Phil Plait: Hur man försvarar Jorden mot asteroider.

Vad är 10 km i diameter och kan förinta en civilisation på ett ögonblick? En asteroid - och det finns en hel del av dem där ute. Med humor och fina bilder fängslar Phil Plait TEDxBoulders deltagare med hur många sätt varpå en asteroid kan döda, och vad vi måste göra för att undvika dem.

Jag vill prata med er om någonting...

...rätt så stort.

Vi börjar här.

För 65 miljoner år sedan

så hade dinosaurierna en dålig dag.

(Skratt)

En tjock stenklump med en diameter på 10 km,

som färdades ungefär 50 gånger

fortare än en gevärskula,

dundrade in i Jorden.

Den frigjorde all sin energi på ett ögonblick,

och det blev en explosion som

var ogreppbar.

Om man så tog alla existerande kärnvapen

på toppen av det kalla kriget,

och klumpade ihop och detonerade dem

under ett enda ögonblick,

så skulle det vara en miljondel

av energin som frigjordes i det nedslaget.

Dinosaurierna hade verkligen en usel dag!

Okej?

Tänk, en 10 kilometers sten är jättestor.

Vi bor alla här i Boulder.

Om ni tittar ut genom fönstret så ser ni

"Long's Peak", som ni säkert känner till.

Tänk att ni lyfter "Long's peak"

ut i rymden.

Ta "Meeker", berget "Mt. Meeker". Släng in det där,

och placera det i rymden också,

och "Mt. Everest", och "K2",

och "Indian Peeks".

Då börjar ni få en bild av

hur mycket sten som vi pratar om, okej?

Vi vet att den var så stor tack vare

dess effekt och kratern den efterlämnade.

Den slog ner i vad vi kallar för Yucatán,

i Mexikanska Golfen.

Ni kan titta här, där är

Yukatánhalvön, ni känner kanske igen Cozumel

på östkusten här.

Här ser man hur stor kratern blev.

Den var kollosal. För att ni ska få en känsla för skalan,

okej, sådär. Skalan här är

50 miles i den övre, och 100 kilometer

i den nedre. Tingesten var

300 kilometer tvärsöver - 200 miles -

en enorm krater som grävde upp

omfattande mängder jord som flög runt

klotet och startade bränder över hela planeten;

kastade upp tillräckligt med partiklar för att blockera solen.

Den utrotade 75 procent av alla arter

på Jorden.

Nu är ju inte alla asteroider så stora.

Vissa är mindre.

Här är en som kom in

över Förenta Staterna

i oktober 1992.

Den kom in på en fredag kväll.

Varför är det viktigt?

Därför att på den tiden hade videokameror

just börjat bli populära, och folk

tog med dem, föräldrar tog med dem,

till deras barns fotbollsmatcher för att filma när barnen

spelade fotboll. Och eftersom den kom på en fredag,

så kunde dom fånga dessa fina bilder

på den här när den bröts itu under inträdet

över West Virginia, Maryland, Pennsylvania

och New Jersey tills den gjorde detta

mot en bil i New York!

(Skratt)

Det här är dock inte en 300 km stor krater,

men man kan faktiskt se stenen

som ligger precis där,

av en fotbolls storlek, som träffade

bilen där och gjorde den skadan.

Den här var säkert stor som en

skolbuss i början av inträdet.

Den bröts itu på grund av luftmotståndet i atmosfären,

smulades sönder, och bitarna gled sedan isär

och gjorde viss skada.

Nu skulle man inte vilja att den slog ner i foten,

eller i skallen, för den skulle göra samma skada.

Det skulle inte vara bra.

Men den skulle inte utrota, ni vet, allt liv

på planeten, vilket är bra. Men det visar sig

att man inte behöver något som är 10 km i diameter

för att orsaka mycket skador.

Det finns ett mellanting mellan "liten sten"

och "gigantisk sten", och faktiskt, om någon av er

någonsin har varit nära Winslow, Arizona,

så finns det en krater i öknen där som är

så typisk att den faktiskt heter "Meteorkrater".

För att ni ska få en känsla för skalan, så är den c:a 1,6 km bred.

Om ni tittar i överkanten, det är en parkeringsplats,

och det där är fritidsfordon precis här.

Så den är cirka 1,6 km tvärsöver, 200 m djup.

Föremålet som formade detta var troligen mellan

30 och 50 meter tvärsöver, vilket grovt sett är storleken

på Mackeyauditoriet här.

Den kom in med en våldsam hastighet,

dundrade ner i marken, sprängdes.

och exploderade med en energi motsvarande ungefär

ett kärnladdning på 20 megaton -

en väldigt kraftig bomb.

Det var för 50,000 år sedan, så den kanske

slog ut några bufflar eller antiloper,

eller nåt liknande där ute i öknen,

men den skulle troligen inte ha orsakat

global förödelse.

Emellertid visar det sig att dessa tingestar inte behöver

träffa marken för att göra stor skada.

Så, år 1908 över Sibiren, nära

Tunguskaregionen - för er som är beundrare av

Dan Aykroyd och såg "Ghostbusters",

när han pratade om den största interdimensionella reva

sedan den stora smällen i Sibiren 1909, där fick han

datumet fel, men det är okej. (Skratt)

Det var 1908. Men det duger. Jag kan leva med det.

(Skratt)

En annan sten kom alltså in i Jordens atmosfär

och den här exploderade över marken,

flera km över jordytan.

Hettan från explosionen satte fyr på

skogen under, och chockvågen

kom ner och slog omkull träd över

hundratals kvadratkilometer, okej?

Den gjorde väldigt stor skada.

Kom ihåg, det var en sten som motsvarade

storleken på auditoriet som vi sitter i.

I "Meterokrater" var den av metall,

och metall är mycket tuffare, så den klarade

sig till marken.

Den över Tunguska var troligen av

av sten, och det är mycket sprödare, så den

exploderade i luften. Vilket som, det är

våldsamma explosioner - 20 megaton.

Nu när såna exploderar, så orsakar

dom inte global ekologisk skada.

Inte heller orsakar dom något liknande

det dinosariedödaren gjorde.

Dom är helt enkelt inte stora nog.

Men dom kommer att orsaka globala ekonomiska konsekvenser,

för att dom behöver nödvändigtvis inte träffa

för att orsaka den typen av skada.

Dom behöver inte heller orsaka global förödelse.

Om någon av dessa skulle träffa

lite varstans, så skulle det bli panik.

Men om den kom över en stad, en viktig stad -

inte för att någon stad är viktigare än någon annan,

men vi är mer beroende av vissa av dem

på global ekonomisk nivå - så skulle den

skada oss enormt mycket

som civilisation.

Så nu när jag skrämt skiten ur er....

(Skratt)

...vad kan vi göra åt det? Fattar ni?

Det här är ett potentiellt hot.

Jag vill understryka att vi har inte haft

ett gigantiskt nedslag som dinosariedödaren

på 65 miljoner år. Dom är väldigt sällsynta.

Dom mindre kommer oftare, men

troligen i storleksordningen ett årtusende,

några århundraden eller några tusen år,

men det är fortfarande något vara medveten om.

Så, vad kan vi göra åt dem då?

Först måste vi hitta dom.

Det här är en bild av en asteroid som passerade

oss år 2009.

Där är den.

Men som ni ser är den extremt vag.

Jag vet inte om ni ser det

på bakersta raden. Det här är bara stjärnor.

Detta var en sten som var ungefär 30 meter tvärsöver,

alltså grovt sett samma storlek som dom som exploderade

över Tunguska och träffade Arizona för 50,000 år sedan.

Dom är otydliga.

Dom är svåra att se, och himlen är jättestor.

Vi måste hitta dessa tingestar först!

Den glada nyheten är dock att vi letar efter dem.

NASA har avsatt pengar för det.

Nationella vetenskapsstiftelsen och

andra länder är jätteintresserade av detta.

Vi bygger teleskop som letar

efter hoten. Det är ett viktigt första steg.

Men var är nästa steg? Det andra steget

är att hitta dom som är på väg emot oss.

Vi måste stoppa dem! Vad gör vi?

Ni har kanske hört om asterioden

"Apophis". Om inte, så lär ni göra det.

Om ni hört om Mayaindianernas 2012-

apokalyps, så kommer ni få höra om Apophis,

för att ni är inne i alla

domedagsnätverk i vilket fall.

Apophis är en asteroid som upptäcktes är 2004.

Den är ungefär 250 meter tvärsöver, så den är

minst sagt stor - storväxt, ni vet,

större än en fotbollsarena - och den kommer

att passera Jorden under april år 2029.

Och den kommer så pass nära oss

att den faktiskt kommer in lägre än

våra vädersatelliter.

Jordens gravitation kommer att kröka banan

för den så pass mycket, om det stämmer precis,

om den passerar i den här regionen,

det här njurformade området som kallas

för "nyckelhålet", så kommer Jordens gravitation kröka den

tillräckligt för att den sju år senare

den 13:e April, som är en fredag, jag noterar,

år 2036... (Skratt)

- man kan inte planera sånt! -

Apophis kommer att träffa oss. Och

den är 250 meter tvärsöver, så den skulle

orsaka otrolig skada.

Nu är ju den goda nyheten att oddsen för att

den faktiskt passerar nyckelhålet och

träffar oss nästa varv är en på miljonen,

ungefär - mycket, mycket låga odds, så jag tror

jag inte kommer att ligga vaken över det alls.

Jag tror inte Aphopis är ett problem.

Faktum är att Aphopis är en maskerad frälsning,

tack vare att den uppmärksammade oss

på faran med dessa tingestar.

Den upptäcktes bara för några år sedan

och kan träffa oss om några år.

Den gör det inte, men det ger oss chansen att

studera dessa asteroider. Vi förstod inte riktigt

nyckelhålen till fullo, men nu gör

vi det, och det visar sig

att det är jätteviktigt, för

hur stoppar man en sån här asteroid?

Om man säger så här. Vad händer om du

står mitt på en väg, och en bil kommer

rakt emot dig? Vad gör du? Så här gör du:

Eller hur? Flytta dig - Bilen passerar förbi dig!

Men vi kan inte flytta på Jorden, åtminstone

inte enkelt, men vi kan påverka en liten asteroid.

Det visar sig faktiskt att vi redan gjort det.

År 2005 sände NASA upp en sond

kallad "Deep Impact", som dundrade in i -

en bit av den dundrade in i - en kometkärna.

Kometer liknar asteroider mycket.

Vitsen var dock inte att flytta den ur vägen.

Syftet var att gräva ut en krater i

materialet och se vad som var under

ytan på kometen, vilket vi lärde oss

rätt mycket om.

Vi råkade flytta på kometen lite,

inte mycket, men det var inte poängen.

Men, tänk på detta!

Den här saken kretsar runt solen i

16 km per sekund - 32 km per sekund.

Vi sköt en rymdsond mot den och träffade. Okej?

Tänk er hur svårt det måste vara, och vi gjorde det!

Det betyder att vi kan göra det igen.

Om vi behöver, om vi ser en asteroid som kommer

mot oss, och den är på väg in i oss,

och vi hade två år på oss: BOM - Vi träffar den!

Man kan försöka - ni vet, om ni tittar på

biofilmer, kanske ni resonerar,

varför använder vi inte en kärnvapenladdning?

Det är som om... Jo, visst kan man testa, men problemet är tajmingen.

Om man sänder en kärnladdning mot den,

så måste man detonera den inom några

millisekunders tolerans. Annars är chansen borta.

Det finns många andra problem

med det också. Det är jättesvårt!

Man bara att träffa något? Det är rätt enkelt!

Jag tror att även NASA kan lyckas med det,

och det har de ju bevisat. (Skratt)

Problemet är, vad händer om man träffar

asteroiden, man har ändrat omloppsbanan,

man mäter den och konstaterar,

- "Mycket riktigt, vi har föst in den i ett nyckelhål,

så nu träffar den oss om tre år!".

Ja, min åsikt är "Bra!", okej?

"...den träffar inte förrän om sex månader!. Det är bra!

Nu har vi tre år på oss att hitta på något annat.".

Man kan skjuta på den igen. Det är ju rätt klantigt...

Man kanske bara föser in den i ett tredje nyckelhål

eller nåt. Så det är alltså INTE så man gör.

Och nu kommer delen, den del som jag älskar...

(Skratt)

Efter den stora manliga "Rrrrrrr BOM!

Vi kommer träffa den rakt i nunan!",

så tar vi fram silkesvantarna.

(Skratt)

Det finns ett gäng astronomer, ingenjörer

och astronauter som kallar sig

för "B612-Stiftelsen". För er

som läste "Lille prinsen",

förstår kopplingen, hoppas jag. Lille prinsen

som levde på en asteroid. Den hette "B612".

Det här är smarta typer - män och kvinnor -

astronauter, och som jag sa, ingenjörer.

Rusty Schweickart, som var en Apollo 9-

astronaut, är också med. Dan Durda, min vän

som gjorde bilden, arbetar här på

"Southwest Research Institute" i Boulder,

på "Walnut Street". Han gjorde bilden för detta,

och är faktiskt en av astronomerna

som jobbar för dem. Om vi upptäcker en asteroid

som kommer att träffa Jorden, och vi har

tid på oss, så kan vi träffa den och flytta den till en

bättre omloppsbana. Men vad vi gör, är att vi skjuter upp

en sond som måste väga ett eller ett par ton.

Den måste inte vara enorm - ett par ton,

inte så stor - och placerar den nära asteroiden.

Man landar inte, för de här sakerna

tumlar runt hela tiden. Det är jättesvårt att landa på dom.

Man går nära istället.

Asteroidens gravitation påverkar sonden,

och sonden har ett par tons massa,

den har pytteliten gravitation, men det räcker

för att dra i asteroiden, och man har

förberett med raketmotorer, så man kan - ni ser

det knappt, men där är raketplymerna - och

i princip, dom är bundna av sin ömsesidiga

gravitation, och om man flyttar på sonden väldigt

långsamt, mycket försiktigt, så kan man enkelt

lirka in stenen i en säker omloppsbana.

Man kan faktiskt få det att kretsa runt Jorden

så vi kan bryta dess malm, även om

det är en helt annan sak. Jag går inte in på det...

(Skratt)

...men vi skulle bli RIKA!

(Skratt)

Så vad tror ni, eller?

De stora flygande stenarna är där ute,

dom träffar oss och

skadar oss, men vi har klurat ut hur man

gör, och har alla pusselbitarna på plats.

Vi har astronomer med teleskop på plats,

som letar efter dom. Vi har smarta människor,

extremt smarta, som bryr sig om

och klurar fram lösningar på problemet,

och vi har teknologin för att göra det.

Sonden kan egentligen inte använda kemiska raketer.

Kemiska raketer har för hög dragkraft,

för mycket tryck... Sonden skulle bara fara sin väg.

Vi har uppfunnit något som kallas

"jondrift", som är en motor med extremt låg dragkraft.

Den genererar samma kraft som ett papper

i din han skulle göra - otroligt lätt!

Men den fungerar i månader eller år,

och skapar detta lilla tryck.

Om någon här är beundrare av ursprungliga "Star Trek":

Dom snubblade över ett främmande skepp som

hade en jonmotor, och Spock sa:

- "Dom är verkligen tekniskt sofistikerade.

Dom är flera hundra år före oss med den här motorn!"

Precis, och vi som har jondrift nu! (Skratt)

Vi har inte rymdskeppet "Enterprise",

men vi har jondrift nu!

(Applåder)

Spock...!

(Skratt)

Så...

...det är skillnaden, skillnaden mellan

oss och dinosaurierna.

Det här inträffade för dem,

men det behöver inte hända oss.

Skillnaden mellan oss och dinosaurierna,

är att vi har ett rymdprogram

och att vi kan rösta,

och på så vis förändra vår framtid.

(Skratt)

Vi har förmågan att påverka vår framtid!

Om 65 miljoner år,

så måste inte våra benknotor

samla damm på ett museum.

Tack så mycket!

(Applåder)