Susan Cain: Styrkan hos de introverta

In en kultur där sociala och utåtriktade personer värdesätts över alla andra, kan det vara svårt och till och med skamfullt att vara introvert. Men som Susan Cain passionerat argumenterar i detta föredrag, så bidrar introverta med talanger och förmågor som borde uppmuntras och hyllas.

När jag var nio år gammal

åkte jag iväg på sommarkollo för första gången.

Och min mor packade en resväska

fylld med böcker, vilket för mig

verkade vara det mest naturliga man kunde göra.

För i min familj,

var läsning den huvudsakliga gruppaktiviteten.

Och det här kanske låter antisocialt för er,

men för oss var det bara ett annat sätt att vara social på.

Du har den mänskliga värmen din familj ger

sittandes alldeles intill dig,

men du är även fri att rumla runt i landet äventyr

inuti ditt sinne.

Och jag hade uppfattningen

att kollo skulle vara likadant, fast bättre.

(Skratt)

Jag föreställde mig tio flickor som satt i en stuga,

och mysläste böcker i sina matchande nattlinnen.

(Skratt)

Kollot var mer som en ölfest, fast utan alkohol.

Och på den allra första da'n

samlade vår ledare ihop oss alla

och lärde oss en ramsa som hon sa vi skulle göra

varje dag under resten av sommaren

för att inpränta kollokänslan.

Och det gick lite så här:

"B-U-S-S-I-G

det var så hon stavade busig.

Busig, busig, låt oss vara busiga."

Japp.

Men jag kunde jag inte förstå för fem öre

varför vi skulle vara vara så busiga,

eller varför vi prompt skulle felstava detta ord.

(Skratt)

Men jag reciterade ramsan. Jag reciterade ramsan tillsammans med alla de andra.

Jag gjorde mitt bästa.

Och jag bara väntade på

att få dra mig tillbaka och läsa mina böcker.

Men den första gången jag tog ut mina böcker ur resväskan,

så kom den coolaste tjejen i gruppen fram till mig

och frågade mig, "Varför är du så mogen?" ---

mogen, förstås, är just raka motsaten

till "B-U-S-S-I-G"

Och när jag försökte för andra gången

så kom vår ledare fram till mig med bekymrat ansiktsuttryck

och hon upprepade sin synpunkt om kollokänslan

och sa vi borde alla jobba väldigt hårt

på att vara utåtriktade.

Så jag la undan mina böcker,

tillbaka i resväskan,

och jag la dem under min säng

och där fick de förbli under resterande delen av sommaren.

Och jag kände mig lite skyldig på grund av detta.

Och jag upplevde det som att böckerna behövde mig på något sätt,

och att de ropade efter mig och att jag försakade dem.

Men jag försakade dem verkligen och öppnade inte resväskan igen

förrän jag var tillbaka hos min familj

i slutet på sommaren.

Och nu berättar jag denna historia om sommarkollot.

Jag hade kunnat berätta 50 andra, liknande berättelser --

alla de gånger jag har fått budskapet

att mitt tystlåtna och inåtblickande sätt att vara

inte nödvändigtvis var det rätta sättet att vara på,

att jag borde försöka bli mer utav en extrovert.

Och djupt nere hade jag alltid en känsla att detta var fel,

och att introverta är ganska utmärkta precis som de är.

Under många år förnekade jag denna intuition,

och så blev jag advokat på Wall Street av alla saker,

istället för att bli författare som jag alltid längtat efter att bli --

delvis för att jag ville bevisa för mig själv

att även jag kunde vara djärv och självsäker.

Och jag gav mig alltid iväg till fullsmockade barer

när jag egentligen skulle ha föredragit att bara ha en lugn middag med vännerna.

Och jag gjorde självuppoffrande val

så reflexmässigt

att jag inte ens var medveten om jag gjorde dem.

Det är så många introverta gör

och det är vår egen förlust

men det är även våra kollegors förlust

och våra samhällens förlust.

Med risk för att låta storslagen, så är det hela världens förlust.

För när det kommer till kreativitet och ledarskap

behöver även introverta göra det de är bäst på.

Någonstans mellan en tredjedel och hälften av befolkningen är introverta --

en tredjedel till hälften.

Så det är varannan eller var tredje människa du känner.

Så även om du själv är en extrovert,

så talar jag om dina arbetskamrater

och din maka eller dina barn

och personen som sitter bredvid dig till höger nu --

alla influerade av denna fördom,

som är tämligen djupgående och verklig i vårt samhälle.

Vi tar alla till oss detta från väldigt unga år

utan att ens ha ett språk för vad vi sysslar med.

Nu när vi ser denna fördom tydligt

behöver du förstå vad introversion är.

Det är inte samma som att var blyg.

Blygsel är en rädsla för att bedömas socialt.

Introversion handlar mer om

hur du reagerar på stimulans,

inklusive social stimulans.

Så de extroverta kräver verkligen stora mängder stimulering,

medan introverta känner sig som mest levande

och som mest igång och som mest kapabla

när de är i tystare och mer underförstådda miljöer.

Inte hela tiden -- dessa saker är inget som är absolut --

men en hel del av tiden.

Så nyckeln till

att maximera våra talanger

är för var och en att anpassa

vår nivå av stimulering till den som är mest lämplig för en själv.

Men här kommer fördomar kommer in.

Våra allra viktigaste institutioner,

våra skolor och våra arbetsplatser,

är alla designade mestadels för extroverta

och för de extroverta som behöver mängder av stimulans.

Och nu har vi även detta övertygelsesystem

som jag kallar det nya grupptänkandet,

vilken innebär att all kreativitet och alla produktivitet

kommer från ett väldigt udda sällskapligt ställe.

Så om du föreställer ett typiskt klassrum av i dag:

När jag gick i skolan

satt vi i rader.

Vi satt i rader av bänkar som denna,

och vi gjorde det mesta av vår arbete självständigt.

Men nuförtiden så har det typiska klassrummet

öar av bänkar --

fyra, fem, sex eller sju barn sitter alla vända mot varann.

Och barnen arbetar i oräkneliga grupparbeten.

Till och med i ämnen som matte och kreativt skrivande,

vilka man skulle beror på egna utforskanden av tankar,

förväntas barnen nu bete sig som medlemmar i en kommitté.

Och vad gäller de barn som föredrar

att vara för sig själv eller bara arbeta ensamma,

dessa barn ses ofta som avvikare

eller, än värre, som problemfall.

Och en övervägande majoritet av lärarna uppger sig tro

att den ideala elevent är en extrovert

istället för en introvert,

fastän de introverta i själva verket får bättre betyg

och är kunnigare,

enligt forskningen.

(Skratt)

Okej, samma situation råder på våra arbetsplatser.

Nu när de flesta av oss i öppna kontorslandskap,

utan väggar,

där vi konstant utsätts

för buller och blickar från våra kollegor.

När det kommer till ledarskap,

så förbises introverta ofta rutinmässigt för ledarroller,

fastän de introverta tenderar att vara försiktiga och

mycket mindre troliga att ta risker utöver det normala --

vilket är något vi alla kanske borde föredra nuförtiden.

Och intressant forskning av Adam Grant vid handelshögskolan Wharton School

har funnit att introverta ledare

ofta levererar bättre resultat än vad extroverta gör,

på grund av att de, när de leder proaktiva anställda,

i långt fler fall låter dessa anställda jobba vidare med sina idéer,

medan en extrovert, helt omedvetet, kan

bli så exalterad över det hela

att de präglar allt i sin egen färg,

och andra människors idéer kommer då inte lika lätt

upp till ytan.

Faktum är att några av historiens mest omdanande ledare har vart introverta.

Låt mig ge er några exempel:

Eleanor Roosevelt, Rosa Parks, Gandhi --

alla dessa människor har beskrivit sig själva

som tystlåtna, lågmälda och till och med blyga.

Och de ställde sig i strålkastarljuset,

fastän varje ben i deras kroppar

sade åt dem att inte göra det.

Och detta råkar ha en särskild kraft av sig själv,

för att folk kunde uppfatta att dessa ledare var vid rodret,

inte därför att de gillade att leda andra

och inte av nöjet att vara i rampljuset;

utan därför att de inte hade något annat val,

därför att de drevs att göra det de trodde var rätt att göra.

Vid det här tillfället är det viktigt för mig att berätta

att jag verkligen älskar extroverta.

Jag berättar gärna att några av mina bästa vänner är extroverta,

bland dem min älskade make.

Och vi hamnar alla förstås på olika platser,

längs hela spektrumet mellan intro- och extrovert.

Till och med Carl Jung, psykologen som först gjorde dessa termer populära sa

det finns ingenting som kan kallas ren introvert

eller ren extrovert.

Han sa en sådan man skulle vara på mentalsjukhus,

om han överhuvudtaget existerade.

Och några människor faller precis i mitten

på det introverta/extroverta spektrat,

och vi kallar dessa ambiverta.

Och jag tänker ofta att dessa har de bästa av världar.

Men många av oss själva känner igen oss som den ena eller den andra.

Och vad försöker säga är vi kulturellt behöver få en mycket bättre balans.

Vi behöver mer av yin och yang

mellan dessa två typer.

Detta är speciellt viktigt

när det kommer till kreativitet och produktivitet

för att när psykologer tittar

på liven hos de mest kreativa människorna,

vad man finner

är att människor som är väldigt bra på utbyta idéer

och få idéer att utvecklas,

har även en betydande inslag av introverthet i sig.

Och det är därför avskildhet, ofta är en viktigt ingrediens

för kreativitet.

Till exempel Darwin,

tog långa promenader för sig själv i skogarna

och tackade alldeles särskilt nej till middagsinbjudningar.

Theodor Geisel, mer känd som Dr. Seuss,

han drömde fram många av sina fantastiska skapelser

i ett ensamt kontor i klocktorn som han hade

bakom hans hus La Jolla, Kalifornia.

Och han var i själva verket rädd att möta

de unga barnen som läste hans böcker

av rädsla för vad de förväntade sig

av att vara denna gemytliga jultomekaratären

och skulle bli besvikna av hans mer reserverad personlighet.

Steve Wozniak som uppfann den första Appledatorn

satt ensam i sitt kontorshörn

på Hewlett-Packard där han då arbetade.

Och hans sa att han aldrig trott tidigt i livet att han skulle bli en expert

och han hade inte varit så introvert att han inte lämnade huset

när han växte upp.

Och nu förstås

betyder inte detta att vi alla borde sluta samarbeta --

och synvinkel av detta fall är när Steve Wozniak omtalat träffar Steve Jobs

för att starta Apple Computer --

men det betyder att avskildhet har betydelse

och att för några människor

är det som luften de andas.

Och faktum vi haft kunskap i århundraden

om den upphöjda kraften av avskildhet.

Det är bara nyligen som vi besynnerligt har börja glömma det.

Om man tittar på de flesta av stora religionerna

så kommer man att finna sökare --

Moses, Jesus, Buddha, Muhammad --

sökare som gett sig av för att vara för sig själva

ensamma ut i vildmarken

där de har funnit djupgående insikter och uppenbarelser

som de tagit med sig tillbaka till resten av samhället.

Så ingen vildmark, inga uppenbarelser.

Det kan inte komma som en överraskning

om du tittar på insikterna från samtida psykologi.

Råkar det vara så att vi kan inte ens kan vara i en grupp av människor

utan att instinktivt efterapa deras åsikter.

Till och med till synes personliga och kroppsliga ting

som vem som attraherar dig,

du kommer börja efterapa övertygelserna som människor runt dig har

utan till och med förstå att du gör det.

Och det är känt att grupper följer åsikterna

hos den med dominanta eller karismatiska person i rummet,

fastän det är noll korrelation

mellan att vara den bästa talaren och att ha de bästa idéerna --

Jag menar noll.

Så ...

(Skratt)

Du följer kanske den personen med de bästa idéerna,

men möjligen inte alls.

Och vill du verkligen låta slumpen avgöra det?

Det är mycket bättre för alla att gå iväg för sig själv,

arbeta fram deras egna idéer

befriade från att förvrängas av gruppdynamiken,

därefter samlas som lag igen

för att prata igenom i en miljö med ordning och reda

och arbeta därifrån.

Nu om det skulle vara sant,

varför förstår vi allt så galet?

Varför ordnar vi alla våra skolor och arbetsplatser på detta sätt?

Och varför gör vi att de introverta känner sån skuld

när de vill bara vill vara för sig själva en stund?

Ett svar ligger djupt i vår kulturhistoria.

Västvärldens samhällen

och i synnerhet USA

har alltid favoriserat den handlingskraftige mannen

framför den begrundande mannen

och "mannen" som betraktar.

Men i Amerikas tidiga dagar

levde vi i vad historiker skulle kalla en karaktärsfasthetskultur,

där vi fortfarande, vid den tidpunkten värderade folk

efter deras inre egenskaper och deras moralkompass.

Om man tittar i självhjälpsböcker från denna tid,

har de alla titlar som

"Karaktär, den Storslagna Saken i denna Värld"

Och de innefattade alla förebilder som Abraham Lincoln

vilka alla förordades för deras blygsamhet och anspråkslöshet.

Ralph Waldo Emerson kallade han

"En man som inte blir förolämpade av övermakt."

Men när vi kommer in i 20:e seklet

och vi kommer in i en ny kultur

som historiker kallar personlighetskulturen.

Vad som händer är vi har utvecklat en jordbruksekonomi

till en värld av storföretag.

Och helt plötsligt flyttar folk

från små städer till stora städer.

Och istället för att arbeta sida vid sida med folk som de känt hela sitt liv,

så måste de nu påvisa sin duglighet

i en samling av främlingar.

Så helt förståeligt,

är kvaliteter som utstrålning och karisma

något som plötsligt kommit att bli verkligt viktigt.

Och mycket riktigt, självhjälpsböckerna har förändrats för att möta de nya behoven

och deras titlar börjar alla med

"Hur man Vinner Vänner och Påverkar Folk."

Och alla framhåller som sina förebilder

verkligt duktiga försäljare.

Så är den värld vi lever i idag.

Det är vårt kulturella arv.

Ingen av detta är menat för att säga

att sociala kvalitéer är oviktiga,

och jag försöker inte heller mana till

att ta bort lagarbete överhuvudtaget.

Samma religioner som även sände deras sändebud till avskiljda bergstoppar

lär även oss att älska och ha tillit.

Och de problem som vi möter i dag

i fält som naturvetenskap och inom ekonomi

är så omfattande och så komplexa

att vi kommer behöver sätta samma arméer av folk

för att lösa hur de ska samarbete med varann.

Men vad jag säger är ju mer frihet vi ger till de introverta att vara de själva,

ju mer troligt är de att de

kommer fram med unika lösningar till dessa problem.

Vad jag nu skulle vilja dela med er

är vad som är finns i min resväska i dag.

Gissa vad?

Böcker.

Jag har en resväska full med böcker.

Här är Margaret Atwood, "Kattöga"

Här är en novell av Milan Kundera.

Och här "Guiden för den Perplexa"

av Maimonides.

Men dessa är egentligen inte mina egna böcker.

Jag tog med mig dessa böcker

för att det skrevs av min farfars favoritförfattare

Min farfar var en rabbin

och han var en änkeman

som levde ensam i liten lägenhet på Brooklyn

som var min favoritplats i världen när jag växte upp,

delvis för att den var fylld med hans väldigt vänliga och artiga närvaro

och delvis för att den var fylld med böcker.

Jag menar praktiskt taget varje bord och stol i hans lägenhet

hade fått avstå sin ursprungliga funktion

för att nu tjäna som en yta för svajande bokhögar.

Precis som hos resten av min familj

var min farfars favoritsyssla att läsa av alla saker i världen.

Men han älskade även sin församling,

och man kunde känna hans kärlek i bönerna han gav

varje veckan i 62 år under hans tid som rabbin.

Han valde ut godbitarna ur veckans läsning

och han vävde in dessas antika och humanistiska tankar i en intrikat väggbonad.

Folk kom från alla möjliga håll

för att höra honom tala.

Men här är en tanke kring min farfar.

Under ytan av hans ceremoniella roll,

var han verkligen alldaglig och verkligen introvert --

så mycket att när han levererade verserna,

hade han problem ta ögonkontakt

med den samma församling varje gång

som han hade talat för under 62 år.

Även när han inte var i närheten av podiet,

när man ropade på honom för säga hej då,

avslutande han ofta samtalet i förtid

av rädsla att han tog upp en för stor del av ens tid.

Men när han dog vid en ålder av 94,

vart polisen tvungna att stänga av gatorna i grannskapet

för att göra plats för folksamlingen

som kom dit för att sörja honom.

Och än i dag försöker jag lära av det föredöme som min farfar var

på mitt alldeles egna sätt.

Så jag har just publicerat en bok om introversion

och som tog mig sju år att skriva.

Och för mig, så var dessa sju år en fullständig salighet,

eftersom jag läste och jag skrev.

Jag tänkte och jag forskade.

Det var min version

av min farfars timmar av ensamhet i hans bibliotek.

Men nu helt plötsligt är mitt arbete väldigt olikt,

mitt arbete är att vara här ute och prata om det,

prata om introversion

(Skratt)

Och det är en hel del mycket svårare för mig,

eftersom jag uppskattas för att jag

är här med er alla här och nu,

är detta inte mitt naturliga miljö.

Så jag har förberett mig för stunder som denna

så bra jag har kunnat.

Jag har spenderat senaste året att öva på offentligt talande,

tagit alla möjligheter jag fick.

Och jag kallar detta "året med de farliga talen"

(Skratt)

Och det har verkligen hjälpt till en hel del.

Men jag vill berätta vad som hjälpt än mer

in mitt sinne, i mina värderingar, i mitt hopp

är det som kommer ske med våra attityder

till introversion och till tystnad och stillhet,

att vi verkligen är på kanten till en ravin av dramatisk förändring.

Jag menar, det är vi.

Och jag kommer lämnar er nu

med tre uppmaningar till handling

för er som delar denna vision.

Nummer ett:

Stoppa galenskaperna med dessa konstanta grupparbeten.

Bara sluta med dem.

(Skratt)

Tack så mycket.

(Skratt)

Och jag vill vara fullständigt klar med vad jag säger,

därför jag tror djupt på att våra kontor

bör uppmana till

vardagligt, avslappnade kaféliknande samspel --

du vet där folk kommer sig samman

och av slumpen utväxlar olika idéer.

Det är underbart.

Det är underbar för introverta och underbart för extroverta.

Men vi behöver mycket mer privatliv och mycket mera frihet

och mycket av självstyre på jobbet.

Skolorna samma gäller där.

Vi behöver lära barnen jobba tillsammans helt klart,

men vi behöver även lära dem att jobba för sig själva.

Det är speciellt viktigt för de extroverta barnen.

De behöver arbeta för sig själv

eftersom det är delvis därigenom djupa tankar uppstår.

Ok, nummer två: Gå ut i naturen.

Var lite som Buddha, få dina egna uppenbarelser.

Men jag säger inte

att vi alla nu måste ge oss av och bygga våra egna kojor ute skogen

och aldrig prata med varann igen,

men det jag säger vi borde alla stå upp för koppla bort oss

och ge oss in i våra egna huvuden

lite oftare.

Nummer tre:

Ta en titt vad som finns i din egen resväska

och varför du lade dit det där.

Så extroverta,

möjligen är din resväska full med böcker.

Eller kanske så är den full av champagneglass

eller utrustning för fallskärmsflygning.

Vad det än är så hoppas jag du använder varje chans du får

och hedrar oss med din energi och din glädje.

Men introverta, som är sig själva,

har troligen impulsen att väldigt noga vakta

vad som är inuti din resväska.

Och det är helt ok.

Men i emellanåt, bara i emellanåt,

hoppas jag att du öppnar din resväska för beskådande av andra,

för att världen behöver dig och den behöver sakerna du bär med dig.

Så jag önskar dig den bästa av alla möjliga resor

och modet att mjuk tala ut.

Tack så mycket alla.

(Applåder)

Tack så mycket. Tack så mycket.

(Applåder)