Våga utbilda afghanska flickor

Föreställ er ett land där flickor måste smyga till skolan, med dödliga konsekvenser om de upptäcks få undervisning. Så var det i Afghanistan under Talibanerna, och spår av den faran lever kvar idag. 22-åriga Shabana Basij-Rasikh driver en flickskola i Afghanistan. Hon hyllar en familjs beslut att tro på sina döttrar – och berättar historien om en modig far som stod emot lokala hot. (Inspelat på TEDxWomen)

När jag var 11,

minns jag att jag vaknade en morgon till ljudet av glädje i mitt hus.

Min far lyssnade på BBC News

på sin lilla, grå radio.

Han log stort, vilket var ovanligt då,

eftersom nyheterna oftast gjorde honom deprimerad.

"Talibanerna är borta!" ropade min far.

Jag visste inte vad det betydde,

men jag kunde se att min far var mycket, mycket glad.

"Du kan gå i en riktig skola nu," sade han.

En morgon jag aldrig kommer att glömma.

En riktig skola.

Ni förstår, jag var sex år gammal när talibanerna tog över Afghanistan

och gjorde det olagligt för flickor att gå i skolan.

Så de följande fem åren klädde jag mig som en pojke

för att eskortera min äldre syster, som inte längre hade tillåtelse

att vara ute ensam, till en hemlig skola.

Det var det enda sättet som vi båda kunde få en utbildning.

Varje dag tog vi en annorlunda väg dit

så att ingen skulle misstänka vart vi skulle.

Vi bar våra böcker i matkassar

så att det skulle verka som om vi bara var ute och handlade.

Skolan låg i ett hus,

mer än 100 av oss packade i ett litet vardagsrum.

Det var mysigt på vintern men extremt varmt om sommaren.

Vi visste alla att vi riskerade våra liv –

läraren, eleverna och våra föräldrar.

Då och då stängde skolan plötsligt

i en vecka eftersom Talibanerna var misstänksamma.

Vi undrade alltid vad de visste om oss.

Blev vi förföljda?

Vet de var vi bor?

Vi var rädda,

men ändå var skolan där vi ville vara.

Jag var lyckligt lottad att växa upp i en familj

där utbildning värderades och döttrar var värdefulla.

Min morfar var en mycket ovanlig man för sin tid.

En ensamvarg från en avlägsen provins i Afghanistan,

som insisterade på att hans dotter, min mamma,

skulle gå i skolan, och för det blev han förskjuten av sin far.

Men min utbildade mor blev lärare.

Där är hon.

Hon gick i pension två år sedan, men gjorde genast

vårt hus till en skola för flickor och kvinnor i vår närhet.

Och min far – där är han –

han var den första i sin familj att få en utbildning.

Det var ingen tvekan om att hans barn

skulle få en utbildning, inklusive hans döttrar,

Trots talibanerna, trots riskerna.

Han såg en större risk i att inte utbilda sina barn.

Under Talibanåren minns jag

att det fanns stunder då jag blev så frustrerad av vårt liv

och av att alltid vara rädd och av att inte se en framtid

att jag ville ge upp.

Men min far,

han sa då,

"Lyssna, min dotter,

du kan förlora allt du har i livet.

Dina pengar kan stjälas. Du kan tvingas lämna ditt hem under krig.

Men det enda som alltid kommer att förbli med dig

är det som finns här,

och om vi så måste sälja vårt blod för att betala din skolavgift,

så gör vi det.

Så vill du fortfarande inte fortsätta?"

Idag är jag 22.

Jag växte upp i ett land som decennier

av krig förstört.

Mindre än sex procent av kvinnorna i min ålder har fortsatt studera efter gymnasiet,

och hade min familj inte varit så engagerad i min utbildning,

skulle jag varit en av dem.

Istället står jag här, stolt med examen från Middlebury College.

(Applåder)

När jag återvände till Afghanistan, så var min morfar,

han som förvisades från sitt hem för att ha vågat utbilda sina döttrar,

bland de första att gratulera mig.

Inte bara skryter han om min universitetsexamen

men också om att jag var den första kvinnan,

och att jag är den första kvinnan

att köra honom genom Kabuls gator.

(Applåder)

Min familj tror på mig.

Jag har stora drömmar, men min familj har ännu större drömmar för mig.

Det är därför jag är global ambassadör för 10 x 10,

en global kampanj för att utbilda kvinnor.

Det var därför jag var med och grundade SOLA,

den första och kanske enda internatskolan

för flickor i Afghanistan,

ett land där det fortfarande är riskabelt för flickor att gå i skolan.

Det är spännande att se eleverna på min skola

som ambitiöst tar till vara på möjligheterna.

Och jag ser deras föräldrar och deras fäder

som, liksom min egen, försvarar dem,

trots, och rakt i ansiktet på, svindlande motstånd.

Som Ahmed. Det är inte hans riktiga namn,

och jag kan inte visa er hans ansikte,

men Ahmed är pappa till en av mina elever.

För mindre än en månad sedan var han och hans dotter

på väg från SOLA till sin by,

och de undkom bokstavligen med några minuter

att bli dödade av en vägbomb.

Precis när han kom hem ringde telefonen,

det var en röst som varnade honom

att om han lät sin dotter återvända till skolan,

så skulle de försöka igen.

"Döda mig nu, om ni vill," sa han,

"men jag kommer inte att förstöra min dotters framtid

på grund av era gamla och bakåtsträvande idéer."

Vad jag har kommit att inse om Afghanistan,

och detta är något som ofta avfärdas i väst,

är att bakom de flesta av oss som lyckas

står en pappa som erkänner värdet i sin dotter

och som ser att hennes framgång är hans framgång.

Det betyder inte att våra mödrar inte är fundamentala för vår framgång.

Faktiskt är de ofta de första och övertygande förhandlarna

för en ljus framtid för sina döttrar,

men i en miljö som Afghanistan,

måste vi ha stöd av män.

Under Talibanerna var det bara ett antal hundra

flickor som gick i skolan –

kom ihåg att det var olagligt.

Men idag går mer än tre miljoner flickor i skolan i Afghanistan.

(Applåder)

Härifrån Amerika ser Afghanistan så annorlunda ut .

Jag tycker att amerikanerna ser bräckligheten i förändringar.

Jag fruktar att dessa förändringar inte kommer att bestå

särskilt länge efter de amerikanska truppernas tillbakadragande.

Men när jag åker tillbaka till Afghanistan,

när jag ser eleverna i min skola

och deras föräldrar som försvarar dem,

som uppmuntrar dem, ser jag en lovande framtid

och varaktig förändring.

För mig är Afghanistan ett land av hopp och gränslösa möjligheter,

och varje dag

påminner mig SOLAs flickor om det.

Precis som jag, drömmer de stort.

Tack.

(Applåder)