Miscellaneous Myths: Loki

De flesta av oss exponeras för mytologi
genom illustrerade barnböcker

Det ger oss den felaktiga bilden att
mytologi är som en bok -

nerskriven och inte
särskilt mån att ändras

men det är mer...
vad mytologi blir över tid

Levande mytologi är väldigt annorlunda

än de tydligt artikulerade skellet som vi
sätter på museeum

Mytologi är berättelser,
och berättelser ändras med varje skildring.

Om man för vidare berättelser genom generationer

genom folksagor och muntligt berättande,
kommer saker att förändras mycket.

Speciellt karaktärerna

Och i mytologi är karaktärerna gudar.

Så gudarna förändras med deras samhälle

Varje gång en myt om en gud blir nerskriven

är det som ett foto av den guden
i just det ögonblicket av deras utveckling,

eller som en enda bildruta från en animering.

Just den bildrutan kan vara väldigt cool och intressant,

men om vi kan få tag i tillräckligt många
av nyckelbilderna,

och lägga dem i rätt ordning,

så kan vi försöka få en bild av hur
animationen i sin helhet kan ha sett ut

och få en känsla av hur denna gud
faktiskt utvecklats över tid.

När vi gör en djupdykning som denna,
går jag ofta så långt tillbaka jag kan

för att försöka hitta de tidigaste historierna,
så vi kan följa denna utveckling

och se hur gudarna vi känner till idag,
börjar som väldigt annorlunda varelser

innan de växer och förändras
med deras samhällen

tills de slutligen blir till de figurer vi känner igen idag.

Vilket tar oss till vårt första problem:
vad känner vi igen som Loke idag?

Källorna är väldigt motsägelsefulla

Han dyker upp i många moderna berättelser,

ofta som skepnadsskiftare
eller illusionist

och ofta en antagonist,

men det är i princip de enda
halvgenomgående kvaliteterna han får

Ibland är han en jätte
som sin far

andra gånger är han en rebellisk unge
för Oden är hans far

Ibland jobbar han med Oden,
ibland är han en tragisk "Mörkrets prins"

ibland är han gnällande fegis,

Ibland är han en av de goda med en lurig sida,
ibland är han en sarkastisk liten unge

ibland är han boktavligt talat Satan

Ibland beskrivs han med självsäkerhet
som en eldgud

trots att han troligen inte är det, mitt misstag.

Så tidigare djupdykningar har haft en
enkel plats att börja

eftersom vi har en tydlig bild av
vem guden är i slutet av utvecklingen.

Lokes motsägande roller i modern media
komplicerar det hela.

Vi kan fortfarande se tillbaka på
var han började

men vi har ingen tydligt bild av
vad han kommer att bli

vilket faktiskt är rätt likt honom

han kunde tänka lite mer på oss
och vara mer konsekvent.

Men att se tillbaka på var han började
är inte så lätt som jag fick det att verka

Den andra stora komplikationen här
kommer i form av kristendomen

och fornnordiska folkets envisa vägran
att använda sitt existerande skrivspråk

för att skriva ner sin mytologi
innan munkarna dök upp.

Våra källor från före kristendomen är få,
om inte obefintliga

och kristendomen har
den frustrerande vanan

att retroaktivt skriva om andras religioner,
så de upphör att existera.

Så taktlöst! Tänker ingen på forskarna?!

Så istället för att dyka tillbaka till de
tidigaste mytologierna -

eftersom vi inte har några från
så långt tillbaka -

uh, berätta inte för Blue, men
vi ska försöka börja med

den riktiga historien,
typ så långt tillbaka vi kan komma:

slutet av istiden, när glaciärerna
äntligen försvann från skandinavien

och regionen gick in i
den nordiska stenåldern

Den här perioden i historien är
i den dimmiga zonen

där i princip allt vi vet om
de som levde då är

hur de gillade att hugga sin flinta

En mängd av stenålderssamhällen
cirkulerade in och ut ur regionen

från 12 000 f.v.t till omkring 2 800 f.v.t
när den indoeuropeiska stridsyxekulturen

kom in på scenen och hängde med
den kustliga gropkeramiska kulturen

i runt 1000 år till
runt 1 700 f.v.t

när samhällena sammanflätades och
gick in i den nordiska bronsåldern

Den här nya kulturen brukade jorden
och domesticerade djur,

handlade med våra vänner i mykenska Grekland
hade massor av rikedomar enligt tidens standarder

och var verkligen intresserade av båtar.

Alla inristningar av skepp och deras
båtformade begravningsmonument

visar oss hur detta urnordiska folk
var på väg att bli de sjöfarande vikingar

som vi känner och älskar.

Det verkar inte som att de hade ett
skriftspråk vid denna tidpunkt

så alla teorier om deras mytologi
är ganska fragmenterad och inte

så väl underbyggd av källor

Men vi vet från deras konst att
de brydde sig om tre saker:

djur, båtar och solen.

De verkar ha gjort en mytologisk koppling
mellan solens rörelser och djurens

och de bestämde sig att solen
drogs av en häst som en vagn.

Det är anmärkningsvärt eftersom det
överlevde till den nordiska mytologin

i form av karaktärerna Skinfaxe och Hrimfaxe
de hästar som drog solens och månens vagnar

Många mytologier slår ihop solen och månen
med vagnar.

Vanligtvis är personen i vagnen viktigare
än djuret som drar den

Hur som helst, runt 500 f.v.t skedde ett
teknologiskt språng och skandinavien

gick in i järnåldern och jobbade med myrmalm
som de utvann från torv

Lite lokal klimatförändring verkar ha fört
norrmännen en bit söder ut

vilket troligen hjälpte ta dem till nästa
stora hopp, runt år 0, när romarna kom

Övergången mellan den förromerska järnåldern
till den romerska järnåldern var ganska smärtfri

eftersom det för skandinaverna mest betydde
ännu en handelsväg

Romarna gav dem mynt, fartyg, vapen
och allt sånt bra

Men romarna fick något väldigt värdefullt
för oss: de skrev faktiskt ner lite saker

Cirka 98 e.v.t. skrev general Tacitus "Germania" -
en etnografi om de germanska folk de handlade med

och noterade att de verkade dyrka en
panteon av gudar, ledda av Merkurius

som hedrades med djur och människooffer
en särskild dag i veckan

Han nämner även dyrkan av Mars,
Herkules och Isis

Den klassiskt romerska synkretismen
dansar runt här

men man måste inte läsa jämförande
mytologi för att se att

Merkurius här är den luriga vandraren Oden
som dyrkas på Odens dag - onsdag

och att Mars och Herkules
troligen är Tyr och Tor -

Tyr kopplas till Mars eftersom de båda är
krigsgudar, och Tor till Herkules

troligen eftersom de båda dödar jättar.

Tyvärr kan Isis vara vilken som helst av
de nordiska gudinnorna,

men Frigg eller Freja är nog
de mest troliga.

Oavsett så är detta den första skrivna bekräftelsen
av det nordiska panteon vi känner och älskar

Den är fragmenterad och
filtrerad genom

en väldigt partisk lins, men det ger oss
något att jobba med.

Tyvärr ger det oss inte Loke, och vad det
betyder är lite oklart.

Han kunde ha varit en relativt liten gud
i panteonet, inte värd för Tacitus att nämna

och eftersom han bara listade
de allra viktigaste spelarna

med veckodagar uppkallade efter dem
är det inte väldigt otroligt

Men det är också en möjlighet att Loke
inte existerade ännu -

och det är konstigt.

Det här är också när det nordiska
skriftspråket först dyker upp

Futharkiska runor ses användas först runt
150 e.v.t och teoretiskt härledd från

en gammal italiensk skrift, men det är
inte 100% tydligt hur de kom ända från

den italienska halvön,
hela vägen upp till skandinavien.

I mytologin får Oden den förbjudna
kunskapen om magiska runor

genom att rituellt offra sig till sig själv
på världsträdet Yggdrasil

och då få en söt kraftökning vilket jag
antar är en förklaring som vilken annan

Skärp dig, Duolingo!

Hur som helst, den handelssituationen
fortsätter tills runt 400 e.v.t

när det romerska imperiet av misstag stoppar
en power bar i sig själv och kollapsar i havet

och skandinaverna typ märker inte alls.
Men de märker verkligen det som händer sen:

700 e.v.t är när munkarna dyker upp
Kristna missionärer rullar upp till skandinavien

och nordmännen hatar det så mycket att det
tydligen startar vikingatiden som hämnd

officielt börjar det 793 e.v.t när vikingar
plundrar och bränner Lindisfarne kloster

tar allt deras skinande, dödar och
förslavar munkarna, och bestämt etablerar

sitt rykte som skräckinjagande under de
kommande tusen åren.

Vikingatiden fortsatte i omkring tre
århundrade, men medan vikingarna

var ute och vikingade fortsatte
kristeniserandet av skandinavien bakom dem

och 1100 e.v.t var regionen nästan helt
kristeniserad.

Och sen - efter allt det - får vi äntligen
den första referensen till Loke

Runt 1200 skrev den isländske politikern och
historikern Snorre Sturlasson den Prosaiska Eddan

den första sammanställningen av nordisk mytologi
tydligen för sitt huvudsakliga politiska mål, på den tiden

vilket var att få Island att enas med Norge
under kung Håkon IV

han lyckades inte och Håkon lönnmördade
honom några årtionden senare

men det spelar ingen roll just nu för den här
motiveringen förändrar helt hans roll i att

sammanställa den Prosaiska Eddan

Island och Norge var helt kristna vid den här tiden,
men genom att stärka deras delade hedniska mytologi

kunde Snorre ge dem en gemensam kulturell identitet,
för att främja enande under Håkon

Visst, vi är Island och ni är Norge, men vi
är alla nordmän, eller hur?

Så det är därför den Proseiska Eddan inleds med
en prolog som beskriver den kristna berättelsen om Genesis

och gör om de nordiska gudarna till trojanska hjältar
som flydde Trojs fall och bosatte sig i skandinavien

och accepterades som gudomliga kungar tack vare deras
överlägsna teknologi.

Det stämmer! Snorre Sturlasson Ancient Alienade sig själv

Hur som helst, med den biten av kristet berättigande
avklarad, dyker Snorre vidare till vad vi hoppas är

lite riktig för-kristen mytologi.
Och det är här vi får får första bild av Loke.

Loke dyker upp överallt i den Proseiska Eddan
Han blir benämnd med epitetet "baktalaren"

och beskrivs som ombytligt sinnad, uppfinnare av lögner och
vacker men med ond läggning.

Så typ en klassisk femme fatale

Han summeras i en mening som att han regelbundet skapar
problem för asarna, men like regelbundet hjälper dem

med sina smarta trick och planer. Typ den kaotiskt neutrala
gruppmedlemmen som skapar problem för skojs skull

och sen städar upp efter sig när han måste.

Han har tre barn med en jättinna i Jotunheim och han håller
dem hemliga för asarna, men de får reda på det tillslut

och olyckligtvis för Loke finns det en profetia.
De här barnen är ödesbestämda att skapa seriösa problem

för asarna när Ragnarrök kommer.

Så Oden hanterar dem.

Lokes dotter Hel kastas i Nifelheim, och trots att hon blir den
superkraftfulla drottningen av de döda är det ganska tydligt att hon inte kommer därifrån

Hans son, Midgårdsormen, kastas i havet där han växer till enorm storlek.

Och hans andra son, Fenrisulven, är för kraftfull för asarna att hantera, så de tar in honom för att hålla ett öga på honom

Han bor med dem i Asgård ett tag, och blir till och med god vän med Tyr.

Men när han växer sig större och starkare blir asarna mer
och mer oroliga och kommer på en plan.

De låtsas leka med Fenris, att de ska binda honom med
starkare och starkare kedjor

men de hittar inget som kan hålla honom länge.
Tillslut ger de dvärgarna i uppdrag att skapa en kedja av omöjliga ting

och frågar Fenris om de kan pröva den på honom.
Men han börjar bli förståeligt misstänksam

så han går med på det om en av dem lägger sin hand
i hans mun. Om de sviker honom förlorar de handen.

Asarna är motvilliga, men Tyr går med på det, så när
Fenris inte kan bryta kedjan och inser att asarna svek honom

biter han av Tyr handen. Vi vet inte hur Loke kände
för allt detta, men vi kan tänka oss: inte så bra

Det finns en annan berättelse där en förklädd jätte
erbjuder sig att bygga en fästning åt asarna.

Som betalning vill han ha solen, månen och gudinnan Freja.

Asarna går med på det, för de vill ha fästningen,
men de vill heller inte betala för det

Så de tvingar Loke att sabotera konstruktionen så
jätten inte kan bli klar i tid

Loke gör detta genom att förvandla sig till ett sto
och "distrahera" jättens häst.

och när jätten förstår vad som händer
återgår han till sin sanna jätteform

för att lämna in ett officiellt klagomål
med sin stridsyxa

och då dödar Tor honom.

Loke föder senare ett hälsosamt åttabenat föl
och det var så Oden fick sin trogna häst Sleipner

Och innan vi börjar döma Loke, låt oss fundera på
vem som är mer oansvarig:

mannen som föder en häst?
eller mannen som rider sin brorson i strid?

jag säger bara: jag vet vem jag inte skulle lita på
som barnvakt

Ragnarrök är ännu en kärnberättelse i världsbyggnaden.
Snorre berättar om händelsen som leder upp till den:

där Loke arrangerar Balders död genom mistel
och sedan flyr från de arga asarna

Han bor undangömd och i förbigående
uppfinner fiskenätet på fritiden

När asarna hittar honom bränner han nätet,
förvandlar sig till en lax och gömmer sig i ett vattenfall

Men en av asarna listar ut och återskapar
fiskenätet från askans mönster

och använder sedan nätet till att fånga honom

Omintetgjord av sin egen skicklighet en sista gång
blir Loke fängslad under jorden och torterad av en orm

vilket skapar jordbävningar när han skakar

Det finns massor av andra berättelser om Loke -
hans vad med Ivaldesönerna,

hans äventyr med Tor när de möter Utgårds-Loke,

och en intressant föregångare till Völsungasagan,
där han stjäl guld från en dvärg för att betala en skuld

vilket inkluderar en förbannad magisk ring, och sedan
ger ringen till han som tvingade honom att betala skulden

vilket skapar en kedja av mord och olycka för jäveln ifråga
och lämnar Loke utan konsekvenser för en gångs skull

Men i princip alla berättelser följer en specifik form:
asarna tvingar Loke att fixa ett problem

vare sig han orsakade det eller inte,
och Loke får det att funka

genom en kombination av listighet, slapstick komedi och
den enstaka graviditet.

Men du kanske märker att asarna inte verkar särskild
goda här. De bryter löften, lurar dig ut ur skulder

plågar och misshandlar Loke även de få gånger då
problemet inte far hans fel

The målas inte upp som särskilt gudomliga

Snorres återberättelse porträtterar gudarna som
bristfälliga, felbara och väldigt mänskliga

vilket är vettigt om han försöker smida en gemensam kulturell
identitet utan att gå för mycket in på

en för närvarande tabu religion som den
kulturella identiteten kommer ifrån

och... det finns något ganska... kristet
över hur Loke representeras i den här eran

och inte på det sätt man skulle kunna tro

Förutom den Prosaiska Eddan har denna era
även den Poetiska Eddan;

en anonym samling av dikter,
insamlade runt samma tid

I den Poetiska Eddan finns "Loketrätan",
vilket ger oss mer detaljer kring

föregångaren till Ragnarrök, där Loke
ifrågasätter asarna om deras

brister och synder, och hur de gillar
att ge honom skulden, trots att de är lika usla de

I slutet av den dikten binder och fängslar de honom,
men de motbevisar honom aldrig

Lokes porträttering i den Poetiska Eddan genljuder
ganska mycket med den bibliska idén om syndabocken

idag syftar den termen på någon som beskylls för allt,
men i det Gamla testamentet var den en del av

en renande ritual.
Två getter tas, en offras och den andra schasas ut

i vildmarken. Det är syndabocken, som bär människornas
synder med sig bort, vilket lämnar dem

rituellt renade från sina brister och fel,
till priset av två getter

Kristendomen la till lite Jesussmak i
syndabockens koncept, med idén om

att Jesus själv är lite av en syndabock
för mänsklighetens brister;

men till skillnad från geten gör han det
med flit som en villig aktör

vilket avsilktligt skiljer honom från
konceptet om syndabocken

Men den här porträtteringen av Loke
passar in ganska bra på det

Asarna gör många dåliga saker,
men sedan vänder de skulden till Loke,

eller tvingar honom att fixa det åt dem,
och frigör sig själva från skuld

Skriven 200 år efter krisendomens intåg,
skulle det inte vara alltför konstigt om

det här bibliska konceptet kom in i
Snorres porträttering av den här karaktären,

vilket ger Loke ett bibliskt sammanhang som
han inte skulle ha haft från början.

Och mellan hans roll som syndabock och
hans tortyr och fångenskap som straff för

att han talade om sanningen
som asarna inte ville höra

får det också den väldigt oväntade konsekvensen
att den här versionen av Loke en Jesuskaraktär

Trodde jag aldrig skulle dyka upp

Så eftersom de båda Eddorna visar tydliga
tecken på kristnande;

både det uppenbara med Genesis-delen,
och de mindre uppenbara tematiska parallellerna

fastnar vi återigen i utgångsläget att den information vi har
om Loke är väldigt otrovärdig (vem kunde ha trott?)

Men det här är inte riktigt allt vi har
från denna era.

Förutom allt plundrande och brännande
såg vikingatiden många runstenar skapas

Ristade stenar som visar många bilder från berättelser,
även om det inte finns mycket skrivet om dem på stenarna

Mjölner var en väldigt vanlig symbol på runstenarna,
och vi har en handfull runstenar från

mellan 700 till 1000 e.v.t
som har några väldigt bekanta syner -

Oden som fångar en lax,
en bunden figur under en orm,

ett ansikte med ärrade läppar, osv.

Medan dessa fortfarande är från efter munkarnas
ankomst, visar de en figur vars roll passar ihop med

Lokes porträttering i Eddorna, och de ristades
åtminstone några hundra år innan

Snorre fick tag i dem.
Men, fun fact, en av dessa teoretiska bilder av Loke

visar en bunden figur med horn och
var ristad på ett kors

återigen är kristendomen inbakad

men trots att vår kunskap är fragmenterad
och ofullständig bekräftar det åtminstone

några av Snorres berättelser.

Det finns några andra roliga saker med Lokes
karaktär som vi kan plocka från Eddorna:

Den Poetiska Eddan nämner, väldigt ytligt, att Loke
någon gång hittar ett halvbränt hjärta

från någon namnlös ond kvinna, äter det,
och blir gravid, för att senare föda

den vagt beskrivna "ondskan som plågar människan"
Den här berättelsen tas aldrig upp någon annanstans

och vi har ingen aning om vems hjärta det var,
eller vilken ondska det skapade

men den här lilla fyrradiga anekdoten gör att Loke får
rollen som folksagans "moder till alla monster".

En inte ovanligt tema som tillskriver all världens ondska
på någon olycklig, vanligtvis, kvinna, som födde dem

eller släppte dem lösa:
Gaia, Pandora, Echidna, Tiamat, Litlit...

Det är ett tema som dyker upp
sporadiskt lite överallt

Och när vi talar om teman; Loke har ännu
en oväntad roll

Det finns en väldigt vanlig indo-europeisk
berättelse om en profetia där någon

vanligtvis en kung, får höra en profetia om sin
framtida undergång på grund av ett barn,

vanligtvis en direkt ättling, eller annan nära släkting.
Den dömda reagerar illa och fängslar barnet -

eller föräldern om barnet inte är fött än -
vilket oavsiktligt leder till att barnet utövar

den exakta roll som profetian förutsåg

Den händer med Oidipus, det händer med Balor
och Lugh, det händer med Perseus

det händer till och med med Krishna.
Och det händer med Oden, Loke, och Lokes barn

Eftersom vi tenderar att tänka på Loke som
den onda, eller åtminstone den som beskylls

när saker går fel, är det lätt att missa detta,
men Oden passar perfekt i rollen som antagonist

i den avgörande för-indo-europeiska profetia-strukturen
Han hör profetian om Ragnarrök och när han försöker

skjuta på den, ger hand oavsiktligt Lokes barn de
krafter och motiv de behöver för att fullfölja profetian

Hel hade ingen makt över de döda innan hon
blev förvisad till deras rike

och när Loke marcherar i Ragnarrök
tar han hennes armé av döda med sig

Midgårdsormen var inte världsormen innan
han kastades i havet, vilket gjorde honom

stor nog att till slut döda Tor

och Fenrisulven var nöjd med att leva hos asarna
i harmoni med sin bästa vän Tyr,

innan de förrådde honom, och när han bryter
de obrytbara kedjorna dödar han själv Oden

Och vart passar Loke in i allt detta?
Tja, han har bra sällskap, med karaktärer som

Danaë, Devaki och Eithne, de olyckliga
mödrarna till profetians barn som är fångna,

plågade, och på andra sätt lever ganska olyckliga liv
till barnen kommer tillbaka för att uppfylla profetian

och döda deras plågoande.
...vilket passar obekvämt bra med starten av Ragnarrök

Det enda som gör Loke till en osympatisk karaktär
i denna situation är att hans profetia-barn

orsakade den faktiska apokalypsen -
men, och lyssna på mig nu,

Snorre kanske inte menade att
peka ut Ragnarrök som något dåligt.

Loke må vara en baktalare och skojare,
men i denna del av sin utveckling

är han i en oväntat sympatisk roll.
Han hjälper mer än han stjälper,

med det anmärkningsvärda undantaget av
Balders död och början av Ragnarrök

men även den historien är ganska misstänkt.
Det finns många teorier om det,

men en av dem föreslår att Balders död
faktiskt är en av Odens taktiker

Oden fick många mänskliga offer,
åtminstone i myterna

och han typ dog några gånger,
offrade sig till sig själv för makt och kunskap

Och Balders död av mistel har några misstänkt
mytologiska liknelser med andra offerberättelser till Oden

Berättelsen om den legendariske kungen Vikar vars skepp
får stiltje eftersom Oden kräver ett blodsoffer

och Vikars namn dras varje gång de drar lott.
Vikar vill inte dö, så hans rådgivare lovar

att de inte kommer att döda honom på riktigt
de ska sätta upp offringen, men istället

för att knivhugga och hänga honom ska
de använda en harmlös trädgren och

en riktigt mjuk snara. Men när de gör det blir
grenen plötsligt ett spjut och kungen dör verkligen

att försöka lura Oden med en falsk ofarlig offring
är inte så vist

så när Balder dör av ett vapen gjort av harmlösa lilla
mistel, passar det alarmerande bra med denna berättelse

om ett lurigt offer till Oden. Och vi måste komma ihåg
att Baldur förblir inte död.

Han kommer tillbaka efter Ragnarrök och Oden vet det
eftersom han känner profetiorna om Ragnarrök

I texten säger de också att ingen vet vad Oden viskade i
den döde Balders öra, men varför skulle han

viska i en död mans öra överhuvudtaget?
Balder dör på ett sätt som tydligt påminner

om offer till Oden, och kommer tillbaka,
bättre än förrut

något som Oden berömt gjorde med sig själv,
för att få kunskap och makt

och med allt detta som kontext, börjar
Lokes roll i dödsfallet se än mer udda ut

Och på tal om det är Lokes relation med Oden
ett ämne med akademisk debatt.

Den Poetiska Eddan beskriver dem som blodsbröder,
men vissa akademiker menar ett Loke faktiskt kan vara

en aspekt eller reflex av Oden, någon sidogren
till gud som spelar en specifik och okänd roll

De är båda skojare, och mästare på förklädnad,
och om jag måste välja en asagud att para med

Merkurius eller Hermes, skojarguden och tjuven,
så skulle jag nog välja Loke istället för Oden

Balders död luktar mytologisk kontext och
rituell innebörd, sedan länge försvunnen.

det ligger mer i görningen här än vi känner till,
och det betyder att Lokes roll i döden är lika mystisk

Hur som helst, detta är tyvärr i kategorin
"vi kommer aldrig få veta", men det är fortfarande

värdefull information, bara för att veta att
denna berättelse troligen inte ska tas helt på orden

Loke gör mycket dumma saker, men nonchalant gudamord
ligger lite utanför hans vanliga repertoar

och här är en annan udda vinkel:
På grund av Snorres partiska författarskap,

hans väldigt iögonfallande karaktärisering
av asagudarna i strikt dåtid

och hans extremt noggranna separering av
dessa hedniska myter från den kristna tron de adopterat

kan Lokes mord av Balder, och startandet av
nedgången för asarna enlig Snorre ha varit en bra sak

Det finns ett bibliskt koncept av ett renande armageddon,
att världen blir för rörig och syndig och det enda man

kan göra är att bränna allt till grunden och börja om

Och även om Ragnarrök med största sannolikhet är
ett för-kristet koncept, kan Ragnarröks betydande roll

och centralisering i berättandet ha varit ett kristet inslag.
Idén om att de gamla gudarna var förstörda och

behövde dö för att en ny bättre värld kunde ta över -
med en skinande ny kristen gud i några översättningar -

skulle ha varit väldigt tilltalande för någon som försökte
skapa en delad kulturell historia utan att ersätta deras

delade religiösa identitet.
Så det som kan ha varit en fotnot, eller en mycket

kontextuell ritual i den originella folksagan,
kan ha blivit Lokes definierande handling:

att döda Balder och starta en renande apokalyps
för att bereda väg för den nya världen.

Och återigen, som vi har sagt, har Oden många teman
om att dö och födas på nytt bättre än förr

Och det är en annan nyans av Lokes karaktär som
inte är trevlig, men från Snorres perspektiv,

troligen var fundamentalt god.
Allt som allt målar Eddorna inte Loke som

en särskilt trevlig karaktär, men han är fortfarande
villkorslöst nödvändig.

Han löser problem ingen annan kan,
han ger gudarna en syndabock så att

de kan hålla kvar vid bilden av dem som perfekta,
och slippa ägna sig åt själviakttagelse så att de

kan få någon meningsfull förbättring,

och han förgör den imperfekta värld för att
bereda väg för den nya

Allt detta bra saker, från perpektivet av någon
som lever i denna nya värld

Så, det skulle kunna vara Snorres vinkel
men det är omöjligt att veta säkert

Men han ör inte den enda kristna historikern
med en åsikt om Loke

och underhållande nog, där Eddorna målar honom som
en nödvändig plåga, missade några senare översättare

den poängen, och tolkar Lokes roll som skojare och
bedragare och lögners far, som en Satanparallell

något som Snorre aldrig gjorde. Till exempel 1880
teoretiserade Sophus Bugge, den norske filologen med lustigt namn,

att alla berättelser i Eddorna var egentligen kristna,
utan någon som helst existerande mytologisk grund

och Loke var bara bokstavligen Satan,
och trots att den teorin var avvisad av alla

var idén om Loke som Satan inte lika lätt att slänga
Det är inte den mest ogrundade analogen

han är den symboliska illvilliga guden,
guden som förråder de andra gudarna.

Det är inte så svårt att jämföra honom
med en fallen ängel, eller en Judasfigur

Förutom det att dessa tolkningar vilar på att
Lokes roll i Balders död som det ultimata oförlåtliga sveket

och helt ignorerar alla andra berättelser om honom

Några av dessa översättningar lägger till prologer som
beskriver Loke som en vidrig orm, vilket är helt påhittat

De enda epiteter om honom i Eddan är "baktalare"
och "Laufeys son" och han är aldrig en orm.

Han och ormar kommer inte bra överrens

Om Snorre ville göra Loke till en Satanfigur,
så skulle han ha gjort det

men eftersom Snorre la fokus på Ragnarrök för egen räkning
la senare analytiker också fokus på Ragnarrök

och utan Snorres kontext, "att rena världen och göra den vi lever i nu" ser det ut som en dålig sak, tragedi

och det ser ut som att allt är Lokes fel

Med det här skiftet i perspektiv blir Loke en fullt antagonistisk figur, istället för en nödvändig plåga

och hans komplexa och överraskande sympatiska bild
från Eddorna ger vika för en mycket mer simpel bild -

Karikatyren Lucifer.
Han är fortfarande en lögnare och en skojare,

men hans roll som problemlösare försvinner
och ersätts av mer satanistisk innebörd

han är en manipulerare och en ond frestare
vilket är lustigt eftersom Loke i myterna,

inte ens kan manipulera sig ut ur en låda.
Men med Loke som motpol till asarna,

öppnas en annan möjlighet upp, för asarna
verkar fortfarande inte särskilt hjältemodiga

Våldsamma, edsbrytande, ständigt fulla, det tar inte mycket
att måla dem som strukturellt problematiska

framförallt om man lägger till det underförstådda att,
utöver alla andra brister, måste asarna varit idioter

som lät någon som Loke hänga med dem

Men om asarna är onda, då har Loke, deras motpol,
möjligheten att vara god

Loke är lätt att se som en rebell mot systemet,
eftersom han är en representant för kaos

och med lite jobb är det inte svårt att måla om honom
som en missuppfattad anti-hjälte

Även efter sin Satanifiering, balanserar Loke på linan
mellan sympatisk och osympatisk

Lokes karaktär är i grunden överskridande,
han bryter regler och går över gränser.

Han är i princip den enda i Nordisk mytologi som
regelbundet byter kön, och även hans arv går över en gräns

En jättefar och en asamor, en blandad härstamning som ingen annan verkar ha

Han reser mycket, Tors följeslagare på enstaka resa
men oftare lånar han Frejas fjäderdräkt för att resa

till Jotunheim eller dvärgarnas rike.
Han passar inte bra in i något rike

och hans gudomliga område är också ganska osäkert.
Det är en konstig sak att förbise, eller hur?

Han är en gud, men varför dyrkades han?
Tyr och Oden, gudar av krig, bads och offrades till

för att vinna krig; Freja och Njord, gudar av fertilitet, offrades
till för fred och ett gott år;

Tor, gud av storm och regn, offrades till i tider av
svält och sjukdom

Men jag kan inte hitta några stora offringar till Loke
eller någon enighet om vad, exakt, han var gud av

Lögner och skojeri var hans personlighet, inte hans
gudomliga domän -

Tor var inte gud av att bli full och slå saker.

Gudarna var dyrkade för att de hade en roll i
fornnordarnas dagliga liv

Vad var Lokes?
Tyvärr är det väldigt svårt att avgöra

Om han inte fick festivaler eller stora dramatiska blodsoffer,
skulle det inte ha blivit nerskrivet

Kanske var han dyrkad på mindre, mer husliga sätt
kanske var han en av de där antagonistiska gudarna

som människor ber emot, men det finns
nästan ingenting att utgå ifrån här

Det är ungefär nu, utan fler ledtrådar, som jag skulle vilja
dyka ner i etymologin hos hans namn för att

lista ut vad han betydde från början,
på den mest grundläggande nivån,

eller för att se om han var baserad på en tidigare gud
Men tyvärr finns inte den informationen heller

Lokes namn är kort och enkelt, och etymologin är
ett ämne under het debatt

På grund av att det liknar det fornnordiska ordet Logi,
som betyder eld, har några föreslagit att han var gud av eld

och medan det han kan ha varit någon sorts bras-ande,
mer om det senare, verkar han inte ha varit en eldgud

Orden är lika, men inte besläktade
Plus, i myten om Utgårda-Loke förlorar han

en tävling mot Logi, personifieringen av eld.
Det skulle inte stämma om de skulle vara samma varelse

Så det är inte "logi", vad kan det mer vara?
Det finns några olika möjliga svar:

Det kan komma från den proto-germanska roten luk-, en rot
som används för ord som relaterat till loopar,

som knutar, krokar och lås.
Det används också i ord för spindel och sprindelrelaterade

saker, på svenska och färöiska är ordet för spindelnät
bokstavligen Lokes nät. Så är Loke en spindel?

Det är möjligt, och förtjusande kusligt, men har inte mycket
grund i folksagan.

Men Loke måste inte vara en spindel för att ha något
att göra med knutar eller nät.

Lokes namn skulle kunna betyda något mycket enklare
som insnärjare, vilket skulle passa ganska bra

med hans mytiska roll som uppfinnare av fiskenätet, vilket
senare användes för att fånga honom

Han snärjer andra och likväl sig själv.
Det är vettigt om Loke är mer av en titel än ett namn

Utgårda-Loke, jätten och illusionisten, är väldigt udda på pappret, när man jämför honom med Tor och Loke

Han har ingen tydlig relation till Loke, och de verkar inte
känna varandra, men hans namn, Utgårda-Loke

betyder Loke av Utgården.
Om Loke betyder "insnärjare" är distinktionen vettigare

Utgårda-Loke snärjer dem med illusioner och
omöjliga uppdrag, "Snärjaren av Utgården"

Om det är en vid term för skojare och insnärjare
skulle det kunna förklara varför dessa annars

orelaterade karaktärer delar ett så unikt namn.

Lokes namn har också överlevt i några ordspråk i
skandinavien. Som hägringar och andra värmebaserade

förvrängningar beskrivs ibland som "Loke sår sin havre eller
vallar sina getter"

Om termen har kvar sina element av knep eller
illusion, är det vettigt att använda dem i den kontexten

Men folkseder kan berätta mer för oss om Loke
än bara hans namn

Loke kanske inte fick några stora gästabud eller
dramatiska samhällsomfattande offerdagar,

men delar av hans natur verkar ha stannat hos
folks vardagsseder, vilket målar en mer huslig bild

Vissa fraser beskriver Loke som ansvarig för värmedis,
plötsliga uppblossningar av eld, spindelnät,

och andra slag av efemära saker, vilket ofta skrivs på
små naturandar som kallas vättar.

Andra överlevande skandinaviska traditioner innefattar att
kasta ett barns mjölktänder in i eldstaden och be Loke

vaka över barnet.
Speciellt intressant är att många fraser och traditioner

om eldstäder och att ta hand om den har med Loke att göra
Det måste inte betyda att den Loke som associeras med

eldstaden har någon koppling till guden Loke
Som vi sagt förut med Utgårda-Loke, var han inte

den enda Loke som sprang runt i myterna.
Men det finns några ganska övertygande bevis som samlats

i den här essän, som menar att dem troligen är samma
figur, och vidare att eldstadsanden Loke kan ha

blivit anpassad senare till medeltida norsk folksaga
som en osannolik hjälte som kallas Askeladden

en klyftig, men lat kille som tar hand om eldstaden hela
dagen innan han tvingas ut i ett hjälteäventyr

Om detta är sannt tyder det på att Lokes gudomliga roll
var som en busig men egentligen välvillig beskyddare

av hemmet och familjen, vilket faktiskt rimligt
ekar hur många barn han har

Men tyvärr, som precis allt annat med Loke, är detta ganska
förvirrande och svårt att sätta fingret på

Kopplingen är möjlig, men det är i princip omöjligt att bevisa
Så var lämnar det oss?

Loke har så många berättelser, men varenda en av dem
har antingen en partisk berättare, ett ofullständigt berättande

eller både och. Det är nästan helt omöjligt att hitta
konsekventa trådar, vi vet inte när han först dök upp,

eller vilken roll han hade för samhället, vi kan inte
koppla honom till några föregående gudar

vi kan knappt ens få klarhet i hans personlighet.
Loke är en massa av motsägelser.

Och vet du vad? Det är okej.
Det här är en av de många sätt som gudar kan utvecklas -

de splittras över tid. Vanligtvis är de enda gudarna med
perfekt konsekventa linjära skildringar de som blev

konstruerade av någon med flit för ett visst mål.

Men i en levande mytologi blir en gud dyrkad i vardagen.
De har en roll i en människas liv.

Och människors liv förändras, och då ändras deras behov.

Rollen en gud har kan ändras mycket över tid, när
samhället förändras

Utan en artificiellt konstruerad sammanhängande syn på
Loke kan vi inte få en bra linjär tidslinje för hans berättelse -

men faktumet att gudar har linjära tidslinjer alls, är oftast ett
artificiellt tillägg från andra människor.

Loke är extremt förvirrande... och det är okej.
Ingen sa någonsin att han måste vara enkel.

Och den sorgliga sanningen är att, ibland försvinner
information och när det är borta kan vi aldrig få en helhetsbild

Att försöka fylla i hålen med information som inte finns
är ett recept för konspirationsteorier.

Och för att vara ärlig tror jag inte att det finns något
mer avgörande Loke än att få århundraden av forskare

att bråka när de försöker ta reda på hans enda sanna natur.
Kan inte en kille få formskifta ifred?