Om mänsklighet

Chris Abani berättar historier om människor: människor som trotsar soldater. Människor som visar medlidande. Människor som är mänskliga och som kräver sin mänsklighet tillbaka. Det är "ubuntu," säger han: Jag kan bara vara mänsklig
om du reflekterar min mänsklighet tillbaka.

Min strävan är...

att ständigt finna nya sätt
att nedteckna för att återberätta,

att dela och att dokumentera berättelser
om människor, bara vanliga människor.

Berättelser som bjuder på omvandling,
som tangerar det översinnliga,

men som aldrig är sentimentala,

som aldrig bortser
från det mörkaste i oss.

Därför att jag verkligen tror
att vi aldrig är så vackra

som när vi är som fulast.

För att det är precis i det ögonblicket
som vi verkligen visar oss själva.

Som Chris sa är jag uppväxt i Nigeria

med en hel generation - på 80-talet -
av studenter som protesterade

mot en militär diktatur,
som slutligen har upphört.

Så det var inte bara jag,
vi var en hel generation.

Men vad jag har kommit att inse

är att världen aldrig kan räddas
av storslagna messianska gester,

men av den enkla summan av lätta, mjuka,
nästan osynliga handlingar i medkänsla,

vardagliga handlingar av medkänsla.

I Sydafrika har de ett begrepp
som heter Ubuntu.

Ubuntu stammar ur en filosofi som säger;

jag kan bara vara mänsklig
om du reflekterar

min mänsklighet tillbaka.

Men om du är mer som jag,
min mänsklighet är mer som ett fönster.

Jag ser det egentligen inte,
jag noterar det inte

förrän det syns, ni vet,
typ en död insekt på fönstret.

Då plötsligt ser jag det
och det är, i regel, aldrig bra.

Det är typisk sett i trafiken när jag svär

åt någon som försöker
köra sin bil och dricka kaffe

och skicka e-post och skriva anteckningar.

Så det Ubuntu egentligen säger

är att det inte är möjligt för oss
att vara mänskliga utan andra människor.

Det är egentligen väldigt enkelt,
men väldigt komplicerat.

Så, jag tänkte att jag skulle börja
med några berättelser.

Jag bör berätta om enastående människor,

så jag tänkte börja med min mor.

(Skratt)

Och hon var också mörk.

Min mor var engelska.

Mina föräldrar möttes
i Oxford på 50-talet,

och min mor flyttade till Nigeria.

Hon var 1,57 lång, väldigt livlig
och väldigt engelsk.

Så här engelsk är min mor -
eller var, hon har nyss gått bort.

Hon kom till Kalifornien,
till Los Angeles, på besök,

och vi åkte till Malibu,
till hennes besvikelse.

(Skratt)

Sen åkte vi till en fiskrestaurang,

och vi fick Chad,
surfarsnubben, som servitör.

Han kom fram och min mor sa,

"Har ni några specialiteter, unge man?"

Och Chad svarar, "Visst, typ,
vi har sån här, typ, lax,

som är, typ, rullad, typ,
i wasabi, typ, skorpa.

Den är helball."

Och min mor vände sig till mig och sa,

"Vad talar han för språk?"

(Skratt)

Jag svarade "engelska, mamma."

och hon skakade på huvudet och sa,

"Åh dessa amerikaner.

Vi gav dem ett språk,
varför använder de det inte?"

(Skratt)

Så, den här kvinnan, som konverterade
från Engelska kyrkan

till katolicismen när hon
gifte sig med min far -

och det finns ingen mer rabiat
än en konverterad katolik -

beslutade sig för att undervisa
på den nigerianska landsbygden,

särskilt bland igbokvinnor,

i Billings ovulationsmetod,

vilken var den enda preventivmetoden
Katolska kyrkan godkände.

Men hon talade inte så bra igbo.

Så jag fick följa med för att översätta.

Jag var sju.

(Skratt)

Så, här har vi de här kvinnorna,

som inte talar om sin mens
med sina äkta män,

och så har vi mig, som säger
"Nå, men hur ofta har du mens?"

(Skratt)

Och, "Har du märkt av några flytningar?"

(Skratt)

Och, "Hur svullen är din vulva?"

(Skratt)

Hon skulle aldrig ha sett sig själv
som en feminist,

min mor, men hon sa alltid,

"Allt som en man kan göra, kan jag fixa."

(Applåder)

Och när min far beklagade sig
över situationen,

där hon tar med sig en sjuårig grabb

för att lära ut preventivmetoder, ni vet,

han brukade säga,
"Åh, du gör honom till -

du lär honom hur det är att vara kvinna."

Min mor svarade, "Någon måste göra det."

(Skratt)

Den här kvinnan - under Biafrakriget,

vi fastnade i kriget.

Det var min mor och fem små barn.

Det tar henne ett år, genom flyktingläger
efter flyktingläger,

att ta sig till ett flyg
att lämna landet med.

I varenda flyktingläger var hon tvungen
att tvinga undan soldater

som ville göra min bror Mark,
som var nio,

till en barnsoldat.

Kan ni föreställa er
den här kvinnan som är 1,57

trotsa män, med vapen,
som vill döda oss?

Under hela det året,

grät min mor aldrig, inte en enda gång.

Men när vi var i Lissabon,
på flygplatsen,

på väg att flyga till England,

såg en kvinna min mor
i den här klänningen,

som hade tvättats så många gånger
att den var i det närmaste genomskinlig,

med fem till synes väldigt hungriga barn,

och kom för att fråga vad som hade hänt.

Hon berättade för kvinnan,

som tömde sin resväska

och gav min mor alla sina kläder,

och hennes barns leksaker till oss,
vilket de inte gillade, men -

(Skratt)

det var den enda gången hon grät.

Jag minns att flera år senare,
jag skrev om min mor,

och jag frågade henne,
"Varför grät du då?"

Och hon svarade,
"Du vet, man kan stålsätta sig

mot alla sorters problem,
all sorts skräck.

Men en enkel vänlig handling
från en främling

får en att rämna."

Efter kriget lade
de gamla kvinnorna i min fars by

varje död människas namn på minnet

och de sjöng sorgesånger, med namnen i.

Sorgesånger så melankoliska att de bränns.

Och de sjöng dem bara
när de planterade riset,

som om de sådde de dödas hjärtan

i riset.

Men när det var skördetid,

sjöng de glädjerika sånger,

som innehöll namnen på alla barn

som hade fötts det året.

Och vid nästa sådd,
när de sjöng sorgesången,

så tog de bort så många namn från de döda

som motsvarade de människor som fötts.

På det här sättet skapade dessa kvinnor
en stor förvandling, vacker förvandling.

Visste ni att före folkmordet i Rwanda

så var ordet för våldtäkt
och ordet för äktenskap samma ord.

Men idag är det kvinnor
som återuppbygger Rwanda.

Visste ni också
att när apartheid var över,

när den nya regeringen gick in
i parlamentsbyggnaderna,

så fanns det inga damtoaletter i huset?

Vilket skulle kunna indikera att apartheid

var helt och hållet en mansaffär.

Vad det här vill säga är,
att trots skräcken, och trots döden,

så räknas kvinnor egentligen aldrig.

Deras mänsklighet tycks aldrig
spela oss någon större roll.

När jag växte upp i Nigeria -

jag borde inte säga Nigeria,
det är för generellt,

men i Afikpo, igbodelen
av det land jag kommer ifrån -

så fanns det ritualer för unga män.

Män lärdes att vara män
på de sätt vi inte är kvinnor,

det är väsentligen vad det är.

Och många ritualer innebar dödande,
dödande av små djur,

som blev större, så när jag blev 13 -

och, egentligen, var det logiskt,
det var ett jordbrukssamhälle,

någon måste döda djuren,

det fanns ingen affär
där man kunde köpa kängurubiff -

så när jag fyllde 13,
så var det min tur att döda en get.

Och jag var den här udda, känsliga ungen,
som inte riktigt klarade det,

men jag måste göra det.

Och jag skulle göra det ensam.

Men en vän till mig,
som hette Emmanuel,

som var mycket äldre än jag,

som varit barnsoldat under Biafrakriget,

beslutade sig för att följa med mig.

Vilket liksom kändes bra,

för att han hade sett mycket.

När jag växte upp
brukade han berätta historier

om hur han brukade bajonettera människor,

och hur deras inälvor föll ut,
men de fortsatte att springa.

Så, den här killen följer med mig.

Och jag vet inte om ni nånsin
har hört en get, eller sett en -

de låter som människor,

det är därför

man kallar tragedier "getsång".

Min vän Brad Kessler säger
att vi inte blev mänskliga

förrän vi började hålla getter.

Hursomhelst, en gets ögon
är som ett barns ögon.

När jag försökte döda geten,
utan att klara det,

så böjer sig Emmanuel ner,
lägger handen över munnen på geten,

täcker dess ögon,
så att jag inte behövde möta dem,

medan jag dödade geten.

Det verkade inte vara så stort,
för den här killen som sett så mycket,

som måste ha sett dödandet av en get som

en så vardaglig händelse

att han hade det inom sig
att försöka skydda mig.

Jag var en mes.

Jag grät jättelänge.

Och efteråt, sa han ingenting.

Han bara satt där
och såg mig gråta i en timme.

Och sen sa han,

"Det kommer alltid att vara svårt,
men om du gråter så här varje gång,

så kommer du att dö av brustet hjärta.

Vet med dig att det ibland räcker med

att veta att det är svårt."

Allt det här pratandet om getter
påminner mig om får,

och inte på bra sätt.

(Skratt)

Jag är född två dagar efter jul.

Så när jag växte upp
fick jag tårta och så,

men jag fick aldrig några presenter,
för att jag var född två dagar efter jul.

Så jag var kanske nio, min morbror
hade precis kommit hem från Tyskland,

och vi hade en katolsk präst på besök,

min mamma bjöd honom på te.

Och min morbror frågar plötsligt,
"Var är Chris presenter?"

Och min mamma sa,
"Prata inte om det inför gäster."

Men han ville desperat visa
att han precis hade kommit tillbaka,

så han kallade på mig, och han sa,

"Gå in i sovrummet, mitt sovrum.

Ta precis vad du vill ha ur resväskan.

Det är din födelsedagspresent."

Han tänkte nog att jag skulle ta
en bok eller en tröja,

men jag hittade ett uppblåsbart får.

(Skratt)

Jag blåste upp det
och sprang in i vardagsrummet,

med mitt finger på helt fel ställe,

jag vevade runt det här surrande fåret

och min mor såg ut att kunna dö av chock.

(Skratt)

Och Fader McGetrick var helt oberörd,

rörde bara i teet, såg på min mor och sa,

"Det är okej Daphne, jag är skotte."

(Skratt)

(Applåder)

Under mina sista dagar i fängelse,
de sista 18 månaderna,

var min cellkompis - under det sista året,
första året av de sista 18 månaderna -

han var 14 år gammal.

Namnet var John James,

och på den tiden,
om en familjemedlem begick brott,

så höll militären en som lösen

tills familjemedlemmen angav sig själv.

Här hade vi en fjortonåring i en dödscell.

Alla som satt i dödscell
var inte politiska fångar.

Det fanns några
riktigt dåliga människor där.

Han hade smugglat in två serietidningar,
två serietidningar -

"Spindelmannen" och "X-Men."

Han var besatt.

Och när han tröttnade på att läsa dem

började han lära männen
i dödscellerna att läsa,

med dessa serietidningar.

Jag minns kväll efter kväll,

hur dessa män lät,
dessa hårdhudade kriminella,

ihopkrypna runt John James,
när de läste "Ta den du, Spindel!"

(Skratt)

Det var otroligt.

Jag var väldigt orolig.

Han visste inte vad dödscell betydde.

Jag hade varit där två gånger,

och var väldigt rädd
för att jag skulle dö.

Och han brukade skratta, och säga,

"Kom igen nu, vi kommer ut."

Jag brukade fråga, "Hur vet du det?"

Och han svarade,
"Åh, djungeltrumman sa det."

De dödade honom.

De handfängslade honom vid en stol,

de spikade fast hans penis i ett bord
med en 15 cm spik,

och lämnade honom sedan
att blöda till döds.

Det var så jag hamnade i isoleringscell,
för att jag visade mina känslor.

Runt omkring oss, överallt,
finns det sådana människor.

Igbofolket brukade säga
att de byggde sina egna gudar.

De samlades som ett samhälle,

och de uttryckte en önskan.

Och deras önskan togs till en präst,

som letade rätt på ett rituellt objekt,

och lämpliga offer gjordes,

och helgedomen byggdes för guden.

Men om guden blev bråkig
och började begära mänskliga offer

förstörde igbofolket guden.

De slog ner helgedomen

och de slutade nämna gudens namn.

Det var så de kom
att återta sin mänsklighet.

Varje dag bygger alla vi här gudar

som har blivit alldeles vildvuxna,

och det är dags att vi börjar slå ner dem

och glömma deras namn.

Det behövs inte något storslaget.

Allt som krävs är att vi ser
bland oss, varje dag -

de få av oss som kan se -
är omgivna av människor

precis som de jag har berättat om.

Några av er finns i det här rummet,
fantastiska människor,

som erbjuder oss alla en spegelbild
av vår egen mänsklighet.

Jag vill avsluta med en dikt
av den amerikanska poeten Lucille Clifton.

Dikten heter "Libation"
och tillägnas min vän Vusi

som sitter i publiken någonstans.

"Dryckesoffer,

North Carolina, 1999.

Jag erbjuder denna gin till denna mark.

Jag föreställer mig
en gammal man som gråter här,

utanför förmannens synfält.

Han trycker sin tunga genom ett hål

där hans tand skulle vara,
om han var hel.

Det smärtar i det tomrum
där hans tand skulle vara,

där hans mark skulle vara,

hans hus, hans fru, hans son,
hans vackra dotter.

Han stryker sorgen från sitt ansikte,

och för sitt törstiga finger
till sin törstiga tunga,

och känner smaken av salt.

Jag ropar ett namn som kunde vara hans.

Det här är för dig, gamle man.

Denna gin, denna salta jord."

Tack.

(Applåder)