Kärlekens matematik

Idag vill jag prata med er
om kärlekens matematik.

Jag tror vi alla kan vara överens om
att matematiker xx

är erkänt skickliga på att finna kärleken.

Men det beror inte bara på
våra charmiga personligheter,

överlägsna konversationskunskaper
och utmärkta pennskrin.

Det beror också på att vi faktiskt
har jobbat hårt på att räkna ut

hur vi ska hitta den perfekta partnern.

I min favoritstudie
på ämnet, som heter

"Varför jag inte har en flickvän" (Skratt)

försöker Peter Backus ta reda på
vilka odds han har att finna kärleken.

Peter är inte en särskilt krävande man.

Av alla tillgängliga kvinnor
i Storbritannien

söker Peter efter någon
som bor nära honom,

någon som är i rätt ålder,

som har en universitetsexamen,

någon som han har chans
att komma överens med,

någon som förmodligen är snygg,

någon som förmodligen
tycker att han är snygg.

(Skratt)

Och får då kvar en grupp
med 26 kvinnor i hela Storbritannien.

Det ser inte så bra ut, eller hur Peter?

Om vi ser det på ett annat sätt

är det ungefär 400 gånger färre
än de säkraste bedömningarna

av hur många intelligenta
utomjordiska livsformer det finns.

Och det ger Peter en chans på 285 000

att råka stöta på någon
av de här speciella kvinnorna

när han går ut på krogen en kväll.

Jag tror det är därför som matematiker

inte bryr sig om
att ge sig ut i nattlivet längre.

Men personligen har jag inte

en lika pessimistisk syn på saken.

För jag vet, liksom många av er gör,

att kärlek faktiskt inte fungerar så.

Mänskliga känslor är inte perfekt sorterade,
rationella och lätta att förutsäga.

Men jag vet också att det inte betyder

att matematiker inte står utan
något de kan erbjuda oss xx

för kärlek, precis som det mesta i livet,
är full av mönster xx

och matematik är i grunden
ett sätt att studera mönster.

Mönster i allt, från att förutsäga vädret
till förändringar på aktiemarknaden,

till planeternas rörelser
eller hur städer växer.

Och om vi ska vara ärliga
är ingen av de sakerna

heller särskilt välordnade
eller lätta att förutsäga.

För jag tror att matematik
är så kraftfullt att det skulle kunna

ge oss ett nytt sätt att se
på nästan vad som helst.

Till och med
på något så mystiskt som kärlek. xx

Och för att försöka övertala er

om hur helt underbart, utmärkt
och relevant matematik är

vill jag ge er mina tre bästa
matematiskt bevisbara kärlekstips.

Okej, här är Tips 1:

Hur man vinner i online-dating.

Min favorit bland dejtingsajter är OkCupid, xx

speciellt för att den startades
av en grupp matematiker.

Eftersom de är matematiker

har de samlat data

om alla som använder deras sajt
under nästan ett årtionde.

Och de har letat efter mönster

i hur vi pratar om oss själva

och i sättet vi interagerar med varandra

på en dejtingsajt på nätet.

Och de har hittat några
riktigt intressanta resultat.

Men min särskilda favorit

är att det visar sig
att på en dejtingsajt

avgör inte ens utseende
hur populär man är,

och att det finns folk
som tycker att man är ful

kan faktiskt vara till ens fördel.

Jag ska visa hur det fungerar.

I en avdelning av OkCupid,
som lyckligtvis är frivillig,

kan man bedöma andra personers utseende

på en skala mellan 1 och 5.

Om vi jämför den siffran,
det genomsnittliga omdömet,

med hur många meddelanden
en grupp av människor fick,

kan man börja få ett hum om

hur attraktivt utseende är kopplat
till popularitet på en dejtingsajt.

Här är grafen som de på OkCupid
har kommit fram till.

Det viktiga att lägga märke till
är att det inte är helt sant

att ju snyggare man är,
desto fler meddelanden får man.

Frågan uppstår då, vad är det speciella
med folk är uppe xx

som är så mycket populärare
än folk här nere,

även om de inte ses som lika attraktiva?

Och anledningen till det
är att det inte bara är utseendet som är viktigt. xx

Jag ska försöka illustrera
deras resultat med ett exempel.

Om man tar någon
som Portia de Rossi, till exempel,

så är alla överens om att Portia de Rossi
är en mycket vacker kvinna.

Ingen tycker att hon är ful,
men hon är ingen supermodell heller.

Om man jämför Portia de Rossi
med någon som Sarah Jessica Parker,

så tycker en del människor,
även jag, skulle jag säga,

att Sarah Jessica Parker
är helt underbar

och kanske en av de vackraste varelser

som någonsin har satt sin fot på jorden.

Men vissa andra människor,
dvs större delen av internet,

verkar tycka att hon
är lite lik en häst. (Skratt) xx

Jag tror att om man skulle fråga folk
om hur attraktiva de tycker

att Sarah Jessica Parker
eller Portia de Rossi är,

och man skulle be dem
att ge ett betyg mellan 1 och 5,

tror jag att de skulle få
ungefär samma medelbetyg.

Men sättet som folk skulle rösta på
skulle skilja sig mycket åt.

Alla Portias omdömen
skulle vara klustrade kring en 4:a,

eftersom alla håller med om
att hon är mycket vacker,

medan åsikterna går isär mycket mer
för Sarah Jessica Parker.

Det skulle vara en stor spridning
för hennes omdömen.

Och det är faktiskt det som räknas.

Det är den här spridningen
som gör någon mer populär

på en dejtingsajt.

Vad det betyder är

att om vissa människor
tycker att du är attraktiv,

är det faktiskt bättre för dig

om det finns andra människor
som tycker att du är en riktig fuling.

Det är mycket bättre
än om alla bara tycker

att du är den gulliga grannflickan.

Jag tror att det här
börjar låta mer vettigt

om man tänker på samma sätt
som de som skickar meddelandena.

Låt oss säga att du tycker
att någon är attraktiv,

men du misstänker att andra människor
inte är lika intresserade.

Det betyder att du har färre konkurrenter

och det ger dig extra motivation
att höra av dig.

Jämför det med att du tycker
att någon är snygg

men du misstänker att alla
kommer att tycka samma sak.

Varför ska du bry dig om
att förödmjuka dig själv, ärligt talat?

Nu kommer vi
till det verkligt intressanta.

För när människor väljer bilder
som de använder på en dejtingsajt

försöker de ofta minimera de saker

som de tror att vissa människor
inte kommer att tycka är attraktivt.

Det klassiska exemplet är att människor
som kanske är lite överviktiga

som medvetet väljer en närbild,

eller skalliga män, till exempel,

som medvetet väljer foton
där de har mössa eller hatt.

Men det är faktiskt motsatsen till
vad du borde göra

för att bli framgångsrik.

Du ska istället markera
det som gör dig annorlunda,

även om du tror att vissa människor
inte kommer att tycka att det är snyggt.

För de människor som gillar dig
kommer att gilla dig ändå,

och de oviktiga förlorare som inte gör det
de kommer bara att vara till din fördel.

Okej, Topptips nr 2:
Hur man väljer sin perfekta partner.

Vi säger att du är en pangsuccé

på dejtingmarknaden.

Då uppstår frågan om hur du
ska förvandla den framgången

till mer långvarig lycka
och mer specifikt,

hur du ska bestämma
när det är dags att slå till?

Generellt sett är det inte lämpligt
att slå till direkt och gifta sig

med den första personen som dyker upp

och visar dig något slags intresse.

Men samtidigt ska du inte
vänta alldeles för länge

om du vill maximera dina chanser
till långvarig lycka.

Som min favoritförfattare Jane Austen sa:

"En ogift kvinna på tjugo och sju

kan aldrig hoppas på att känna
eller väcka tillgivenhet igen."

(Skratt)

Tack så mycket, Jane.
Vad vet du om kärlek?

Så frågan är,

hur ska man veta
när man ska slå sig till ro

om man tänker på alla människor
som man kan dejta under sitt liv?

Som tur är finns det
en utsökt sorts matematik

som vi kan ta till hjälp,
som heter "Optimal stopping theory" xx

Vi antar då

att du börjar dejta när du är 15

och att du helst vill vara gift vid 35.

Och det finns ett visst antal människor

som du kommer att kunna dejta
under ditt liv, xx

och de kommer att vara olika bra.

Regeln är den att när du väl
har slagit till och gift dig

kan du inte se framåt för att se
vad du skulle kunnat få,

och du kan inte heller
gå tillbaka och ändra dig.

Enligt min erfarenhet

brukar inte folk gilla att man
försöker få dem tillbaka

flera år efter att man dumpat dem
för någon annan, eller så är det bara jag.

Matematiken säger att det du ska göra

är att under de första 37 procenten
av din dejtingperiod, xx

säga nej till alla förslag om äktenskap.

(Skratt)

Sedan ska du välja nästa person
som kommer förbi

som är bättre än alla andra
som du träffat förut.

Här är ett exempel.

Om du gör så här, kan det faktiskt
bevisas matematiskt

att det är det bästa möjliga sättet

för att maximera dina chanser
att hitta den perfekta partnern.

Tyvärr måste jag berätta
att den här metoden har sina risker.

Tänk dig till exempel
om din perfekta partner dök upp

under dina första 37 procent.

Tyvärr måste du säga nej till den.

(Skratt)

Och om du följer matematiken,

är jag rädd att ingen annan
som kommer förbi

kommer att vara bättre
än någon du träffat förut,

så du måste fortsätta
säga nej till alla och dö ensam.

(Skratt)

Förmodligen omgiven av katter
som äter dina kvarlevor.

Okej, en annan risk är,
vi tänker oss att det istället

är att de första människor
du dejtar under dina första 37 procent

är fruktansvärt tråkiga,
trista, fruktansvärda typer.

Det är OK eftersom du
är i din förkastningsfas,

så det går bra, du kan dumpa dem.

Men tänk dig sen när nästa person kommer

som bara är lite mindre tråkig,
trist och fruktansvärd

än alla som du träffat förut.

Om du följer matematiken
är jag rädd att du måste gifta dig med den

och hamna i en relation som är,
ärligt talat, subopimal.

Ledsen för det.

Men jag tror att det finns
en möjlighet för Hallmark här

att tjäna på och ta hand om
den här marknaden.

Ett sånt här Alla hjärtans dag-kort. (Skratt) xx

"Min käre man, du är
något mindre fruktansvärd

än de första 37 procent personer
som jag har dejtat."

Det är faktiskt mer romantiskt
är vad jag vanligtvis klarar av.

Okej, den här metoden ger inte
en 100-procentig vinstchans,

men det finns ingen annan möjlig strategi
som kan ge ett bättre utfall.

Och ute i naturen finns det faktiskt
vissa typer av fiskar xx

som följer och tillämpar
exakt den här strategin.

De avvisar varje friare som dyker upp

under de första 37 procenten
av parningssäsongen,