Ett kraftfullt sätt att släppa loss din medfödda kreativitet

Vad kan vi lära oss av världens mest ihärdigt kreativa människor? De "mångsysslar långsamt", har flera olika projekt på gång samtidigt och byter mellan ämnesområdena som de vill - utan någon brådska. Författaren Tim Harford berättar hur innovatörer som Einstein, Darwin, Twyla Tharp och Michael Crichton fann sin inspiration och produktivitet genom att träna sinnet på olika sätt.

"Att göra två ting samtidigt
är att göra ingenting."

Det är en rejäl känga till
mångsysslande, eller hur?

Den tillskrivs ofta den romerske
författaren Pubilius Syrus,

men ni vet hur det brukar vara;
han sa det förmodligen aldrig.

Men det jag vill veta är om det stämmer.

Självklart stämmer det när man
menar mejlande vid middagsbordet,

sms bakom ratten eller kanske att
live-twittra från ett TED Talk.

Men jag vill mena att när
det gäller viktiga saker

är två, tre eller till och
med fyra saker samtidigt

precis vad vi borde satsa på.

Titta bara på Albert Einstein.

1905 publicerade han fyra enastående
vetenskapliga uppsatser.

En av dem handlade om Brownsk rörelse.

Den innehöll empiriska bevis
för atomens existens

och den grundläggande matematiken bakom
större delen av den finansiella ekonomin.

En annan handlade om
den speciella relativitetsteorin.

Ytterligare en om fotoelektrisk effekt.

Det är så solpaneler fungerar,
så den är bra.

Han fick Nobelpriset för den.

Den fjärde presenterade en
teori som ni kanske har hört talas om:

E = mc².

Så berätta för mig varför man
inte ska göra flera saker samtidigt.

Att jobba samtidigt

med Brownisk rörelse, relativitetsteori
och fotoelektrisk effekt

är förstås inte samma slags mångsysslande

som att Snapchatta medan
man tittar på "Westworld".

Väldigt olika saker.

Och Einstein, tja, Einstein...
Han är Einstein.

Han är unik.

Men beteendemönstret
som Einstein uppvisade

är inte alls unikt.

Det är väldigt vanligt hos
mycket kreativa människor,

både konstnärer och forskare,

och jag skulle vilja namnge det:

långsamt mångsysslande.

Långsamt mångsysslande kan låta bakvänt.

Det jag beskriver

är att ha flera projekt på gång samtidigt

och hoppa fram och tillbaka
mellan dem som man vill

eller behöver.

Anledningen till att det känns bakvänt

är att vi är vana vid att ta till
mångsysslande som en nödlösning.

Vi har bråttom, vi vill
göra allt på en gång.

Om vi var villiga att sakta
ner mångsysslandet

skulle vi kanske upptäcka
att det fungerar utmärkt.

För sextio år sedan påbörjade den
unga psykologen Bernice Eiduson

ett långt forskningsprojekt

om personligheten och arbetsvanorna

hos fyrtio framstående forskare.

Einstein var redan död,

men fyra av hennes
studieobjekt fick Nobelpriset,

bland annat Linus Pauling
och Richard Feynman.

Forskningen pågick i decennier,

den fortsatte faktiskt efter
professor Eidusons egen död.

Och en av frågorna den besvarade var:

"Varför kan vissa forskare fortsätta
producera så framstående verk

hela livet ut?"

Vad är det för speciellt
med dessa människor?

Är det deras personlighet,
deras kunskaper,

deras dagliga rutiner? Vad?

Mönstret som kunde skönjas var tydligt
och säkert överraskande för vissa.

De främsta forskarna
bytte hela tiden ämne.

De växlade mellan olika ämnen

i sina hundra första
publicerade forskningsarbeten.

Vill ni gissa hur ofta?

Tre gånger?

Fem gånger?

Nej, de mest kreativa forskarna
bytte i genomsnitt ämne

43 gånger i sina 100
första forskningsarbeten.

Det verkar som hemligheten med att
vara kreativ är att göra många saker

fast långsamt.

Eidusons forskning visar att vi
måste återta mångsysslandet

och påminna oss om hur
kraftfullt det kan vara.

Och hon är inte den enda som sett detta.

Olika forskare

som använt olika metoder för att
studera väldigt kreativa människor

har sett att de ofta
har flera pågående projekt

på samma gång.

De är också mycket mer benägna att
ha seriösa hobbies än resten av oss.

Kreativa människor sysslar alltid
med långsamt mångsysslande.

Varför?

Jag tror att det finns tre skäl.

Det första är enklast.

Kreativitet uppstår ofta när man tar en
idé från dess ursprungliga kontext

och flyttar den någon annanstans.

Det är lättare att tänka utanför gränserna

om man flyttar sig mellan olika områden.

Ett exempel är det
ursprungliga Heureka-tillfället.

Arkimedes brottas med ett svårt problem

och inser plötsligt

att han kan lösa det med hjälp
av vattnets förflyttning.

Och om man får tro historien

får han idén när han tar ett bad.

Han sätter sig i badet och ser
vattennivån stiga och sjunka.

Och om det inte är mångsysslande att
lösa ett problem medan man badar

vet inte jag vad som är det.

Den andra anledningen till
att mångsysslande fungerar

är att god kunskap om en sak

ofta kan hjälpa dig att göra något annat.

Alla idrottare kan berätta om
fördelarna med en crosstrainer.

Det är möjligt att träna
hjärnan på samma sätt.

För några år sedan valde forskarna
slumpmässigt ut 18 läkarstudenter

och skrev in dem på en kurs
vid Philadelphias konstmuseum

där de fick lära sig att kritisera
och analysera konstverk.

I slutet av kursen

jämfördes studenterna med en kontrollgrupp

från de övriga läkarstudenterna.

Och de som gått konstkursen

hade blivit avsevärt bättre
på att utföra uppgifter

som att diagnosticera ögonsjukdomar
genom att analysera fotografier.

De hade blivit bättre ögonläkare.

Så om vi vill bli bättre på det vi gör

borde vi kanske ägna tid åt något annat

även om de två områdena
verkar lika åtskilda

som oftalmologi och konsthistoria.

Och om ni vill ha ett exempel på detta...

Ska vi välja något mindre
skrämmande än Einstein? Okej.

Michael Crichton, skaparen av
"Jurassic Park" och "Cityakuten".

På 1970-talet utbildade
han sig först till läkare,

men sedan skrev han böcker

och regisserade den
första "Westworld"-filmen.

Men mindre känt är

att han också skrev facklitteratur

om konst, medicin och programmering.

1995 skördade han frukterna
av all denna variation

genom att skriva världens mest
kommersiellt framgångsrika bok.

Och världens mest kommersiellt
framgångsrika teveserie.

Och världens mest kommersiellt
framgångsrika film.

1996 gjorde han samma sak igen.

Det finns ett tredje skäl till

att långsamt mångsysslande kan
hjälpa oss att lösa våra problem.

Det kan hjälpa oss när vi kör fast.

Det går inte på en sekund.

Föreställ er känslan av
att lösa ett korsord

och inte kunna lista ut svaret,

därför att fel svar
sitter fast i tankarna.

Lösningen är enkel:
gå bara och gör något annat.

Ni vet, byt ämne, byt sammanhang.

Det felaktiga svaret glöms bort

och lämnar plats så att
rätt svar kan dyka upp.

Men i den mer långsamma
tidtabellen som intresserar mig

är det mycket allvarligare att köra fast.

Du får inga pengar till din forskning.

Cellodlingarna vill inte växa,
raketerna kraschar.

Ingen vill publicera din fantasyroman
om en skola för trollkarlar.

Eller också hittar du bara inte
lösningen på problemet du jobbar med.

Och att köra fast på det viset
innebär blockering, stress,

kanske till och med depression.

Men om du har ett annat roligt,
utmanande projekt att jobba med

är låsningen bara ett tillfälle
att göra något annat.

Alla kör fast ibland,
till och med Albert Einstein.

Tio år efter det mirakulösa
året jag berättade om

jobbade Einstein med sin
allmänna relativitetsteori,

hans största prestation.

Och han var utmattad.

Så han bytte till ett enklare problem.

Han lade fram idén om
stimulerad strålningsemission,

vilket, som ni kanske vet,
är SER i ordet LASER.

Så han lägger den teoretiska
grunden för laserstrålen

och medan han gör det

växlar han till relativitetsteorin
och känner sig uppfriskad.

Han ser vad teorin antyder:

att universum inte är statiskt.

Det utvidgas.

Det är en så förbluffande tanke

att det tar åratal innan
Einstein kan tro det själv.

Om man kör fast

och får igång forskningen om laserstrålar

är man inte så illa ute.

(Skratt)

Det är grejen med långsamt mångsysslande.

Jag säger inte att det kommer
att förvandla er till Einstein.

Jag säger inte ens att det
förvandlar er till Michael Crichton.

Men det är ett kraftfullt sätt
att organisera vår kreativitet.

Det finns dock ett problem.

Hur förhindrar vi att alla de här
projekten blir för mycket för oss?

Hur håller vi ordning på alla idéer?

Här är en enkel och praktisk lösning

från den duktiga amerikanska
koreografen Twyla Tharp.

De senaste decennierna har hon

suddat ut gränserna, blandat
genrer, vunnit priser,

dansat till musik av alla
från Philip Glass till Billy Joel.

Hon har skrivit tre böcker.

Hon är en långsam mångsysslare, så klart.

Hon säger: "Man måste vara allting.

Varför utesluta något?

Man måste vara allt."

Och Tharps metod

för att förhindra att alla
dessa projekt blir för mycket

är enkel.

Hon ger varje projekt en stor kartong

och skriver projektets namn på sidan.

I kartongen lägger hon DVD-filmer
och böcker, tidningsurklipp,

teaterprogram, saker,

allt som inspirerat hennes kreativitet.

Och hon skriver:

"Kartongen innebär att jag inte
behöver oroa mig för att glömma något.

En av de största rädslorna
hos en kreativ person

är att en strålande idé ska tappas bort

för att den inte skrevs ned
och lades på ett säkert ställe.

Jag oroar mig inte för det.

För jag vet var den finns.

Alltihop ligger i kartongen."

Man kan sköta många
idéer på det här viset,

antingen i riktiga kartonger eller
i en digital version av dem.

Så jag vill uppmana er

att anamma det långsamma
mångsysslandets konst.

Inte för att ni har bråttom

utan för att ni inte har bråttom alls.

Och jag vill ge er ett sista exempel,

mitt favoritexempel.

Charles Darwin.

En man vars långsamt lunkande
mångsysslande är så förbluffande

att jag behöver ett diagram
för att förklara det för er.

Vi vet vad Darwin gjorde
vid olika tidpunkter,

för kreativitetsforskarna
Howard Gruber och Sara Davis

har analyserat hans dagböcker
och anteckningar.

När han slutade skolan vid arton års ålder

var han först intresserad
av två ämnesområden;

zoologi och geologi.

Det dröjde inte länge förrän han blev
naturforskare ombord på HMS Beagle.

Det är skeppet som under fem år seglade

överallt i södra halvklotets hav,

stannade på Galápagosöarna och
färdades genom Indiska oceanen.

Ombord på "Beagle" började
han studera korallreven.

Det är en stark samverkan
mellan hans två intressen,

zoologi och geologi,

och det får honom att tänka
på långsamma processer.

Men när han kommer hem från resan

vidgas hans intresseområden
ytterligare: psykologi, botanik;

och under resten av sitt liv

rör han sig fram och tillbaka
mellan dessa ämnesområden.

Han överger aldrig något
av dem helt och hållet.

1837 börjar han arbeta med
två väldigt intressanta projekt.

Det ena handlar om daggmaskar.

Det andra är en liten anteckningsbok
som han ger titeln

"The transmutation of species."

Sedan börjar Darwin studera
mitt ämnesområde, ekonomi.

Han läser en bok av
ekonomen Thomas Malthus

och upplever ett heureka-tillfälle.

Plötsligt slår det honom hur arter
långsamt kan växa fram och utvecklas

genom en process där den
bäst anpassade överlever.

Han inser det och skriver ner allt,

varje viktig detalj i evolutionsteorin,

i den där anteckningsboken.

Men så dyker ett nytt projekt upp.

Hans son William föds.

Ett naturexperiment rakt
framför hans ögon,

möjligheten att observera
ett spädbarns utveckling.

Så Darwin börjar genast anteckna.

Han jobbar förstås
fortfarande med evolutionsteorin

och spädbarnets utveckling.

Men samtidigt

inser han att han inte
vet tillräckligt om taxonomi.

Så han börjar studera det.

Han ägnar till sist åtta år åt
att bli världens främsta expert

på havstulpaner.

Sedan kommer "Det naturliga urvalet."

Han fortsätter arbeta på boken
hela livet, men avslutar den aldrig.

"Om arternas uppkomst"
publiceras till sist,

tjugo år efter att Darwin
skrev ner grunderna.

Sedan kommer "Människans härkomst",
en kontroversiell bok

Och så boken om det mänskliga
spädbarnets utveckling.

Den som han fick inspiration till
när han såg sin son William

krypa framför honom på vardagsrumsgolvet.

När den boken publicerades
var William 37 år gammal.

Och under hela den här tiden

arbetar Darwin med daggmaskar.

Han fyller biljardrummet med daggmaskar
i krukor som täcks med glaslock.

Han lyser på dem
för att se om de reagerar.

Han håller en het eldgaffel intill
dem för att se om de rör sig.

Han tuggar tobak och ...

(Blåser)

Han blåser på maskarna för att
se om de har något luktsinne.

Han spelar till och med
fagott för daggmaskarna.

Jag vill gärna föreställa mig den
här framstående mannen

när han är trött eller stressad,

eller orolig för hur boken
"Människans härkomst" ska tas emot

Du och jag kanske loggar in
på Facebook eller slår på teven.

Men Darwin gick in i biljardrummet
för att slappna av

genom att intensivt studera daggmaskar.

Och därför är det passande att
ett av hans sista stora verk

är "Daggmaskarnas betydelse
för mullbildningen."

(Skratt)

Den boken arbetade han med i 44 år.

Vi lever inte på 1800-talet längre.

Jag tror inte att någon av
oss kan hålla på med

våra kreativa eller
vetenskapliga projekt i 44 år.

Men vi kan lära oss något av de
framstående långsamma mångsysslarna.

Från Einstein och Darwin till
Michael Crichton och Twyla Tharp.

Den moderna världen
verkar ge oss ett val.

Om vi inte tänker hoppa snabbt
mellan webbläsarens fönster

måste vi bli eremiter

och fokusera på en sak
medan vi utesluter allt annat.

Jag anser att det är ett falskt problem.

Vi kan få mångsysslande att fungera,

och släppa loss vår
medfödda kreativitet.

Vi behöver bara sakta ner.

Så...

Gör en lista över dina projekt.

Lägg undan telefonen.

Hämta ett par kartonger.

Och sätt igång.

Tack så mycket.

(Applåder)