan jag jobbade inom handel

och blev en total fixering.

Det gick från intresse över till besatthet

när jag genom min forskning märkte
hur sönderfallet systemet var

och hur ytterst lite man använde sig
av data i sådana väsentliga beslut.

Vid den punkten beslöt jag mig för att
lämna karriären på Wall Street

och börja på ett äventyr som entreprenör

och starta Gro Intelligence.

På Gro fokuserar vi på att hämta data

och gör jobbet för att data
blir behandlingsbara

för att underlätta för beslutsfattare
på alla nivåer.

Men under detta arbete

märkte vi också att världen,

inte bara världens ledare,

utan näringsidkare och medborgarna
liksom var och av er som är här,

saknade praktiska riktlinjer

för hur vi kan undvika en kommande
global livsmedelsförsörjningskris.

Och så byggde vi en modell,

genom att nyttja de ofantliga
mängder data vi sitter på

och räknade ut brytpunkten.

Ingen vet att vi har arbetat
på det här problemet

och det här är första gången som jag
delar med mig av det vi upptäckte.

Vi upptäckte att brytpunkten är
egentligen ett årtionde från nu.

Vi upptäckte att världen

kommer att ha ett underskott på energi
som motsvarar 214 biljoner kalorier

fram till år 2027.

Världen är inte i stånd
att fylla det gapet.

Nu kommer ni att märka

att sättet jag formulerar detta
skiljer sig från hur jag började,

och det är avsiktligt,
eftersom fram tills nu

har problematiken kvantifierats med massa:

kilogram, ton, hektogram,

vilken enhet ni än väljer för massa.

Varför pratar vi om mat i termer av vikt?

För att det är enkelt.

Vi kan titta på ett foto och bestämma
vad lasten på fartyget väger i ton

med hjälp av en enkel
räknemaskin i fickformat.

Vi kan väga lastbilar,
flygplan och oxkärror.

Men det vi bryr oss mest om i maten
är dess näringsvärde.

Inte all mat framställs
på likvärdiga sätt,

även om de väger lika.

Detta lärde jag mig på egen hand

När jag flyttade från Etiopien
till USA för att studera.

När jag var på besök hemma

hälsade min pappa,
som var så glad över att se mig,

mig välkommen genom
att fråga varför jag hade blivit tjock.

Nu visar det sig att även om jag har ätit

ungefär lika mycket mat som
jag brukade äta i Etiopien, men i USA

hade den faktiskt gjort mig något rundare.

Detta är anledningen till att vi måste
bry oss om mängden kalorier,

och inte massan.

Det är kalorierna som upprätthåller oss.

214 biljoner kalorier
är en ofantligt stor siffra,

och inte ens de mest engagerade bland oss

tänker i termer av
hundratals biljoner kalorier.

Så låt mig förklara det på ett annat sätt.

Ett alternativt sätt att tänka på det här

är att föreställa sig Big Mac-hamburgare.

214 biljoner kalorier.

En enda Big Mac innehåller 563 kalorier.

Det betyder att världen kommer att ha
379 miljarder Big Mac för lite år 2027.

Det är fler Big Mac än McDonald's
någonsin har producerat.

Så, hur hamnade vi i sådana
stora tal överhuvudtaget?

De är inte påhittade siffror.

Den här kartan visar var världen var
för 40 år sedan.

Den visar oss nettokaloriskillnaden
för alla länder i världen.

Enkelt uttryckt

är det bara förbrukad kalorimängd
i det landet

minus producerad kalorimängd i samma land

Det är inte ett uttalande
om undernäring och så vidare.

Det säger helt enkelt hur många kalorier
som konsumeras under ett år

minus hur många som produceras.

Blå länder är nettoexportörer av kalorier,

eller självförsörjande.

De har lite i förrådet för dåliga tider.

Röda länder är nettoimportörer
av kalorier.

Ju mer, desto djupare röd färg,

ju mer det importeras.

För 40 år sedan, var dessa få länder
nettoexportörer av kalorier,

De gick att räkna på en hand.

Större delen av Afrika,

Europa och mestadels av Asien,

Sydamerika förutom Argentina,

var alla nettoimportörer av kalorier.

Och förvånande nog har Kina faktiskt
varit självförsörjande vad gäller maten.

Indien var en stor kaloriimportör.

40 år senare, så här ser det ut idag.

Vi kan se den enorma förändringen
som har hänt i världen.

Brasilien har trätt fram
som ett jordbrukets kraftverk.

Europa dominerar i det globala jordbruket.

Indien har faktiskt vänt
från röd till blå

och blivit en självförsörjande
matproducent.

Och Kina har gått från den ljusblå

till den klaraste röda som
man ser på den här kartan.

Hur hamnade man här? Vad hände?

Detta diagram visar Indien och Afrika.

Blå linje är Indien, röd linje är Afrika.

Hur kommer det sig att två områden
som är så likadana vid starten

genom likadana banor

tar så olika vägar?

Indien hade en grön revolution.

Inte ett enda afrikanskt land
hade en grön revolution.

Nettoresultatet?

Indien är självförsörjande

och har under det senaste decenniet
faktiskt exporterat kalorier.

Den afrikanska kontinenten importerar nu
över 300 biljoner kalorier per år.

Sedan lägger vi till Kina,
den gröna linjen.

Kommer ni ihåg växlingen från
det blå till det ljusröda?

Vad hände och när hände det?

Kina verkade vara på en bana
mycket lik Indiens

fram till början av tjugohundratalet,

innan den plötsligt vänder.

En ung och växande befolkning

kombinerad med en påtaglig
ekonomisk tillväxt

presenterade sig med en smäll,

en vändning ingen såg komma.

Denna vändning var allt för
globala jordbruksmarknader.

Lyckligtvis var Sydamerika nu

på väg mot ett uppsving
i takt med Kinas uppgång,

så därför var utbudet och efterfrågan
ännu i någorlunda god balans.

Så frågan blir,

Vart går vi härifrån?

Märkligt nog,

är det inte en ny historia,

förutom att den inte bara handlar
om Kina den här gången.

Det är en fortsättning av Kina,

en amplifiering av Afrika

och en paradigmskifte i Indien.

Fram till 2023,

tros Afrikas befolkning ha överstigit
både Indiens och Kinas.

Till 2023 kommer dessa tre regioner

tillsammans att stå för mer än hälften av
hela världens befolkning.

Denna övergångsfas för med sig
riktigt intressanta utmaningar

för den globala livsmedelsförsörjningen.

Och några år senare,
är vi hårt drabbade av den verkligheten.

Hur ser världen ut om tio år?

Hittills, som sagt, har Indien varit
självförsörjande.

De flesta prognoser förutsäger
att detta kommer att fortsätta.

Vi håller inte med.

Indien kommer snart att bli
en nettoimportör av kalorier.

Detta kommer att drivas både av faktumet

att efterfrågan växer ur en
befolkningstillväxtsynpunkt

samt ekonomisk tillväxt.

Det kommer drivas av båda.

Och även om vi har optimistiska antaganden

kring produktionstillväxt,

kommer den att vända en aning.

Den lilla vändningen kan ha
stora konsekvenser.

Därefter fortsätter Afrika
att vara en nettoimportör av kalorier,

återigen orsakad av befolkningstillväxt
och ekonomisk tillväxt.

Detta återigen baserat på optimistiska
antaganden om produktionstillväxten.

Och sedan Kina,

där befolkningstillväxten planar ut,

kalorikonsumtionen kommer att explodera

eftersom de kalorier som förbrukas

kommer att bestå mer och mer av
mat med högre kaloriinnehåll.

Och på så sätt,

börjar dessa tre regioner tillsammans

att ställa världen inför en
riktigt intressant utmaning.

Hittills har länder med kaloriunderskott

kunnat fylla det underskottet

genom att importera från
regioner med överskott.

Med regioner med överskott menar vi

Nordamerika, Sydamerika och Europa.

Linjediagrammet här visar

tillväxten och den projicerade tillväxten
över kommande årtiondets produktion

från Nordamerika, Sydamerika och Europa.

Det som diagrammet inte visar

är att merparten av tillväxten faktiskt
kommer att komma från Sydamerika.

Och större delen av tillväxten

kommer att kosta oss det extremt
höga priset av avskogning.

Om vi tittar på den kombinerade
ökningen av efterfrågan

som härstammar från länderna Indien
och Kina samt Afrikas kontinent,

och ställer den mot den kombinerade
tillväxten i produktion

från Indien och Kina och Afrika,

Nordamerika, Sydamerika och Europa,

så kommer ni att ha ett underskott
på 214 biljoner kalorier

som vi inte kan producera.

Och i detta har vi antagit att
man tar alla extra kalorierna

som produceras i Nordamerika,
Sydamerika och Europa,

och exporterar dem enbart
till Indien, Kina och Afrika.

Vad jag nyss har presenterat
är en bild av en omöjlig värld.

Vi kan göra något för att ändra den.

Vi kan ändra våra konsumtionsvaror,

vi kan minska matsvinnet,

eller ta på oss ett djärvt åtagande

om att öka skördarna exponentiellt.

Nu ska jag inte börja diskussionen om

ändrade konsumtionsvanor
och minskat matavfall,

för de diskussionerna
har pågått ett tag nu.

Utan att något har hänt.

Inget har hänt eftersom de diskussionerna

menar att regioner med överskott
ska ändra på sitt beteende

till fördel för regioner med underskott.

Att vänta på att andra
ska ändra sitt beteende

för vår skull och för vår överlevnad

är ett hemskt förslag.

Det är inte fruktbart.

Därför skulle jag föreslå ett alternativ
som kommer från de röda regionerna

Kina, Indien och Afrika.

Kina är pressat med avseende på
hur stor markyta som är

tillgänglig att bruka,

och har massiva problem med
tillgänglighet till vattenresurser.

Så svaret finns egentligen hos
Indien och Afrika.

Indien visar visst uppsving
i potentiellt ökade skördar.

Detta är klyftan mellan Indiens
nuvarande produktion

och den teoretiskt maximala
produktion Indien kan uppnå.

Indien har lite obrukad jordbruksmark
kvar, men inte mycket,

Indien har begränsat med mark.

Afrikanska kontinenten å andra sidan

har stora mängder odlingsbar mark kvar

och uppvisar signifikant
uppåtgående produktionspotential.

En något förenklad bild här,

men om vi tittar på subsaharisk
majsproduktion idag,

så är den där Nordamerika var 1940.

Vi har inte 70 plus år på oss
att räkna ut detta,

så det betyder att vi
behöver försöka med något nytt

och vi behöver försöka med
något annorlunda.

Lösningen börjar med reformer.

Vi behöver reformera och kommersialisera

jordbruket i Afrika

och Indien.

Med kommersialisering

menar vi inte enbart
kommersiellt jordbruk.

Kommersialisering
handlar om att utnyttja data

för att ta fram bättre policyer,

för att förbättra infrastrukturen,

för att minska transportkostnaderna.

och att reformera
bank- och försäkringsbranschen helt.

Kommersialisering handlar om
att omvandla jordbruket

från en alltför riskabel strävan
till en som bringar förmögenheter.

Kommersialisering
handlar inte bara om bönder.

Kommersialisering handlar om
hela jordbrukssystemet.

Men kommersialisering
betyder också att konfrontera faktumet

att vi inte längre kan placera
tillväxtbördan

på småskaliga bönder ensamt,

och att acceptera att kommersiella gårdar
och införandet av kommersiella gårdar

skulle kunna leda till stora ekonomier

som även småskaliga
jordbrukare kan dra nyttja av.

Det handlar inte om småskalig odling
eller kommersiellt jordbruk,

eller storskaligt jordbruk.

Vi kan skapa den första framgångsrika
modellen för samexistens och framsteg

för den småsakliga markodlingen
sida vid sida med kommersiellt jordbruk.

Detta beror på att
för första gången någonsin

blir det mest väsentliga verktyget
för framgång i branschen -

data och kunskap -

allt billigare för varje dag.

Mycket snart spelar det ingen roll
längre hur mycket pengar man har

eller hur viktig man är

för att fatta optimala beslut
och maximera chansen att lyckas

med att nå sina avsedda mål.

Företag som Gro arbetar riktigt hårt
för att göra detta till verklighet.

Så om vi engagerar oss i
detta nya djärva initiativet,

denna nya djärva förändring,

skulle vi kunna både fylla den
214-biljonersklyfta som jag pratade om,

och faktiskt sätta världen
på en helt ny bana.

Indien skulle fortsätta vara
självförsörjande

och Afrika kan uppträda som nästa
mörkblå region i världen.

Den nya frågan är

hur producerar vi 214 biljoner kalorier

för att mata 8,3 miljarder
människor till 2027?

Vi har lösningen.

Vi behöver bara handla.

Tack.

(Applåder)