Sarah Kay: Om jag skulle få en dotter...

"Om jag skulle få en dotter, istället för 'mamma', ska hon kalla mig för 'Punkt B'... " började spoken word poeten Sarah Kay i ett tal som gav två stående ovationer vid TED2011. Hon berättar historien om sin förvandling – från en storögd tonåring som absorberar varenda replik vid New Yorks Bowery Poetry Club till en lärare som för samman barn med kraften av självuttryckelse genom Project V.O.I.C.E. – och ger två hisnande framföranden av "B" och "Hiroshima".

Om jag skulle få en dotter,

istället för "mamma,"

ska hon kalla mig "Punkt B,"

för på det sättet vet hon att vad som än händer,

så kan hon alltid hitta tillbaka till mig.

Och jag ska måla solsystemet på hennes händer

så hon måste lära sig hela universum

innan hon kan säga, "Men den här världen kan jag utantill."

Och hon kommer lära sig

att livet kommer slå till hårt, i ansiktet,

vänta på att du ska återhämta dig, bara för att slå dig i magen igen.

Men att tappa andan

är det enda sättet att påminna dina lungor om

hur mycket luft betyder.

Det finns smärta, här,

som inte plåster eller poesi kan fixa.

Så när hon väl inser

att Wonder Woman inte kommer,

ska jag se till att

hon själv inte ska behöva bära manteln,

för hur mycket du än sträcker dina fingrar,

kommer dina händer alltid vara för små

för att läka all den smärta du vill.

Tro mig, jag har försökt.

"Och älskling," ska jag säga,

"Ha inte näsan i vädret sådär.

Jag kan det tricket; Jag har provat det miljontals gånger.

Du letar bara efter röken

som leder dig till ett brinnande hus,

så du kan se om du kan rädda pojken

som förlorade allt i branden.

Eller, leta efter pojken som startade branden från första början

och se om du kan ändra på honom."

Men jag vet att hon kommer göra det ändå.

Så istället kommer jag ha ett extra lager med

choklad och gummistövlar,

för det finns ingen sorg som choklad inte kan fixa.

Okej, så det finns några sorger som choklad inte kan fixa.

Men det är det som gummistövlarna är till för.

för regn spolar bort allt, om du bara tillåter det.

Jag vill att hon ska se världen

från undersidan av en båt med glasgolv,

se genom ett mikroskop

på alla galaxer som existerar

på nålspetsen av det mänskliga sinnet,

för det var så min mamma lärde mig det.

Att det kommer finns dagar som dessa.

♫ Det kommer finnas dagar som dessa, min mamma sa. ♫

När du öppnar dina händer för att ta emot

och det enda du får är blåsor och blåmärken;

när du kliver ur telefonkiosken för att försöka flyga

och de personer du försöker rädda

är precis de som står på din mantel;

när dina stövlar fylls med regn,

och du kommer stå upp till knäna i besvikelse.

Och de är precis de dagar som du har all anledning till att säga tack.

För det finns ingenting mer vackert

än hur havet vägrar sluta kyssa kustlinjen,

hur många gånger det än blir avvisat.

Du kommer att sätta ordet vinn i vinna något, förlora något.

Du kommer sätta stjärnan

på omstart, på omstart.

Och oavsett hur många landminor som sprängs på en minut,

var säker på att ditt sinne landar

på det vackra på detta lustiga ställe kallat livet.

Och ja, på en skala från ett till godtrogen,

Är jag nog jäkligt naiv.

Men jag vill att hon ska veta att denna värld är gjord av socker.

Det kan smulas så lätt.

Men var inte rädd för att sticka ut tungan och smaka.

"Älskling" ska jag säga, "kom ihåg, din mamma är en krigare,

och din pappa är en krigare,

och du är flickan med små händer och stora ögon

som aldrig slutar att fråga efter mer."

Kom ihåg att bra saker kommer i tre-pack.

och det gör visserligen dåliga också.

Och be alltid om ursäkt när du gjort något fel,

men be aldrig om ursäkt

för hur dina ögon vägrar att sluta lysa.

Din röst är liten, men sluta aldrig att sjunga.

Och när de slutligen ger dig sorg,

när de sticker krig och hat under din dörr

och erbjuder dig broschyrer i gathörn

med cynism och nederlag,

säg då till dem att de verkligen borde träffa din mor.

Tackar. Tack så mycket.

(Applåder)

Tack så mycket.

(Applåder)

Tack.

(Applåder)

Tack så mycket.

(Applåder)

Okej, så jag vill att ni tar en minut,

och jag vill att din tänker på tre saker

som ni vet är sanna.

Det kan vara vad som helst –

teknik, underhållning, design,

din familj, vad du åt till frukost.

Den enda regeln är att inte tänka för mycket.

Okej, redo? Kör.

Okej.

Så här är tre saker som jag vet är sanna.

Jag vet är Jean-Luc Godard hade rätt

när han sa, "en bra berättelse har

en början, en mitt och ett slut,

men inte nödvändigtvis i den ordningen."

Jag vet att jag är otroligt nervös och spänd över att vara här uppe,

vilket verkligen hämmar min förmåga att hålla mig lugn.

(Skratt)

Och jag vet

att jag har väntat hela veckan på att få berätta det här skämtet.

(Skratt)

Varför var fågelskrämman inbjuden till TED?

För han var enastående på fältet.

(Skratt)

Jag är ledsen.

Okej, så det var tre saker som jag vet är sanna.

Men det är flertal saker som jag har svårt att förstå.

Så jag skriver dikter för att försöka lista ut saker.

Ibland är enda sättet för mig att lösa någonting

är att skriva en dikt.

Och ibland kommer jag till slutet av en dikt

och ser tillbaka och tänker, "Jaha, det var så här det var,"

och ibland kommer jag till slutet av en dikt

och har inte löst någonting.

Men åtminstone har jag en ny dikt utav det.

Spoken word är performance-poesi.

Jag brukar säga att det involverar att skapa poesi

som inte bara behöver stå på papper,

att det är någonting som kräver att få bli hört

eller sett personligen.

När jag gick i första ring på high school,

var jag full av nervösa hormoner.

Och jag var outvecklad

och överexalterad.

Och trots min rädsla

av att någon skulle titta på mig allt för länge,

var jag fascinerad av spoken word poesi.

Jag kände att mina två hemliga passioner, poesi och teater,

hade blivit tillsammans, fått ett barn,

ett barn som jag var tvungen att lära känna.

Så jag bestämde mig för att prova.

Min första spoken word dikt,

full med all visdom en 14-åring kan ha,

handlade om orättvisan

av att ses som okvinnlig.

Dikten var väldigt indignerad,

och rätt överdriven,

men den enda spoken word poesi jag sett upp till då

var främst indignerad,

så jag trodde att det var det som förväntades av mig.

Första gången som jag uppträdde,

skrek och ropade all tonårspublik deras sympati,

och när jag klev av scenen skakade jag.

Jag kände en klapp på min axel,

och jag vände mig om för att se

en stor tjej i munktröja resa sig från mängden.

Hon var över två meter lång

och såg ut att kunna slå mig med en hand,

men iställe så nickade hon bara åt mig

och sa, "Du, jag kände verkligen det där. Tack."

Det var ett blixtnedslag.

Jag var fast.

Jag upptäckte en bar på Manhattans Lower East Side

som varje vecka arrangerade poesi med öppen mick,

och mina snopna, men stöttande, föräldrar tog med mig dit

för att absorbera varenda ord av spoken word som jag kunde.

Jag var den yngsta där med minst ett årtionde,

men på något sätt verkade poeterna på Bowery Poetry Club

inte bry sig om att en 14-åring kom dit –

faktum var att de välkomnade mig.

Och det var här, lyssnandes på de här poeternas berättelser,

som jag lärde mig att spoken word poesi inte behövde vara indignerad,

det kunde vara roligt eller smärtsamt,

allvarligt eller fjantigt.

Bowery Poetry Club blev mitt klassrum och mitt hem,

och poeterna som uppträdde

uppmuntrade mig till att dela mina berättelser också.

Strunt i det faktum att jag var 14 –

de sa till mig, "Skriv om att vara 14."

Så det gjorde jag och stod förbluffad varje vecka

när dessa briljanta, vuxna poeter

skrattade med mig och jämrade sin sympati

och applåderade och sa, "Jag kände verkligen det där jag med."

Nu kan jag dela in min spoken word resa

i tre steg.

Steg ett var då jag sa,

"Jag kan. Jag kan göra det här."

Och det var tack vara tjejen i munktröjan.

Steg två var då jag sa,

"Jag ska. Jag ska fortsätta.

Jag älskar spoken word. Jag ska fortsätta komma tillbaka vecka efter vecka."

Och steg tre började

när jag förstod att jag inte behövde skriva dikter som var indignerade,

om jag inte var det.

Det fanns saker som var specifika för mig,

och ju mer jag fokuserade på dessa saker,

desto konstigare blev min poesi,

men ännu mer kändes de som mina.

Det handlar inte om ordspråket "skriv det du kan."

Det handlar om att samla all den kunskap och erfarenhet

du fått ihop upp till nu,

för att hjälpa dig dyka ned i det du inte kan.

Jag använder mig utav poesi när jag inte förstår saker,

men vid varje ny dikt anländer jag med

en ryggsäck full med

alla ställen som jag varit på.

När jag kom till universitetet, mötte jag en annan poet

som delade min tro om det magiska i spoken word poesi.

Och faktiskt, Phil Kaye och jag

delar av ett sammanträffande samma efternamn.

När jag gick i high school hade jag skapat Project V.O.I.C.E.

som ett sätt att uppmuntra mina vänner att göra spoken word med mig.

Men Phil och jag bestämde oss för att förnya Project V.O.I.C.E

– den här gången med uppdrag

att använda spoken word poesi för att underhålla,

utbilda och inspirera.

Vi var fortfarande heltidsstudenter, men emellanåt reste vi,

uppträdde och undervisade

nioåringar till MFA kandidater,

från Kalifornien till Indiana till Indien

till ett kommunalt high school bara gatan upp från campus.

Och vi såg om och om igen

hur spoken word poesi

bryter upp lås.

Men det visade sig att ibland

kan poesi vara riktigt skrämmande.

Det visade sig att ibland,

måste du lura tonåringar till att skriva dikter.

Så jag kom på listor. Alla kan skriva listor.

Och den första listan jag tilldelade var

"10 saker jag vet är sanna."

Och vad som händer är, och vad som du också skulle upptäcka,

om vi alla började dela våra listor högt.

Att någon gång, inser du

att någon har exakt samma sak,

eller en något väldigt liknande,

till det du har på din lista.

Och så har någon annan

någonting helt motsatta din.

Tredje, någon har någonting du aldrig ens hört talas om förut.

Och fjärde, någon har någonting du trodde du visste allt om,

men de visar en helt annan vinkel på det hela.

Jag säger till folk att det är här fantastiska berättelser börjar

– dessa fyra korsningar

av vad du brinner för

och vad andra kan vara intresserade av.

Och de allra flesta är väldigt positiva till övningen.

Men en av mina elever, en förstaårselev vid namn Charlotte,

var inte övertygad.

Charlotte, var väldigt bra på att skriva listor, men hon vägrade att skriva någon dikt.

"Fröken," brukade hon säga, "Jag är inte intressant.

Jag har ingenting intressant att säga."

Så jag tilldelade henne lista efter lista,

och en dag tilldelade jag listan

"10 saker jag borde lärt mig vid det här laget."

Nummer tre på Charlottes lista var,

"Jag borde lärt mig att inte bli kär i killar

tre gånger min ålder."

Jag frågade henne vad det betydde,

och hon sa, "Fröken, det är en rätt lång historia."

Och jag sa, "Charlotte, det låter rätt intressant för mig."

Och så skrev hon sin första dikt,

en kärleksdikt, olikt någon annan jag någonsin hört.

Och dikten började med,

"Anderson Cooper är en underbar man."

(Skratt)

"Såg du honom på 60 Minutes,

tävlandes mot Michael Phelps i bassängen –

ingenting annat än badbyxor –

dykandes ned i vatten, fast besluten att slå denna simmästare?

Efter loppet, kastade han med sitt blöta, vita hår

och sa 'Du är en gud.'

Nej, Anderson, du är guden."

(Skratt)

(Applåder)

Jag vet nu att den första regeln i att vara cool

är att verka oberörd,

att aldrig erkänna att någonting skrämmer dig

eller imponerar eller exalterar dig.

Någon sa till mig en gång

det är som att gå igenom livet så här.

Du skyddar dig själv

från all oväntat elände och smärta som kan dyka upp.

Men jag försöker gå igenom livet så här.

Och ja, det betyder att man fångar allt elände och smärta,

men det betyder också att när vackra, och fantastiska saker

bara faller från himlen,

så är jag redo att fånga dem.

Jag använder spoken word till att hjälpa mina elever

återupptäcka under,

till att slåss mot deras instinkt att vara cool och oberörd

och istället aktivt fortsätta att vara engagerad i vad som händer runt omkring dem,

så att de kan återtolka och skapa någonting utav det.

Det är inte det att jag tycker att spoken word poesi

är den ideala konstformen.

Jag försöker hela tiden hitta det bästa sättet att berätta varje historia.

Jag skriver musikaler; jag gör kortfilmer bredvid mina dikter.

Men jag undervisar spoken word poesi

för att det är nära till hands.

Alla kan inte läsa musik

eller äger en kamera,

men alla kan kommunicera på något sätt,

och alla har berättelser

som alla andra kan lära sig av.

Spoken word poesi möjliggör omedelbar kontakt.

Det är inte ovanligt att folk känner sig ensamma

eller att ingen förstår dem,

men spoken word lär dig

att om du kan uttrycka dig själv

och har modet att berätta de där berättelserna och åsikterna,

så kan du bli belönad

med ett rum full av dina medmänniskor

eller ett samhälle som lyssnar.

Och kanske även en stor tjej i en munktröja

kommer relatera till vad du sagt.

Och det är fantastisk att inse,

speciellt när man är 14.

Nu när man har YouTube,

så är den förbindelsen inte bara begränsad till rummet vi är i.

Jag har sådan tur att det finns ett helt arkiv med uppträdanden

som jag kan dela med mina elever.

Det ger ännu fler möjligheter

för dem att hitta en poet eller dikt

som de kan relatera till.

Det är frestande – när man väl förstått det här –

så är det frestande att skriva samma dikt,

eller berätta samma historia, om och om igen,

när du väl förstått att det är det som ger dig applåder.

Det räcker inte med att lära dig uttrycka dig själv.

Du måste växa och utforska,

och ta risker och utmana dig själv.

Och det är steg tre:

att ta det arbete som du håller på med

med det där specifika som gör dig till dig,

även fast det är dem sakerna som alltid ändras.

För steg tre tar aldrig slut.

Men du får inte börja på steg tre,

innan du tagit steg ett först: Jag kan.

Jag reser mycket när jag undervisar,

och jag får inte alltid se mina elever nå sina steg tre,

men jag hade tur med Charlotte,

att jag fick se hennes resa utvecklas så som den gjorde.

Jag såg henne inse

att genom att ta de saker som hon vet är sanna, in i det hon gör,

så kan hon skapa en dikt som bara Charlotte kan skriva –

om ögonglober och hissar och Dora Utforskaren.

Och jag försöker berätta historier som bara jag kan berätta

– som den här.

Jag tog mycket tid till att tänka ut bästa sättet att berätta den här historien

och jag undrade i fall bästa sättet var

att skriva en PowerPoint eller en kortfilm

– och vart exakt var början, eller mitten, eller slutet?

Och jag undrade i fall om jag skulle komma till slutet av det här talet

och äntligen ha löst allting, eller inte.

Och jag trodde alltid att min början var vid Bowery Poetry Club,

men det är möjligt att det var mycket tidigare.

I förberedelse för TED,

upptäckte jag en sida i en gammal dagbok.

Jag tror 54:e december skulle vara 24:e.

Det var uppenbart att jag när jag var liten,

gick jag definitivt igenom livet så här.

Jag tror att vi alla gjorde det.

Jag vill hjälpa andra återupptäcka det undret –

att vilja engagera sig i det, att vilja lära sig,

att vilja dela med dig av det de lärt sig,

vad de insett varit sant

och vad de fortfarande försöker lösa.

Så jag skulle vilja avsluta med den här dikten.

När de bombade Hiroshima,

så formade explosionen en mini-supernova

så varenda levande djur, människa eller växt

som kom i kontakt

med strålningen från den solen

omedelbart blev till aska.

Och vad som var kvar av den staden följde strax därefter.

De långvariga skador av radioaktiv strålning

fick en hel stad och dess invånare

att förvandlas till puder.

När jag var född, sa min mamma att jag tittade runt i sjukhusrummet

men en blick som sa, "Det här? Det här har jag gjort förut."

Hon säger att jag har gamla ögon.

När min morfar Genji dog, var jag endast fem år,

men jag tog min mammas hand och sa,

"Oroa dig inte, han kommer tillbaka som ett barn."

Och fortfarande, för någon som tydligen redan gjort detta,

så har jag fortfarande inte löst något än.

Mina knän viker sig fortfarande varje gång jag går upp på scen.

Min självkänsla kan mätas ut

med teskedar blandat med min poesi,

och det smakar fortfarande lustigt i munnen.

Men i Hiroshima, några personer blev helt bortsvepta,

och lämnade endast en klocka eller ett dagboksblad.

Så oavsett mina hämningar som gör att jag inte kan fylla fickorna,

försöker jag alltid,

hoppas att jag en dag ska skriva en dikt

som jag kan vara stolt över att visas på museum

som det enda bevis på att jag existerade.

Mina föräldrar döpte mig till Sarah,

som är ett bibliskt namn.

I originalberättelsen, sa Gud till Sarah att hon kunde göra någonting omöjligt,

och hon skrattade,

eftersom den första Sarah

visste inte vad hon skulle göra med det omöjliga.

Och jag? Ja, jag vet inte heller det,

men jag ser det omöjliga varje dag.

Omöjligt är att försöka nå ut i den här världen,

att försöka hålla sig fast vid andra,

när saker och ting sprängs omkring dig, vetandes att där du pratar,

så väntar de inte bara på sin tur att få tala – utan de hör dig.

De känner exakt samma sak som du känner

samtidigt som du känner det.

Det är det jag strävar efter varje gång jag öppnar min mun

– den där omöjliga kopplingen.

Det finns en vägg i Hiroshima

som blev helt svartbränd av strålningen.

Men på trappan, satt en person

som blockerade strålen från att nå stenen.

Det enda som är kvar

är en permanent skugga av ett positivt ljus.

Efter atombomben,

sa specialister att det skulle ta 75 år

för den skadade jorden i Hiroshima City

att någonsin gro någonting igen.

Men den våren, var det nya knoppar som kom upp från jorden.

När jag möter dig, i den stunden,

Så är jag inte längre en del av din framtid.

Jag börjar direkt att bli en del av ditt förflutna.

Men i just den stunden, får jag ta del av din nutid.

Och du, du får ta del av min.

Och det är den bästa tiden av alla.

Så om du säger att jag kan göra det omöjliga,

så skrattar jag förmodligen åt dig.

Jag vet inte om jag kan ändra på världen än,

eftersom jag vet inte så mycket om den –

och jag vet inte så mycket om reinkarnation heller,

men om du får mig att skratta tillräckligt mycket,

glömmer jag ibland vilket århundrade jag är i.

Det här är inte min första gång här. Det här är inte min sista gång här.

Det här är inte de sista orden jag kommer säga.

Men i fall att, så gör jag mitt bästa

för att få till det rätt den här gången.

Tack så mycket.

(Applåder)

Tack så mycket.

(Applåder)

Tack så mycket.

(Applåder)