Hur det är att vara förälder i en krigszon

Hur skyddar föräldrar sina barn och hjälper dem känna sig säkra igen när deras hem har förstörts av krig? I det här varma föredraget berättar psykologen Aala El-Khani om sitt arbete med att hjälpa - och lära sig från - flyktingfamiljer som är påverkade av inbördeskriget i Syrien. Hon frågar: Hur kan vi hjälpa dessa kärleksfulla föräldrar att ge sina barn det varma, trygga föräldraskap de mest behöver?

Över hela världen, upplever fler än
1,5 miljarder människor beväpnad konflikt.

Som resultat blir människor
tvungna att fly från sitt land,

vilket skapar fler än
15 miljoner flyktingar.

Barn är, utan tvekan,

de mest oskyldiga och sårbara offren...

men inte bara på grund av
de tydliga fysiska farorna,

utan av de oftast icke-nämnda effekter
krig har på deras familjer.

Krigets upplevelser lämnar barn
i en väldigt stor fara

för utveckling av känslomässiga-
och beteendeproblem.

Barn, som vi bara kan tänka oss,

känner sig oroliga, hotade och i fara.

Men det finns goda nyheter.

Kvaliteten på den omvårdnad
som barn får av sina familjer,

kan ha en mer betydande påverkan
på deras välmående

än de krigsupplevelser
som de har utsatts för.

I verkligheten kan barnen vara skyddade

av varmt och tryggt föräldraskap
under och efter kriget.

2011 var jag en förstaårsdoktorand

vid University of Manchester
School of Psychological Sciences.

Som många av er här,

tittade jag på krissituationen i Syrien
som visades framför mig på tv.

Min familj kommer ursprungligen
från Syrien,

och mycket tidigt

förlorade jag flera familjemedlemmar
på förskräckliga sätt.

Jag satt tillsammans med min familj
och tittade på tv.

Vi har alla sett dessa scener:

bomber som förstör byggnader,

kaos, förstörelse

och människor som skriker och springer.

Det var alltid skrikande och springande
människor som påverkade mig mest,

särskilt barnen som såg skrämda ut.

Jag var mamma till två unga, nyfikna barn.

De var fem och sex vid den tiden,

en ålder där de ställde många frågor,

och förväntade sig att få
verkliga, övertygande svar.

Jag började fundera på
hur det skulle kunna vara

att vara förälder till mina barn
i en krigszon och i ett flyktingläger.

Skulle mina barn förändras?

Skulle min dotters lysande, glada
ögon förlora sin glans?

Skulle min sons verkligt avslappnade natur
bli rädd och avlägsen?

Hur skulle jag anpassa mig?

Skulle jag förändras?

Som psykologer och föräldratränare,

vet vi att om man ger föräldrar
färdigheter att ta hand om sina barn

kan det ha en stor effekt
på deras välmående,

vi kallar detta för föräldraträning

Frågan jag hade var,

om föräldraträning kunde
vara gynnsamt för familjer

medan de fortfarande var i
krigszoner eller i flyktingläger?

Kan vi nå dem med råd eller träning

som skulle kunna hjälpa dem
genom vedermödorna?

Jag kontaktade min handledare,

professor Rachel Calam,

med idén att använda mina akademiska
färdigheter för att förändra världen.

Jag var inte riktigt säker
på vad jag ville göra.

Hon lyssnade noggrant och tålmodigt,

och sa sedan till min stora glädje,

"Om det är det du vill göra,
och det betyder mycket för dig,

då gör vi det.

Låt oss hitta olika sätt att se
om föräldraprogram

kan vara användbara för familjer
i detta sammanhang."

Så under de senaste fem åren
har mina kollegor och jag -

prof. Calam och dr. Kim Cartwright -

jobbat med olika sätt
för att stödja familjer

som har upplevt krig
och tvångsförflyttning.

För att veta hur man hjälper familjer
som har varit med om konflikt

att stödja sina barn,

så måste första steget naturligtvis vara
att fråga dem om vad de kämpar med,

eller hur?

Jag menar, det är klart.

Men det är ofta de som är mest sårbara,

som vi försöker stödja,

som vi faktiskt inte frågar.

Hur många gånger har vi förutsatt
att vi vet precis rätt sak

som kommer att hjälpa någon eller något
utan att fråga dem först?

Jag reste till flyktingläger
i Syrien och Turkiet,

och jag satt med familjer och lyssnade.

Jag lyssnade till deras
föräldrautmaningar,

jag lyssnade till deras föräldrabekymmer

och jag lyssnade till deras rop på hjälp.

Och ibland blev det en paus,

där det enda jag kunde göra
var att hålla deras hand

och bara delta med dem
i tyst gråt och böner.

De berättade för mig om sin kamp,

de berättade om tuffa och hårda
förhållanden i flyktinglägret

som gjorde det svårt att fokusera
på något annat än praktiska sysslor

som att samla rent vatten.

De berättade hur de såg
sina barn dra sig tillbaka;

sorgen, depressionen, ilskan,

sängvätning, tumsugning,
rädslan för höga ljud,

rädslan för mardrömmar -

skrämmande, skrämmande mardrömmar.

Dessa familjer har gått igenom det
vi har sett på tv.

Mammorna -

nästan hälften av dem var nu krigsänkor,

eller visste inte ens om deras män
var döda eller levande -

de beskrev hur de kände
att de inte kunde hantera det.

De såg sina barn förändras och hade
ingen aning om hur de skulle hjälpa dem.

De visste inte hur de skulle svara på
sina barns frågor.

Det jag tyckte var fantastiskt
och motiverande

var att dessa familjer var mycket
motiverade att stödja sina barn.

Trots alla dessa utmaningar de mötte,

försökte de hjälpa sina barn.

De försökte få stöd från organisationer,

från flyktinglägrens lärare,

professionella läkare,

andra föräldrar.

En mamma jag träffade hade bara varit
i lägret i fyra dagar,

och hade redan gjort två försök

att hitta stöd för sin åttaåriga dotter

som hade skrämmande mardrömmar.

Men sorgligt nog är dessa försök
är nästan alltid förgäves.

Flyktinglägrens läkare, när de är där,

är nästan alltid väldigt upptagna,

eller har inte kunskapen eller tiden
för grundläggande föräldrastöd.

Flyktinglägrens lärare och andra föräldrar
är precis som dem -

en del av ett nytt flyktingsamhälle
som kämpar med nya behov.

Då började vi tänka.

Hur kan vi hjälpa dessa familjer?

Familjerna kämpade med saker
mycket större än vad de kunde klara av.

Den syriska krisen förtydligade

hur otroligt omöjligt det skulle vara att
nå familjer på en individuell nivå.

Hur annars kunde vi hjälpa dem?

Hur skulle vi nå familjer
på befolkningsnivå

och till låga kostnader

i dessa skrämmande, skrämmande tider?

Efter timmar av prat med personal
från organisationer,

hade en person
en fantastiskt innovativ idé

om att sprida ut informationsbroschyrer
om föräldraskap i brödförpackningar -

brödförpackningar som delades ut
till familjer i konfliktzoner i Syrien

av biståndsarbetare.

Så vi gjorde det.

Brödförpackningarna har inte förändrats

förutom att två papper lagts till.

Ett var en informationsbroschyr om
föräldraskap med grundläggande råd

som normaliserade föräldrarnas upplevelser

och det deras barn kanske upplever.

Och information om hur de kunde
stödja sig själva och sina barn,

som att prata med barnen,

visa dem mer ömhet,

vara mer tålmodig med sitt barn,

prata med barnen.

Det andra papperet var en enkät,

och naturligtvis fanns det en penna.

Är det helt enkelt broschyrutdelning,

eller är det ett möjligt sätt
att ge psykologisk första hjälpen

för hjärtligt, tryggt,
älskande föräldraskap?

Vi lyckades med att dela ut 3 000
av dessa under bara en vecka.

Det som var otroligt var att
svarsfrekvensen var 60%.

60% av de 3 000 familjerna svarade.

Jag vet inte hur många forskare
vi har här idag,

men en sån svarsfrekvens är fantastisk.

Att ha detta i Manchester skulle
vara en stor prestation,

än mer i en konfliktzon i Syrien,

vilket visar hur viktiga dessa
typer av meddelanden var för familjer.

Jag kommer ihåg hur ivriga och angelägna
vi var inför enkätsvaren.

Familjerna hade lämnat
hundratals meddelanden -

de flesta var otroligt positiva
och uppmuntrande.

Men min favorit var,

"Tack för att ni inte glömmer bort oss
och våra barn."

Detta illustrerar
den potentiella möjligheten

att ge psykologisk första hjälpen
till familjer,

och få återkoppling också.

Tänk bara på att använda detta
i andra sammanhang,

till exempel utdelning av
modersmjölkersättning, hygienprodukter,

eller matkorgar.

Men låt oss ta ämnet närmare oss,

eftersom flyktingkrisen

påverkar var och en av oss.

Vi bombarderas dagligen
med statistik och foton,

och det är inte överraskande,

för fram till förra månaden,

hade mer än en miljon flyktingar
nått Europa.

En miljon.

Flyktingar kommer in i våra samhällen,

de blir våra grannar,

deras barn går i våra barns skolor.

Så vi har anpassat broschyren så att
de möter Europas flyktingars behov,

och vi har den online, tillgänglig,

i områden med stort inflöde
av flyktningar.

Den svenska hälsovården laddade
till exempel upp den på sin webbplats,

och under de första 45 minuterna,

laddades den ner 343 gånger -

vilket visar hur viktigt det är

för volontärer, praktiker
och andra föräldrar

att ha tillgång till
psykologiska första hjälpen-meddelanden.

2013 satt jag på det kalla,
hårda golvet i ett flyktinglägertält

med mammor runt omkring mig
då jag ledde en fokusgrupp.

Mitt emot mig fanns en gammal kvinna

med en flicka som verkade vara 13 år
som låg bredvid henne,

med huvudet i den gamla kvinnans knä.

Flickan var tyst hela tiden,

pratade inte alls,

med knäna uppdragna mot bröstet.

Mot slutet av fokusgruppen,

medan jag tackade mammorna för deras tid,

tittade den gamla kvinnan på mig
medan hon pekade mot den unga flickan,

och sa till mig:
"Kan du hjälpa oss med...?"

Jag var inte säker på vad hon
förväntade sig av mig,

men jag tittade på
den unga flickan och log,

och sa på arabiska,

"Salaam alaikum. Shu-ismak?"

"Vad heter du?"

Hon tittade väldigt förvirrat och
oengagerat på mig,

men sa sedan, "Halul."

Halul är smeknamnet för det arabiska
kvinnliga namnet Hala,

och används bara för att hänvisa
till väldigt unga flickor.

I det ögonblicket förstod jag att Hala
förmodligen var mycket äldre än 13.

Det visade sig att Hala var
en 25-årig mamma till tre små barn.

Hala hade varit en självsäker, lysande,
livlig, älskande mamma

till sina barn,

men kriget hade förändrat allt detta.

Hon hade överlevt bomber
som fallit över hennes stad;

hon hade överlevt explosioner.

När stridsflygplan flög runt deras hus

och släppte bomber,

skrek hennes barn, livrädda för ljudet.

Hala tog desperat kuddar
och täckte sina barns öron

för att blockera ljudet,

medan hon själv skrek.

När de kom till flyktinglägret

och hon visste att de äntligen var
i någon slags säkerhet,

gick hon helt tillbaka till att bete sig
som i sin egen barndom.

Hon stötte bort sin familj totalt -

sina barn, sin man.

Hala kunde helt enkelt inte hantera läget.

Detta är en föräldrakamp
med ett väldigt svårt slut,

men tyvärr är det inte ovanligt.

De som upplever beväpnad
konflikt och tvångsförflyttning

möter riktiga emotionella problem.

Och det är något
vi alla kan relatera till.

Om du har varit med om
en förödande tid i ditt liv,

om du har förlorat någon eller något
som du verkligen bryr dig om,

hur skulle du fortsätta klara av allt?

Skulle du ändå kunna fortsätta
ta hand om dig själv och din familj?

Givet att de första åren
av ett barns liv är avgörande

för en hälsosam fysisk
och emotionell utveckling,

och att 1,5 miljarder människor
upplever beväpnad konflikt -

varav många nu kommer in
i våra samhällen -

så kan vi inte blunda för

behoven hos de som upplever
krig och flykt.

Vi måste prioritera
dessa familjers behov -

både de som är förflyttas i sina länder
och de som flyr över hela världen.

Dessa behov måste prioriteras av
ickestatliga organisationer, politiker,

WHO, UNHCR och var och en av oss

i den funktion vi har i vårt samhälle.

När vi börjar uppfatta de individuella
kamperna i en konflikt,

när vi börjar lägga märke till
de invecklade uttrycken i deras ansikten,

börjar vi också se dem som människor.

Vi börjar se dessa familjers behov,

och de är riktiga mänskliga behov.

När dessa familjers behov prioriteras,

kommer ingripanden för barn
under humana förhållanden

att prioritera och uppfatta familjens
primära uppgift, att ta hand om barnen.

Familjers mentala hälsa ska
höras klart och tydligt

på en global, internationell agenda.

Och barn löper mindre risk
att hamna hos socialtjänsten

i omplaceringsländer

eftersom deras familjer
har fått stöd tidigare.

Och vi kommer vara mer öppensinnade,

mer välkomnande, mer tröstande

och ha mer tillit till de som
kommer in i våra samhällen.

Vi måste sluta kriga.

Vi måste bygga en värld där barn
kan drömma om plan som släpper presenter,

inte bomber.

Tills vi avslutar beväpnade
konflikter i världen,

kommer familjer fortsätta
att tvångsförflyttas,

vilket gör barnen sårbara.

Men genom att förbättra stödet
till föräldrar och vårdgivare,

kan det vara möjligt att försvaga länkarna
mellan krig och psykologiska svårigheter

hos barn och deras familjer.

Tack.

(Applåder)