4 steg för att sätta stopp för extrem fattigdom

Minst 400 miljoner människor världen över lever i extrem fattigdom: ett tillstånd av allvarlig ekonomisk och social sårbarhet som berövar många hopp och värdighet. På BRAC, en internationell utvecklingsorganisation som fokuserar på att bekämpa fattigdom, har Shameran Abed och hans team utvecklat ett hållbart, mångfacetterat program som redan har hjälpt miljoner att lyfta sig ur fattigdom och skapa liv fulla av möjligheter. Lär dig mer om deras tuffa plan att samarbeta med regeringar för att få detta livsförändrande program till ytterligare 21 miljoner människor de närmaste sex åren. (Denna ambitiösa plan är en del av Audacious Project, TED:s initiativ för att inspirera och finansiera global förändring.)

Vi bevittnar monumentala
mänskliga framsteg.

Under de senaste decennierna har
utvidgningen av den globala marknaden

lyft en tredjedel av världens
befolkning ur extrem fattigdom.

Ändå bevittnar vi också
ett häpnadsväckande misslyckande.

Vår strävan att lyfta upp människor

har lämnat bakom dem
i de hårdaste formerna av fattigdom,

de extremt fattiga.

Vad det innebär att vara extremt fattig
går utöver den monetära definitionen

som vi alla känner till:
Att leva på mindre än två dollar om dagen.

Det går ännu längre än
att inte ha tillgångar

som boskap eller mark.

Att vara extremt fattig betyder
att förlora sin värdighet,

syfte och självvärde.

Det innebär ett liv i isolering

för att du är en börda
för ditt eget samhälle.

Det betyder att inte kunna
föreställa sig en bättre framtid

för en själv och ens familj.

I slutet av 2019,

levde ca 400 miljoner människor
i extrem fattigdom över hela världen.

Det är mer än USA och Kanadas
befolkning tillsammans.

Och när katastrofen slår till,

oavsett om det är en pandemi,
en naturkatastrof eller en konstgjord kris

blir dessa siffror astronomiskt högre.

Min far, Fazle Abed,
gav upp en företagskarriär

för att etablera BRAC
här i Bangladesh 1972.

Bangladesh var ett vrak,

som precis hade gått igenom
en förödande cyklon

följt av ett brutalt självständighetskrig.

Genom att arbeta med de fattigaste
av de fattiga, insåg min far

att fattigdom var mer
än bristen på inkomst och tillgångar.

Det var också brist på hopp.

Människor var fångade i fattigdom,

för att de kände att
deras tillstånd var oföränderligt.

Fattigdom, för dem,
var som solen och månen -

något som Gud har gett dem.

För att insatser mot fattigdom ska lyckas,

behöver de ingjuta hopp och egenvärde

så att människor, med lite stöd,
kan lyfta sig själva ur fattigdom.

BRAC fortsatte med att vara banbrytande
i examenmetoden

en lösning på extrem fattigdom
som hanterar både inkomstfattigdom

och hoppets fattigdom.

Tillvägagångssättet fungerar
främst med kvinnor,

eftersom kvinnor drabbas
mest av extrem fattigdom

men också är de som mest sannolikt
drar sig själva och sina familjer ur det.

Under en tvåårsperiod
gör vi i huvudsak fyra saker.

Ett: Vi uppfyller kvinnans
grundläggande behov

genom att ge henne mat eller kontanter,
ett överlevnadsminimum.

Två: Vi flyttar henne mot en
anständig försörjning

genom att ge henne en tillgång,
som boskap,

och lär henne att tjäna pengar på det.

Tre: Vi lär henne att spara, budgetera

och investera sin nya rikedom.

Och fyra: Vi hjälper till
att integrera henne socialt,

först i grupper av kvinnor som hon
och sedan i hennes samhälle.

Vart och ett av dessa element
är nyckeln till de andras framgång,

men den verkliga magin är hoppet
och känslan av möjlighet

som kvinnorna utvecklar
genom det nära mentorskap de får.

Låt mig berätta om Jorina.

Jorina föddes i en avlägsen by
i norra Bangladesh.

Hon gick aldrig i skolan,

och vid 15 års ålder giftes hon bort
till en våldsam make.

Han övergav henne så småningom,
och lämnade henne utan inkomst

med två barn som inte gick i skolan
och var allvarligt undernärda.

Utan någon att vända sig till
för att få hjälp, hade hon inget hopp.

Jorina gick med i BRAC:s
examensprogram år 2005.

Hon fick en dollar i veckan,
två kor, företagsutbildning

och ett veckobesök från en mentor.

Hon började bygga sina tillgångar,
men viktigast av allt,

hon började föreställa sig en bättre
framtid för sig själv och sina barn.

Om du skulle besöka Jorinas by idag,

skulle du upptäcka att hon driver
den största butiken i sitt område.

Hon kommer stolt visa dig marken hon köpte
och huset hon byggde.

Sedan vi startade detta program år 2002,

har två miljoner kvinnor i Bangladesh

lyft sig själva och sina familjer
ur extrem fattigdom.

Det är nästan nio miljoner människor.

Programmet, som kostar
500 dollar per hushåll

pågår bara i två år,
men effekten går långt utöver det.

Forskare vid London School
of Economics kunde se

att även sju år efter att de
deltog i programmet,

hade 92 procent av deltagarna
behållit eller ökat

sina inkomster, tillgångar och konsumtion.

Esther Duflo och Abhijit Banerjee,

MIT-ekonomerna som vann
Nobelpriset förra året,

ledde utvärderingar i flera länder

som identifierade examenmetoden
som ett av de mest effektiva sätten

att bryta fattigdomsfällan.

Men min far var inte nöjd

med att ha hittat en lösning
som fungerade för vissa människor.

Han ville alltid veta
om vi var tillräckligt ambitiösa

när det gäller skala.

Så när vi uppnådde
rikstäckande skala i Bangladesh,

ville han veta hur vi skulle
kunna göra det globalt.

Och då måste regeringar involveras.

Regeringar avsätter redan miljarder dollar
till insatser mot fattigdom.

Men så mycket av pengarna går till spillo,

eftersom dessa program
antingen når inte de fattigaste,

och även de som når de fattigaste,
inte får betydande långsiktig påverkan.

Vi arbetar för att engagera regeringar

för att hjälpa dem att anamma
och skala examensprogram själva,

och maximera effekten
av de miljarder dollar

de redan tilldelar
för att bekämpa extrem fattigdom.

Vår plan är att hjälpa
ytterligare 21 miljoner människor

att lyfta sig ur extrem fattigdom

i åtta länder under de närmaste sex åren

med BRAC-team på plats i varje land.

I juli 2019 diagnostiserades min far
med obotlig hjärncancer

och fick fyra månader att leva.

När han lämnade BRAC efter
att ha lett organisationen i 47 år,

påminde han oss om att
han, under hela sitt liv,

såg optimism segra över förtvivlan,

och när man tänder en gnista
av självförtroende hos människor,

kan även de fattigaste förändra sina liv.

Min far dog i december.

Han tände den gnistan
hos miljontals människor,

och under de sista dagarna av sitt liv,

bad han oss att fortsätta att göra det
för miljoner till.

Vi kan ta den möjligheten,

så låt oss sluta föreställa oss
en värld utan extrem fattigdom

och börja bygga den världen tillsammans.

Tack.