Det överraskande fröet till en "big data"-revolution inom hälsovården

Att samla in globala hälsouppgifter var tidigare en ofullkomlig vetenskap: Arbetare vandrade runt i byar och knackade dörr för att ställa frågor. De skrev ner svaren på pappersenkäter och förde sedan in uppgifterna i en dator – och utifrån denna bristfälliga information fattade länder viktiga beslut. Datanörden Joel Selanikio talar om hur insamlingen av hälsouppgifter har förändrats under det senaste årtiondet, tack vare Palm Piloter och Hotmail och nu molnbaserade tjänster. (Filmat vid TEDxAustin.)

Det finns ett gammalt skämt om en polis
som är ute och patrullerar

mitt i natten

då han möter en man
som står under en gatlykta

Mannen tittar ner i marken
och vankar av och an.

Polisen frågar vad han gör.

Mannen säger att han letar efter sina nycklar.

Så polisen stannar upp och tittar runt

och söker igenom platsen systematiskt

i två, tre minuter.
Inga nycklar.

Polisen säger: "Är du säker?

Är du säker på att du tappade dina nycklar här?"

Och mannen säger:
"Nej, nej, jag tappade dem

i andra änden av gatan

men ljuset är bättre här".

Det finns ett koncept som folk talar om i dag

nämligen "big data",
och vad de talar om

är all den information som vi skapar

genom vår interaktion med och på internet,

från Facebook och Twitter

till nedladdning av musik,
strömning av filmer m.m.

t.ex. direktströmning av TED.

För de som arbetar med "big data"

är det största problemet

att vi har så mycket information.

Men det största problemet är
hur vi organiserar informationen.

För oss som arbetar med globala hälsofrågor

är detta inte det största problemet.

För även om ljuset

är bättre på internet,

så finns de uppgifter som krävs
för att kunna lösa problemen

inte tillgängliga på internet.

Vi vet t.ex. inte hur många människor

som i dagsläget påverkas av katastrofer

eller av konflikter.

Vi vet inte ens vilka kliniker

i utvecklingsländerna som har mediciner

och vilka som inte har det.

Vi känner inte till dessa klinikers leveranskedjor.

Vi vet inte - vilket jag finner helt ofattbart -

hur många barn som föds

eller hur många barn det finns i Bolivia,

i Botswana eller i Bhutan.

Vi vet inte hur många barn som dog förra veckan

i något av dessa länder.

Vi vet inte vilka behov äldre
eller mentalsjuka personer har.

I fråga om alla dessa olika
och mycket viktiga problem,

eller mycket viktiga områden,
som vi vill lösa problem på,

vet vi praktiskt taget ingenting.

En av anledningarna till att vi inte vet något

är att de IT-system

som används inom global hälsa för att få fram uppgifter,

för att lösa dessa problem, är vad ni ser här:

Denna teknik är ca 5 000 år gammal.

Ni kanske känner till den.

Den är på väg ut nu,
men vi använder den än

för 99 % av all vår verksamhet.

Detta är ett pappersark, och vad ni ser

är ett pappersark i handen på
en sjuksköterska i Indonesien

som vandrar omkring på landsbygden

en säkerligen mycket varm och fuktig dag.

Hon kommer att knacka på tusentals dörrar

under veckor eller månader,

och säga: "Ursäkta,

vi skulle vilja ställa några frågor.

Har du några barn?
Har dina barn vaccinerats?"

För det enda sättet vi kan få reda på

hur många barn som vaccinerats i Indonesien,

hur många procent som vaccinerats,

är inte på internet, utan genom att knacka dörr.

Ibland tusentals dörrar.

Ibland tar det månader, till och med år,

att göra detta.

En folkräkning i Indonesien

skulle antagligen ta två år att genomföra.

Problemet med detta är förstås

alla dessa enkäter
- och jag kan intyga

att vi har enkäter för allt möjligt.

Vi har enkäter för vaccinationsundersökningar.

Vi har enkäter för att registrera besökare till kliniker.

Vi har enkäter för att spåra läkemedelsleveranser

och blodleveranser.
Alla dessa olika enkäter

för en rad olika områden

har ett gemensamt problem.

Detta problem ser ut ungefär så här:

Vad vi ser är en bil full med information -

information från en enda vaccinationsundersökning

i ett enda område i Zambia

som jag deltog i för ett antal år sedan.

Det enda vi försökte få reda på var

hur många procent av barnen
i Zambia som vaccinerats.

Detta är de uppgifter som samlades in under veckor

i ett enda distrikt, vilket kan jämföras med ett "county"

i USA.

Föreställ dig hur det skulle se ut om hela Zambia

skulle svara på bara denna fråga.

Det skulle se ut ungefär så här.

Bil efter bil efter bil

fylld med staplar av uppgifter.

Vad som gör det ännu värre är att

detta bara är början,

för när du väl samlat in alla uppgifter

så måste förstås någon -

någon stackare -
föra in allt detta i en dator.

Som doktorand var jag ibland

denna stackare.

Jag var inte alltid helt koncentrerad.

Jag gjorde antagligen många fel

som ingen upptäckte,
så datakvaliteten försämras.

Men förhoppningsvis förs uppgifterna in i en dator

så att någon kan analysera dem,

och när det finns en analys och en rapport

kan någon förhoppningsvis använda resultatet

för att vaccinera barn bättre.

För jag vet inte om det finns något värre

när det gäller den globala folkhälsan

än att låta barn på denna planet

dö av sjukdomar som kan förebyggas med vaccin,

vaccin som kostar en dollar.

Och miljoner barn dör av dessa sjukdomar varje år.

Faktum är att miljoner är en grov uppskattning,

eftersom vi inte riktigt vet
hur många barn som dör av detta varje år.

Vad som gör det hela än mer frustrerande är att

införandet av uppgifterna,
vad jag gjorde som doktorand,

ibland tar upp till sex månader.

Ibland tar det upp till två år att föra in uppgifterna

i en dator, och ibland, till och med ofta,

görs det aldrig.

Försök föreställa dig detta.

Du hade ett team med hundratals personer.

De gav sig ut på fältet för att besvara en särskild fråga.

Du spenderade antagligen hundratusentals dollar

på bensin, fotokopior och traktamenten,

och sen, av någon anledning,
är drivkraften borta

eller så finns det inga pengar kvar,

och det hela resulterar i ingenting,

eftersom ingen för in det i en dator.

Processen stannar.
Det händer hela tiden.

Det här baserar vi våra beslut på när det gäller global hälsa:

lite information, gammal information, ingen information.

Så 1995 började jag fundera på hur

vi kunde förbättra denna process.

1995 var förstås väldigt länge sen.

Det skrämmer mig att tänka på hur länge sen det var.

Den mest sedda filmen var

"Die Hard - Hämningslöst".

Som ni kan se hade Bruce Willis mycket mer hår då.

Jag arbetade för det amerikanska smittskyddsinstitutet,

och hade också mycket mer hår då.

Men det viktigaste jag såg 1995

var det här.

Det är svårt att föreställa sig,

men 1995 var det här den ultimata
och främsta mobila enheten.

Det var ingen iPhone.
Det var ingen Galaxy-telefon.

Det var en Palm Pilot.

När jag såg den för första gången tänkte jag

varför kan vi inte göra enkäterna i en av dessa

och gå ut på fältet med bara en Palm Pilot,

som kan innehålla lika mycket information

som tiotusentals pappersenkäter?
Varför provar vi inte att göra så?

För om vi lyckas med det,

om vi kan samla in uppgifterna elektroniskt, digitalt,

från första början

så kan vi snabba på hela processen

med att skriva

och med att ha någon som för in allt i datorn.

Vi kan börja analysera uppgifterna genast

och sen direkt använda dem för att rädda liv.

Så jag började göra just detta.

I mitt jobb vid smittskyddsinstitutet
började jag resa till olika program

runtom i världen och lära dem
hur man använder Palm Piloter,

i stället för papper, för att samla in information.

Det fungerade faktiskt jättebra.

Det fungerade precis så bra
som man kunde förvänta sig.

Föga förvånande är digital uppgiftsinsamling

faktiskt effektivare än papper.

Samtidigt som jag gjorde detta var min kollega Rose,

som är här i publiken med sin man Matthew,

ute på ett liknande uppdrag för Amerikanska Röda Korset.

Efter att ha gjort detta i några år

insåg jag att jag hade besökt

6 eller 7 program, och jag tänkte

om jag fortsätter i denna takt

kommer jag under hela min karriär

att kunna besöka 20 eller 30 program.

Men 20 eller 30 program -

att utbilda 20 eller 30 program i denna teknik -

är en ynka droppe i havet.

Behovet av information för att förbättra
programmen på hälsoområdet,

för att inte nämna alla andra
områden i utvecklingsländerna,

är enormt.

Det finns miljontals program,

miljontals kliniker som behöver spåra läkemedel

och miljontals vaccinationsprogram.

Det finns skolor som behöver registrera närvaro.

Det finns så mycket vi behöver göra

för att få fram uppgifterna.

Jag insåg att om jag fortsatte på detta sätt

skulle jag knappast göra någon skillnad

under min karriär.

Så jag började grunna.

Jag försökte fundera över

vad jag försökte åstadkomma,

hur jag utbildade människor,
var det fanns flaskhalsar

och hur jag kunde snabba på processen

och göra den effektivare.

Efter att ha funderat ett tag

lyckades jag identifiera det största hindret.

Det största hindret visade sig vara,

och detta är en sorglig insikt,

det största hindret var jag.

Så vad menar jag med det?

Jag hade tagit fram en process

där jag var mittpunkten.

För att använda tekniken behövde du kontakta mig.

Du måste alltså veta att jag finns.

Sen måste du hitta pengar för att betala

min flygresa till ditt land,

mitt hotell,

mitt traktamente och min dagersättning.

Så det kunde röra sig om 10 000,
20 000 eller 30 000 dollar

om jag faktiskt hade tid och var tillgänglig

och inte var på semester.

Poängen är att ett system

som är beroende av en person,
eller två, tre eller fem personer,

inte är praktiskt i större skala.

Och detta problem kräver teknik
som fungerar i större skala,

och det nu.

Så jag började fundera över

hur jag kunde stryka mig själv från processen,

Och jag funderade

över detta

under en ganska lång tid.

Jag har fått lära mig att teknik,

när det gäller internationellt utvecklingsarbete,

alltid tillhandahålls av konsulter.

Det är alltid män som ser ut ungefär som jag

som flyger från länder som ser ut ungefär så här

till länder där befolkningen har en mörkare hudfärg.

Du reser dit och spenderar pengar på flygbiljetter.

Du spenderar tid och traktamente.

Du spenderar pengar på hotell och så vidare.

Såvitt jag visste var detta

det enda sättet att distribuera teknik.
Jag såg ingen lösning.

Men så skedde ett mirakel.

Jag kallar det kort och gott Hotmail.

Ni kanske inte tycker att Hotmail är ett mirakel

men för mig var det mirakulöst för jag märkte,

just när jag höll på att brottas med detta problem -

jag jobbade då mest i Subsahariska Afrika -

jag märkte att varje hälsoarbetare i regionen

som jag arbetade med hade ett Hotmail-konto.

Och jag tänkte,

vänta en sekund,
de som använder Hotmail

har troligen inte flugit till hälsoministeriet i Kenya

för att utbilda folk om Hotmail.

Så de distribuerar teknik.

De sprider programvarukapacitet

utan att flyga jorden runt.

Jag måste fundera igenom detta.

Medan jag tänkte började folk använda

fler program som detta,
precis som vi gjorde.

De började använda LinkedIn och Flickr,

Gmail och Google Maps.

Alla dessa program är förstås molnbaserade

och kräver ingen utbildning.

De kräver inga programmerare.

De kräver inga konsulter,

eftersom företagsmodellen
för dessa program

kräver att allt är så enkelt
att vi själva kan använda dem

med lite eller ingen utbildning.

Du behöver bara höra talas om programmet
och sen kan du besöka webbplatsen.

Så jag tänkte: "Vad händer om vi tar fram programvara

som gör mitt jobb?"

I stället för att utbilda människor

i hur man gör enkäter med hjälp av mobila enheter,

kan vi utveckla programvara,
så att de kan göra det själva

utan utbildning och utan mig.

Och det är precis vad vi gjorde.

Vi skapade programvaran Magpi,

med vilken man kan skapa enkäter online.

Ingen behöver kontakta mig.

Det räcker att du hör talas om det
och sen besöker webbplatsen.

Du kan skapa enkäter,
och när du gjort detta

kan du skicka dem till en rad vanliga mobiltelefoner.

Vi använder oss förstås inte längre av Palm Piloter

utan av mobiltelefoner.

Det behöver inte vara en smarttelefon.

Det kan vara en enkel telefon som den till höger

- en enkel Symbiantelefon

som är väldigt vanlig i utvecklingsländer.

Det bästa med systemet är att
det fungerar precis som Hotmail.

Det är molnbaserat och kräver ingen utbildning,

ingen programmering och inga konsulter.

Det finns dessutom fler fördelar.

När vi skapade systemet visste vi

att hela poängen med det,
precis som med Palm Piloterna,

var att du kunde

samla in uppgifterna, direkt ladda upp dem
och få fram ditt dataset.

Men vi insåg också att vi,
eftersom allt redan fanns i datorn,

direkt kunde få fram kartor,
analyser och diagram.

En process som tidigare tog två år

tog nu endast fem minuter.

En helt otrolig effektivitetsförbättring.

Molnbaserat, ingen utbildning,
inga konsulter, inget jag.

Som jag sa, under de första åren

då vi jobbade på det gamla sättet

genom att besöka varje land

nådde vi -
jag vet inte -

vi utbildade antagligen ca 1 000 personer.

Vad hände när vi gjorde på det nya sättet?

Under de efterföljande tre åren
hade vi 14 000 personer

som besökte webbplatsen, registrerade sig
och började samla in uppgifter,

uppgifter som kan användas för katastrofhjälp,

t.ex. kanadensiska grisbönder
som spårade sjukdomar och grisar,

och människor som spårade läkemedelsleveranser.

Ett av mina favoritexempel är IRC,

International Rescue Committee.

De har ett program där knappt läskunniga barnmorskor

med hjälp av mobiltelefoner för 10 dollar styck

en gång i veckan skickar ett sms,

via vår programvara, med antalet födda

och döda, vilket ger IRC

något som ingen inom branschen tidigare haft,

nämligen ett nästintill realtidssystem för att räkna barn,

för att veta hur många barns om fötts,

för att veta hur många barn det finns

i Sierra Leone, där projektet genomförs,

och för att veta hur många barn som dör.

Physicians for Human Rights -

detta är lite utanför hälsoområdet -

samlar in och praktiskt taget utbildar människor

att göra våldtäktsundersökningar i Kongo,
där detta är en epidemi

en fruktansvärd epidemi,

och de använder vår programvara för att dokumentera

de bevis de hittar, även fotografiskt,

så att de kan ställa de ansvariga inför rätta.

Camfed, en brittisk välgörenhetsorganisation,

betalar flickors familjer för att låta dem gå kvar i skolan.

De vet att detta är det viktigaste de kan göra.

De brukade kontrollera utgifter,

närvaro och betyg på papper.

Handläggningstiden mellan att en lärare

skriver ner betyg eller närvaro

och att de för in det i en rapport
låg på mellan två och tre år.

Nu sker det i realtid,

och eftersom systemet är så billigt och molnbaserat,

uppgår kostnaden för alla de fem länder
där Camfed genomför projektet

med tiotusentals flickor

till totalt 10 000 dollar per år.

Det är mindre än vad jag brukade få

som konsult för att resa dit i två-tre veckor.

Som jag sa tidigare,

när vi gjorde det på det gamla sättet,

insåg jag att allt vårt arbete
endast var en droppe i havet -

10, 20, 30 olika program.

Vi har gjort stora framsteg,

men jag inser också att vad vi åstadkommit

med 14 000 människor som använder programvaran

fortfarande är en droppe i havet.
Men något har förändrats.

Jag tror det är uppenbart vad.

Vad som förändrats är att

vi tidigare hade ett program
som expanderade så långsamt

att vi aldrig kunde nå ut till alla de som behövde oss.

Nu har vi ett system där människor kan nås av oss.

Vi har skapat ett verktyg som gör det möjligt

att låta barn gå kvar i skolan,
att kontrollera hur många barn som föds

och hur många barn som dör,

att fånga brottslingar och åtala dem,

att göra allt detta för att
skaffa mer kunskap,

för att förstå mer, för att se mer

och för att rädda och förbättra liv.

Tack!

(Applåder)