WEBVTT

00:00:00.070 --> 00:00:02.100
Min strävan är...

00:00:02.100 --> 00:00:05.150
att ständigt finna nya sätt
att nedteckna för att återberätta,

00:00:05.150 --> 00:00:10.880
att dela och att dokumentera berättelser
om människor, bara vanliga människor.

00:00:10.880 --> 00:00:15.230
Berättelser som bjuder på omvandling,
som tangerar det översinnliga,

00:00:15.230 --> 00:00:17.010
men som aldrig är sentimentala,

00:00:17.010 --> 00:00:21.000
som aldrig bortser
från det mörkaste i oss.

00:00:21.000 --> 00:00:25.020
Därför att jag verkligen tror
att vi aldrig är så vackra

00:00:25.020 --> 00:00:26.530
som när vi är som fulast.

00:00:26.530 --> 00:00:31.880
För att det är precis i det ögonblicket
som vi verkligen visar oss själva.

00:00:32.800 --> 00:00:35.000
Som Chris sa är jag uppväxt i Nigeria

00:00:35.000 --> 00:00:39.550
med en hel generation - på 80-talet -
av studenter som protesterade

00:00:39.550 --> 00:00:42.790
mot en militär diktatur, 
som slutligen har upphört.

00:00:43.380 --> 00:00:46.250
Så det var inte bara jag,
vi var en hel generation.

NOTE Paragraph

00:00:46.250 --> 00:00:48.000
Men vad jag har kommit att inse

00:00:48.000 --> 00:00:52.750
är att världen aldrig kan räddas
av storslagna messianska gester,

00:00:52.750 --> 00:01:00.200
men av den enkla summan av lätta, mjuka,
nästan osynliga handlingar i medkänsla,

00:01:00.200 --> 00:01:01.990
vardagliga handlingar av medkänsla.

00:01:04.350 --> 00:01:07.650
I Sydafrika har de ett begrepp
som heter Ubuntu.

00:01:08.070 --> 00:01:10.540
Ubuntu stammar ur en filosofi som säger;

00:01:10.540 --> 00:01:14.050
jag kan bara vara mänsklig
om du reflekterar

00:01:14.050 --> 00:01:16.160
min mänsklighet tillbaka.

00:01:16.160 --> 00:01:20.000
Men om du är mer som jag,
min mänsklighet är mer som ett fönster.

00:01:20.000 --> 00:01:22.460
Jag ser det egentligen inte,
jag noterar det inte

00:01:22.460 --> 00:01:25.580
förrän det syns, ni vet, 
typ en död insekt på fönstret.

00:01:25.580 --> 00:01:29.500
Då plötsligt ser jag det
och det är, i regel, aldrig bra.

00:01:29.500 --> 00:01:31.600
Det är typisk sett i trafiken när jag svär

00:01:32.000 --> 00:01:35.620
åt någon som försöker
köra sin bil och dricka kaffe

00:01:35.620 --> 00:01:38.560
och skicka e-post och skriva anteckningar.

00:01:39.000 --> 00:01:42.000
Så det Ubuntu egentligen säger

00:01:42.000 --> 00:01:47.130
är att det inte är möjligt för oss
att vara mänskliga utan andra människor.

00:01:47.130 --> 00:01:50.370
Det är egentligen väldigt enkelt,
men väldigt komplicerat.

NOTE Paragraph

00:01:50.370 --> 00:01:53.100
Så, jag tänkte att jag skulle börja
med några berättelser.

00:01:53.100 --> 00:01:55.380
Jag bör berätta om enastående människor,

00:01:55.380 --> 00:01:57.360
så jag tänkte börja med min mor.

00:01:58.000 --> 00:01:59.090
(Skratt)

00:01:59.090 --> 00:02:01.000
Och hon var också mörk.

00:02:01.000 --> 00:02:02.240
Min mor var engelska.

00:02:02.240 --> 00:02:04.290
Mina föräldrar möttes
i Oxford på 50-talet,

00:02:04.290 --> 00:02:06.000
och min mor flyttade till Nigeria.

00:02:06.000 --> 00:02:09.960
Hon var 1,57 lång, väldigt livlig
och väldigt engelsk.

00:02:09.960 --> 00:02:13.840
Så här engelsk är min mor -
eller var, hon har nyss gått bort.

00:02:13.840 --> 00:02:16.970
Hon kom till Kalifornien,
till Los Angeles, på besök,

00:02:16.970 --> 00:02:19.670
och vi åkte till Malibu,
till hennes besvikelse.

00:02:19.670 --> 00:02:21.300
(Skratt)

00:02:21.300 --> 00:02:23.470
Sen åkte vi till en fiskrestaurang,

00:02:23.470 --> 00:02:26.000
och vi fick Chad,
surfarsnubben, som servitör.

00:02:26.000 --> 00:02:28.230
Han kom fram och min mor sa,

00:02:28.230 --> 00:02:30.430
"Har ni några specialiteter, unge man?"

00:02:30.430 --> 00:02:34.190
Och Chad svarar, "Visst, typ,
vi har sån här, typ, lax,

00:02:34.190 --> 00:02:37.240
som är, typ, rullad, typ,
i wasabi, typ, skorpa.

00:02:37.240 --> 00:02:38.880
Den är helball."

00:02:39.430 --> 00:02:41.250
Och min mor vände sig till mig och sa,

00:02:41.250 --> 00:02:42.900
"Vad talar han för språk?"

00:02:42.900 --> 00:02:44.430
(Skratt)

00:02:44.430 --> 00:02:45.860
Jag svarade "engelska, mamma."

00:02:45.860 --> 00:02:47.480
och hon skakade på huvudet och sa,

00:02:47.480 --> 00:02:48.780
"Åh dessa amerikaner.

00:02:48.790 --> 00:02:51.600
Vi gav dem ett språk,
varför använder de det inte?"

00:02:51.600 --> 00:02:54.517
(Skratt)

NOTE Paragraph

00:02:58.270 --> 00:03:02.670
Så, den här kvinnan, som konverterade
från Engelska kyrkan

00:03:02.670 --> 00:03:05.000
till katolicismen när hon
gifte sig med min far -

00:03:05.000 --> 00:03:08.000
och det finns ingen mer rabiat
än en konverterad katolik -

00:03:08.000 --> 00:03:12.000
beslutade sig för att undervisa
på den nigerianska landsbygden,

00:03:12.000 --> 00:03:14.000
särskilt bland igbokvinnor,

00:03:14.000 --> 00:03:16.000
i Billings ovulationsmetod,

00:03:16.000 --> 00:03:20.000
vilken var den enda preventivmetoden
Katolska kyrkan godkände.

00:03:20.000 --> 00:03:24.000
Men hon talade inte så bra igbo.

00:03:24.000 --> 00:03:26.000
Så jag fick följa med för att översätta.

00:03:26.960 --> 00:03:28.000
Jag var sju.

00:03:28.000 --> 00:03:29.000
(Skratt)

00:03:29.000 --> 00:03:31.000
Så, här har vi de här kvinnorna,

00:03:31.000 --> 00:03:34.490
som inte talar om sin mens
med sina äkta män,

00:03:34.500 --> 00:03:38.000
och så har vi mig, som säger
"Nå, men hur ofta har du mens?"

00:03:38.000 --> 00:03:39.080
(Skratt)

00:03:39.080 --> 00:03:41.000
Och, "Har du märkt av några flytningar?"

00:03:41.000 --> 00:03:42.000
(Skratt)

00:03:42.000 --> 00:03:44.640
Och, "Hur svullen är din vulva?"

00:03:44.640 --> 00:03:47.561
(Skratt)

00:03:49.560 --> 00:03:52.190
Hon skulle aldrig ha sett sig själv
som en feminist,

00:03:52.190 --> 00:03:55.490
min mor, men hon sa alltid,

00:03:55.490 --> 00:03:58.000
"Allt som en man kan göra, kan jag fixa."

00:03:58.000 --> 00:04:00.928
(Applåder)

00:04:05.000 --> 00:04:10.000
Och när min far beklagade sig
över situationen,

00:04:10.000 --> 00:04:12.000
där hon tar med sig en sjuårig grabb

00:04:12.000 --> 00:04:13.950
för att lära ut preventivmetoder, ni vet,

00:04:13.950 --> 00:04:16.000
han brukade säga, 
"Åh, du gör honom till -

00:04:16.010 --> 00:04:18.000
du lär honom hur det är att vara kvinna."

00:04:18.000 --> 00:04:20.000
Min mor svarade, "Någon måste göra det."

00:04:20.000 --> 00:04:21.600
(Skratt)

NOTE Paragraph

00:04:21.600 --> 00:04:24.320
Den här kvinnan - under Biafrakriget,

00:04:25.000 --> 00:04:27.000
vi fastnade i kriget.

00:04:27.000 --> 00:04:30.000
Det var min mor och fem små barn.

00:04:30.000 --> 00:04:33.000
Det tar henne ett år, genom flyktingläger
efter flyktingläger,

00:04:33.000 --> 00:04:36.110
att ta sig till ett flyg 
att lämna landet med.

00:04:37.460 --> 00:04:40.940
I varenda flyktingläger var hon tvungen
att tvinga undan soldater

00:04:40.940 --> 00:04:43.850
som ville göra min bror Mark,
som var nio,

00:04:43.850 --> 00:04:45.320
till en barnsoldat.

00:04:45.320 --> 00:04:47.570
Kan ni föreställa er
den här kvinnan som är 1,57

00:04:47.570 --> 00:04:50.000
trotsa män, med vapen,
som vill döda oss?

00:04:51.700 --> 00:04:53.000
Under hela det året,

00:04:53.000 --> 00:04:56.000
grät min mor aldrig, inte en enda gång.

00:04:56.000 --> 00:04:58.000
Men när vi var i Lissabon,
på flygplatsen,

00:04:58.000 --> 00:05:00.000
på väg att flyga till England,

00:05:00.000 --> 00:05:03.680
såg en kvinna min mor
i den här klänningen,

00:05:03.700 --> 00:05:07.350
som hade tvättats så många gånger
att den var i det närmaste genomskinlig,

00:05:07.350 --> 00:05:10.000
med fem till synes väldigt hungriga barn,

00:05:10.000 --> 00:05:12.000
och kom för att fråga vad som hade hänt.

00:05:12.000 --> 00:05:13.460
Hon berättade för kvinnan,

00:05:13.470 --> 00:05:15.370
som tömde sin resväska

00:05:15.370 --> 00:05:18.650
och gav min mor alla sina kläder,

00:05:18.650 --> 00:05:21.940
och hennes barns leksaker till oss,
vilket de inte gillade, men -

00:05:21.940 --> 00:05:22.970
(Skratt)

00:05:22.970 --> 00:05:24.560
det var den enda gången hon grät.

00:05:24.560 --> 00:05:27.020
Jag minns att flera år senare,
jag skrev om min mor,

00:05:27.020 --> 00:05:29.360
och jag frågade henne,
"Varför grät du då?"

00:05:29.580 --> 00:05:32.600
Och hon svarade,
"Du vet, man kan stålsätta sig

00:05:32.600 --> 00:05:35.940
mot alla sorters problem,
all sorts skräck.

00:05:35.940 --> 00:05:40.000
Men en enkel vänlig handling
från en främling

00:05:40.000 --> 00:05:42.000
får en att rämna."

NOTE Paragraph

00:05:46.210 --> 00:05:50.650
Efter kriget lade
de gamla kvinnorna i min fars by

00:05:50.650 --> 00:05:53.340
varje död människas namn på minnet

00:05:55.460 --> 00:06:00.000
och de sjöng sorgesånger, med namnen i.

00:06:00.000 --> 00:06:03.170
Sorgesånger så melankoliska att de bränns.

00:06:03.630 --> 00:06:06.580
Och de sjöng dem bara
när de planterade riset,

00:06:06.580 --> 00:06:08.770
som om de sådde de dödas hjärtan

00:06:08.770 --> 00:06:10.020
i riset.

00:06:10.440 --> 00:06:12.440
Men när det var skördetid,

00:06:12.440 --> 00:06:14.690
sjöng de glädjerika sånger,

00:06:14.690 --> 00:06:16.660
som innehöll namnen på alla barn

00:06:16.660 --> 00:06:18.490
som hade fötts det året.

00:06:19.620 --> 00:06:23.000
Och vid nästa sådd,
när de sjöng sorgesången,

00:06:23.000 --> 00:06:26.000
så tog de bort så många namn från de döda

00:06:26.000 --> 00:06:28.530
som motsvarade de människor som fötts.

00:06:28.760 --> 00:06:36.240
På det här sättet skapade dessa kvinnor
en stor förvandling, vacker förvandling.

NOTE Paragraph

00:06:37.440 --> 00:06:40.590
Visste ni att före folkmordet i Rwanda

00:06:40.590 --> 00:06:44.540
så var ordet för våldtäkt
och ordet för äktenskap samma ord.

00:06:46.250 --> 00:06:50.700
Men idag är det kvinnor
som återuppbygger Rwanda.

00:06:51.270 --> 00:06:53.290
Visste ni också
att när apartheid var över,

00:06:53.290 --> 00:06:56.000
när den nya regeringen gick in
i parlamentsbyggnaderna,

00:06:56.000 --> 00:06:59.270
så fanns det inga damtoaletter i huset?

00:06:59.270 --> 00:07:01.290
Vilket skulle kunna indikera att apartheid

00:07:01.290 --> 00:07:03.320
var helt och hållet en mansaffär.

00:07:04.000 --> 00:07:08.760
Vad det här vill säga är,
att trots skräcken, och trots döden,

00:07:08.760 --> 00:07:11.000
så räknas kvinnor egentligen aldrig.

00:07:11.610 --> 00:07:15.580
Deras mänsklighet tycks aldrig
spela oss någon större roll.

NOTE Paragraph

00:07:17.550 --> 00:07:18.980
När jag växte upp i Nigeria -

00:07:18.980 --> 00:07:21.460
jag borde inte säga Nigeria, 
det är för generellt,

00:07:21.460 --> 00:07:24.590
men i Afikpo, igbodelen
av det land jag kommer ifrån -

00:07:24.590 --> 00:07:27.890
så fanns det ritualer för unga män.

00:07:27.890 --> 00:07:31.420
Män lärdes att vara män
på de sätt vi inte är kvinnor,

00:07:31.420 --> 00:07:33.000
det är väsentligen vad det är.

00:07:33.000 --> 00:07:37.300
Och många ritualer innebar dödande,
dödande av små djur,

00:07:37.300 --> 00:07:39.540
som blev större, så när jag blev 13 -

00:07:39.540 --> 00:07:42.580
och, egentligen, var det logiskt,
det var ett jordbrukssamhälle,

00:07:42.580 --> 00:07:44.000
någon måste döda djuren,

00:07:44.000 --> 00:07:47.000
det fanns ingen affär
där man kunde köpa kängurubiff -

00:07:47.000 --> 00:07:52.000
så när jag fyllde 13,
så var det min tur att döda en get.

00:07:52.570 --> 00:07:56.400
Och jag var den här udda, känsliga ungen,
som inte riktigt klarade det,

00:07:56.400 --> 00:07:58.520
men jag måste göra det.

00:07:58.520 --> 00:08:00.120
Och jag skulle göra det ensam.

00:08:00.120 --> 00:08:02.000
Men en vän till mig,
som hette Emmanuel,

00:08:02.000 --> 00:08:04.000
som var mycket äldre än jag,

00:08:04.000 --> 00:08:06.000
som varit barnsoldat under Biafrakriget,

00:08:06.000 --> 00:08:08.829
beslutade sig för att följa med mig.

00:08:08.830 --> 00:08:12.330
Vilket liksom kändes bra,

00:08:12.330 --> 00:08:13.990
för att han hade sett mycket.

00:08:13.990 --> 00:08:16.180
När jag växte upp
brukade han berätta historier

00:08:16.180 --> 00:08:18.170
om hur han brukade bajonettera människor,

00:08:18.170 --> 00:08:21.150
och hur deras inälvor föll ut,
men de fortsatte att springa.

00:08:21.870 --> 00:08:24.000
Så, den här killen följer med mig.

00:08:24.210 --> 00:08:27.190
Och jag vet inte om ni nånsin
har hört en get, eller sett en -

00:08:27.190 --> 00:08:29.260
de låter som människor,

00:08:29.260 --> 00:08:30.260
det är därför

00:08:30.260 --> 00:08:32.980
man kallar tragedier "getsång".

00:08:32.980 --> 00:08:37.110
Min vän Brad Kessler säger
att vi inte blev mänskliga

00:08:37.110 --> 00:08:39.740
förrän vi började hålla getter.

00:08:40.290 --> 00:08:44.000
Hursomhelst, en gets ögon
är som ett barns ögon.

00:08:44.000 --> 00:08:46.600
När jag försökte döda geten,
utan att klara det,

00:08:46.600 --> 00:08:51.000
så böjer sig Emmanuel ner,
lägger handen över munnen på geten,

00:08:51.000 --> 00:08:54.530
täcker dess ögon,
så att jag inte behövde möta dem,

00:08:54.530 --> 00:08:56.320
medan jag dödade geten.

00:08:57.360 --> 00:09:01.000
Det verkade inte vara så stort,
för den här killen som sett så mycket,

00:09:01.000 --> 00:09:04.080
som måste ha sett dödandet av en get som

00:09:04.080 --> 00:09:05.910
en så vardaglig händelse

00:09:05.910 --> 00:09:09.380
att han hade det inom sig
att försöka skydda mig.

00:09:11.390 --> 00:09:12.460
Jag var en mes.

00:09:12.460 --> 00:09:15.110
Jag grät jättelänge.

00:09:15.110 --> 00:09:16.740
Och efteråt, sa han ingenting.

00:09:16.740 --> 00:09:19.180
Han bara satt där
och såg mig gråta i en timme.

00:09:19.180 --> 00:09:21.000
Och sen sa han,

00:09:21.000 --> 00:09:26.000
"Det kommer alltid att vara svårt,
men om du gråter så här varje gång,

00:09:26.000 --> 00:09:28.000
så kommer du att dö av brustet hjärta.

00:09:28.680 --> 00:09:31.700
Vet med dig att det ibland räcker med

00:09:31.700 --> 00:09:34.000
att veta att det är svårt."

00:09:36.430 --> 00:09:39.000
Allt det här pratandet om getter
påminner mig om får,

00:09:39.000 --> 00:09:41.000
och inte på bra sätt.

00:09:41.000 --> 00:09:43.000
(Skratt)

NOTE Paragraph

00:09:43.000 --> 00:09:47.610
Jag är född två dagar efter jul.

00:09:47.610 --> 00:09:50.400
Så när jag växte upp
fick jag tårta och så,

00:09:50.400 --> 00:09:54.320
men jag fick aldrig några presenter,
för att jag var född två dagar efter jul.

00:09:54.650 --> 00:09:58.090
Så jag var kanske nio, min morbror
hade precis kommit hem från Tyskland,

00:09:58.090 --> 00:10:01.000
och vi hade en katolsk präst på besök,

00:10:01.000 --> 00:10:03.800
min mamma bjöd honom på te.

00:10:03.800 --> 00:10:07.800
Och min morbror frågar plötsligt,
"Var är Chris presenter?"

00:10:07.800 --> 00:10:11.120
Och min mamma sa,
"Prata inte om det inför gäster."

00:10:11.120 --> 00:10:14.690
Men han ville desperat visa
att han precis hade kommit tillbaka,

00:10:14.690 --> 00:10:16.310
så han kallade på mig, och han sa,

00:10:16.310 --> 00:10:18.000
"Gå in i sovrummet, mitt sovrum.

00:10:18.000 --> 00:10:20.000
Ta precis vad du vill ha ur resväskan.

00:10:20.000 --> 00:10:21.950
Det är din födelsedagspresent."

00:10:21.950 --> 00:10:24.530
Han tänkte nog att jag skulle ta
en bok eller en tröja,

00:10:24.530 --> 00:10:27.000
men jag hittade ett uppblåsbart får.

00:10:27.000 --> 00:10:29.953
(Skratt)

00:10:33.000 --> 00:10:35.500
Jag blåste upp det
och sprang in i vardagsrummet,

00:10:35.500 --> 00:10:37.950
med mitt finger på helt fel ställe,

00:10:38.520 --> 00:10:41.770
jag vevade runt det här surrande fåret

00:10:41.770 --> 00:10:44.080
och min mor såg ut att kunna dö av chock.

00:10:44.080 --> 00:10:45.600
(Skratt)

00:10:46.000 --> 00:10:49.000
Och Fader McGetrick var helt oberörd,

00:10:49.000 --> 00:10:51.000
rörde bara i teet, såg på min mor och sa,

00:10:51.000 --> 00:10:54.000
"Det är okej Daphne, jag är skotte."

00:10:54.000 --> 00:10:56.000
(Skratt)

00:10:56.000 --> 00:10:58.965
(Applåder)

NOTE Paragraph

00:11:11.010 --> 00:11:16.000
Under mina sista dagar i fängelse,
de sista 18 månaderna,

00:11:16.000 --> 00:11:21.240
var min cellkompis - under det sista året,
första året av de sista 18 månaderna -

00:11:21.240 --> 00:11:23.530
han var 14 år gammal.

00:11:24.070 --> 00:11:26.000
Namnet var John James,

00:11:26.000 --> 00:11:30.290
och på den tiden,
om en familjemedlem begick brott,

00:11:30.290 --> 00:11:33.000
så höll militären en som lösen

00:11:33.000 --> 00:11:35.000
tills familjemedlemmen angav sig själv.

00:11:35.210 --> 00:11:37.970
Här hade vi en fjortonåring i en dödscell.

00:11:37.980 --> 00:11:40.560
Alla som satt i dödscell
var inte politiska fångar.

00:11:40.560 --> 00:11:43.000
Det fanns några
riktigt dåliga människor där.

00:11:43.000 --> 00:11:46.300
Han hade smugglat in två serietidningar,
två serietidningar -

00:11:46.300 --> 00:11:47.780
"Spindelmannen" och "X-Men."

00:11:47.780 --> 00:11:48.890
Han var besatt.

00:11:48.900 --> 00:11:51.460
Och när han tröttnade på att läsa dem

00:11:51.460 --> 00:11:55.210
började han lära männen
i dödscellerna att läsa,

00:11:55.210 --> 00:11:57.440
med dessa serietidningar.

00:11:57.440 --> 00:12:01.130
Jag minns kväll efter kväll,

00:12:01.130 --> 00:12:03.700
hur dessa män lät,
dessa hårdhudade kriminella,

00:12:03.710 --> 00:12:08.560
ihopkrypna runt John James,
när de läste "Ta den du, Spindel!"

00:12:08.560 --> 00:12:10.590
(Skratt)

00:12:10.590 --> 00:12:12.000
Det var otroligt.

00:12:13.000 --> 00:12:15.000
Jag var väldigt orolig.

00:12:15.000 --> 00:12:17.000
Han visste inte vad dödscell betydde.

00:12:17.000 --> 00:12:19.000
Jag hade varit där två gånger,

00:12:19.000 --> 00:12:21.690
och var väldigt rädd 
för att jag skulle dö.

00:12:21.690 --> 00:12:23.330
Och han brukade skratta, och säga,

00:12:23.330 --> 00:12:25.380
"Kom igen nu, vi kommer ut."

00:12:25.380 --> 00:12:27.580
Jag brukade fråga, "Hur vet du det?"

00:12:27.580 --> 00:12:30.000
Och han svarade,
"Åh, djungeltrumman sa det."

00:12:31.640 --> 00:12:33.480
De dödade honom.

00:12:34.610 --> 00:12:37.470
De handfängslade honom vid en stol,

00:12:37.470 --> 00:12:41.270
de spikade fast hans penis i ett bord
med en 15 cm spik,

00:12:42.390 --> 00:12:45.850
och lämnade honom sedan
att blöda till döds.

00:12:47.900 --> 00:12:53.510
Det var så jag hamnade i isoleringscell, 
för att jag visade mina känslor.

00:12:54.390 --> 00:12:59.770
Runt omkring oss, överallt,
finns det sådana människor.

NOTE Paragraph

00:13:00.510 --> 00:13:05.540
Igbofolket brukade säga
att de byggde sina egna gudar.

00:13:05.540 --> 00:13:08.320
De samlades som ett samhälle,

00:13:08.320 --> 00:13:10.420
och de uttryckte en önskan.

00:13:10.420 --> 00:13:12.930
Och deras önskan togs till en präst,

00:13:12.930 --> 00:13:15.300
som letade rätt på ett rituellt objekt,

00:13:15.300 --> 00:13:17.730
och lämpliga offer gjordes,

00:13:17.730 --> 00:13:20.120
och helgedomen byggdes för guden.

00:13:20.120 --> 00:13:25.600
Men om guden blev bråkig
och började begära mänskliga offer

00:13:25.600 --> 00:13:27.820
förstörde igbofolket guden.

00:13:28.300 --> 00:13:30.310
De slog ner helgedomen

00:13:30.310 --> 00:13:32.890
och de slutade nämna gudens namn.

00:13:33.800 --> 00:13:36.890
Det var så de kom
att återta sin mänsklighet.

00:13:36.890 --> 00:13:40.870
Varje dag bygger alla vi här gudar

00:13:40.880 --> 00:13:42.730
som har blivit alldeles vildvuxna,

00:13:42.730 --> 00:13:45.000
och det är dags att vi börjar slå ner dem

00:13:45.660 --> 00:13:47.420
och glömma deras namn.

00:13:48.390 --> 00:13:51.820
Det behövs inte något storslaget.

00:13:51.820 --> 00:13:55.660
Allt som krävs är att vi ser
bland oss, varje dag -

00:13:55.660 --> 00:13:58.720
de få av oss som kan se -
är omgivna av människor

00:13:58.720 --> 00:14:01.000
precis som de jag har berättat om.

NOTE Paragraph

00:14:01.000 --> 00:14:04.740
Några av er finns i det här rummet,
fantastiska människor,

00:14:04.740 --> 00:14:09.460
som erbjuder oss alla en spegelbild
av vår egen mänsklighet.

00:14:10.000 --> 00:14:15.640
Jag vill avsluta med en dikt
av den amerikanska poeten Lucille Clifton.

00:14:15.640 --> 00:14:20.130
Dikten heter "Libation"
och tillägnas min vän Vusi

00:14:20.130 --> 00:14:22.000
som sitter i publiken någonstans.

00:14:24.000 --> 00:14:26.000
"Dryckesoffer,

00:14:26.000 --> 00:14:29.750
North Carolina, 1999.

00:14:30.980 --> 00:14:35.000
Jag erbjuder denna gin till denna mark.

00:14:36.450 --> 00:14:39.650
Jag föreställer mig
en gammal man som gråter här,

00:14:39.650 --> 00:14:43.000
utanför förmannens synfält.

00:14:43.430 --> 00:14:46.900
Han trycker sin tunga genom ett hål

00:14:46.900 --> 00:14:50.000
där hans tand skulle vara,
om han var hel.

00:14:51.470 --> 00:14:55.990
Det smärtar i det tomrum
där hans tand skulle vara,

00:14:55.990 --> 00:14:58.330
där hans mark skulle vara,

00:14:58.330 --> 00:15:04.660
hans hus, hans fru, hans son,
hans vackra dotter.

00:15:06.640 --> 00:15:09.440
Han stryker sorgen från sitt ansikte,

00:15:09.440 --> 00:15:13.950
och för sitt törstiga finger
till sin törstiga tunga,

00:15:13.960 --> 00:15:16.460
och känner smaken av salt.

00:15:18.930 --> 00:15:21.000
Jag ropar ett namn som kunde vara hans.

00:15:21.930 --> 00:15:25.000
Det här är för dig, gamle man.

00:15:26.270 --> 00:15:30.000
Denna gin, denna salta jord."

00:15:30.630 --> 00:15:32.000
Tack.

00:15:32.000 --> 00:15:35.004
(Applåder)