Nigel Marsh: Hur man får ihop livspusslet

Nigel Marsh säger att livspusslet är alltför viktigt för att man ska lägga det i arbetsgivarens händer. På TEDxSydney visar Marsh en idealdag med balans mellan familjetid, egentid och produktivitet - och ger lite uppmuntran för att få det att hända.

Jag tänkte att jag skulle

börja med en enkel önskan.

Jag skulle vilja att ni alla

pausar ett ögonblick,

ni eländiga veklingar,

och ser över er miserabla existens.

(Skratt)

Det var rådet som

Sankt Benedikt gav sina något häpna anhängare

på 400-talet.

Det var det rådet jag bestämde mig för att personligen följa

när jag fyllde 40.

Fram till dess hade jag varit den klassiska karriäristen -

jag åt för mycket, drack för mycket,

arbetade för hårt,

och försummade familjen.

Så jag bestämde mig för att försöka

vända på livet.

Jag bestämde i synnerhet att

jag skulle försöka ta tag i den där grejen

med livspusslet.

Så jag klev av från arbetslivet,

och tillbringade ett år hemma

med min fru och fyra småbarn.

Men allt jag lärde mig om livspusslet

under det året

var att jag tyckte det var rätt så enkelt

att balansera arbete och liv

när jag inte hade något arbete.

(Skratt)

Inte någon särskilt användbar förmåga,

särskilt inte när pengarna tar slut.

Så jag började jobba igen,

och jag har tillbringat sju år sedan dess

kämpandes med, studerandes

och skrivandes om livspusslet.

Och jag har fyra observationer

som jag vill dela med er idag.

Den första är,

att om samhället ska göra några framsteg när det gäller detta,

så behöver vi en ärlig debatt.

Men problemet är

att så många människor snackar så mycket skit

om livspusslet.

Alla diskussioner om flextid

eller ledigt klädda fredagar

eller pappaledighet,

de döljer bara kärnfrågan,

som är

att vissa jobb och vissa karriärval

är fundamentalt inkompatibla

med att vara meningsfullt engagerad

på vardaglig nivå

med en ung familj.

Det första steget mot att lösa vilket problem som helst

är att erkänna verkligheten i situationen du är i.

Verkligheten i samhället vi lever i

är att det finns tusentals och åter tusentals

människor där ute

som lever sina liv i tyst, skrikande desperation,

där de arbetar länge och hårt

med arbeten som de avskyr

för att kunna köpa saker de inte behöver

för att imponera på människor de inte tycker om.

(Skratt)

(Applåder)

Min åsikt är, att gå till jobbet på fredag i jeans och T-shirt

är inte riktigt att komma till pudelns kärna.

(Skratt)

Den andra observationen

är att vi behöver inse sanningen

att regeringar och företag

inte kommer att lösa den här frågan åt oss.

Vi måste sluta titta utanför oss själva;

det är upp till oss som individer

att ta kontroll och ansvar

för det liv vi vill leva.

Om du inte utformar ditt liv,

kommer någon annan att göra det åt dig,

och du kommer kanske inte att gilla

deras bild av balans.

Det är särskilt viktigt --

det här finns väl inte på webben, i så fall får jag sparken --

det är särskilt viktigt

att du aldrig lägger din livskvalitet

i händerna på ett kommersiellt företag.

Jag talar inte bara om de dåliga företagen --

själsslakterierna, som jag kallar dem.

(Skratt)

Jag talar om alla företag.

För kommersiella företag

är designade

för att få ut så mycket av dig

som de bara kan.

Det ligger i deras natur, i deras DNA,

det är det de gör --

även de goda företagen med de bästa avsikterna.

Å ena sidan,

att ha dagis på arbetsplatsen

är underbart och upplyst.

Å andra sidan är det en mardröm;

för det innebär bara att du tillbringar mer tid på det förbannade kontoret.

Vi måste ta ansvar

för att sätta och upprätthålla

de gränser vi vill ha i våra liv.

Den tredje observationen är

att vi måste vara försiktiga

med den tidsram vi väljer

för att bedöma vår balans.

Innan jag gick tillbaka till jobbet

efter mitt år hemma,

satte jag mig

och skrev ner

en detaljerad steg för steg-beskrivning

av den perfekt balanserade dagen

som jag strävade efter.

Och den såg ut så här:

Vakna utvilad

efter en god natts sömn.

Ha sex.

Gå ut med hunden.

Äta frukost med min fru och mina barn.

Ha sex igen.

(Skratt)

Köra barnen till skolan på väg till jobbet.

Jobba tre timmar.

Sporta med en vän på lunchen.

Jobba tre timmar till.

Träffa några kompisar på puben för en drink.

Kör hem och ät middag

med fru och barn.

Meditera en halvtimme.

Ha sex.

Gå ut med hunden. Ha sex igen.

Gå i säng.

(Applåder)

Hur ofta tror ni jag har en sån dag?

(Skratt)

Vi måste vara realistiska.

Man kan inte göra allt det på en dag.

Vi behöver utvidga tidsramen

som vi använder för att bedöma balansen i våra liv,

men vi måste utvidga den

utan att trilla i den där

"Jag kommer ha ett liv när jag går i pension,

när barnen har flyttat hemifrån,

när frun har lämnat mig, min hälsa sviker,

och jag inte har några vänner eller intressen kvar"-fällan.

(Skratt)

En dag är för kort tid, efter pensionen är för långt fram.

Det måste finnas ett mellanting.

En fjärde observation:

Vi behöver närma oss balans

på ett balanserat sätt.

En vän hälsade på mig förra året --

hon har inget emot att jag berättar detta -- en vän hälsade på mig förra året

och sa "Nigel, jag har läst din bok,

och jag inser att mitt liv är helt obalanserat.

Det domineras helt av arbete.

Jag jobbar tio timmar om dagen, pendlar två timmar.

Alla mina förhållanden har kraschat.

Det finns inget i mitt liv

förutom mitt jobb.

Så jag har bestämt mig för att skärpa mig och reda ut det.

Jag började på ett gym"

(Skratt)

Jag menar inte att retas,

men att vara en vältränad kontorsråtta som jobbar tio timmar om dagen

är inte mer balanserat, bara mer vältränat.

(Skratt)

Hur bra motion än kan vara,

så finns det andra delar i livet.

Den intellektuella sidan, den känslomässiga sidan,

den andliga sidan.

Och för att vara balanserade,

tror jag vi måste ta hand om

alla de sidorna --

inte bara göra 50 situps.

Det kan verka avskräckande.

För folk säger, "För helsike, jag har inte tid att bli vältränad;

du vill ju att jag ska gå i kyrkan och ringa min mamma"

Och jag förstår.

Jag förstår verkligen hur det kan vara avskräckande.

Men något som hände för ett par år sedan

gav mig ett nytt perspektiv.

Min fru, som är någonstans i publiken idag,

ringde mig på kontoret

och sa "Nigel, du måste hämta vår yngste son",

Harry, "från skolan".

För hon behövde vara någon annanstans med de andra tre barnen den kvällen.

Så jag åkte från jobbet en timme tidigare

och hämtade Harry vid skolans grind.

Vi promenerade till parken,

gungade lite, lekte några fåniga lekar.

Sedan gick vi till ett café,

åt pizza och drack te,

innan vi gick hemåt,

jag badade honom

och satte på honom hans Batman-pyjamas.

Sedan läste jag för honom, ett kapitel

ur Roald Dahl's "James och jättepersikan".

Sedan lade jag honom, bäddade ner honom,

kysste honom på pannan och sa "Godnatt kompis",

och gick ut ur hans rum.

När jag var på väg ut ur rummet,

sa han "Pappa?" och jag svarade "Ja kompis?"

Han fortsatte "Pappa, det här har varit den bästa dagen

i mitt liv, nånsin".

Jag hade inte gjort något,

inte tagit honom till Disney World eller köpt ett Playstation.

Min poäng är

att små saker har betydelse.

Att vara mer balanserad

innebär inte något omstörtande i ditt liv.

Med den minsta investering

på rätt ställe,

kan du radikalt förändra kvaliteten i dina relationer

och kvaliteten i ditt liv.

Och än mer, jag tror

det kan förändra samhället.

För om tillräckligt många gör det,

så kan vi förändra samhällets definition av framgång

från den idiotiskt förenklade bilden

att den som har mest pengar när han dör vinner,

till en mer tankfull och balanserad definition

av hur ett vällevt liv ser ut.

Och det, tror jag,

är en idé värd att sprida.

(Applåder)