Är du en givare eller en tagare?

På varje arbetsplats finns det tre grundläggande personlighetstyper: givare, tagare och matchare. Organisationspsykologen Adam Grant förklarar dessa typer och ger enkla strategier för att främja en kultur av generositet och för att hindra egennyttiga anställda från att ta mer än sin andel.

Jag vill att ni ser er om
i rummet en stund

och försöker hitta
den mest paranoida personen här.

(Skratt)

Sedan vill jag att ni pekar
på den personen.

(Skratt)

Okej, gör inte det.

(Skratt)

Som organisationspsykolog

är jag ofta på arbetsplatser,

och jag ser paranoia överallt.

Paranoia orsakas av personer
som jag kallar "tagare".

Tagare är egennyttiga
i sitt samspel med andra.

Allt handlar om vad du kan göra för mig.

Motsatsen är en givare.

Det är nån som närmar sig
de flesta interaktioner med frågan,

"Vad kan jag göra för dig?"

Jag ville ge er chansen
att fundera över er egen stil.

Alla har stunder av givande och tagande.

Din stil är hur du oftast behandlar
de flesta människor,

ditt standardläge.

Jag har ett kort test

för att kolla om du är
mer givare eller tagare,

och du kan göra det direkt.

[Narcissistprovet]

[Steg 1: Ägna en stund
åt att tänka på dig själv.]

(Skratt)

[Steg 2: Om du kom till steg 2,
är du inte narcissist.]

(Skratt)

Detta är det enda jag säger idag
som inte backas upp av data,

men jag är övertygad om att ju längre
det tar för dig att skratta åt den,

desto mer bör vi oroa oss
för att du är en tagare.

(Skratt)

Alla tagare är förstås inte narcissister.

En del är helt enkelt givare
som blivit brända för ofta.

Det finns också en annan sorts tagare,
som vi inte ska prata om idag,

och det är psykopaten.

(Skratt)

Men jag var nyfiken på
hur vanliga dessa extremer är,

så jag kartlade över 30 000 personer
i olika branscher

i olika kulturer i världen.

Och jag upptäckte att de flesta
är precis i mitten

mellan givare och tagare.

De valde den tredje stilen, "matchning".

Är du en matchare vill du balansera
mellan att ge och ta:

tjänster och gentjänster - jag gör något
för dig om du gör något för mig.

Och det verkar vara
ett tryggt levnadssätt.

Men är det det mest effektiva
och produktiva levnadssättet?

Svaret på den frågan
är ett mycket tydligt ...

kanske.

(Skratt)

Jag undersökte dussintals organisationer,

tusentals människor.

Jag lät ingenjörer mäta sin produktivitet.

(Skratt)

Jag studerade läkarstudenters betyg -

till och med försäljares avkastning.

(Skratt)

Och upptäckte, lite oväntat,

att de som presterade sämst
på alla jobb var givarna.

Ingenjörerna som fick minst jobb gjort

var de som gjorde fler tjänster
än de fick tillbaka.

De var så upptagna
med att göra andras jobb,

att deras tid och energi tog slut
innan de kunde slutföra sitt eget.

På läkarlinjen fanns
de lägsta betygen hos de studenter

som mest höll med om påståenden som,

"Jag älskar att hjälpa andra,"

vilket antyder att läkaren du bör lita på

är den som började läkarlinjen
utan önskan att hjälpa någon.

(Skratt)

Och inom försäljning
sågs den lägsta avkastningen

hos de mest generösa försäljarna.

Jag kontaktade faktiskt
en av de försäljarna

som hade väldigt hög givarpoäng.

Och jag frågade,"Varför är du
så värdelös på ditt jobb? -"

Jag frågade inte riktigt så, men -

(Skratt)

"Hur mycket kostar generositet
inom försäljning?"

Och han sa, "Jag bryr mig
så mycket om mina kunder,

att jag aldrig skulle sälja
någon av våra skitprodukter."

(Skratt)

Så, av ren nyfikenhet,

hur många av er ser er själva
mer som givare än tagare eller matchare?

Räck upp en hand.

Ok, det hade varit fler
innan vi pratade om dessa data.

Men det visar sig faktiskt
att det finns en knorr på detta,

för givare är ofta självuppoffrande,

men de förbättrar sina organisationer.

Vi har gedigen bevisning -

många, många studier

som tittat på frekvensen av givarbeteende

som finns i ett lag
eller i en organisation -

och ju oftare folk hjälper,
delar med sig av sin kunskap

och ger mentorskap,

desto bättre går det
för organisationerna på alla sätt:

högre vinster, kundnöjdhet,
lägre personalomsättning -

till och med lägre driftskostnader.

Så givare använder mycket tid
till att hjälpa andra människor

och förbättra laget,

och sedan tar de, tyvärr,
skada längs vägen.

Jag vill prata om vad som krävs

för att bygga kulturer där givare
faktiskt ges chansen att lyckas.

Så jag undrade, om givare presterar sämst,

vilka presterar bäst?

Låt mig börja med de goda nyheterna:
Det är inte tagarna.

Tagare tenderar att klättra snabbt,
men också falla snabbt på de flesta jobb.

Och de faller på grund av matcharna.

Om du är en matchare tror du på
"öga för öga" - en rättvis värld.

Så när du träffar en tagare,

känner du att det är ditt uppdrag

att straffa skiten ur den personen.

(Skratt)

På så vis segrar rättvisan.

De flesta personer är matchare.

Det innebär att om du är en tagare,

så kommer det ikapp dig till slut;

som man bäddar får man ligga.

Så den logiska slutsatsen är:

Det måste vara matcharna
som presterar bäst.

Men så är det inte.

På alla jobb,

i alla organisationer jag studerat,
kommer även de bästa resultaten

från givarna.

Det här är data jag samlat ihop
från hundratals försäljare,

uppföljning av intäkter.

Det man kan se är att givarna
går åt båda hållen.

De är i majoritet bland de
som har lägst intäkter,

men också högst intäkter.

Samma mönster gäller
för ingenjörers produktivitet

och läkarstudenters betyg.

Givare är överrepresenterade
i botten och i toppen

av varje mätetal för framgång
som jag kan följa.

Detta väcker frågan:

Hur skapar vi en värld
där fler av givarna får briljera?

Jag vill prata om hur det görs,

inte bara i affärsvärlden, men också
i ideella organisationer, skolor,

till och med regeringar.

Är ni redo?

(Jubel)

Jag skulle göra det ändå,
men jag uppskattar entusiasmen.

(Skratt)

Det första som är avgörande

är att inse att givarna
är de mest värdefulla personerna,

men om de inte är försiktiga
så blir de utbrända.

Så man måste skydda givarna runt sig.

Jag lärde mig en strålande läxa om det
från tidningen Fortunes bästa nätverkare.

Det är killen, inte katten.

(Skratt)

Han heter Adam Rifkin.

En mycket framgångsrik serieentreprenör

som använder massor av sin tid
åt att hjälpa människor.

Hans hemliga vapen är femminuterstjänsten.

Adam sa, "Du behöver inte vara
moder Teresa eller Gandhi

för att vara givare.

Du behöver bara hitta små sätt
att ge stort värde

till andra människors liv."

Det kan vara så enkelt som att presentera

två personer som kan dra nytta av
att känna varandra.

Det kan vara att dela med sig
av sin kunskap eller ge feedback.

Eller till och med något
så enkelt som att säga,

"Vet du, jag ska försöka lista ut

om jag kan hitta någon
vars arbete gått obemärkt förbi."

Dessa femminuterstjänster är avgörande

för att hjälpa givare att sätta gränser
och skydda sig själva.

Det andra som gör skillnad

om du vill ha en kultur
där givare lyckas,

är att du behöver en kultur
där normen är att be om hjälp;

där folk frågar mycket.

Det här känns kanske
väldigt träffande för en del av er.

[Så du måste alltid vara givaren
i dina relationer?]

(Skratt)

Det man ser med framgångsrika givare

är att de inser att det är okej
att vara mottagare också.

Leder man en organisation
kan man förenkla det.

Göra det enklare för folk att be om hjälp.

Ett par kollegor och jag
studerade sjukhus.

Vi upptäckte att på vissa våningar
bad sköterskorna ofta om hjälp,

och på andra våningar väldigt lite.

Det som utmärkte de våningar
där man ofta bad om hjälp,

där det var normen,

var att det fanns en sköterska
vars enda jobb det var

att hjälpa andra sköterskor på enheten.

När den rollen fanns,

sa sköterskorna, "Det är inte pinsamt,
inte sårbart att be om hjälp -

det uppmuntras faktiskt."

Att be om hjälp är inte bara viktigt
för framgången och välmåendet hos givarna.

Det är också avgörande
för att få fler att agera som givare,

eftersom datan säger

att 75 till 90 procent
av allt givande i organisationer

startar med en fråga.

Men många frågar inte.

De vill inte verka inkompetenta,

de vet inte vart de ska vända sig,
de vill inte belasta andra.

Men om ingen nånsin ber om hjälp,

så får man många frustrerade givare,

som skulle älska att kliva fram och bidra,

om de bara visste vem
som behövde det, och hur.

Men jag tror att det viktigaste,

om man vill bygga en kultur
av framgångsrika givare,

är att vara noggrann med vem
man släpper in i laget.

Jag tänkte, att vill man ha en kultur
av produktiv generositet,

så bör man anställa ett gäng givare.

Men förvånansvärt nog upptäckte jag
att det inte funkar så -

att den negativa påverkan
en tagare har på kulturen,

vanligtvis är 2-3 gånger större
än givarens positiva påverkan.

Tänk på det så här:

Ett ruttet äpple kan förstöra hela korgen,

men ett bra ägg är inte ett helt dussin.

Jag vet inte vad det betyder -

(Skratt)

men jag hoppas att ni vet.

Nej, släpper man in
en enda tagare i laget,

så ser man att givarna slutar hjälpa.

De säger, "Jag omges av ormar och hajar.

Varför skulle jag bidra?

Om man däremot tar in en givare i laget

får man inte en explosion av generositet.

Folk säger oftare,

"Bra! Den personen kan göra vårt jobb."

Effektiv rekrytering och testning
och teambuilding

handlar inte om att få in givarna;

det handlar om att sålla ut tagarna.

Om man lyckas med detta,

har man till slut givare och matchare.

Givarna är generösa,

för de behöver inte oroa sig
för konsekvenserna.

Och det fina med matcharna
är att de följer normen.

Så hur fångar man upp en tagare
innan det är för sent?

Vi är faktiskt rätt så dåliga
på att lista ut vem som är tagare,

särskilt utifrån första intrycket.

Det finns ett personlighetsdrag
som förvirrar oss.

Det kallas trevlighet,

en stor personlighetsgrej
inom alla kulturer.

Trevliga människor är varma och vänliga,
de är snälla, de är artiga.

Man hittar många av dem i Kanada -

(Skratt)

Där de faktiskt hade en tävling

om att hitta på en kanadensisk slogan

och fylla i, "Så kanadensisk som ..."

Jag trodde att vinnaren skulle vara

"Så kanadensisk som lönnsirap,"
eller, "... ishockey."

Men nej, kanadensarna röstade fram
sin nya nationella slogan -

Jag skojar inte -

"Så kanadensisk som möjligt
under omständigheterna."

(Skratt)

De av er som är väldigt trevliga,

eller kanske lite kanadensiska,

ni fattar detta direkt.

Hur kan jag säga att jag är en sak,

när jag hela tiden anpassar mig
för att göra andra nöjda?

Otrevliga människor gör inte det.

De är mer kritiska, skeptiska, utmanande,

och mycket mer benägna
än sina kamrater att läsa juridik.

(Skratt)

Det är inget skämt,
det är faktiskt empiriska fakta.

(Skratt)

Jag antog alltid
att trevliga personer är givare

och att otrevliga personer är tagare.

Men sedan samlades datan in,

och jag förvånades över bristen
på korrelation mellan egenskaperna,

för det visade sig
att trevlighet och otrevlighet

är din yttre fasad:

Hur trevligt är det
att interagera med dig?

Medan givande och tagande
handlar mer om inre motiv:

Vilka är dina värderingar?
Vilka är dina avsikter?

Om du vill bedöma människor
på ett korrekt sätt,

måste du komma till stunden
som alla konsulter i salen väntar på,

och rita en fyrfältare.

(Skratt)

De trevliga givarna hittar man lätt:

de säger ja till allt.

De otrevliga tagarna
upptäcker man också snabbt,

trots att man kanske
kallar dem något annat.

(Skratt)

Vi glömmer lätt bort de andra två.

Det finns otrevliga givare
i våra organisationer.

Det finns folk som är
tvära och hårda på ytan

men som under ytan
har fokus på andras välbefinnande.

Eller som en ingenjör sa,

"Å, otrevliga givare -

som nån med ett dåligt gränssnitt
men bra operativsystem."

(Skratt)

Om det är till någon hjälp.

(Skratt)

Otrevliga givare

är de mest undervärderade personerna
i våra organisationer,

för det är de som ger
den kritiska feedback

som ingen vill höra
men som alla behöver höra.

Vi behöver värdera
dessa människor mycket högre

snarare än att avfärda dem tidigt

och säga "Hm, lite stickig,

måste vara en självisk tagare."

Den andra kombinationen vi glömmer

är den dödliga - den trevliga tagaren,
också känd som fejkaren.

Det är personen som är trevlig mot dig

och som sedan hugger dig i ryggen.

(Skratt)

Mitt favoritsätt att fånga upp
dessa personer under intervjuer

är att ställa frågan,

"Kan du nämna fyra personer

vars karriärer
du fundamentalt har förbättrat?"

Tagarna ger dig fyra namn,

och alla kommer vara
mer inflytelserika än de själva,

för tagare är bra på att slicka uppåt
och sparka neråt.

Givare är mer benägna att ge namn
på folk som är lägre i rang än dem,

som inte har lika mycket makt,

som inte kan gagna dem.

Och som ni alla vet så kan man säga
en hel del om någon

genom att se på
hur de behandlar sin servitör

eller sin taxichaufför.

Så om vi gör detta bra,

om vi kan sålla bort tagarna,

om vi kan göra det okej att be om hjälp,

om vi kan skydda givarna från utbrändhet

och göra det okej för dem
att sträva efter sina egna mål,

samtidigt som de försöker hjälpa andra,

så kan vi faktiskt förändra
hur folk definierar framgång.

Istället för att säga
att det handlar om att vinna tävlingen,

kommer folk inse att framgång
mer handlar om att bidra.

Jag tror att det bästa sättet att lyckas

är att hjälpa andra att lyckas.

Och om vi kan sprida den tron,

kan vi faktiskt vända upp och ner

på paranoian.

Det finns ett ord för det.

Det heter "pronoia."

Pronoia är den galna tron

att andra människor
konspirerar för ditt välbefinnande.

(Skratt)

Att de går omkring bakom din rygg

och säger fantastiska saker om dig.

Det bästa med en givarkultur
är att det inte är en vanföreställning -

det är verklighet.

Jag vill leva i en värld
där givare lyckas,

och jag hoppas att ni
vill hjälpa mig att skapa den.

Tack.

(Applåder)