Så har coronaviruset hanterats i den amerikanska och i den kinesiska kulturen

För att bekämpa covid-19 har länder infört nedstängning av städer, order om att stanna hemma och tvång på att bära ansiktsmask. Men reaktionerna på (och efterlevnaden av) reglerna har varit olika i öst och i väst. I ett samtal med Helen Waters, chefsintendent på TED, klarlägger Huang Hung, författare och förläggare, hur kulturella värden i USA och i Kina påverkat ländernas åtgärder mot utbrottet. Hon ger ett perspektiv på hur vi alla måste arbeta tillsammans för att stoppa pandemin.

Helen Waters: Huang,
det är trevligt att ses.

Tack för att du vill vara med.
Hur har 2020 varit?

Huang Hung: 2020 började helt normalt.

I januari reste jag till Paris,

gjorde en intervju inför modeveckan där.

Jag kom tillbaka till Beijing 22 januari

och märkte att läget var lite spänt.

Det gick många rykten.

Men jag har upplevt SARS

så jag blev inte så orolig.

23 januari bjöd jag hem
en vän från New York

som hade influensa

och vi åt middag tillsammans.

En annan vän kom också till mig

och flög nästa dag
till Australien på semester.

Så vi tog inte detta speciellt allvarligt

förrän allt stängdes ner.

HW: Det där har vi sett över hela världen.

Jag tror att en del fortfarande
har svårt att förstå omfattningen

av de de åtgärder Kina vidtog.

Jag menar: Vad är det vi inte förstår
om Kinas reaktion på det som hänt?

HH: Historiskt sett

är vi helt enkelt väldigt olika länder

när det kommer till kultur och historia.

Dessa två folk har två fullständigt olika
mänskliga erfarenheter.

Så för Kinas del

när det kommer en lockdown,

så accepterar människor det.

Människor accepterar det

för de tänker
att så skulle en god förälder göra.

Du vet, om ditt barn blir sjukt

lägger du honom i ett annat rum.

Du håller honom där
så inte de andra barnen blir sjuka.

Människor förväntar sig det av regeringen.

Men när det är utanför Kina, i USA,
då blir det ett stort problem

om vad som politiskt sett är rätt

och om det inkräktar
på den personliga friheten.

Så de problem man måste hantera
i ett demokratiskt samhälle

är problem man inte
behöver hantera i Kina.

Jag måste berätta om ett kinesiskt ord

som inte finns på något annat språk.

Det är ordet "guãi".

Det är vad du kallar ett barn

som lyssnar på sina föräldrar.

Jag tror att vårt folk är väldigt "guãi".

Vi har ett slags bild
av en auktoritär ledning

som kineserna alltid ser upp till

och som de förutsätter
kommer att vidta åtgärder

som de kommer att acceptera.

Hur mycket lidande det än innebär

tänker de: OK, om storebror säger
att det här måste göras,

då är det så.

Det visar verkligen att det finns
en annan mentalitet i KIna.

Kineserna har en annan mentalitet

än, låt säga, folk i Europa och i USA.

HW: Den känslan av kollektivt ansvar

finns nog inte alltid i vår kultur.

Samtidigt kan man, tycker jag,
ha sina dubier

om övervakning och dataintegritet.
Sådana saker.

Vad är lagom här?

Vad är rätt balans
mellan övervakning och frihet?

HH: Jag tror att i den här interneteran

är det någonstans mellan Kina och USA.

Jag tror att när man pratar
om individens frihet

kontra den gemensamma tryggheten

så måste det finnas en balans.

Baidus chef, Robin Li, har en gång sagt
om övervakning

att kineserna är villiga att ge upp
en del av individens rättigheter

i utbyte mot bekvämlighet.

Han blev faktiskt väldigt kritiserad
på sociala medier i Kina,

men jag tycker att han har rätt.

Kineser är villiga
att ge upp vissa rättigheter.

Till exempel

är vi kineser oftast väldigt stolta
över vårt betalningssystem

som innebär att man kan
gå vartsomhelst med sin iPhone

och betala allt.

Det räcker med en ansiktsscanning.

Jag tror det är det
som skrämmer amerikanerna från vettet.

Vi är fortfarande
i ett till hälften stängt läge i Kina.

Om du går nånstans
ska du skanna med en app

och knappa in ditt mobilnummer.

Appen säger då,
till exempel till vakten på varuhuset,

var du varit de senaste fjorton dagarna.

När jag berättade om det
för en amerikan

blev hon förfärad.

Hon tyckte att det var en kränkning
av den personliga integriteten.

Å andra sidan,

för mig som kines,

och som har bott i Kina
de senaste tjugo åren,

så även om jag förstår
den amerikanska mentaliteten,

är jag tillräckligt mycket kines
för att tänka: "Jag bryr mig inte".

"Det känns bättre att gå in i varuhuset

när jag vet att alla har scannats."

Jag tycker att
den individuella friheten

i en sådan här pandemi

faktiskt är riktigt meningslös.

Jag tycker att västvärlden
borde närma sig öst

och tänka på kollektivet
som en helhet

snarare än att bara tänka på
sig själv som individ.

HW: Den upptrappade retoriken
mellan USA och Kina

är oroande

för grejen är ju
att länderna hänger samman

vare sig man förstår sig på
globala produktionskedjor eller inte.

Vart tror du att vi är på väg?

HH: Det mest skrämmande
i den här situationen

är de nationalistiska strömningarna
på båda sidor i pandemin.

Men eftersom jag är optimist

tror jag att resultatet blir

att båda sidor förstår
att detta är en kamp

som hela mänskligheten måste vinna
tillsammans och inte en och en.

Trots retoriken

är den globala ekonomin så integrerad

att en splittring skulle bli
extremt dyr och smärtsam

för både USA och Kina.

HW: Det har också varit intressant

att följa den högljudda kritik
som Kina fått ta emot på sistone.

Till exempel har Kina kritiserats för
att ha tona ner antalet döda

förvisso,

och också för att ha försökt
demonisera Dr Li,

läkaren i Wuhan som först varnade
för coronaviruset.

Jag såg nyligen
en artikel i New York Times

att Weiboanvändare postade svar
på Dr Lis sista inlägg

som ett slags minnesord över honom.

De skrev till honom.

Det finns ungefär 870 000
svar, och antalet stiger,

på hans sista inlägg.

Ser du någon förändring i media?

Ser du någon förändring i attityden
mot ledningen i Kina

som skulle kunna få Kina
att vrida sig västerut

på samma sätt som USA behöver
vrida sig österut, mot Kinas modell?

HH: Olyckligtvis inte

för jag tror det finns ett sätt

för en auktoritär regim
och dess folk att kommunicera.

Den kvällen när Dr Li dog,

när det kungjordes att han var död,

fylldes sociala medier i Kina.

Även om han blev orättvist behandlad
som visselblåsare

fortsatte han att arbeta på sjukhuset

och försökte, som läkare,
rädda människoliv.

Och sedan dog han

för att han blev smittad.

Resultatet blev ilska och frustration

som kanaliserades

i hedrandet av en person

som man kände hade blivit
felbehandlad av regimen.

Domen

och den allmänna uppfattningen om:

"Vem är Dr Li?
Är han ond eller god?"

svängde plötsligt 180 grader.

Han gick från att vara en doktor
som betedde sig illa

till att bli hjälten som varnade folket.

Även under en auktoritär regim

finns en medvetenhet om opinionen.

Men å andra sidan,

när människor klagar
och när de hedrar Dr Li,

betyder det verkligen
att de vill ändra systemet?

Mitt svar är nej.

De tycker inte om det specifika beslutet,

men de vill inte ändra systemet.

Och en anledning till det är

att de aldrig någonsin upplevt
något annat system.

Detta är det system de känner till.

HW: Vad betyder "kasta wokpanna", Huang?

HH: "Kasta wokpanna" betyder
att skylla på någon annan.

Den som har ansvaret
är enligt kinesisk slang

den som bär en svart wokpanna.

Då blir man syndabock för något dåligt.

Trump började kalla det "kinesiskt virus",

"Wuhanvirus",

i ett försök att lägga ansvaret
för hela coronapandemin

på Kina.

Och då kastade kineserna tillbaka
wokpannan på amerikanerna.

Det var ett roligt skämt
på sociala medier i Kina

om att kasta wokpannor.

En video om wokpannekastande
aerobics blev viral.

HW: Men säg, Huang:

Du dansar också på TikTok, eller hur?

HH: Ja visst!

Jag gör mycket wokpannekastande
aerobics på TikTok.

HW: Ett möjligt positivt resultat
av allt detta är att det tydliggjort

några orättvisor i systemet,

några felaktigheter i vårt system.

Om vi är smarta kan vi skapa
ett nytt och bättre system.

HH: Ja. Jag tror att ett positivt resultat
av pandemin

är att vi inser

att mänskligheten
måste arbeta tillsammans

istället för att vi delar upp oss
efter ras, hudfärg

eller nationalitet.

Det här viruset gör inte
skillnad på människor;

om du är fattig eller rik,

viktig eller oansenlig,

eller din hudfärg eller nationalitet.

Detta är en tid att vara tillsammans

snarare än en tid att splittra världen

och att var och en kryper in
i sin egen nationalistiska bubbla.

HW: Det är en vacker tanke.

Huang Hung, tack
för att du var med oss från Beijing.

Håll dig frisk!

HH: Tack, Helen.
Håll dig frisk, du också.